VM-målvakten som satsade på TV – Old School Hockey Petter Rönnqvist

Vi har vant oss vid att se hans ansikte i TV-rutan varje vecka, men innan han blev expert hann också Petter Rönnqvist med en framgångsrik spelarkarriär. I dagens Old School Hockey får vi höra honom berätta om vägen från barndomen i Stockholm till TV-studion.

Idag ser vi Petter Rönnqvist som en mycket skicklig expert under C Mores hockeysändningar. Men de allra flesta minns honom ändå för hans fina hockeykarriär där VM 1999 i Lillehammer var kronan på verket. Vi reste till Slakthusområdet några stenkast från Globen för att låta den tidigare målvakten berätta om sin karriär mellan stolparna.
– Jag bodde först i Brandbergen som inte var bra då, men när min pappa vann på stryktipset kunde vi flytta ner till dom finare kvarteren i ett radhus vid Vendelsögropen. Det är mitt första minne då det handlar om pengar och det sociala livet.
– Jag spelade hockey med ett år äldre killar redan då jag var i sexårsåldern. Jag var fem år, men när man var sex år började man med kvartershockeyn som fanns på den tiden. Brasilien hette laget och det blev att jag umgicks med dom här äldre killarna. Grannpappan till oss var tränare för det här Brasilien. Jag gillade sport och var ute jämt och fick då börja där med att spela fotboll. Sedan blev det hockey. Dom hade spelat ett år redan medan jag aldrig hade spelat. Givetvis var jag då knackig på rören och farsan, som var med då, tyckte att jag i alla fall i början kunde ställa mig i målet. Där blev jag kvar, säger Petter Rönnqvist med ett skratt och fortsätter:
– Det låg en rink och friidrottsbana nere vid sågen i Vendelsö där vi spelade. Jag kommer ihåg att jag inte kunde sova natten innan första matchen eftersom alla var ett år äldre än jag och det var bestämt att jag skulle stå i mål. Vad skulle jag göra med pucken när jag tog den? Jag låg och tänkte på det här hela natten. Tänk om folk garvar åt mig? Det var en tidig morgonmatch och jag var redan vaken då farsan kom in för att väcka mig. Då garvade pappa och sa ”håll i den bara”. Då var det löst.

Petter Rönnqvist har två bröder, Pontus och Fredrik, men det har aldrig blivit tillfälle för honom att spela tillsammans med någon av dem.
– Nej. Fredrik är tre år yngre och även han keeper. Pontus är tio år yngre så… nej, det har aldrig blivit något där heller.

Foto: Arkiv

När och hur blev det Djurgården?
– Jag spelade aldrig i Vendelsö IK utan efter första året med kvartershockeyn körde jag på med Björnbusarna som var min åldersgrupp. Det blev ett år där. Farsan är AIK:are, likaså farfar och morfar. Men jag hade några kompisar i Björnbusarna som var Djurgårdare och dom ville börja i Djurgårdens hockeyskola.
– Föräldrarna kom överens om att det skulle passa bra eftersom vi skulle kunna samåka till träningar och matcher. Då körde vi på Hagsätra och så blev det Djurgårdens hockeyskola redan när jag var sju år.

Var du själv AIK:are då?
– Ja, jag var AIK:are en bra bit upp i åldern, men det har gått över rejält kan jag säga (skratt), men det har också fått mig att inte vara någon direkt hängiven supporter. Det har blivit mer att jag önskat mina kompisar där dom har spelat lycka mer än själva lagen.

Petter Rönnqvist följer sitt Djurgården hela vägen upp till seniorverksamheten, men A-lagsdebuten får han göra i anrika Nacka säsongen 1990/91 på det som då hette Järla IP (idag: Nacka IP).
– Det här var en ganska turbulent tid för mig. Jag var inne i en period där jag bara skulle bli bäst, bäst, bäst och hade egentligen varit så sedan 13 års ålder. Det hade gått rätt hyfsat, men jag kom aldrig med i TV-pucken. Trots allt var jag ändå otroligt driven.
– Djurgården tog bort juniorverksamheten. Det var ”Putte” Carlsson och dom här som låg bakom det. Man behöll B-juniorerna men flyttade upp alla A-juniorspelare till Nacka för att bli ett farmarlag. Jag var det enda som inte kom med, men dom ändrade sig och tog med även mig. Den säsongen slutade med att jag var förstamålvakt.

”BLEV TILLSAGD ATT MAN INTE BETER SIG SÅ I DJURGÅRDEN”

Målvakterna som spelade i Nacka samma säsong som Petter Rönnqvist var Rolf Wanhainen och Marcus Broberg. Även Djurgårdens andramålvakt bakom Tommy Söderström, Joakim Persson, var med några matcher.
– Roffe, som är 72:a, hade varit given JVM-målvakt för 71:orna och givetvis gjuten i JVM för 72:orna. Han var också den Djurgården skulle satsa på. Det här är något som Roffe och jag pratade om för något år sedan. Vi springer på varandra i Huddinge ibland eftersom han också har en grabb som spelar där. Han säger själv att det var hans ”karriärbrytare” då inte han kom upp i Djurgårdens A-lag där och då. Han fick traggla vidare, men hade så småningom en väldigt bra karriär.
– Jag tror att jag härdades lite av det här att jag inte kom med i TV-pucken och inte från början i Nacka. Det här minns jag väldigt väl och det var då jag fattade att jag kan nog om jag vill.

Två säsonger senare får Petter Rönnqvist debutera i elitserien för Djurgården.
– Första matchen jag spelade var uppe i Luleå. Vi förlorade med 2-1 och jag minns att (Stefan) ”Skuggan” Nilsson satte en straff under ordinarie tid. Jag gjorde en bra match, men jag minns inga räddningar eller så ha ha…
– Jag kommer ihåg att Sven-Erik Sold, domaren från Gagnef, sa till mig vid första tekningen i vår zon: ”Det är lugnt Rönnqvist, slappna av nu så ska det här gå bra”.

Foto: Arkiv

Med tanke på vad du berättade om din inställning att bli bäst, var det här ”bara” ett steg i den riktningen?
– Ja, så var det absolut. Jag kan nog säga att jag var för tidig i Sverige med den inställningen med tanke på det klimatet som rådde då inom hockeyn. Jag skulle bli bäst i världen, spela i Djurgården och Tre Kronor. Det målet hade jag, som sagt var, haft sedan jag var 13 år.
– Även om jag har mycket gott att säga om Djurgården så bröts det där ner lite grann, den här killerinstinkten och attityden jag hade. Djurgården var väldigt framgångsrika. Att då komma upp som junior, nyligen blivit draftad av Ottawa och då skriva på en enkät att mina mål var att komma till NHL, var inte uppskattat. Jag blev inkallad för att prata med Djurgårdsledarna som sa att så här betedde man sig inte i Djurgården. Det var Stephane Lundh som höll mötet, men direktiven kom från ”Putte” Carlsson.

Du är en social person, men fick du ens en syl i vädret när Djurgårdens trupp innehöll spelare så som Christian Due-Boje, Arto Blomsten, Thomas Johansson, Björn Nord, Marcus Ragnarsson, ”Challe” Berglund, Peter Nilsson, Fredrik Bremberg, Janne Viktorsson… Jag kan hålla på hur länge som helst med att rabbla upp verbala hockeypersonligheter.
– Det var en hård jargong och det var tufft, men på ett bra sätt. Jag lärde mig verkligen att jag fick göra rätt för mig. Det här var inget konstigt för mig och något som jag levt med under hela min uppväxt.
– Janne Viktorsson, Peter Nilsson och några till var väldigt ödmjuka och snälla mot oss juniorer och gjorde så att vi trivdes. Det här har jag tagit fasta på under hela min karriär.
– Sedan hade vi Thomas Eriksson, Arto Blomsten, Kenneth Kennholt och Orvar Stambert som var väldigt hårda. Det fanns en bra mix. Alla människor är olika och det är inte så att jag kastar skit på dom. Nu hade dom den karaktären. Det skulle vara ordning och reda, samtidigt som dom inte brydde sig om juniorerna.

I laget spelade även en då 37-årig ”Kenta” Nilsson.
– Det var han som draftade mig till Ottawa. Han var rätt avslappnad och skön att ha i truppen. ”Kenta” var mer som ”den schyssta farsan”.
– Vi hade Lasse Falk då och jag minns då ”Kenta” kom till vårt första fys-pass. Det här var på Bosön. Alla skulle träna stenhårt, men ”Kenta” kunde inte springa. Han drog ut en Monark träningscykel från styrkerummet till löparbanan. Han satte sig där och vinkade varje gång vi sprang förbi ha ha…
– När jag träffar honom nu brukar han säga ”Petter, du var min första draft. Man visste ju att det bara kunde bli bättre efter det”.

Vad kom själva draften att betyda för dig?
– Det var absolut inte lika stort då som det är nu. Jag minns att det stod någon liten artikel om att Peter Forsberg blivit vald. Mer var det inte.
– Jag hade varit på möte med Christer Rockström som var i Rangers då. Jag och Jocke Lundberg åt middag med honom och man märkte att han var väldigt seriös. Han var intresserad och Rangers draftade mig i sjunderundan. Nu blev det en rockad. Ottawa behövde en målvakt och nu hade dom tappat sina val. Då gjorde Rangers ett byte så jag kom istället att gå för Ottawa i elfterundan.
– Det här var inte speciellt stort, men jag var glad. Nu åker alla spelarna över till draften, vilket är solklart, och det handlar om ifall man ska sajna dom den här eller nästa säsong. På den tiden jag blev draftad var det inga samtal eller någonting.

”VAR RÄDD ATT FÖRSVINNA FRÅN RADARN”

Petter Rönnqvist hade också chansen att åka över och spela med Ottawa.
– Jag fick ett brev med kontraktsförslag från Ottawa. NHL-kontraktet var bra, men AHL-kontraktet var sämre såklart, precis om det är nu. Trots det var det aldrig aktuellt att jag skulle åka över då.
– Ottawa hade kanske intentionen att jag skulle åka över och det fanns också en möjlighet för mig att åka över dit och spela. Hade jag stuckit över för att bara spela AHL-hockey så hade jag försvunnit från radarn i Sverige. Det är ändå bara 1990-tal vi pratar om, men så var det då.
– Redan i tidig ålder var jag faktiskt på väg över för att spela Western Hockey Leauge, en juniorliga, hos Graham James (Swift Current Broncos), han som senare åkte dit för pedofili och blev dömd till fängelse. Han åkte över för att se mig under Junior-EM i Tjeckoslovakien 1991. Vi pratade då om att jag skulle åka över. Jag var inte rädd för utmaningen att spela där, men även då var jag rädd för att försvinna från radarn. Om det bara skulle gått halvbra där och jag då skulle bli tvungen att åka hem, vart skulle jag spela då? Här i Sverige hade jag ändå byggt en platå som jag stod på med juniorlandslag och så vidare.

Thomas Östlund. Foto: Arkiv

Inför säsongen 1994/95 lämnar Petter Rönnqvist Stockholm och Djurgården för spel i Modo.
– Jag kände nog att jag var bättre än att bara vara andramålvakt, skrattar Petter Rönnqvist och fortsätter:
– Jag var besviken över att bara ha fått stå sju matcher första säsongen och tolv andra i Djurgården. Thomas Östlund (som har sitt kontor huset bakom Rönnqvist arbetsplats i Slakthusområdet) värvades i samma veva som jag kom upp i A-laget och han fick en enorm rekyl i sin karriär genom sitt samarbete med Thomas Magnusson (målvaktstränare). Bland annat jobbade han stenhårt med sin fys, vilket han inte gjort tidigare. Han blev smidigare och var dessutom ett monster. Thomas är ju nästan två meter lång. Han var en gigant och skitbra. Vi var enormt tajta dom här två säsongerna och jag lärde mig mycket av honom.
– Att totalt spelat 19 matcher på två säsonger var inte ”kattpiss” men jag var inte nöjd med det. Först pratade jag med (Niklas) Wikegård som ville ha mig upp till Boden där han var tränare. Han hade varit juniortränare i Djurgården och visste vem jag var. Sedan hade jag det här med Ottawa eller alternativet att vara kvar i Djurgården. Då hör Leffe Boork av sig…

Leif Boork. Foto: Ronnie Rönnkvist

Ett samtal som inte Petter Rönnqvist glömmer i första taget.
– Jag var i Spanien med min dåvarande tjej. Jag ringer upp Leffe från en gammal hederlig telefonautomat efter det att jag fått höra att han sökt mig. Han säger att han ville ha mig till Modo.
– Jag svarade att dom hade Fredrik Andersson. Han precis hade spelat sin livs hockey där uppe och SM-final mot Malmö säsongen innan. Han var hjälte i ”Ö-vik”. Vad skulle jag då dit upp och göra? Jag vill ju spela mer. Leffe sa bara ”sådant vet man aldrig, men är du rädd”? Nej. ”då så”.
– Jag åkte upp till Örnsköldsvik, träffade Leffe och hela organisationen och skrev kontraktet.

Petter Rönnqvist gör två väldigt bra säsonger i Modo och petar skicklige Fredrik Andersson från att inneha förstaspaden.
– Vi delade på bördan i träningsmatcherna och allt gick jättebra. Sedan åkte jag på en dubbelsidig lunginflammation och bihåleinflammation. Det gjorde att jag var borta hela september och en bit in i oktober. Det var väldigt tufft när jag bara var 20 år.
– När jag kom tillbaka, efter jag varit på is några gånger bara, fick jag hoppa in och spela mot Brynäs. Efter det rullade allt på och sedan slog jag ut Fredrik den säsongen.
– Första säsongen var rätt tuff för oss i och med att Leffe hade sparkat rätt många etablerade spelare. Vi var som ett juniorlag där uppe, men där någonstans lades grunden till att vi gick till final 1999. Nu ska jag inte ta någonting från Pelle Bäckman men det var Leffe som lade grunden i och med att han gav oss unga chansen och att vi växte ihop som ett lag, även om jag stack iväg ett tag.

Säsongen 1997/98 är det så att Petter Rönnqvist lämnar Modo en säsong för att återvända hem till Djurgården.
– Anledningen till det var nog för att jag var djurgårdare. Jag ville ha revansch, tror jag, och ville visa Djurgården som förening att jag var en bra målvakt. Det hade ingenting med familjen att göra, att jag saknade morsan, farsan, brorsorna eller tjejen.

RYGGPROBLEMEN FÖRFÖLJDE RÖNNQVIST

Det blir en säsong i Djurgården för honom där han krigar om målvaktsspaden med Andreas Hadelöv, en trygg norrlänning från Kiruna.
– Det började hur bra som helst i Djurgården. På den här tiden fanns det inga officiella ”stats”, men Thomas Magnusson kom ibland och berättade hur vi låg till och jag minns att jag låg på 97 eller 98 procent efter x antal spelade matcher.
– Jag stod första derbyt, det som vi vann mot AIK med 2-0. Då hade vi även Hadelöv som var en ung målvakt på den tiden. När vi skulle åka upp till nästa match kommer Thomas och säger att nu skulle Hadelöv stå två matcher. Det där fungerade inte för mig.
– Jag förstod ingenting och det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. När jag kom till Djurgården hade jag haft två säsonger som förstamålvakt i Modo och var dessutom aktuell för landslaget den hösten. Men landslagsledningen vågade inte satsa på mig eftersom jag och Hadelöv hade delat på målvaktsjobbet.
– Det gick hur bra som helst, men under landslagsbreaket, då jag inte kom med för att jag inte hade spelat tillräckligt med matcher, gick min rygg sönder ute på Bosön.

Det här var något som tog hårt på Petter Rönnqvist karriär mellan stolparna och skulle hålla i sig under hela hans karriär.
– Jag körde benböj liggande på Bosöns golv när ryggen smällde. Jag kunde inte röra benen och trodde ett tag att jag var lam. ”Putte” Carlsson kom ut och satt med mig i mörkret medan vi väntade på ambulans.
– ”Putte” åker med mig till sjukan men lämnar mig sedan. Vi åkte till SÖS (Södersjukhuset) där man körde en vanlig skiktröntgen. Läkarna hittade ingenting eftersom det inte var några skelettskador. Nu efteråt förstår jag att det var diskbråck, dessutom ett rejält sådant. Jag vart borta två veckor.
– Från det att jag var ung, spelet fungerade bra och jag stod på gränsen till landslaget så blev allt negativt för mig. Jag hade enormt ont och kommer sedan att ha det i flera år till. Jag rullade ur sängen under i stort sett tre år efter det här.

Foto: Arkiv

Känner du av det här idag?
– Nej och jag gör heller ingenting som är farligt för ryggen, men det var sex tabletter Voltaren om dagen, minst.
– Efter det här Djurgårdsåret skulle jag tillbaka till hockeyn och byta klubb, men det här med ryggen var inget som jag pratade om då. Det här kan jag säga nu, jag hade så ont att jag nästan inte visste vad jag hette på morgnarna, men det var bara att hålla masken när jag åkte till Färjestad, Leksand och Modo för att förhandla om vart jag skulle spela någonstans. Nu vart det Modo igen eftersom det kändes tryggt att åka upp dit.

Du var ju, som sagt var, runt bland flera klubbar, men hur blev just Modo aktuellt igen?
– Jag var och träffade Torgny Bendelin i Leksand. Han var förbundskapten för Vikingarna på den här tiden och det var så jag kom i kontakt med honom första gången. Jag gillade ”Toggan” och han gillade mig. Sedan var Färjestad intresserat eftersom dom behövde en målvakt. Samma sak var det med Modo.

Säsongen 1998/89 får Petter Rönnqvist vara med om att spela SM-final med Modo mot Brynäs. Enligt många ett av Modos bästa lag någonsin och som leddes av Pelle Bäckman och Pär-Arne ”Pirro” Alexandersson.
– Jag minns dom här två säsongerna som ett svep egentligen. Det var två bra säsonger där jag hade ont, men ändå trivdes.

Visste Modo om att du hade så här ont?
– Nej, jag höll tyst till alla. Vi hade en dansk läkare, Kim hette han, och jag nämnde det för honom några gånger. Han frågade om jag ville ta lite sprutor, men jag sa nej och att jag kör på. Jag var rädd att tala för mycket om det, säger Petter Rönnqvist innan vi återvänder till laget som gick till finalen 1999.
– Det var ett otroligt bra gäng där Per Svartvadet var en gigant som ledare för gruppen. Vi hade ett driv i truppen som gjorde att vi kändes oslagbara.

Foto: Arkiv

Hur upplevde du Per Bäckmans ledarskap?
– Rakt, kallt… Vid den här tiden hade jag haft Lasse Falk som var, tycker jag, helt talanglös. Han var otrevlig och gjorde bort sig på alla plan. Efter Lasse kom jag upp till Modo och fick Leffe Boork som var intelligent och komplex på alla sätt och vis, men även social. Det var allt annat än vad Lasse Falk var.
– Efter det fick jag Pelle Bäckman som är väldigt enkel, en brukspojk. Han var bra för oss killar och hade ett driv att vinna matcher. Verkligen passionerad. Även om vi inte räckte hela vägen fram den sista säsongen jag var där så vann vi ändå serien och förlorade SM-guldet först i den sista och avgörande matchen, där vi faktiskt drabbades av en kollektiv kollaps.
– Jag minns första säsongen, andra säsongen hade Pelle och jag inga problem med varandra alls, jag tror till och med att vi låg sist ett tag. Vi hade ett bra lag. Pelle var känd som ”SM-guld-coachen” och var rutinerad. Då värvade Modo tillbaka ”Fredde” Andersson och det hände lite andra grejer i mitten av säsongen. Då var Pelle rak, skällde ut och sågade mig vid fotknölarna. Han sa bland annat: ”Du har samma spelstil som Miikka Kiprusoff. Skillnaden mellan han och dig är att han tar puckarna medan du släpper allt”. När jag försökte svara så sa han bara ”Kom inte och prata spelstil med mig för jag har haft varenda jävla målvakt, så håll käften” ha ha… Det var ett rakt språk, men det där triggade bara mig.

”AXELN HOPPADE UR LED NÄR JAG SLOGS MOT GERBER”

Efter SM-finalen plockar general managern för Tre Kronor, Peter Wallin, ut Petter Rönnqvist till VM-spel i Lillehammer.
– Som alltid ville jag spela mycket. Jag hade nog spelat alla landslagsturneringar den säsongen. Jag står också första matchen mot Frankrike. Sedan skulle jag stå mot Schweiz, men då kom Tommy Salo in i truppen. Då ville han stå fast han var trött och jetlaggad. Han bestämde själv att han skulle stå och inte tränarna.
– Vi körde på och egentligen minns jag inte turneringen som något speciellt. Jag fick stå bronsmatchen i alla fall som vi vann mot Kanada med 3-2.

Foto: Bildbyrån

Det blev inget mer VM eller OS-spel efter turneringen 1999.
– Ryggproblemen hänger med som en röd tråd igenom hela min karriär egentligen. Det som händer när jag åker ner till Schweiz (Davos) säsongen efter är att det är nära ett NHL-kontrakt, men jag ville inte ens gå vidare med det. Jag kände mig nöjd och drar istället ner till Schweiz.
– Nu hade jag väldigt ont och även om jag hade haft drivet hela tiden så började jag känna: ”Var kan jag lira för att ha det bra och tryggt?” Jag skrev två år med Davos och det var min nästa utmaning.
– Nu vet alla att hockeyn i Schweiz är hur bra som helst och det var den då också, så det var inget nedköp att flytta dit.

Trots ett tvåårskontrakt med Davos blir det nästan bara en säsong för honom i den schweiziska klubben.
– Jag slog sönder axeln där, den hoppar ur led när jag slogs med (Martin) Gerber…

När du slogs med Martin Gerber???
– Det var i Langnau och det var ”bench clean” (alla i båda lagen slogs). Jag slogs inte först, men alla spelare slogs och publiken var som galna. Då kommer Gerber till vår planhalva och då börjar vi slåss också.
– I den vevan slår jag till och på något vis åker min axel ur led. Jag spelar med axel- och ryggont under min första säsong i Davos. Jag var uttagen till VM-truppen och sa till Wallin att jag kommer, men jag fick nej av Davos. Dom ville att jag skulle operera axeln direkt och inte vänta.

Vem vann fajten?
– Den var nog rätt jämn. Vi var lika dåliga båda två, ha ha…

Petter Rönnqvist var inte ensam svensk i Davos. Med i laget fanns även hans kompis från Djurgården, Fredrik Bremberg (då: Lindqvist).
– Jag trivdes hur bra som helst där nere. Jag och ”Linkan” känner varandra sedan pojklagshockeyn i Djurgården. Sedan har vi spelat ihop både i juniorlandslag och i Djurgården. Dessutom bodde vi grannar när vi båda spelade i Djurgården.
– Dessutom hade vi Petteri Nummelin. Vi tre hittade varandra med familjerna också. Nummelin var en träningsgalning, vilket inte hade framgått här i svensk media. Lasse Falk hade till och med gått ut och sagt att han var en tjockis, vilket inte alls stämde. Petteri Nummelin är kanske den mest seriösa idrottsman som jag har träffat.

Varför blev det Björklöven när du återvände till svensk hockey och trots att du hade ett år kvar på kontraktet med Davos?
– Nu blir det mycket turer hit och dit. Det kan vara svårt att gå in på alla detaljer. Man kan säga att det är ryggen som spökar fortfarande. Det som händer under första säsongen i Davos är att Ottawa ringer och säger att dom vill ha över mig. Dom hade nästan glömt bort mig men då var det som att: ”Oj, här har vi en keeper”. Sedan hade dom väl sett att jag spelat VM och även skulle spela i Schweiz. Det var också då hockeyn i Schweiz började växa. Nu åker det ju ganska ofta målvakter från Tyskland, Österrike och Schweiz till NHL. Så var det inte i början på 1990-talet.
– Jag hade opererat axeln, hade inte varit på is och heller inte tränat fys ordentligt. I alla fall åkte jag över på campen och fick också tillåtelse av Davos att göra det. Det gick bra och jag fick ett kontraktsförslag eftersom dom ville att jag skulle stanna kvar. Om jag någon gång har känt att jag borde ha gjort ett annat val så var det då. Men då var min dåvarande sambo gravid med mitt första barn och jag kände att det inte var rätt läge att flytta. Jag valde istället att åka tillbaka till Davos. Samtidigt ska man veta att ägaren i Davos sa att jag måste komma tillbaka och att jag inte fick tillåtelse att bryta kontraktet. Då hade det blivit stämning, vilket jag i och för sig inte tänkte allt för mycket på just då.

Foto: Bildbyrån

FIXADE SPENGLER CUP-SEGER MED TRE NOLLOR

Nu var det alltså tänkt att Petter Rönnqvist skulle spela ytterligare en säsong i Davos.
– Jag var sugen att stanna kvar i Ottawa. Den säsongen skulle dom ha Jani Hurme och Patrick Lalime. Det gick bra på campen och det enda Ottawa var oroliga för var att jag inte hade tränat, men is-mässigt sa dom att det såg bra ut – drivet hade jag.
– Jag stack ner och körde två, tre veckor i farmarlaget på försäsongen och spelade matcher. Tränaren i farmalaget sa: ”Jag vet inte vad du har för situation i Schweiz, men du måste stanna kvar här”. Påtryckningarna från Davos och att min förra tjej var gravid gjorde att jag åkte tillbaka till Schweiz.
– På den här tiden fick lagen i Schweiz bara ha tre utlänningar. När jag kommer dit har Davos köpt tre forwards från Nordamerika. Dom inleder säsongen och går som tåget så coachen kan inte byta in mig. Det blir att jag hamnar i en sits där jag måste hitta en ny klubb.

Då får Petter Rönnqvist ett samtal från en tidigare Björklövenspelare.
– Det stämmer. John Slettvoll (tidigare: Andersson) ringde. Det som sker är att han ringer, Slettvoll är mäktig i Schweiz, till Davos och gör så att Björklöven får låna mig gratis. Davos fortsatte alltså att betala min lön. Jag tror inte någon annan hade kunnat fixa det förutom John Slettvoll.
– Faktum var att Björklöven inte hade vunnit någon match då. Jag kommer upp dit och möts av ett enormt trevligt gäng. Jag ska inte säga att vi var bra, för det var vi inte (skratt). Vi var dåliga, men vi fick ihop det lite grann och började vinna lite matcher. Samtidigt kände jag att det var kul med hockey igen efter skador och sådant. Dessutom hade jag gott om självförtroende efter att ha varit i Ottawa.
– Det var ändå en begränsad tid som jag skulle vara i Björklöven eftersom jag sedan skulle tillbaka till Davos för att spela Spengler Cup. Jag fick tillåtelse att spela i Sverige fram till lucia. Min dåvarande tjej flög ner lite innan till Davos. På planet ner går vattnet och jag sitter i Jönköping utan pass. Jag går fram till John: ”Jo, du John, gumman ska föda nu och jag har inget pass.” ”Åk då och fixa det”. Jag åkte iväg och fixade ett provisoriskt pass, men det gick inte att komma från Jönköping till Zürich den kvällen. ”Okej, men då är det väl bara att spela”, sa John då och det blev så att jag spelade den matchen. Det gick väl hyfsat, även om tankarna var någon annanstans.
– När jag sedan kommer ner till Scandic Hotel i Jönköping, killarna i laget hade dragit direkt med bussen till Stockholm, för jag ska dra tidigt på morgonen i plan ner sitter jag och ringer dit ner under två, tre timmar. Ingen svarar någonstans. Sedan ringer telefonen runt halv tolv på natten och då hör jag barnskrik. Det hade blivit ett akut kejsarsnitt där nere, men allt hade gått bra.

Rönnqvist i Frölundas tröja. Foto: Bildbyrån

Blev det spel i Spengler Cup för dig?
– Ja, jag spelade Spengler Cup och höll nollan i tre matcher (98,4 i räddningsprocent). Davos vann cupen för första gången på 42 år. Spengler Cup är gigantiskt där nere och efter segern åkte vi kortege med slädar genom staden. Allt gick som tåget, men dagen efter är trunken utslängd från Davos omklädningsrum.
– Jag visste inte vad som skulle hända, men nu blev jag ett problem för coachen Arno (Del Curto). Nordamerikanerna hade gått bra samtidigt som jag hade kommit ner och spelat bra i Spengler Cup. Jag har all respekt för Arno, som är en bohemisk coach. Jag älskar honom och han är en väldigt smart kille. Men han tänkte för mycket och såg bara problemen. Jag ringde ägaren och frågade vad jag skulle göra nu. Han visste inte så jag bad att få träna med juniorerna till dom hade hittat en bra klubb till mig.
– Jag körde med juniorerna och fick byta om uppe på vinden helt ensam och sedan knalla ner för trapporna. Jag körde på två veckor efter Spengler Cup och mötte Arno någon gång. Jag sa ingenting, men efter att han gått förbi mig vände han sig om och sa ”är du dum i huvudet, varför drar du inte här ifrån?” Jag svarade att jag har kontrakt här men att han kunde lösa det åt mig. Då bara blinkade han och gick iväg. I alla fall slutade det med att Davos köpte ut mig.

I och med det började jaken på en ny klubb för Petter Rönnqvist.
– Då var jag först på väg till IFK Helsingfors eftersom dom behövde en målvakt, precis som Frölunda.
– Frölunda hade då Pat Jablonski som dom inte var nöjda med. Tommy Boustedt var tränare där. Jag blev erbjuden ett treårskontrakt av Frölunda som jag tackade nej till för att åka tillbaka till John Slettvoll och Björklöven. Återkomsten slutade inte alls bra. Vi blev totalt utspelade i Scandinavium mot Frölunda och förlorade med 11-0. Det var lite ödets ironi, att jag tackade nej till ett treårsavtal med Frölunda och sedan åker jag ner dit och får storstryk, ha ha…
– För Johns och killarna i Björklövens skull ville jag göra rätt för mig, men där pajade ryggen igen, rejält. Då hjälper inte Voltaren längre, utan jag var off. Jag fick gå igenom en riktig rehab uppe på Umeå Universitet. Björklöven hade köpt loss mig, men istället blev det ett svart kapitel för mig, vilket inte var meningen.

Säsongen 2001/02 kom trots allt den då 28-åriga målvakten från Vendelsö att hamna i Västra Frölunda.
– Conny Evensson och Hasse Andersson hör av sig…

Hur trivdes du där?
– Inget bra. Hockeyn gick rätt bra i början, men det var återigen ryggen. Den tog ut sin rätt till slut. Jag är tacksam för att jag fick några bra säsonger i Modo, men självklart skulle jag gjort något tidigare åt mina ryggproblem.

Foto: Bildbyrån

Säsongerna mellan 2002 och 2005 blir hattiga för Petter Rönnqvist. Det blir tre matcher med Leksand, åtta med Djurgården, elva med Almtuna, 13 med Moskitos Essen och tio ytterligare med Almtuna. Efter det lägger Rönnqvist av med ishockeyn.
– Det som händer är att jag efter Frölunda bestämmer mig för att jag måste verkligen ta en riktig time out. Leksand ringer upp mig efter en tid och säger att dom behöver en målvakt. Då var jag på väg via Olle Öst till Magnitogorsk. Deras tänkta andramålvakt (Serguei Zemchenok) hade blivit skjuten i huvudet, så dom behövde en andramålvakt. Jag har inte forskat i det där mer, men det skulle vara intressant att veta vad som hade hänt.
– I samma veva skadade sig Sean Gauthier i Leksand. Då åker jag dit och ställer faktiskt upp gratis där första veckorna. Jonas Fransson var där också. I alla fall kom vi överens om en förlängning, men efter Leksand orkade jag inte riktigt längre.
– Sedan ringer Wikegård från Djurgården och säger att jag inte ska lägga av. Vi fixar ryggen och du får träna precis som du vill. Så blir karriären lite längre. Då spelade jag mest för passionen till sporten, men det var inte så jag ville spela hockey. Jag kommer igång hyfsat samtidigt som Bjurling hade det lite tungt. Sedan blir det spel hos Leffe Boork i Almtuna, men även i Tyskland innan det inte fungerar längre.

Efter karriären valde Petter Rönnqvist att kliva på jobbet som expertkommentator på C More vid sidan av hans vanliga jobb.
– Att jag kom in som expertkommentator var rent flax bara. Jag hade tittat på olika tränarutbildningar. Farsan hade sitt bolag, men hade sålt det i samma veva och jag hade inte lust att börja jobba som anställd.
– Jag fick ett erbjudande som Key Account på ett norskt företag som säljare och tog det jobbet. Ungefär samtidigt får jag ett samtal från Kanal 5 efter att dom hade bollat några namn. Jag skulle komma dit och göra en provinspelning som inte skulle gå ut i etern. Det skulle visa sig att dom ville ha mig dit. Tommy Åström var programledare och jag skulle vara expert. Vi skulle göra tio magasin som skulle avslutas med slutspel.
– Där började det och sedan har det bara rullat på. Jag trivs och jag får ha kvar ett ben i ishockeyn och ett i verkligheten.