SIBNER: På NHL-premiär med Bobby Lou
Prisa Gud. Nu är vi äntligen igång!
TAMPA (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det var med mycket ivriga steg jag navigerade mig fram i ökenhettan och solgasset på Channelside Drive i Tampa denna torsdag. Kloka människor har sagt till mig att man måste gå långsamt när man bär kostym och det är 33 grader, men att promenera långsamt ligger inte i min natur. Jag är över huvud taget allergisk mot folk som går långsamt. Inget friskar heller upp som lite frustande ryggsvett i en svinkall hockeyarena.
Från kvällens derbypremiär i Amalie Arena kan vi konstatera att Tampa Bay Lightning fick precis den start de behövde. Ett rätt så uppsnackat Florida Panthers kom på besök med ett bättre försvar, en demontränare och en uppgraderad målvakt.
Eller ja, de hade faktiskt också med sig förra årets målvakt. Roberto Luongo har ju gått i pension men var ändå den första jag såg när jag gjorde säsongsdebut vid grytorna i Lightnings fantastiska pressmatsal ikväll. Jag vet inte riktigt vad han har för roll hos Panthers just nu, men om hans uppgifter så bara sträcker sig till att hålla Dale Tallon och övrigt manskap på humör i pressboxen under matcherna så lär han vara värd varenda krona.
Luongo är en stjärna. Han har en utstrålning som få andra, och det blir extra tydligt när han slipper sladda runt i ishockeyuniform och svett drypande i ansiktet.
Med krulligt backslick, skarpa skor och en uppsyn som vrålade ”fan så gött att åka runt och pranka folk, äta vad jag vill, hänga i korridor och skriva roliga saker på sociala medier hela säsongen” var han en mycket uppfriskande syn bland de bitvis lite gråa, sammanbitna figurer som vanligtvis befolkar sådana utrymmen i egenskap av gästande lags tjänstemän i sorlet före match.
”Coolt att de har TV i hissen när det tar sån tid”, utbrast han till synes uppriktigt upprymd när vi klev in i den massiva varutransport som tar journalister och annat löst folk från bottenplan upp till pressläktaren i Amalie Arena, inte sällan i sällskap av ölvagnar och soptunnor som knös in under de många stoppen längs vägen.
Efteråt berättade Anton Strålman att han snart får Bobby Lou som granne i Parkland. Det hade jag också velat ha.
Nåväl. Panthers ser som helhet spännande ut och var sugna på att visa delstatsrivalen att det finns ytterligare ett lag att räkna med i Florida nu för tiden. Och så kan det mycket väl också vara, för Barkov och Hoffman och Trocheck och kompani snurrade bitvis riktigt friskt. Efter halva matchen skulle jag nog säga att de rentav var det bättre laget.
Men så drog de också på sig ett gäng utvisningar och det kan man inte göra i Amalie Arena ens om man tar med sig en målvakt för 70 miljoner.
Även om Tampa officiellt bara gjorde ett mål i power play så var det Panthers-utvisningar som låg bakom fyra av målen i 5–2-segern.
Att Lightning direkt fick utdelning från spelare som nyförvärven Kevin Shattenkirk och Patrick Maroon och att en Ondrej Palat som bör studsa tillbaka efter en svag säsong också fick måla var viktigt. Det skadar nog inte heller att Kutjerov hittade målet. (REDS ANM: skribenten skrev självmant med europeisk stavning så inte Uffe ska behöva ändra).
Apropå det: den stora behållningen i Tampa ikväll var Michail Sergatjev (REDS ANM: det fick jag ändå göra här. /UFFE). Tre assist från ryssens klubba och trots att han fortfarande är lite liberal med pucken i egen zon emellanåt är han otroligt läcker att beskåda. Det här blir nog året då han blommar ut ordentligt och det bör ramla in sisådär 60-70 poäng på kontot. Och då lär det nog också ramla in en del gosiga slantar framåt sommaren.
