MJÖRNBERG: När kidsen svalnar faller hela laget

När de unga succéanfallarna kört in i en formsvacka faller hela Piteå vilket visar faran med att lägga alla ägg i korgen att väldigt unga spelare ska bära ett lag. Nu riskerar man faktiskt att missa slutspel.
Samtidigt söndagsfunderar jag över vad Karlskrona kan lära sig av Hanviken?

Det här var helgen när Piteå skulle resa sig från sin hopplösa tillvaro i tabellens botten och med hjälp av sina hängmatcher börja samla de poäng som tar dem upp på säker mark som slutspelslag. Men efter en poäng av sex möjliga hemma mot Lindlöven och Forshaga är man ännu mer förankrade i det förfärliga bottenträsket.

Någonstans är det nog också dags att börja nosa på konstaterandet: laget är kanske inte bättre?

I grundserien kunde man skylla på ett ruttet målvaktsspel och naiva försvarsmisstag, men levde ändå högt på en sylvasst underhållande offensiv. Men i Allettan är det offensiven som har gått i stå. Laget snittar färre än 2,5 mål per match och när det blev förluster mot Lindlöven (2-3 efter straffar) och Forshaga (0-1) i helgen var det ingen som klev fram och ledde offensiven.

Det kan konstateras att när succéynglingarna Oskar Lundkvist, Viggo Nordström och så vidare svalnat, då har hela Piteå svalnat. Rejält.

När Piteå förlorade mot Lindlöven och Forshaga gjorde Lundkvist och Nordström en assistpoäng var och såg ärligt talat ganska trötta och trubbiga ut. Den där glansen, lystern och spelglädjen som vi sett under säsongens första halva fanns över huvud taget inte där. Storskytten Lundkvist kommer fel till puck och Nordström håller så mycket i pucken att det bara blir omständligt och uppkäkat. Powerplay som varit duons paradgren var direkt svagt i de här två matcherna.

Det kan ha många olika anledningar. I helgens matcher saknade man sin viktiga tredjelänk Oscar Nilsson. Det kan vara så att motståndarna slutligen läst sönder vad den unga succéduon vill göra och de kan börja krokna både fysiskt och mentalt.

Jag skulle väl tippa på att det är en kombination av allt, men att mycket handlar om just det mentala och ingen skuld ska landa på de två anfallarna.

Det går inte att förvänta sig att två 20-21-åringar som gör sin första hela säsong i seniorhockeyn ska kunna bära ett lag till toppen av Allettan. Spelare i den åldern har allt som oftast säsonger som dalar upp och ner, där det briljanta vi såg under hösten blandas med riktigt djupa svackor. Det är en lärandeprocess där jämnheten brukar komma först många säsonger in i karriären och det är just där laget har hamnat nu.

Problemet är bara att när Lundkvist och Nordström inte är i slag, då flyger inte Piteå.

Lägger man alla ägg i samma korg på det sättet kommer man förr eller senare att få problem och det är vad Piteå har fått nu. Sen skulle jag väl inte vilja påskina att det är en genomtänkt strategi. Ingen, inte ens finurlige sportchefen Anton Wallsten, hade kunnat förvänta sig att duon skulle göra en så sanslös succé som de har gjort. Det finns ett flertal andra spelare i laget som man säkert hade förväntat sig skulle göra mer mål och poäng än vad de har gjort.

Men kanske är det lite mentalt även där. De övriga spelarna i laget har under första delen av säsongen kunnat vila i förvissningen att young guns ska fixa biffen och så skedde ju också. Möjligtvis lämnade de över ansvaret så pass mycket att det är svårt att kliva fram och ta vid i leveransen nu när de inte riktigt funkar för de nykläckta stjärnorna.

För de två matcherna i helgen var direkt bleka. Hade Lindlöven bara vågat lägga i en växel till och köra lite mer hade de inte behövt straffar, utan besegrat Piteå redan under ordinarie tid och Forshagas 1-0 borde ha varit tydligare siffror. Värmlänningarna skapade farligare chanser och hade mer pondus i sitt spel. Det var en gåva till Piteå att det var spännande hela vägen in till slutsignalen.

