SIBNER: Har det vänt nu, Oilers?

Riktigt ännu tänker jag inte sätta på mig dumstruten, men två veckor in på
NHL-säsongen ser det ut som om
jag och många med mig hade fel om Edmonton Oilers.

Åtta matcher, sju segrar och Connor McDavid på poängligans
tron med Leon Draisaitl i släptåg. Det har onekligen varit en smakstart på
säsongen för en klubb vars fans tillhör de mest passionerade i världen, men i
tre decennier och snart två generationer mestadels svetsats samman av gråt och
tandagnisslan. 

Jag har en kompis i Edmonton, vi kan kalla honom The Nation
Dan, som under de senaste säsongerna haft ett stående löfte om att promenera
tio kilometer för varje match Oilers ligger under .500 i vinstprocent. Låt oss
även föra till protokollet att Dan alltid går klädd i shorts och att en
långpromenad i Edmonton i januari inte är att leka med ens i full
stridsmundering. 

Dan har promenerat en del på sistone. Och frusit.

EN LITEN HISTORIALEKTION

Mina barn påminner mig ofta om att alla inte var med på
90-talet, även kallat Stenåldern. Historiska referenser landar inte alltid väl.
Så vi drar en snabb recap, inklusive videolänkar för de allra yngsta kidsen.

Efter Stanley Cup-segern 1990, den femte på sju år, var
Edmonton Oilers NHL:s främsta dynasti. Men när den gyllene generationen
splittrades i spåren av Wayne
Gretzky-affären tvingades klubben ta ett steg tillbaka och hamnade utanför
slutspelet i flera säsonger. Under sena 90-talet vädrades ny morgonluft med
spelare som Ryan Smyth och Doug Weight i spetsen, men de räckte aldrig till för
att leda laget ända fram till riktig utmanarstatus. 2006 tog sig Oilers mycket
överraskande till Stanley Cup-final, men förlorade den naturligtvis på allra mest
hjärtskärande vis i en sjunde och avgörande match. 

Sedan väntade en lång, lång ökenvandring som en av ligans
slagpåsar. Under de här åren lyckades de dessutom förvalta sina många draftval
på sämsta sätt och misslyckades i princip med alla försök till ombyggnad. I vintras skrev jag en längre pjäs om det på engelska för EP
Rinkside. För fyra år sedan draftade de den här generationens bästa spelare
och även om det förvisso resulterade i klubbens första slutspel på elva år så
har de också missat slutspelet tre av de fyra säsonger som Connor McDavid spelat
i klubben. Trots att han vunnit två Art Ross, två Ted Lindsay och en Hart
Trophy längs vägen.

Flera sparkade tränare. En sparkad GM. Klubbikonen Gretzkys
lillebrorsa som tillfällig GM. Märkliga trejder och knepiga kontrakt.
Ordförande som hänger ut spelare i fjärdekedjan. Ja, vanskötseln har förefallit
mer eller mindre cementerad i väggarna i nya, flashiga Rogers Place. 

Wayne Gretzky och Jari Kurri när det begav sig.Foto: Arkiv

ALLA FRÅGETECKEN KVARSTOD

Inför den här säsongen kvarstod nästan alla frågetecken och
de flesta tips jag läst, inklusive mitt eget, placerade Edmonton utanför
slutspel i år igen. Klubben ställde upp utan namnkunniga nyförvärv, en ny GM
som ärligt talat inte har lyckats särskilt väl på sistone och en tränare som
inte varit i slutspel sedan 2012. Jag har till och med hört poddar och läst
krönikor som handlat om hur klubben eventuellt skulle kunna bära sig åt för att
göra en Quebec Nordiques och bygga en slagkraftig utmanare genom att använda
McDavid som lockbete för en massiv tillbakakaka. Här erbjuder jag ingen länk,
utan ber yngre läsare googla ”Eric Lindros trade”.

Så här långt sju matcher, sex segrar och McDavid i beast
mode. Visst, det är en liten sample size och laget har också fått det perfekta
spelschemat. Två inledande segrar mot förväntade bottenkonkurrenter, en
framgångsrik road trip med tre vinster på fyra försök mot lag som mestadels
tippats utanför slutspel och även om 6-3 mot Philadelphia imponerar så har de
ännu inte mött ett enda lag som förväntas tillhöra ligans övre tredjedel.
Faktum är att de under oktober månad bara möter ett förväntat topplag: Washington
Capitals. 

Det bäddar för en bra start. Och en sådan start kan räcka
långt, särskilt för en klubb med kroniskt uselt självförtroende. 

OFFENSIVA STJÄRNOR – MEN BACKARNA ÄR NYCKELN

Connor McDavid är fortsatt ligans bästa spelare och Leon
Draisaitl manifesterar sin plats i det skikt av superstjärnor som finns just
under honom. Men det är inget nytt och i fjol räckte det till en sjundeplats i
ligans svagaste division. Det som istället gör att jag får en känsla av hopp
för Oilers är hur deras spelidé anpassats till materialet och hur ett par små,
oansenliga pusselbitar kan bli mer än summan av dess delar.

Backuppsättningen är nyckeln. Dess avsaknad av djup och färg
har varit ett sänke i flera säsonger, men den är betydligt mer vital i år och
bjuder på en helt annan konkurrens. Oilers tar sig ur egen zon med fart och
fantasi på ett helt annat sätt i de fyra matcher jag hittills sett i år. Adam Larsson har gått skadad sedan första matchen, och under normala omständigheter
hade det kunnat sänka Oilers hela säsong. Men inte nu. Det har aldrig varit
något fel på trion Klefbom, Nurse och Larsson när de varit friska, men bakom
dem slåss nu flera spelare med kreativ uppsida och spelskicklighet som främsta
egenskap om istid. 

Joel Persson har haft otur med skador och går just nu igenom
hjärnskakningsprotokoll, men han har ändå visat vad han på sikt kan bidra med i
Oilers. I hans ställe kallas nu William Lagesson upp, och även han ser ut att
vara redo för NHL. Ethan Bear har varit en frisk fläkt efter en fin försäsong,
han har tagit för sig och gjort mål och ser mogen ut i egen zon. 

Matt Benning är en pålitlig pjäs i en defensiv roll och Kris Russell ser äntligen ut att få mer begränsade uppgifter, där det inte krävs för
mycket av honom i offensiven. Caleb Jones är en annan som knackar på dörren. I
Bakersfield får Evan Bouchard stå på tillväxt ytterligare ett tag, men även han
finns med i den ekvation som gör att konkurrensen om platserna är på
topp. 

Oscar Klefbom sprudlade av energi från första nedsläpp på
försäsongen och är tillbaka på den höga nivå där vi hittade honom under våren
2017. Skulle jag ta ut ett svenskt World Cup-lag idag hade Klefbom utan tvekan
varit med på sex backar med Hedman, Karlsson, Klingberg, Ekman Larsson och Ekholm. 

Oscar Klefbom har inlett säsongen strålande.Foto: Tim Spyers/Icon Sportswire

HAR DET VÄNT? LÅT OSS HOPPAS DET

Framåt har det egentligen inte hänt särskilt mycket under
sommaren, men när McDavid och Draisaitl finns på isen uppemot halva matcherna
behöver man inte ha fyra kedjor med offensiv spets. Dave Tippetts spelidé
verkar så här långt få ut det bästa av materialet. James Neal har pangat in
fler mål på sju matcher än han gjorde på 63 i Calgary ifjol och ser ut att vara
den renodlade målskytt med lagom svinaktig uppsyn i offensiv zon som Connor
McDavid gått och suktat efter. Klossen Zack Kassian används på rätt sätt och
det ska bli spännande att se vad Joakim Nygård kan uträtta när han blir frisk.
Jag blir inte förvånad om Ryan Nugent-Hopkins putsar fjolårets fina produktion
och gör sin bästa NHL-säsong. 

I natt, svensk tid, mötte Oilers ett Detroit som kom till matchen med tre raka
storförluster efter en stark start. Och det är normalt sett en rätt grå post i
kalendern, men det är precis sådana matcher Edmonton alltid lyckats hitta ett
sätt att förlora under de senaste säsongerna. Just när man tror de fått upp
farten så kommer en skräpförlust och skickar dem i en nedåtgående spiral.

I natt vann man den matchen med 2–1.

Kanske har det äntligen vänt? Låt oss hoppas det, för när
Oilers och Connor McDavid går bra är hela NHL lite roligare.