PETTERSSON: I 30 sekunder fick de känna att de var världsmästare

Ja, vilken VM-final det var. Och vad nära tidernas fräckaste VM-skräll fick bli ett faktum.
Men det ville sig inte riktigt för finskorna. Surt. Minst sagt.
Däremot skulle jag vilja lufta lite grann det här med hur tung den här förlusten egentligen är. 

Jag ser många nämna att det är hemskt att förlora på det här sättet. Och det klart att det är ganska enkelt att argumentera för att det är så. Eftersom det torde vara ganska självklart.

Men jag vet ändå inte om det verkligen stämmer. Det är alltid hemskt att förlora och ja, kanske är det ännu värre att förlora om man åtminstone anser sig ha varit den värdiga vinnaren.
Men ju mer jag tänker på det, desto mer undrar jag om det ändå inte är ett bra sätt att förlora på. Under förutsättningen att en förlust är förlust, vilket den ju är.
För de finska spelarna har ju i typ 30 sekunder fått känna hur det faktiskt var att vara världsmästare. I 30 sekunder fick de tillsammans med en hel arena skrika ut sin eufori och på allvar känna världsmästarkänslan.

Nu ska jag väl inte bagatellisera känslan av tappa ett guld på det här sättet, egentligen. Det klart att det är tråkigt. Men ska man rangordna hemskheten i att förlora en VM-final, så känns det ändå spontant (och även vid lite närmare eftertanke) ändå som ett det måste tillhöra de bättre sätten att förlora på. Att ha fått känna känslan av att ha vunnit guld.
Jag skulle hellre ta det än att åka på en storförlust och aldrig ens ha känt att jag var med i matchen överhuvudtaget.