BODIN: Den ultimata underdogen

Han gick in turneringen som en av de på förhand mest ifrågasatta spelarna. Han lämnade samma turnering som den främsta orsaken till att Kanada vann guld. Övertidshjälten Connor McDavid i all ära, men utan Jordan Binningtons storspel i förlängningen hade ödet sett väldigt annorlunda ut, skriver Uffe Bodin.

Låt oss börja med att konstatera det uppenbara – 4 Nations Face-Off blev en hit.

Det som många på förhand dömdes ut som en jippoturnering förvandlades till blodigt allvar. Med de politiska spänningarna mellan USA och Kanada som backdrop fick framför allt matcherna mellan dessa båda rivaler extra betydelse. Buandet av nationalsångerna och politiska ledares utspel i relation till turneringen skapade en stämning som både var fascinerande och ärlighetens namn lite obehaglig. Utan att politisera 4 Nations helt och hållet blev turneringen ändå en förnimmelse av de oförutsägbara och oroliga tider vi lever i.

Men om vi bortser från de geopolitiska charaderna och bara ser till det som inträffade på isen var de senaste två veckorna en påminnelse om varför vi behöver turneringar där de bästa spelarna möts. Dels för att marknadsföra sporten och på så vis skapa nya generationer hockeyfans, dels för att den här typen av hockey är svår att överträffa.

Jordan Binnington hjälte – i McDavids skugga

Nattens final kanske inte blev den där sprakande tillställningen som vi såg i Montréal natten mot söndag. Men den bar å andra sidan på betydligt mer tyngd och allvar. Det var två ofantligt skickliga lag som på många sätt tog ut varandra. De flesta av målen som gjordes var frukten av tillfälligheter, där små, små misstag bestraffades maximalt. En lite för svår passning eller en dålig mottagning var allt som krävdes för att pucken skulle hamna på fel sida mållinjen några sekunder senare.

Man skulle såklart kunna kalla det tillfällighet att Kanada vann nattens drama. Men det vore att göra den kanadensiske målvakten Jordan Binnington en otjänst. För lika mycket som Connor McDavid blev hjälte med sitt övertidsmål, lika mycket var Binnington orsaken till att det gick så långt att han kunde bli det.

Den inför och under turneringen ifrågasatte och kritiserade målvakten – som vi var många som utsåg till Kanadas stora svaghet – svarade för flera helt avgörande räddningar när USA tryckte på för ett avgörande Precis som han gjorde i förlängningen mot Tre Kronor.. Både Auston Matthews och Brady Tkachuk lär ha svårt att somna efter finalen när de tänker tillbaka på vilka gyllene chanser de hade att skapa eufori i TD Garden med ett amerikanskt segermål i förlängningen. Men Binnington stod i vägen och gick, precis som efter den sjunde och avgörande Stanley Cup-finalen 2019 mot Bruins, segrande ur en mästerskapsmatch i Boston.

Den nu 31-årige burväktaren är på många sätt den ultimata underdogen. Han fick slita på i AHL i flera säsonger längre än vad han själv hade trott och önskat – och var inte sen att ifrågasätta det. När han slutligen slog sig in i NHL med St. Louis Blues 2018/19 blev han en omedelbar succé och visade alla som hade tvivlat pekfingret. Han ledde också Blues till en av de mest osannolika Stanley Cup-vinster vi har upplevt i modern tid.

Underdog-rollen klär honom

Hans attitydstinna spelstil mellan stolparna har emellertid inte alltid varit honom eller hans lag till gagn. I takt med att St. Louis hamnat i utförsbacke efter triumfen 2019 har Binnington haft svårt att tygla sitt heta temperament. Det har hänt mer än en gång att han gjort ett åtlöje av sig själv med sina utfall och humörsvängningar. Men som den här finalen visade får man ta det onda med det goda med den här sortens spelare. Utan sin ”det är jag mot världen”-mentalitet är jag inte säker på att han skulle vara lika framgångsrik i avgörande situationer som han har varit. Underdog-rollen klär honom, kort och gott.

För ännu en gång visade Jordan Binnington att han hade förmågan att höja sitt spel till en oanad nivå när allt ställdes på sin spets. Det är något som kommer att förändra en hel del för honom framöver. Ska man dra för stora växlar av en enskild match? Egentligen inte. Men när det är en match av den här digniteten, med den stress och press som det medför, är jag tämligen övertygad om att det gör skillnad.

För det första kan vi nog redan nu räkna med att han kommer att vara förstamålvakt för Kanada i OS nästa år. För det andra tror jag att det plötsligt kommer att finnas en helt annan marknad för Binnington i NHL. Med ett St. Louis Blues som befinner sig i en ombyggnadsprocess och är flera år från att vara en potentiell utmanare skulle en trejd kännas synnerligen rimlig. Och efter en sådan här insats kommer buden antagligen att vara fler och saftigare.

Är man en beprövad vinnare med ett track record av att leverera på de stora scenerna är man alltid eftertraktad.

4 Nations Face-Offs All-Star Team

Jag tar mig friheten att avrunda turneringen med att plocka ut spelarna som imponerade mest på mig under de senaste veckorna.

Målvakt

Jordan Binnington, Kanada

Connor Hellebuyck är världens just nu bästa målvakt – utan större konkurrens. Men Binnington var bäst när det gällde i natt och det gör det omöjligt för mig att inte lyfta fram honom här.

Backar

Jaccob Slavin, USA

Någon på sociala medier kallade honom skämtsamt ”Minister of Defense”, och det finns sanning i det. Carolina Hurricanes-backen var en gigant i defensiven och visade gång efter annan varför han har ryktet som världens bästa spelare när det kommer till rent försvarsspel.

Zack Werenski, USA

Ja, det blir två amerikaner här. Men jag kan heller inte blunda för vilken fantastisk turnering Werenski hade. I Quinn Hughes frånvaro klev han fram och var den drivande spelaren från egen zon och uppåt – och vann även poängligan med sina sex assist. Werenski kommer sannolikt att vara en av tre finalister till Norris Trophy som NHL:s bästa back den här säsongen. Välförtjänt så.

Forwards

Nathan MacKinnon, Kanada

Turneringens MVP var ett ständigt hot med sin kraftfulla spelstil. Även om Connor McDavid fick sista ordet tycker jag att MacKinnon var den klarast lysande offensiva stjärnan i hela turneringen.

Mikael Granlund, Finland

Ska jag få in en spelare här som inte är amerikan eller kanadensare är det banne mig Granlund. Finland hade flera spelare som imponerade på mig, men ingen mer än Sverige-dödaren med #64 på ryggen. Han har varit utmärkt i NHL för San Jose och Dallas den här säsongen, men är också den typen av spelare som alltid lyckas höja sig ett par snäpp när landslagströjan åker på.

Brady Tkachuk, USA

”I’m a street walking cheetah with a heart full of napalm
I’m a runaway son of the nuclear A-bomb
I am a world’s forgotten boy
The one who searches and destroys”

Varje gång jag ser Brady Tkachuk spela hockey börjar jag tyst nynna på The Stooges klassiska pärla ”Search and Destroy”. Under den här turneringen blev det nästan soundtracket i mitt liv. För varje gång Tkachuk var ute på isen tycktes det smälla. Han bidrog också med tre mål och var i högsta del involverad i fyrverkerierna som smällde av i den första drabbningen mellan USA och Kanada i Montréal. En powerforward av klassiskt snitt.

Bubblare: Connor Hellebuyck, USA, Erik Karlsson, Sverige och Sidney Crosby, Kanada.