Michail Sergatjev.Foto: Kim Klement-USA TODAY Sports
+++
Det var inte långt borta att dessa rader aldrig blev skrivna. Nu gör jag mig ingalunda illusionen att mina samlade hockeyverk är någon oförglömlig livsgärning i stil med ”Klockan klämtar för dig”, men det var åtminstone precis vad den gjorde på I-75:an på väg hem från matchen ikväll.
En eventuellt inte helt nykter förare i en rejäl Chevy Suburban tailgatade mig genom den lite täta trafiken ut ur Tampa och när det väl öppnade upp sig och the highway blev alive höll han sånär på att preja mig av vägen just söder om Brandon. Ett par mil senare hann jag ändå ikapp pugulisten, eventuellt för att jag körde rakt fram i en och samma fil istället för att kryssa mellan alla fyra.
Då höll samma bil på att få sladd i rullgruset utanför vägrenen och tre ton Suburban vill man inte ha in i sidan av en liten vit Volvo. Eftersom irrationell fildisciplin är mer eller mindre gängse trafikmönster här på Floridas motorvägar under sena kvällar hade jag i normala fall gjort min klassiker och skickat helljuset och tutan efter honom. Kanske ett långfinger genom en nedvevad ruta.
Jag skyr normalt inte konfrontation med dåliga bilister och drar mig inte heller för handgemäng med smaklösa alfahannar om situationen så skulle kräva.
Men just den här bilen framfördes med registreringsskylt som kort och gott löd ”TYRANNY”.
Man vet liksom att det inte är läge att hamna i en fender bender med en sådan snubbe på en kolmörk motorväg strax före midnatt.
+++
Anton Strålman. Känslosam match för honom givetvis, även om Panthers redan mött Tampa tre gånger under försäsongen. Men nu ikväll var det ju på riktigt.
Han och familjen har flyttat från Tampa och är i färd med att sälja kåken ute på Davis Island. Nu är det istället fashionabla Parkland borta på östkusten som är hemma, åtminstone de närmaste tre åren.
Mannen från Tibro hyllades snyggt på jumbotronen i Amalie med ett videomontage, och publiken bjöd upp med en liten ovation och rejäla applåder.
– Det var roligt, det är alltid kul att komma tillbaka och spela mot gamla lag. Det är det. Tyvärr fick vi inte med oss det resultat vi ville, men överlag tycker jag vi spelade ganska bra. Man vill ju ha poäng, men det var väl en OK start, sa Strålman efter matchen.
Jag sprang för övrigt på Strålman redan före matchen. Mindre trivsamma omständigheter.
På väg till pressrummet hamnade jag i vanlig ordning mitt i smeten när bortalaget värmde upp med fotboll, och just som jag kom där och släntrade fram i mina myggjagare landade bollen vid mina fötter. Mycket till hockeyspelare blev jag ju inte, men jag var ändå oändligt mycket sämre på fotboll. Min instinkt att försöka returnera Keith Yandles lyra slutade således inte särskilt väl.
Jag drog inte bara en utan TVÅ sträckta vrister rakt in i det låga staket som skiljer spelargången från journalisterna där i korridoren. Viss åverkan noterades.
Eftersom det inte fanns något lämpligt brunnslock att försvinna ner i tog jag till slut helt sonika upp den förlupna bollen med handen och kastade den över staketet till Strålman. Ett bekant, hemtamt och förhoppningsvis förstående ansikte bland idel jublande hockeymiljonärer.
– Tjenare! sa han.
– Tibro FF! hojtade jag.
+++
Jag ägnar en tanke åt Erik Karlsson, som blev pappa till en dotter i går. Nu vet vi vad det var för ”personal matters” som höll honom borta från premiären mot Vegas och efter det helvete som familjen Karlsson gick igenom förra året är det inte konstigt att han velat hålla locket på denna gryta så gott som det varit möjligt. Naturligtvis extra känslosamt och glädjande att det hela nu fick en lycklig utgång.
Så, grattis till Erik och Melinda!
