MJÖRNBERG: Som ädla riddare i solnedgången

I eftermiddag spelar Tranås vad som kanske rent av är säsongens viktigaste match så här långt. En ren streckkamp hemma mot Kalmar som kan visa vägen i den heta Allettan-strid som pågår i söderserien.

Men laget har drabbats av synnerligen olägliga målvaktsproblem. Victor Johnson har gått sönder och hans unge kollega Isak Ragnevad har inte heller han varit helt hundra.

Man får väl anta att en lätt form av panik infunnit sig och klubbens starke man Stefan Fransson verkar med ljus och lykta ha sökt efter lån utan att riktigt ha hittat vad han velat finna.

Men in på en vit springare i solnedgången red uppenbarligen Lindlövens sportchef Thomas Östlund med målvakten Daniel Eriksson i ett litet vitt paket med röda snören.

”Hej konkurrent, varsågoda, låna vår andrekeeper, alla blir nöjda, alla blir glada, vi är en enda stor mysig Hockeyettan-familj, tjohoooo”. PUSS PUSS MYS LYCKLIG SMILEYYYY.

Det är så mycket som är så fel i den utlåningen.

Lindlöven och Tranås är för det första två klubbar som har höga ambitioner. Tranås vill tillbaka till kvalserien och i Lindlöven talar man mycket om att ”verksamheten bygger på att man ska vara ett topplag”. Vi snackar övre halvan av ligan och det borde säga sig självt att lag i samma liga och samma skikt samarbetar man inte med. Man lånar definitivt inte spelare av varandra.

Nu ser det väl i och för sig ut som att det är ganska troligt att Lindlöven kommer hamna i den norra Allettan, men rent hypotetiskt skulle faktiskt Tranås och Lindlöven kunna hamna i samma serie efter jul. Då blir de konkurrenter på riktigt. Ska Lindlöven då hjälpa Tranås att ta sig dit?

Självklart inte.

Nu riskerar de istället att stå där i en eventuell Alletta och efter ha torskat alla sex poängen till Tranås och landat utanför playoff-plats tvingas konstatera att, ”aj fan, det var väl kanske inte så lyckat det där”.

I toppklubbsrivalitetens namn borde de snarare krasst tittat på Tranås eskalerande målvaktsproblem och konstaterat ”tough luck, lös er skit själva”. Tranås borde ha varit förvisade till att låna från något juniorlag, från division 2, den lokala fotbollsklubben eller Ulan Bator, precis var som helst ifrån, men inte från en ligakollega med toppambitioner.

Ett av de starka argumenten för utlåningen är förstås att Daniel Eriksson ska få speltid. Han har hamnat på bänken bakom lysande Isak Mantler och bara startat tre matcher den här hösten. Alla förstår nog att Lindlöven vill att han får matcher. Det är klart begripligt.

Men helt ärligt, Lindlöven sitter i en riktigt bra position med 14 poäng ner till Nyköping under strecket och sju matcher kvar att spela. De kan räkna in platsen i Allettan redan nu och Mantler mår säkert inte dåligt av att vila en match eller två. Lindlöven skulle mycket väl kunna matcha igång Eriksson i sitt eget lag utan att riskera något.

Eller varför inte göra som Hudiksvall som då och då matchar sin andrekeeper Andreas Bosson i division 2-klubben Alfta. Vill man prompt matcha sin keeper extra kanske man kan hitta en samarbetsförening på lägre nivå där han kan få nån match då och då.

Utlåningen till Tranås under lördagen gör ju dessutom att han inte finns tillgänglig för Lindlöven när de på söndagen möter Köping. Utlåningen påverkar alltså deras egen verksamhet. Allt för att nobelt och med en riddares ädla mantel hjälpa sin ligakollega i en svår stund.

En av de vanligaste klyschorna kring hockey i allmänhet och så även Hockeyettan är att ”det går ut på att vinna matcher”. Men går det ut på att vinna matcher, då går det också ut på att pinka revir, att göra skillnad på vi och dom. Att bygga något som fansen kan samlas kring och brinna för.

Det handlar rent krasst (och så klart med rent sportsliga preferenser) om att bekämpa varandra, inte hjälpa varandra.

Ska klubbarna i Hockeyettan bete sig som om de ingår i någon slags glatt 70-talskollektiv där alla lyckligt delar med sig till varandra som en enda stor familj underminerar det allt vad sport och tävling handlar om.

Lag i samma liga ska inte samarbeta med varandra. Punkt slut.

Är det dit vi är på väg i en tid av upptrappad lånehysteri och utsuddade gränser mellan fler och fler klubbars identitet finns det bara en enda sak att konstatera.

Gå hem Hockeyettan, du är full.