Världsmästaren från Timrå – Old School Hockey Eje Lindström

I veckans Old School Hockey möter vi världsmästaren Eje Lindström. Han berättar om VM-guldet, åren i Timrå och AIK, och den tragiska dagen då hans bäste vän ”Lill-Strimma” Svedberg omkom.

Erling Lindström, ”Eje” kallad, har betytt oerhört mycket för svensk hockey. Speciellt för Timrå (Wifsta/Östrand), Grums och AIK, vilket var dom tre klubbar han huvudsakligen jobbade i som spelare och tränare. Lindström var även en av nyckelspelarna när Tre Kronor vann sitt klassiska VM-guld i Moskva 1957.

Hösten 2017 fyllde denne legendar 80 år och han bor fortfarande kvar i kvarteren där bland annat han, Bert-Ola Nordlander och Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg växte upp.
– Ja, men på andra sidan om mitt hus bodde ”Tjotten” Näslund, alltså Mats pappa. Det var väldigt många av Timrås gamla hockeyspelare som växte upp runt om här, säger Erling Lindström när vi slagit oss ner i hans vardagsrumssoffa med varsin kopp kokkaffe och ett rejält Wienerbröd var för att prata om hans mycket fina karriär som spelare och ledare.
– Givetvis såg inte Timrå ut som idag idrottsmässigt när jag växte upp här, men Wifsta hade spelat om svenska mästerskapet under flera säsonger på 1940-talet. Allting kretsade kring industrin och idrotten här. Timrå kommun har faktiskt varit väl framme då det gället att satsa på ungdomen och ungdomsidrotten på olika håll. Visserligen har hockeyn varit störst, men även sporter som fotboll, simning, bågskytte, friidrott och allt möjligt har funnits här i kommunen. Bland annat hade vi simhall här före Sundsvall.

Lill-Strimma.

Växte du upp här i centrala Timrå?
– Mina första tre år bodde jag i Fagervik. Sedan bodde Ola (Bert-Ola Nordlander) och jag 200 meter från gamla hockeybanan. Vi bodde i statarlängorna som fanns här då.
– Sedermera kom ”Strimma” (Lennart Svedberg) dit och bodde i samma länga som mig.

Var ni som spelade ishockey i Wifsta mest arbetargrabbar?
– Ja, vi var arbetargrabbar allihop. Det fanns två föreningar här i centrum. En som hette Wifstavarv IK och en som hette Östrands IK. Wifstavarv var en sulfitfabrik som låg ute mot vattnet. Sedan hade vi sulfatfabriken och det var Östrand.
– Klubbarna drev sin verksamhet var för sig, men det höll naturligtvis inte att eftersom det var svårt att få spelare att räcka till. Timrå var inte så stort utan jag tror att vi bara var 12 000 invånare vid den här tiden.
– Sedan slog man ihop klubbarna och namnet blev Wifsta/Östrand, vilket naturligtvis var ett annorlunda namn. När vi gick upp i allsvenskan, eller rättare sagt Division 1 norra, 1956 så var vi nere och mötte Hammarby på Hovet. Det här var första gången vi var som lag nere i Stockholm och spelade. Min fru och svägerska var med och stod på läktaren. Vi hade förlorat mot Hammarby hemma, men höll på att vinna där nere (3-4). Då var det en på läktaren, som antagligen hade fått lite grann innanför västen, som sa ”Wifsta, Wifsta, Wifsta… Vart fan ligger Wifsta?”, skrattar Eje Lindström innan vi kommer in på rivaliteten mellan hockeyn i Sundsvall och den i Timrå.
– Från begynnelsen fanns det ingen rivalitet. Det fanns ett Division 2-lag i Sundsvall, Heffners, men även några andra lag som Kvickenborg, Matfors och så vidare. Inget av dom räckte till. Problemet var då dels att serierna ställdes in eftersom det var dåligt väder, hade folk i lumpen och så vidare. Det fanns aldrig någon enhetlighet i serierna där.
– Vi i Wifsta/Östrand var också med i dom här serierna. Vart efter den ena efter den andra drog sig ur så hade vi inga att spela emot, men vi var ändå med i SM. Hockeyn startade i Wifsta 1937, men vi kunde inte vara med i seriesystemet innan 1943 eller 1944. Vi kom med tack vare att bandylandskapet Hälsingland startade en hockeyserie.

Var det enbart hälsingelag som spelade där med er?
– Ja, det var Alfta, Söderhamn och dom här gängen som spelade där. När den serien startades upp fattades det ett lag. Då ansökte vi om att få komma med där. Med det löste vi ett problem för Svenska Ishockeyförbundet också. Vi vann den här serien överlägset och gick uppåt i serien till Division 2 norra.

Du nämnde ”Tjotten” Näslund, Mats pappa, spelade du med honom i Wifsta/Östrand?
– Nej, det gjorde jag egentligen inte. När jag var 15 år var reserv och jag fick aldrig spela. Jag brukar säga att det finns ingen vid den här tidsperioden i Norrland som åkte runt och frös som jag gjorde eftersom jag inte fick ta ett enda skär.

”Lill-Strimma”.

När vi sitter i Eje Lindströms soffa kommer vi oundvikligen in på hans vän Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg och den olycksaliga natten 30 juli 1972 då han omkommer efter att han krockat med en buss.
– Jag har svårt att prata om det fortfarande, säger Eje Lindström samtidigt som hans ögon blir glansiga.
– Jens Lind från Stopptid var här nyligen och då vi pratade om ”Strimma” så började jag grina. Nu har mina föräldrar och min fru gått bort, men när ”Strimma” dog, det var en av dom värsta dagarna jag har upplevt i mitt liv. Jag var så väldigt inblandad i det där från tidiga början till det hemska slutet.
– Vi var bästa vänner ”Strimma” och jag. Han hade sett upp till mig då han var på väg uppåt i karriären. Jag var som en extrapappa för honom och så fort han flyttade någonstans ringde han mig först. Jag hade även kunnat tagit honom till AIK om jag hade velat, men jag tordes inte.
– Vi hade spelat en cup tillsammans i Tammerfors. Det här var under juluppehållet tredje året på raken som vi var med. Där fanns det en kille som hette Ove Hynönen och som var medlem av finska ishockeyförbundet. Han var dessutom portier på det hotellet vi brukade bo på. Vi vart väldigt goda vänner. Hela hans familj var väldigt fin.

Även Lennart Svedberg hade under julturneringarna i Tammerfors blivit god vän med familjen Hynönen.
– Den här våren kom Lennart till mig och frågade om vi inte skulle bjuda in familjen Hynönen till oss, vilket jag tyckte var ett väldigt bra förslag.
– Vi mötte familjen vid finlandsfärjan som fortfarande gick här. Dom kom hit en fredagskväll och då skulle Lennart och Lisbeth ha dom boende hos sig på fredagskvällen och på lördagen skulle vi ut på Vindhem på kvällen. Det hör till saken att Lennart hade en grej med Arne Qvick, rosen, ett jippo i Bollnäs. Där skulle han vara klockan 12.
– Lisbeth ringde mig på lördag morgon och sa att Lennart inte var hemma. Jag var ner på byn och tittade efter hans bil. Han hade en rödskyltad bil som han hade köpt privat av någon kille i Kiruna. Jag hittade ingenting så jag åkte tillbaka till sommarstugan och ringde Lisbeth för att höra om det hade hänt något nytt. Jag åkte ut till henne och sedan åkte hon och jag ut för att söka.

Eje Lindström tystnar ett tag, tar sats med en röst som alla gånger inte håller, och fortsätter:
– Vi hittade honom inte, men vi hörde att han varit ute på en festplats. Lisbeth och Lennart bodde ute i Söråker och kåken låg lite långt ner för en backe. När vi kommer ner mot huset ser jag och Lisbeth polisbilen som står bredvid Lennarts hus. Lisbeth säger ”vi åker inte dit”. Klart att vi ändå måste dit ändå.
– Då var klockan halv ett och alla i hela Timrå visste att Lennart hade kört ihjäl sig utom vi två. Dom som bodde hemma hos Lennart och Lisbeth hade sin pojke med sig och han var en ”Strimma” fantast. Ove vart heltokig. Han fick en chock och stod i köket och slog huvudet i köksdörren. Han anklagade sig själv för att hade inte dom varit där hade Lennart inte gett sig ut. Usch, det var en riktig cirkus.

Efter Eje Lindström fått dödsbudet åkte han hem till Lennart Svedbergs föräldrar.
– Lennarts föräldrar hade bara något år tidigare skiljt sig och bodde var för sig. När jag kommer upp till hennes gård så ligger hon i hammocken och sover. Hon hade jobbat natt på ett äldreboende här i Timrå. När hon såg mig sa hon direkt, ”vad är det som har hänt?”. När jag sagt vad som hade hänt gick hon in och satte sig vid köksbordet och jag följde efter. Givetvis var hon helt knäckt.
– Sedan skulle jag åka till Arne, alltså pappan. Då hade radio, TV och alla möjliga börjat vakna till. Ändå hade jag sagt att dom inte fick släppa någonting innan jag hade fått tag på Arne. Jag ringde honom och han var ju som han var. När jag säger att Lennart har gått bort är det enda han säger ”Jag står för begravningen”. Han var väl chockad.
– Sedan var det radio och TV hela den dagen. Sista gången jag var in till radion tror jag var klockan tio på kvällen. När jag sedan kom till jobbet på måndagsmorgonen klappade jag ihop. Jag kom inte ur bilen. Det kom en rektor och skulle ha några kopior av mig. Han såg att jag satt i bilen och frågade hur jag mådde. När han såg hur jag mådde sa han bara ”Du Eje, åk direkt hem och lägg dig så sköter jag det här”.

Det märks under samtalet med Eje Lindström att han och Lennart Svedberg betydde väldigt mycket för varandra.
– Han var så oerhört snäll och vi blev riktigt goda vänner. Han var en av orsakerna till att jag kom tillbaka hit till Timrå. Han jagade mig under mina två sista säsonger i AIK. Varje gång han var ner på landslagsläger sa han att jag måste komma hem och ta hand om det lovande lag Timrå hade som hade blivit juniormästare 1968 och 1969. Det var också ett fantastiskt material som jag flyttade hem till.
– Skulle jag tänka på ekonomin så skulle jag stannat i AIK, men samtidigt skulle ett av våra barn börja i skolan och så vidare. I alla fall blev det så att vi flyttade hem hit 1970.

Medan den tidigare AIK-tränaren sätter på ytterligare en panna kaffe passar vi på att skruva tillbaka klockan till då han debuterade i Timrås A-lag som 16-åring.
– Bert-Ola och jag debuterade mot IK Huge. Då spelade vi backar tillsammans och var fortfarande i Division 2. Sedan går vi upp i Division 1 1956 efter att ha vunnit Division 2 här i Norrland överlägset. Vi spelade kval mot Clemensnäs om att gå upp från första kvalet. Sedan mötte vi Mora, en dom rådde vi inte på utan förlorade både hemma och borta. Men vi gick ändå upp på grund av att Svenska Ishockeyförbundet gjorde om seriesystemet. Att man lade om systemet gjorde att vi fick kvala ytterligare en gång, nu mot Tranås. Det var en panikgrej. Vi spelade den matchen i början av mars och vi hade nästan ingen is kvar så vi sprang och spelade ishockey.
– Jag kommer aldrig glömma den där matchen. Tranås hade en Hammarbykille, Rune Larsson, och det fanns en yta på kanske tio kvadratmeter som det fanns bra med is på. Där stod han hela matchen, skrattar Lindström. Vi vann den där matchen med 10-3 eller någonting. Det är konstigt att vi kunde gå upp på det viset och att Tranås bara fick en bortamatch att försöka gå upp på. Normalt får man i alla fall chansen både hemma och borta.

Var det tufft att komma upp i högsta serien och möta Djurgården, Gävle, Södertälje, Leksand och dom här lagen?
– Ja, det var riktigt tufft. Vi mötte Skellefteå borta första matchen. Dom hade spelat en säsong i Division 1 och hade alltså gått upp säsongen innan oss. Innan matchen sa jag att vi skulle få storstryk, men vi åkte upp dit och spelade 5-5. Det tyckte vi var en jäkla framgång. Sedan kom Hammarby upp till oss och då fick vi alltså stryk med 7-3. Dom hade ett fantastiskt bra lag. Bland annat minns jag att ”Plutten” (Åke Andersson) var kvar i laget. Vi hade inte en skugga i världen mot Hammarby samtidigt som vi var lite skakiga för att visa upp oss inför hemmapubliken. Alla hade ju sagt ”vad fan ska ni upp i eliten och göra?”. Vi tände till och blev bättre och bättre samtidigt som vi hade två bra tränare. Dels var det ”Tjotten”, Mats Näslunds pappa och dels var det Stig Andersson.
– Det som sedan skulle få mig att tro på det här var då vi åkte ner och mötte Gävle Godtemplare som kom att bli svenska mästare den säsongen. Där råkade Herman Carlsson och UK-gänget stå på läktaren. Vi vann med 4-1 och jag gjorde all fyra målen. Den chansen jag fick i Tre Kronor därefter kunde jag sedermera utnyttja och jag kom med i VM-laget 1957.

Arkivbild.

Du var bara 19 år då du fick åka till VM i Moskva.
– Det var en generationsväxling i A-landslaget då. Många försvann, Åke Lassas, Göte Almqvist, Göte Blomqvist med flera.
– Man hade inga stora förhoppningar inför den här VM-turneringen i hockeysverige. Det var inte ens någon svensk reporter på plats. Det var bara en kille från TT där. Han fick stå på ena änden av Leninstadion, inte på den delen där ishockeyplanen låg, och referera. Jag tror även att Aftonbladet hade Börje Lantz på plats i Moskva.

Hur upplevde du att komma med i landslaget som 19-åring?
– Jag spelade även några matcher i Stockholm före det att vi åkte över. (Folke) ”Masen” Jansson var tränare och han hade en viss näsa ändå. Han placerade ”Garvis” (Eilert Määttä) och mig på varsin sida av (Sven) Tumba. Det föll väldigt väl ut.
– Det var aldrig några problem att komma in i det här gänget. Jag hade knappt varit i Stockholm innan.
– Rolle (Stoltz) och Lasse (Björn) var grunden i laget. Sedan hade vi ungdomskedjan som var väldigt bra med ”Sura-Pelle” (Ronald Pettersson), Nisse Nilsson och Lars-Eric Lundvall. Dom stod för stabiliteten i laget. Vilgot Larsson hade gjort bra matcher med Åke Lassas tidigare, men man visste inte om han skulle räcka till tillsammans med Hasse Svedberg, men han gjorde en fantastiskt bra turnering.
– Under turneringen bodde jag tillsammans med Tumba. Det var också smart, men också en upplevelse. Tumba var underbar och han tog hand om mig på alla sätt och vis. Han kunde ju vakna mitt i natten och skrika ”Eje, hur fan kunde du spela så?”. Han var så otroligt starkt engagerad och faktiskt en djup människa och en kolossalt varm person.

Guldgänget.

I den avslutande matchen mor Sovjet, som slutar 4-4, gör forwarden från Wifsta/Östrand två mål och en assist.
– Jag brukar säga att hade jag gjort det idag så hade jag varit en stor idol och antagligen spelat i NHL, skrattar Eje Lindström innan han fortsätter:
– Ryssarna var så fruktansvärt bra och skulle bara ta hem guldet, vilket också hade varit det mest normala. Laget vi hade var taktiskt väldigt duktiga och det var ”Masens” förtjänst. Sedan hade vi, som jag sa, stabiliteten med Rolle och Lasse.
– Offensivt trodde alla att ungdomskedjan skulle vara den avgörande, men det var vi som gjorde tre av dom fyra målen. Då hör det också till saken att Tumba inte gjorde något mål. Samtidigt var det så att ryssarna var så rädda för Tumba. Så fort han fick pucken så koncentrerade sig två, tre av deras spelare på honom så jag upplevde att vi hade ytor jämt. När han tog fart nerifrån och kom i hundra knyck var det panik i ryska försvaret.
– Sovjet hade ett tempo i tredje perioden som var fruktansvärt och hade hela tiden en spelare på sargkanten som man bytte med och sedan pumpade dom på. Det fanns också situationer där dom kunde avgjort. Bland annat fick ”Flodan” (målvakten Thord Flodqvist) en puck i ansiktet. Då trodde jag att det var kört. Jag åkte fram till (Yngve) Casslind och sa till honom att komma in på isen så jag fick skjuta några skott på honom för jag trodde inte ”Flodan” skulle kliva upp igen. Men han reste sig upp och fortsatte spela på samma sätt.
– I slutskedet, efter att ryssarna spelat ut oss fullständigt, kommer ett skott utifrån från någon av backarna. ”Flodan” har räddat en situation innan och ligger ner. Målet var tomt. Utanför målgården står Vilgot Larsson på knä. När skottet kommer ta det på Vilgots skalle och över ribban. Det var ofattbart och vi hade naturligtvis också tur.

Foto: Bildbyrån

Samma säsong som Eje Lindström får göra sin VM-debut i ishockey får han chansen i ungdomslandslaget i fotboll.
– Jag var en AIK:ares ögonsten, (Rudolf) ”Putte” Kock. Jag vet inte hur många gånger han var upp hit och ville at jag skulle flytta till AIK för att spela fotboll.
– När jag blivit uttagen i ungdomslandslaget i fotboll ringen Arne Weise mig, han hade ett radioprogram som hette Fiskartorpet. Det sista han rågar om är om jag måste välja, ishockeyn eller fotbollen, vad skulle jag välja då. Jag var bara 19 år då och svarade att eftersom jag var uttagen i A-landslaget så skulle jag välja det. Efter det fick jag inte någon mer chans i ungdomslandslaget i fotboll.
– UK-ögat här i stan, Bergström som jobbade för fotbollsförbundet i Norrland. Han försökte få med mig gång efter annan, men dom sa bara ”Han vill inte spela fotboll”, så det var kört.

Eje Lindström var med i VM 1958, men siktade också på spel vid OS 1960 i Squaw Valley.
– Jag var med hela vägen till OS, men varför jag inte kom med vet jag inte riktigt. Jag tror att det så att när vi skulle åka till USA och möta dom här tuffare lagen på hemmaplan ville ledningen hellre ha med Einar Granath på grund av att han var stor och tuff. Han var ju en kubik.
– Det här med uttagningskommittén gillade jag aldrig. Jag fick ett brev skickat hem till mig från Ed (Riegel) där han skrev att man skulle behövt mig. Det är en sak att vara stor, men du måste även kunna använda huvudet, vara tekniskt utbildad och så vidare.
– Ed älskade mig och det var han som senare fick mig att gå tränarkursen. Det var när Granath fick platsen före mig som jag satte mig ner och funderade på om jag skulle fortsätta. Lars-Eje var tre år då och jag hade inget vidare jobb här i Timrå heller. Jag gick en förmansutbildning på Östrandsfabriken. Då ringer Åke Edqvist från Grums. Innan det hade jag inte haft en tanke på att flytta till Grums. Hockeymässigt hade jag inga problem att få spela i olika klubbar. Det var heltidsanställningar, tränarjobb och allt möjligt. Men jag hade hela tiden sagt att jag ville ha anställning vid sidan om.

Inför säsongen 1960/61 flyttar familjen Lindström från Timrå till Grums.
– Jag fick ett fint framtidsjobb där på Billeruds som jag hade kunnat fortsätta på om jag hade velat.
– När jag kom ner till Grums hade dom ett väldigt ålderstiget ishockeylag. Det visste jag om, men jag tänkte att jag får försöka jobba upp det laget. Jag var 22 år då men dom flesta var åtta, nio år äldre än vad jag var, Stig Wallner, Lasse Pettersson och ”Stickan” (Sven-Åke Nilsson) i målet.

Respekterade dom här äldre killarna dig?
– Ja, faktiskt. Det var inga problem utan det funkade rätt bra. Däremot hade jag en jäkla otur. När jag kom dit ner vart jag sjuk. Jag fick halsfluss och gick ner tio kilo under sommaren så det var nästan ingenting kvar av mig. När farsan och morsan var ner och hälsade på första gången kände dom knappt igen mig.
– Den hösten påverkade jag inte laget så mycket utan sprang mest hos en läkare, en österrikare, som inte förstod mycket. Till slut fick man ta bort halsmandlarna.
– Vi åkte ur Division 1 södra den säsongen och efter det började jag att byta ut folk. Grums var en fin förening och jag brukar säga att Åke Edqvist är den finaste ledaren jag har träffat. I alla fall gick vi upp säsongen efter och ur igen säsongen efter det. Säsongen efter det gick vi upp ännu en gång.
– Det var, som jag sa, en kraftig generationsväxling och det var inte så lätt att hitta duktiga spelare, men flera av spelarna vi hade lyft upp gick vidare så småningom.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Efter att Grums, med Eje Lindström som spelande tränare, gått upp för andra gången blev det aktuellt med spel och ledaruppdrag i AIK.
– Sista matchen för säsongen spelade vi Örebro. Efter matchen ringer Åke Edqvist och säger åt oss att inte åka hem utan till Sandgrund i Karlstad. Han hade ordnat så vi skulle ha en avslutningsfest där.
– När vi sitter där kommer AIK dit efter att ha varit i Hagfors och mött Viking. AIK hade den säsongen varit nära på att åka ur och hade fått spelat i nedflyttningsserien. Nu hade dom klarat sig kvar och skulle också åka till Sandgrund och fira. Där var ju Bert-Ola med.
– När jag Ola och Stig Bjerkesjö sitter där så säger Ola ”Du måste flytta upp till oss i Stockholm. Vi har ett bra lag på gång” Svante Granlund hade varit där under många år och gjort det bra med det material han hade. Bland annat hade han plockat fram hela det här Solna-gänget med ”Ankan” (Anders Parmström), ”Svirre” (Göran Svensson), ”Sillen” (Lennart Selinder), Hasse Eriksson, Ingemar Johansson (Senare: Serna) och dom där.
– Inte tänkte jag så mycket mer på det där och givetvis blev det inget beslut taget på Sandgrund. Stig Bjerkesjö sa innan vi skiljdes åt den kvällen att han skulle i alla fall ringa mig under veckan. Och han tryckte på och sa att jag måste komma till AIK.

Sagt och gjort, inför säsongen 1964/65, klev Erling ”Eje” Lindström in i AIK som spelande tränare. Han kom att ta laget och utveckling till en ny nivå.
– Jo, det vart så att jag bestämde mig för AIK. Marie och jag hade alltid sagt att vi aldrig skulle flytta till Stockholm, skrattar Lindström och fortsätter:
– Vi bodde i Nacka, precis ovanför Atlas Copco. Dessutom i samma länga som Bet-Ola och Lena och jag måste säga att vi trivdes jättebra där. Att jag valde AIK är något jag definitivt inte har behövt ångra. Jag brukar också säga, vilket är sanningen, att min roligaste hockeytid hade jag i AIK. Det var fantastiskt fina grabbar i den föreningen.

Du är fem säsonger i AIK, vad ser du som höjdpunkten under din tid i klubben?
– Vi blev SM-tvåa redan första säsongen, alltså säsongen 1964/65. Sedan vann vi Division 1 Norra två gånger. Totalt vart vi tvåa, trea och fyra i SM under mina år i klubben.
– Under min tid i AIK var jag ganska kraftigt inblandad i ”Lill-Pröjsarn” (Ulf Nilsson). Jag hade sett honom i TV-pucken och jag såg att det fanns någonting hos honom. Han hade en härlig spelintelligens. Han var väldigt duktig i fotboll också och jag vet att AIK fotbollsledare var förbannade på mig för att jag fick honom att satsa på ishockeyn. Han hade säkert blivit lika bra i fotboll om han hade satsat på det. ”Lill-Pröjsarn” hade ju också en del att brås på eftersom hans pappa, Gösta, också hade varit väldigt duktig i fotboll.

Vad har AIK kommit att betyda för dig?
– Jag är fortfarande AIK:are. Bland annat är jag ständig ledamot. Klart att, oavsett om det är fotboll eller ishockey, så håller jag naturligtvis på AIK.

Och om AIK och Timrå möts?
– Då blir det kris. Nu är i och för sig min moderklubb alltid min moderklubb. Jag blev så fint behandlad i AIK så det finns verkligen ingenting att klaga på.

Har du kontakt med spelarna och ledarna från tiden i AIK?
– Bert-Ola och jag talas vid varje vecka, men jag är bästa kompis med dom flesta. ”Lill-Tumba” (Björn Larsson) och jag har umgåtts i 40 år. Han slutade tidigt och satsade på kvalet, vilket farsan hans ville. (Anders) ”Antik” Johansson är också en jag har mycket kontakt med. Numera bor han i Norrtälje. Jag har även haft mycket kontakt med ”Ankan” och så vidare. Berndt Arvidsson är också en jag har kontakt med.

Eje.

Efter fem säsonger i AIK lämnar alltså Eje Lindström klubben och återvänder hem till Timrå.
– Hela sanningen var inte att jag lämnade AIK för att åka hem och ta hand om Timrå. Jag tyckte att fem säsonger var mycket. Det fanns inga som helst problem med AIK. Men det var allt det här med att jag hade föräldrarna kvar här uppe och sedan då ”Strimma” som tjatade på mig i kombination med hemlängtan, trots att vi trivdes så bra.
– Lars-Eje hade börjat spela med Atlas Copco på pojklagsnivå, men när vi flyttade hem blev det Timrå för honom. Jag fick dessutom en bra känsla för att ta hand om det fina laget vi hade här i Timrå plus då att jag fick ett väldigt bra jobb på kommunen här i Timrå.

Hur ser Erling Lindströms liv ut idag?
– Jag har två fina barn, Ann-Sofie och Lars-Eje. Dessutom har jag fyra barnbarn och tre barnbarnsbarn som jag naturligtvis engagerar mig mycket i. Sedan tränar jag mycket, motionerar. Men jag har haft lite otur under två och ett halvt år. Min urinblåsa vart förstörd så jag har stomi och opererade mig 2016. Operationen gick bra, men det dröjde inte länge innan jag fick blodpropp i bägge lungorna. Då var jag illa ute. När jag kommit igen efter det fick jag influensan, säger Eje Lindström med ett skratt.
– Nu bor jag bra och är ute och går mycket i backarna runtomkring här så livet är behagligt, men sedan saknar jag givetvis min fru Marie som har gick bort för en tid sedan, avslutar denne legendar med ett leende blandat med både glädje och sorg.