Det är stort att bli föräldrar och något säger mig att Karlsson kommer bli en lika fantastisk pappa som han är en hockeyback. Han verkar på den punkten ha en del gott att brås på också.
+++
Ingen Scotty Bowman på plats i Tampa ikväll. Han bor ju annars i krokarna här neråt Sarasota och är på plats på varenda hemmamatch, trots att han jobbar åt sonen i Chicago. Jag gissar att han kanske är ute med Blackhawks på deras resa i Europa.
Nästan lite skönt, eftersom jag är ganska säker på att han inte gillar mig. Han blängde på mig jättesurt under en av de sista matcherna i grundserien ifjol eftersom jag stod alldeles för nära honom i matkön, två gånger. Sedan dess nickar han inte ens och undrar väl i största allmänhet vad jag är för idiot som går runt och trängs i vikingaskägg och grälla skjortor och pratar fornnordiska.
Normalt går sådant mig fullständigt förbi. Jag har fler vänner än jag hinner med ändå. Men det är en av världens genom tiderna största hockeyprofiler vi talar om och EGENTLIGEN är jag ju skittrevlig och det vill jag ju att en sådan legendar som Bowman också ska tycka.
Någon gång under den här säsongen ska jag få revansch och göra något trevligt som får oss tillbaka på nicka-artigt-i-kaffekön-status och innan april är målet att kunna publicera en selfie med honom här på hockeysverige.se
+++
Runtom NHL i övrigt: det är svårt att hålla koll på andra matcher när det är premiär och man inte riktigt kommit in i multitaskingen. Men det var kul att snegla på Rangers-Winnipeg i spelavbrotten. Att båda lagen har brister i försvaret var knappast något nytt, men att de skulle starta med en sådan smällkaramell och öppna ställ åt båda hållen var ju extra glädjande för oss som älskar mål. Imorgon ska Jets åka och möta Devils ute i Newark och det kan bli nytt målkalas då.
Mika Zibanejad fick bästa tänkbara start med fyra poäng och att han vinner den svenska poängligan i år ger nog inte sådana odds hos spelbolagen att man bör pantsätta huset. Rangers powerplay, med honom och den ryske brödmannen som tänkbara skyttar, det förefaller läskigt att försvara sig mot.
Tack också till Nikolaj Ehlers som trots förlusten petade in tre assist och gav visst hopp åt mitt sargade fantasylag, som tack vare en pågående telefonkonferens mitt under brinnande draft just nu består av en målvakt, en back och ett dussin forwards varav hälften är skadade eller nedskickade till AHL.
+++
Rasmus Dahlins mål mot Pittsburgh? Ja herregud, vad säger man. Killen är 19 år och leker ibland hockey på NHL-nivå. Ge honom ett år till så får han röster till Norris Trophy.
Pittsburgh? En match är ingen match men jag står fast vid att det kan bli tungt i år.
++++
Mycket imponerande seger av Nashville. Underläge hemma mot Minnesota efter två perioder trots stort spelövertag, och ett potentiellt förlösande mål i powerplay som efter diverse turer blev bortdömt. Troll i maskineriet är bara förnamnet och att förra säsongen slutade som den gjorde berodde mycket på att Predators från jul och framåt hade stora problem att hitta fantasi och effektivitet i anfallsspelet.
Men nu gick de ut och vände på steken. Till slut 5-2 och tre assist av Matt Duchene i debuten och även om jag trivs som fisken i vattnet här i Florida så önskar jag ändå att jag satt på Broadway i Nashville och skrev de här raderna. Det lär ha varit en sjujävelens drag där denna torsdag.
+++
Imorgon hoppas jag kunna släppa mina riktiga arbetsuppgifter redan vid 14.00 och ratta in Chicago-Philadelphia. Det är två lag jag är mycket nyfiken på att se den här säsongen och att de båda möts på neutral plan i Europa blir en perfekt start på helgen.
På återseende!
Den här artikeln handlar om:
