Hör ni varningsklockorna?

I veckans “SHL med Måns Karlsson” krönikerar hockeysverige.se:s skribent om ett brännhett ämne kring SHL och analyserar samtliga lag i Sveriges högstaliga.

Alexander Bergström fyller 36 år den 18 januari 2022. Fyra månader senare går hans kontrakt med HV71 ut. HV:s värvning av den rutinerade forwarden är det senaste av många långa SHL-kontrakt som skrivits med veteraner.

2017 skrev Joel Lundqvist som 35-åring på ett treårskontrakt med Frölunda. Ett kontrakt som då kändes onödigt långt och vi var många som undrade om sportchefen Fredrik Sjöström verkligen gjort ett så smart val. Nu är kontraktet inne på sitt sista år och det är knappast någon som undrar längre. Joel Lundqvist har åldrats bättre än vad jag och många med mig trodde. Nyss skrev han på ett nytt ettårskontrakt som sträcker sig till 2021. Då är han 39 år. Jag utesluter inte att han skriver ännu ett kontrakt då.

En växande trend

Men alla spelare åldras ju inte lika väl som Joel Lundqvist och det tror jag vi kommer få se tydliga bevis på de kommande åren. För av någon anledning har SHL-klubbarna börjat kasta ut långa kontrakt till stjärnspelare, gärna till äldre sådana, den senaste tiden.

• 34-årige Johan Fransson och 32-årige Patrik Zackrisson skrev på för fyra år med Leksand.
• Joakim Lindström är född 1983 och skrev förra året på ett kontrakt med Skellefteå till 2022. 
• Som jag nämnde i inledningen skrev 33-åringen Alexander Bergström på för tre år med HV. Lika långt kontrakt skrev Nicklas Danielsson med Brynäs inför förra säsongen. Han är född i december 1984. 
• 30-årige Nicklas Lasu, som är en breddspelare i SHL, skrev på till 2023 när han återvände till Frölunda. Ett kontrakt som dessutom är ekonomiskt saftigt.
• En skadedrabbad Anton Rödin, som fyller 29 om en dryg månad, har kontrakt i fem år med Brynäs.

För att förstå hur lång tid fem år är kan jag påminna er om ett kontrakt som skrevs en gång i tiden. Ni minns väl när lagkaptenen Johan Ryno skrev på för fem år med Leksand? Det kontraktet går egentligen inte ut förrän i vår. Sedan det kontraktet skrevs har Leksand hunnit åka ur SHL två gånger och gått upp lika många gånger.

Det sätter de längre kontrakten i lite perspektiv.

Går inte att jämföra med NHL

Det här med kontrakt är inte så mycket värt i svensk hockey. De som skrivs i HockeyAllsvenskan undertecknas med en vetskap om att det slutar gälla om en SHL-klubb viftar med ett lockande kontrakt under sommaren. Och vice versa med SHL mot NHL (samt KHL och NLA i vissa fall). Dessutom upphör ju kontrakten att gälla när ett lag åker ur. (Kanske är det det Leksand räknar med att de ska göra inom de där fyra åren?!)

Jämför vi med NHL kan ju en klubbs omedelbara framtid närmast sättas på spel om en spelare slutar i förtid (som Roberto Luongo)  eller om en spelare lessnar på att spela i New Jersey och vill hem till Ryssland (som Ilja Kovaltjuk). Ändå skrivs de långa åttaårsavtalen med veteraner som Brent Burns, Erik Karlsson och Marc-Édouard Vlasic. 

Det där är tre exempel bara i San Joses allt mer åldrande backsida. 

Men okej, vad är egentligen problemen med de långa kontrakten i SHL då? Jag vet inte om det finns några andra problem än att det möjligen är så att Johan Fransson och Joakim Lindström kanske inte är värda sina pengar när de är 38 år. Att den löneposten kanske ligger där och flinar mot Thomas Johansson och Erik Forssell och att det kanske försvårar i jakten på spelare X som efter några år i KHL vill vända hem och avrunda karriären i Sverige.

Tror “Tjomme” förstår det

Så, vad är poängen med kontrakten? Ptja, ur spelarnas perspektiv är det väl ganska givet. De vill säkra upp en inkomst under de sista åren i karriären. För att exempelvis Johan Fransson ska spela vidare efter sina fyra år med Leksand har jag svårt att se. Dessutom kan svenska klubbar, inte minst för svenska spelare, erbjuda en social trygghet för både spelaren själv och dess familj. Det är exempelvis väldigt fördelaktigt att spelarnas barn växer upp i Sverige, och deras partner kan såklart få det enklare i Sverige också.

Och ur klubbens perspektiv så…ja, jag tror att även Thomas Johansson misstänker att ”Frallan” inte är lika bra om fyra år som nu, men det kanske helt enkelt krävdes ett fyraårskontrakt för att Fransson skulle skriva på. Med tanke på Leksands situation och att de måste etablera sig i SHL nu kanske det helt enkelt är värt att få två bra år av Fransson och två år som kanske är lite sämre. Dessutom finns det såklart en poäng i att skriva kontrakten med tanke på att de yngre stjärnorna bara stannar ett par år innan de försvinner iväg mot flottare äventyr och fler nollor på kontrakten. Ska du hitta en stomme kanske det här helt enkelt krävs för SHL-sportcheferna. Vi kanske får se ett mer “NHL-liknande” upplägg på trupperna framöver, med många äldre spetsspelare som måste fyllas ut med billiga juniorer i de lägre kedjorna innan de kanske gör en säsong i en toppkedja och drar över Atlanten.

Men även om kontrakten inte är lika kännbara för SHL-klubbar som NHL-klubbar hör jag i alla fall lite varningsklockor ringa när kontrakt efter kontrakt skickas ut till åldrande spelare med allt mer slitna och skadebenägna kroppar, och en skridskoåkning som i många fall snarare andas 2014 än 2019. Kontrakt som dessutom är dyra för svenska klubbar som ju inte direkt har obegränsat med pengar. Det kan gå snabbt utför när spelare, framför allt de som varit skadebenägna, börjar nå en ålder på drygt 30.

Vi får väl se hur många gånger Leksand hinner åka ur och gå upp innan Johan Franssons och Patrik Zackrissons avtal löper ut våren 2023. Det är till och med ett halvår efter att fotbolls-VM spelats i Qatar.

Läget är minst sagt bekymmersamt för Magnus Sundqvist och Brynäs.Foto: Bildbyrån/Ola Westerberg

14 SHL-lag – 14 tankar

Brynäs – 3-18. Nej, det är inte arbetstiderna för en person som uppenbarligen jobbar alldeles för mycket, utan Brynäs målskillnad de fyra senaste matcherna. Allt fler röster höjs för att Magnus Sundquist ska få sparken och det går väl inte att ifrågasätta det. På torsdag väntar dock Oskarshamn på hemmaplan och det är en tacksam match att få i det här läget. Vid förlust även då tror jag dock att Sundquists dagar är räknade. Vid seger där så köper han sig tid. För jag tror ändå inte han får sparken före den matchen.

Djurgården – Sverige har inte speciellt många heta forwards till vinterns JVM, medan det på backsidan i vanlig ordning ser utmärkt ut. Kanske kan Albin Grewe spurta sig till en plats där? Igår gjorde den ettrige forwarden i alla fall sitt första SHL-mål i karriären. Han har en spelstil som är lätt att tycka om och därför tror jag att han som underårig kan ta plats i truppen – om han får fortsätta spela SHL-hockey vill säga.

Frölunda – På tal om JVM så lär Samuel Fagemo bli Sveriges stora forwardsstjärna. Han gjorde två mål igår när Frölunda vann prestigemötet med Luleå. Det var den matchen jag spanade in på lördagseftermiddagen och jag blev imponerad av båda lagen. Men Fagemo stack ut, och har nu 3+2 på sex SHL-matcher under säsongen. Inte illa för en junior som dessutom fått en lite sönderryckt säsongsstart eftersom han inledde i Nordamerika. Han lär bara bli bättre och bättre och jag tror han kan nosa på SHL:s skytteligatopp när vi summerar säsongen. 

Färjestad – Wow! Precis som förra veckan var Färjestad inblandade i veckans häftigaste match. De vände 1-3 till 4-3 mot HV71 efter att Gustav Rydahl av alla, gjort 3+1. Otroligt imponerande såklart. Samtidigt känns Färjestad ganska nyckfulla. De ligger bra med i tabellen men spelet som helhet har inte imponerat så här långt. Högstanivån är enorm, men sen då? Det är uppenbart att Johan Pennerborn behöver stabilisera upp saker och ting innan guldkandidaten verkligen kan ses som en sådan på allvar.

– När vi gör det vi ska är det inte många som tar oss, sade hattrickhjälten Rydahl till C More.

Och där har han ju rätt. Färjestad har SHL:s högsta högstanivå. Högre än serieledande Rögle. Högre än mästarna Frölunda.

HV71 – HV71 smällde in veckans tyngsta värvning när Alexander Bergström valde att vända hem efter två år i Ryssland. Jag berörde värvningen lite kort i min krönika men väljer att gå på djupet här. Jag vill klargöra att jag tycker Alexander Bergström i mångt och mycket är en kanonvärvning. Han gjorde stor succé senast det begav sig i SHL och spelade OS för Sverige 2018. I ett HV med en bred, men inte speciellt spetsig, forwardssida kommer han kunna bidra ordentligt. Det känns som en perfekt värvning för säsongen 19/20. I gårdagens debut blev det bara 8:22 i speltid men det kommer bli mer väldigt snart, var så säkra. Jag ser Bergström som en förstakedjespelare i HV den här säsongen.

IK Oskarshamn – Välkomna till verkligheten! Efter den flygande starten har Oskarshamn nu sex raka förluster och när nästa vecka är över kan de vara nere på kvalplats. Trots det är jag imponerad över hur de studsade tillbaka efter hemska 12-0 för en dryg vecka sen. De stod upp bra mot Frölunda i torsdags och igår kändes det som att det var tillfälligheter som gjorde att det blev förlust mot Örebro. Likt mot Brynäs förra veckan gjorde Örebro tre blixtsnabba mål som avgjorde matchen. Den här gången kom fullträffarna på 1:24.

På torsdag möter Oskarshamn just Brynäs och vid förlust även där kommer krisrubrikerna börja omgärda det så nederlagstippade laget. Men det är också en utmärkt match för IKO att hoppa upp på vinnarhästen igen.

Leksand – Defensiven har fallerat. Den här veckan blev det elva insläppta mål på två matcher. De senaste fyra har de 18 insläppta. De senaste fem 23. Bara Oskarshamn har släppt in fler mål än Leksand, och det har ju att göra med 12-0-matchen förra helgen.

Leksand har haft flertalet tunga backpjäser borta under säsongsupptakten, de måste såklart lyftas fram, men problemet känns större än så. De har ett svagt boxplay, ett svagt målvaktsspel och släpper till ganska mycket skott i skottsektorn. Deras Corsi är också bland de tre svagaste i ligan.

Egentligen är det inga siffror som är speciellt förvånande sett till att Leksand trots allt är en nykomling. Men i ett läge där förlusterna radas upp på ett löpande band är det värt att lyfta hur det ser ut, även sett till siffrorna. Johan Fransson gav dock en bra och betryggande intervju i Hockeypuls, där han förklarade att både han och laget är på det klara vad som gått snett och att de vet bra vad som behöver justeras. Det är steg ett. Steg två blir att utföra det.

Linköping – Jag har i ett par år tjatat om att Olle Lycksell kommer få sitt genombrott. Jag såg exempelvis honom som en nyckelspelare i förra årets JVM-lag, innan säsongen drog igång. Sen petades han ur truppen efter en ganska tung SHL-höst. Men nu verkar det äntligen har lossnat! 

Han gjorde tre poäng i segern mot Leksand igår, trots blygsamma 12:26 i speltid, och har nu sju poäng på tio matcher. Med det är han bäst i laget, och på god väg att krossa förra säsongens skörd på tio poäng.

Olle Lycksell är en spelartyp som är lätt att tycka om så jag är väldigt glad att det ser ut att ha lossnat för 20-åringen nu.

Luleå – Luleås bortamöte med Frölunda var som sagt en av matcherna jag såg igår och det var en uppvisning i uselt powerplay-spel av gästerna. Trots sex chanser i powerplay kändes Luleå heeelt ofarliga. Då har man ändå erkänt skickliga PP-spelare som Niklas Olausson (drygt 23 minuters istid igår!), Robin Kovács och Erik Gustafsson att tillgå.

Jag tycker Luleå gjorde en bra match igår och med en vettig utdelning i PP hade de kunnat få med sig någon eller några poäng. I stället bjöd de på ett uruselt spel i numerärt överläge och de kostade dem matchen, eftersom de dessutom släppte in ett mål i sitt eget PP-spel.

Malmö – Redan förra veckan var jag inne på att jag trodde Malmö skulle få det svårt att prestera offensivt. Men jag trodde såklart inte det skulle gå så här trögt. 0-4 mot Skellefteå i torsdags följdes upp av 0-4 mot Djurgården igår. Inte ett enda mål under veckan och bara två mål på de tre senaste matcherna. Mot Skellefteå gjorde de väl en okej insats, men igår mot Djurgården var de helt uddlösa. Läge att känna oro, månne?

Rögle BK – Det är oftast den offensiva bredden som lyfts fram i Rögle. Men vi måste prata om defensiven. Två insläppta mål under veckan, tre raka matcher med bara ett insläppt mål och fem mål på de fyra senaste imponerar. I torsdags räddade Christoffer Rifalk 34 skott. Igår räddade Roman Will 33. De är etta och tvåa i SHL:s målvaktsliga – och har samtidigt fått god hjälp av ett försvarsspel som till stora delar sitter perfekt.

Rögle är på riktigt. Om nu någon trodde något annat fortfarande.

Skellefteå – Förra veckan lyfte jag fram den klena utdelningen från Skellefteås nyförvärv, och att laget kan vara mycket nöjda med säsongsstarten (poängmässigt) sett till att många spelare inte alls kommit igång. Den här veckan gjorde både Jesper Frödén och Rickard Hugg sina första mål, och Tom Pyatt sitt blott andra. Frödén fick även med sig en assist.

Välbehövlig utdelning för Skellefteå, som smyger med i toppen.

Växjö – Jag fattar ingenting. Så, nu har jag sagt det. Jag såg Växjös match mot Rögle igår och även om det inte var någon dålig insats så kändes det hela tiden som att “det här vinner Rögle”. Jag vet inte vad som händer i Växjö. Två nya förluster under veckan och bara två gjorda mål. Från Fredrik Karlström och Ilari Melart.

Var är Roman Horák? Var är Emil Pettersson? Var är Richard Gynge? 

När slår Henrik Evertsson till med säsongens “håll käften-värvning”? Som det känns nu måste den komma snart. Veckan som kommer blir en nyckelvecka med möten med Frölunda och Brynäs. Fortsätter offensiven svika måste något hända.

Örebro – I Örebros 4-1-vinst mot Växjö blev snackisen Brendan Shinnimins spearing på Mathias Bromé som gav Shinnimin 2+2+10 minuters utvisning och Örebro ett fem mot tre-spel som de utnyttjade genom att göra mål. Shinnimins agerande var korkat, för att uttrycka det milt.

Men att fira hans utvisning som Mathias Bromé gjorde, då han jublade som om han gjort mål, är i mitt tycke också smaklöst. Det är som de här dryga fotbollsspelarna som kramas och firar när en spelare fixat en straff. Fira när du slagit in straffen i stället. Fira när ditt lag utnyttjar utvisningen i stället. Annars blir det bara fånigt.