MJÖRNBERG: Avstängning för fingret i luften – vad gör det med hockeyns passion?

Att av stundens ingivelse, i stridens hetta visa fingret mot läktaren är uppenbarligen en handling förenad med avstängning. Frågan är om det inte riskerar att dränera ishockeyn på passion om det blir norm att bestraffa känsloyttringar.

När Borås och Borlänge drabbade samman för en dryg vecka sedan hamnade William Svensson och Leon Cadei i luven på varandra. De slogs kort och gott och när Borlänge-forwarden Cadei skulle lämna isen skickade han (för att använda ett barnanpassat ord) ”fulfingret” i luften mot Borås-publiken.

Nu kommer efterspelet till den händelsen.

Cadei stängs av i två matcher. Inte för att ha slagits, utan just för att ha visat fingret till publiken.

Det är förstås inte vidare begåvat gjort att göra gester mot läktarna. Man kan tycka att det inte hör hemma på en idrottsarena att bete sig på det viset och det gör det väl inte heller. Men är det verkligen så farligt att det behöver upp och valsa i en disciplinnämnd?

Borås-publiken vann som lyckades häckla forwarden till att reagera och skicka upp fingret (vilket i sig såg väldigt fånigt ut med det lilla, lilla fingret på hockeyhandsken). Det var väl straff nog att han besegrad fick sitta därute i omklädningsrummet, ångra sig och kanske rent av känna sig lite gjord till åtlöje.

Gesten var inte snygg, men så jäkla farlig var den inte.

Leon Cadei är en spelare som är med mer för sin burdusa energi än för sina skills som hockeyspelare. En kille som ska skapa känslor och situationer omkring sig.

Jag tycker någonstans ändå att man måste se bortom fingret och vad den här typen av beslut gör med sporten ishockey. Vad man än tycker om beteendet kväver beslut som det här den passion som är fundamentet hela hockeyn vilar på.

För oavsett om man gillar det eller inte bygger det engagemang som finns kring sporten på känslor och adrenalin. Att det ska vara lite liv och hets från läktarplats hör till och det blir alltid roligare för fansen när den där typen av uppviglande energi finns mellan lagen nere på isen.

Alla som upplevt den elektriska stämning som kan uppstå i en arena när publiken med gemensamma krafter lyckats driva en motståndare över gränsen vet vad jag talar om.

Känsloyttringarna är viktiga. Ibland slår det (som i fallet Leon Cadei) över, men det måste man ha lite överseende med för att inte kväva passionen i det stora hela. När hockeyn blir för vattenkammad blir den ointressant och det är i den riktningen man driver sporten om det blir praxis att straffa och stänga av varje stackars spelare som i stridens hetta tappar det och råkar doppa tårna på fel sida någon gräns.

Jag har skrivit tidigare om avstängningar för spelare som i ett tillstånd av obalans skrikit något olämpligt som varit i paritet med riktigt fula tacklingar. Det börjar bli allt mer ängsligt. Som i det här fallet när någon ledningsgrupp vid sidan av valde att anmäla. Det ska för protokollets skull sägas att det inte var (utmärkte) domaren Robin Forslund som tog initiativ till anmälan i Leon Cadei-fallet.

Jag försvarar inte ett rest finger mot ropande farbröder på läktaren, men fruktar samtidigt vad som i det längre perspektivet kommer hända med hockeyns passion om man inte kan se förbi en sådan händelse och låta udda vara jämnt.