PETTERSSON: Inte nödvändigtvis en styrka att skita i hur man mår
Jonathan Dahlén är i allra högsta grad aktuell för en återkomst till Sverige och Timrå. En nyhet som fått många att höja på ögonbrynen och komma med åsikter. Nedan skriver Robert Pettersson om att han tycker att Dahlén gör rätt som väljer som han gör.
Jonathan Dahlén flyttar hem till Sverige igen och spelar allsvenskt med Timrå igen. Den nyheten kom igår och därefter dök det med jämna mellanrum upp diverse kommentarer på Facebook och Twitter som förklarade det ena och det andra om Dahléns val. Hur han kastar bort sin karriär. Hur han aldrig kommer bli nåt. Hur han är vek som ger upp när det inte går som han vill.
Det är beklämmande att se hur många det finns som inte har förståelsen för att folk måste må bra för att fortsätta utvecklas och fortsätta prestera.
Om Dahlén är vek om “ger upp”? Nej, inte det minsta. Det lutar nog mer åt andra hållet, om något. Det är inte nödvändigtvis en styrka att skita i hur man mår och bara köra på, för att folk inte ska tycka att man är “vek”. Snarare är det ganska troligt att du faller än mer in i mörkret och negativiteten… och till vilken nytta då? Kommer de du ville visa dig “hård” för att hylla dig när du brakar ihop totalt? Nej, de kommer – även då – förklara hur du vek ner dig och hur du inte pallade trycket.
Kastar Dahlén bort sin karriär? Det vore väl synd att påstå. Om vi utgår från det uppenbara – att Dahlén inte mådde bra förra säsongen – så gör han nog snarare karriären en tjänst som flyttar hem och börjar om.
Borde han valt SHL? Ja, visst, det hade säkert rent sportsligt varit det bästa. Men återigen… han mådde inte bra förra säsongen, att kliva in i en ny organisation i Sverige där han aldrig varit tidigare hade inneburit en risk, och vill man hitta tillbaka till glädjen med livet och hockeyn igen så är det kanske dumt att ta en risk. Att välja att spela för den klubb där man känner sig trygg med allt runtomkring från början är nog ganska bra.
När allt kommer kring så är det nog mer troligt att Dahlén räddar sin karriär snarare än kastar bort den med det valet han gjort.
Och oavsett vilket så är det Jonathan Dahléns karriär. Ingen annans. Det är han själv som måste få göra sina val utifrån han känner att han mår. Ingen annan sitter på hans känslor. Det enda vi andra sitter på är en bild av att vi minsann hade kunnat offra allt för att få bli hockeyproffs och tjäna miljoner. Och det klart att när vi sitter och drömmer om det, så existerar ingen psykisk ohälsa. Sånt som man måste ta hänsyn till när man inte drömmer och fantiserar.
Carl Söderberg är ju en annan som agerat inte helt olikt Dahlén. En spelare som gått sin egen väg och inte lyssnat på de som skäller om “han vågar inte flytta från mamma” och “han kastar bort sin karriär”.
Han spelade med Malmö i Allsvenskan tills han var 25. Fyra år senare skrev han ett NHL-kontrakt värt 225 miljoner kronor.
Den här artikeln handlar om:
