ENGLUND: Lång väg att vandra mot renare och ärligare hockey

Joakim Englund analyserar den senaste tidens incidenter i Hockeyallsvenskan och ser tendenser som oroar. Varför är det skadans natur och inte intentionen som bestraffas när spelare stängs av?

Avstängningar har varit i fokus inför Hockeyallsvenskans sista två omgångar. Björklövens Justin Crandall drog på sig en avstängning för ”late hit” mot Södertälje i höstas. Crandall måste uppenbarligen tycka det är pisstråkigt att möta Södertälje då han i fredagens möte lagen emellan drog på sig sin andra avstängning för säsongen.

Den senaste incidenten var en spearing/slashing på August Berg som renderade i tre matchers avstängning och innebär att han, förutom under säsongsavslutningen, även får sitta på läktaren i den hockeyallsvenska finalens första match.

Annars har den senaste tidens kanske största snackis varit Vita Hästen-spelaren David Åslins huvudtackling på Modos målvakt Patrik Bartosak. Åslin fick endast 2+10 under matchen men anmäldes till Disciplinnämnden i efterhand och där utdömdes sju matchers avstängning varav två omvandlades till böter.

Bartosak går ut i omklädningsrummet efter att ha blivit pååkt i huvudet! #hockeyallsvenskan #twittpuck pic.twitter.com/A6LxA1loow
— C More Sport (@cmoresport) February 26, 2020

SLAPP LÄNGRE AVSTÄNGNING

Jag kan inte undgå att reflektera över att bedömningarna görs i alldeles för stor grad beroende på utfallet av gärningen, där mindre hänsyn tas till intentionerna.

Om vi tar exemplen ovan var knappast Åslins intention att sätta in en huvudtackling på Modos senaste stjärnvärvning. Däremot förstår även jag att dylika incidenter måste beivras. Inte minst för att, över tid, tvätta bort beteenden som kan leda till allvarliga skador, exempelvis att svischa förbi målgården i hög fart utan att ha koll på sin omgivning.

Vi har även ett tredje fall av avstängning där Vita Hästens Christopher Fish fick match penalty efter en tackling på Kristianstads Erik Santesson som utgick från matchen med befarad hjärnskakning. Match penalty innebär automatiskt en matchs avstängning samt en granskning av DN. Väl där gjordes bedömningen att förseelsen inte var så pass allvarlig att ytterligare avstängning skulle utfärdas.

I det här fallet är jag övertygad om att en bättre utgång, utan skada, hade friat Fish helt. Det hade, i värsta fall, renderat i två minuter på botbänken. Detta får mig att fundera både en och två gånger över pajkastningen/påtryckningarna som ofta uppstår efter en incident.

DET SER VI ALLDELES FÖR OFTA

I fallet med Bartosak sade Modos tränare, Björn Hellkvist, i pausintervjun med C More följande:

”Han kan inte spela vidare, han mår inte bra. Det ser du väl, det är checking to the head från blindside. Den är solklar. Han är helt out”.

I fallet med Crandalls avstängning skriver spelaren själv i sitt yttrande:

”I need to be more aware of my stick and that is not a place I should be putting it. I had no intention of hurting him, and the action was not violent. The SSK player also came out the next shift and played the rest of the game”.

Detta ser vi tyvärr alldeles för ofta. Alltså att det pratas mer om skadans art och karaktär istället för att kika på bakgrunden till incidenten. Vad är det som föranleder regelvidrigheten och hur hade den kunnat förhindras? Var det med uppsåt?

I Crandalls fall är det inget snack, det är en medveten handling där uppsåtet är att skada/göra illa sin motspelare. Tre matcher är nästan i underkant även om skaderisken inte är särskilt stor. Här handlar det mer om vad det sänder för signaler.

I GRÖVSTA LAGET

I Åslins fall hade han kunnat undvika kontakt med Bartosak om han valt en åkväg med större marginal in mot kassen. Intentionerna var inte att tackla Bartosak, men för att få bukt med problemet gällande på-åkningar av målvakten förstår jag beslutet att stänga av. Dock kan jag tycka att sju matcher är i grövsta laget.

I fallet med Fish har jag svårt att se någon större regelöverträdelse över huvud taget. Här handlar det mer om olyckliga omständigheter än ett fult tilltag eller oärliga intentioner.

Vad vill jag då förmedla med den här texten?

Om spelare och ledare fortsätter att fokusera på skadans art och karaktär i stället för själva incidenten, då har vi en lång väg att vandra mot en renare och ärligare ishockey. Dessutom finns risken att supportrar tar fasta på beteendet och själva diskuterar skadornas karaktär i förhållande till avstängningarnas längd. Vi är illa ute om det ställs mot varandra. Där vill vi inte hamna.