Med andra ord, laget ska kanske vara glada att de fick med sig i alla fall en poäng ut ur helgen, men förlusten mot bottenkollegan Forshaga kan bli väldigt avgörande. Istället för fast mark under fötterna ovanför strecket hamnade man kippande efter luft därnere och nu har man inte längre en massa matcher i handen. På onsdag kommer självaste Hudiksvall till LF Arena.

Det börjar faktiskt bli fara och färde att de senaste säsongernas kvalserielag faktiskt skulle kunna missa slutspelet.

* * *

Det var nog en och annan Karlskrona-supporter som avundsjukt satt och tänkte ”wow” när Hanvikens strategiske sportchef Marcus Due-Boje gästade tv-sändningen i en av periodpauserna och berättade om klubbens framgångsrika sätt att arbeta.

Hur man utan några pengar att tala om fokuserat på att spela en kul och utvecklande hockey, hur man har individuella utvecklingsplaner för spelarna och jobbar med en väldigt tydlig röd tråd som den sportsliga ledningen ritat upp och som sedan genomsyrar verksamheten.

Rent krasst, den direkta motsatsen till vad Karlskrona varit sedan sin degradering till Hockeyettan.

Till Karlskrona har ju inte spelare kommit för att bli bättre, utan snarare för lönechecken och identiteten på spelet har satts av de tränare som passerat förbi snarare än att föreningen haft något eget dna. Annat än möjligtvis luddiga, men fina ord som man inte riktigt kunnat omsätta i praktiken.

Så ja, det finns en stor anledning för Karlskronas fans att känna en viss avund gentemot budgetklubben från Tyresö som gör allting så fenomenalt bra. Men det finns ingen anledning att misströsta.

För faktum är ju att man har en relativt grön sportchef som med rätt mandat skulle kunna lägga en grund för just något sådant som händer i Tyresö.

Hampus Melén har ett gott hockeyöga, ett ganska öppet sinne och en förståelse för vad som fungerar så här 2025. Det är klart att han inte satt i position att börja röja runt allt för mycket när han kom in i klubben i april förra året. Han fick kort och gott fokusera på att bygga lag och bekanta sig med sin nya arbetsgivare.

Men nu, med snart en säsong under västen, är situationen en helt annan. Nu kan Melén börja forma organisationen mer efter eget huvud och tror jag rätt om hans kunskaper och förutsättningar skulle han mycket väl kunna börja dra upp sådana riktlinjer som gör Karlskrona mer framgångsrika över tid och inte hamnar i händerna på till exempel enskilda tränare. Men det kräver att det klåfingriga styrelsefolket håller sig borta och låter den som kan sporten sätta sin organisation och ta hand om den typen av bitar.

Då skulle det kunna bli riktigt, riktigt bra.

* * *

Matchen?

Jo, Hanviken och Karlskrona bjöd på en riktigt välspelad historia där hemmalaget tog en tidig 3-0-ledning och gästerna kämpade tillräckligt väl för att man ska kunna säga att det inte hade varit orättvist om det hade ramlat in en kvitteringspuck mot slutet.

Det blev lite skakigt i Hanviken när de skulle försvara ledningen i slutet, men man lyckades ändå hålla undan till en 3-2-seger och därmed fortsätter succélaget att hålla sitt fyra poäng stora försprång gentemot Visby/Roma i toppen av serien. Laget har den där lilla extra dimensionen som gör att man mer ofta än sällan hittar fram till segrarna oavsett hur matcherna ser ut.

Men det mest glädjande den här eftermiddagen (förutom publiksiffran på 494 personer, bra för att vara i Tyresö) var ändå KHK-målvakten Fabian Arwidson. Det har ju varit en diskussion kring huruvida Karlskrona skulle klara sig om den superuttalade ettan Carl Malmqvist går sönder, men när stjärnan fick kasta in handduken efter tre snabba i baken klev Arwidson in och gjorde ett väldigt inspirerat inhopp. Trygg, explosiv och väldigt mycket på tå. Han höll helt tätt den del av matchen han fick förtroendet att vakta målet.

Ett inhopp är inget att dra några växlar av, men den unge keepern sände i alla fall goda signaler till sitt lag. Han står redo om situationen kliver att han måste hoppa in.