Om juniorernas transfercirkus: ”Alla ska ha så jävla bråttom”

Hetsen att slå igenom tidigt har blivit ett stort problem inom svensk juniorhockey. Konsekvenserna går att skönja i en allt mer eskalerande transfercirkus bland juniorer. Det anser de sportchefer och ungdomsansvariga som Juniorbloggen varit i kontakt med.
– Den här generationen är för curlad. Juniorer ska träna och kämpa hårt för att nå sina mål men så fort de stöter på problem idag så lämnar de en förening och går dit det är mest bekvämt, säger en sportchef för ett SHL-lag till Juniorbloggen.

Att svenska juniorer byter lag är inget ovanligt. Varje år byter en rad spelare förening. En del av dem väljer att flytta hem på grund av de inte klarar av att sköta skolan eller inte klarar av att bo ensamma. Andra klubbyten sker då en spelare behöver ta ett naturligt steg i utvecklingen. Men den allt ökande andelen – och den allt mer problematiska – är de övergångar som sker på grund av uteblivna löften och nekade krav på exempelvis speltid i powerplay eller garanterad plats i första- eller andrakejdan.

För att försöka få klarhet kring problematiken ringde Juniorbloggen upp sportchefer och ungdomsansvariga i några av de ledande svenska klubbarna för att få deras syn på spelarkarusellen – med förbehållet att namn och klubbar hölls utanför. Av de tio ansvariga som Juniorbloggen ringde upp ansåg alla att det för många juniorer som idag byter klubb av fel anledningar idag.
– Det är mycket juniorer i rörelse. Sen om det är bra eller dåligt är en smaksak.Jag kan tycka det är bra att stanna kvar på hemorten så länge som möjligt. Sen är inte vi bättre än andra för vi tar ju också spelare utifrån, berättar en ungdomsansvarig.
– Det som händer idag är att killarna byter lag så fort det inte funkar i ett lag. Det är bra med lite motstånd – det kommer inte av sig själv, berättar en annan.

Medan några av de intervjuade ansåg att det var för många juniorer i rörelse rent generellt ansåg andra att en allt växande del spelare byter klubb efter att till exempel ha blivit lovade mer speltid i powerplay, plats i J20 eller högre arvoden från en annan klubb.
– Powerplay är ett av kraven som anses jätteviktigt. Får man inte spela det så går världen under och då går man istället till en annan klubb, säger en ungdomsansvarig för en SHL-klubb.

”VAR ÄR A-LAGSKONTRAKTET?”

Många av de intervjuade ansåg att den ökade hetsen i juniorhockeyn är en av de stora orsakerna bakom klubbytena. Framför allt pekar man på att spelarna idag i allt högre utsträckning bryr sig om den individuella prestationen framför lagets och att de i jakten på att stå ut individuellt byter klubb och serie – allt för ofta på bekostnad av den egna utvecklingen.
– Ta som exempel alla de 98:or som åker runt och spelar i J20 permanent. De gör det säkert bra men de flesta får inte spela till sina styrkor. Dessutom kommer den killen inte vilja spela J20 om några år men får han då inte plats i A-laget kommer han att se sig om efter ny plats. Kanske snegla mot USA, säger en ungdomsansvarig
– Nu ska det vara ett år i J18, ett år i J20 och sen är det ”var är A-lagskontraktet?”, börjar en ungdomsansvarig innan han fortsätter.
– Sen fokuserar man väldigt mycket på speltid och det blir spel i powerplay och boxplay. Det finns ju agenter som kan skicka sms direkt efter matchen och fråga varför deras spelare inte fick spela PP i matchen,

En av de ungdomsansvariga som intervjuades gick igång rejält på frågan och hade svårt att hålla inne på frustrationen.
– Alla ska ha så jävla bråttom. Det är ingen som tänker att de ska vara klara vid 20-21 års ålder. Nä då ska de vara klara redan vid 17-18 års ålder och där kommer återigen stressen in: ”Han är uttagen till landslaget” – ja det skiter jag i, han har problem att hantera pucken och med passningarna.

DESORIENTERADE SPELARE

Precis som ett av svaren antyder anser några av de intervjuade att agentens roll i det hela är en av större bakomliggande faktorerna till den ökade hetsen – tillsammans med föräldrarna. Dock påpekar några att det finns bra agenter i Sverige som vet om var gränserna går men att det är de dåliga som bidrar till problemen.
– Agenter och föräldrar ser att chansen till något större finns och alla vill ju komma dit så fort som möjligt. Långsiktighet finns ofta inte hos föräldrar och agenter, anser en person.
– Min bestämda uppfattning är att det finns för många agenter sett till hur många bra spelare det finns, säger ungdomsansvarig och fortsätter.
– Man kan ha en bra dialog med spelarna men så rycks de mellan det vi säger och det som agenten eller föräldrarna säger och så kommer de tillbaka desorienterande igen.
– Det är de mer oseriösa agenterna som kommer med kravlistor för spelarna, berättar en av de intervjuade.

Generellt är sportcheferna och de ungdomsansvariga trötta på utvecklingen, vissa mer än andra. Alla anser dock att det är en fråga som behöver lyftas, och inte bara internt i klubbarna, utan på högre nivå än så. För alla spelare kan inte, eller kommer inte, att vara bäst när de är juniorer och det behöver spelarna veta – eller som en av ungdomscheferna så enkelt la fram det:
– Så här är det. Nästan ingen som har en spikrak karriär. Någonstans hamnar du i stå och då måste man analysera vad som är felet. Kanske måste jag jobba hårdare eller jag måste ta hand om mig bättre, men det går inte bara att säga att tränare eller föreningen är dumma i huvudet och jag måste flytta.

Imorgon fortsätter denna mini-serie med en artikel om klubbarnas svårigheter att komma överens.