Var först med att föra Leksand till högsta serien – Old School Hockey Pelle Jacobson

Många gånger om har Leksand åkt ur högsta serien bara för att ta steget upp igen. I dagens Old School Hockey flyttar vi oss hela vägen tillbaka till säsongen 1947-48, då man tog steget upp för första gången, för att möta en av spelarna som var med då – Pelle Jacobson.

När Leksand tog klivet upp i högsta serien första gången, säsongen 1947-48, såg laget ut som följer: Ingemar ”Strömmingen” Söderberg, Walter Göstas, Åke Lassas, Anders Brisell, Nils Holfve, Gunnar Hedbys, Nils Lassas, Stig ”Stickan” Påvels, Einar Jonsson, Arne ”Puppu” Hellberg, Björn ”Lollo” Lassas och Pelle Jacobson.

Både Stig Påvels och Åke Lassas har gått ur tiden liksom flera andra ifrån det här klassiska laget. Vi ska ta er läsare med på en resa till Örebro där ni ska få träffa en av spelarna, Pelle Jacobson. I dag är han 87 år (född 1928) och här bjuder Pelle på hans berättelse om hur det var att växa upp I Leksand när hockeyn etablerade sig på orten.
– Överhuvudtaget var det mycket idrottande för mig då jag växte upp i Leksand. Redan i folkskolan, men även när jag gick på realskolan, var idrotten en mycket väsentlig del av vår tillvaro. Det var rätt många i min klass som var idrottsintresserade. Bland annat gick Olle Holfve i min klass. Han var yngre bror till Nisse Holfve som spelade i Leksand. Nisse var för övrigt en mycket duktig tennisspelare också.
– Vi kombinerade mycket fotboll och ishockey, men vi spelade även en hel del bandy. Det spelade vi oftast på Limsjön och vid ”Havandet”, som vi kallade det. Det heter egentligen Avandet och ligger vid en inbuktning vid älven alldeles i utkanten utav Noret (Under järnvägsbron). Där frös det till väldigt tidigt så att vi kunde spela tvåmål där.
– Det gavs möjligheten till spel ganska tidigt på hösten. Redan i slutet av oktober eller i november fanns det ofta is.

Säsongen 1937/38 räknas som en milstolpe i Leksands IF:s historia. Gunnar ”Gunken” Elofs utsågs till ishockeysektionens ordförande. Tillsammans med många ytterligare hockeyentusiaster jobbade han för att få till en hockeybana på en del av bandyplanen på Gamla Idrottsplatsen.

Foto: Arkiv

Den 15 januari 1938 ringde Leksandsledarna upp till Moraledaren Gunnar Faleij och undrade om han inte kunde plocka ihop ett lag med Morapojkar och komma ner till Leksand dagen efter för att instruera om hur hockey skulle spelas. Sagt och gjort, söndagen den 16 januari 1938 kom Leksands IF att spela sin första officiella träningsmatch. Hur det slutade? Jo, med en 11-0 seger för Leksand efter fyra perioder.
– Den måste jag har varit och tittat på, men jag har inga direkta minnen från själva matchen. Då spelade man väl uppe på det som kallades för paradplatsen som låg uppe där idrottsplatsen även ligger i dag.

Hur tänkte ni grabbar kring dom här så kallade hockeypionjärerna ”Puppu” Hellberg, Nisse Holfve, ”Gunken” Elofs med flera när dom försökte och även lyckades plantera ishockeyn i Leksand?
– Jag tror att det var en gemensam känsla att vi ville prova på hockeyn så fort som möjligt. Mora började spela hockey tidigare än oss och då hade vi väl känslan att ”kan Morkarlarna så kan vi”.
– Hockeyn blev i många stycken omskrivet och det var kul att det skrevs om det så pass tidigt då laget bestod av ”Puppu” Hellberg, ”Gunken” Elofs, ”Lok-Kalle” Johansson med flera. Det kom nog att betyda mycket för att hockeyn skulle etablera sig i Leksand.

SPELADE MOT NORDAMERIKANER UNDER KRIGET

Redan 1928, samma år som Pelle Jacobson föddes, fanns namnet Elofs på många idrottsintresserades läppar både i Leksand men även internationellt. Axel Elofs, som man ofta såg träna på vägen mellan Leksand och Rättvik, kvalificerade sig för att springa maraton i OS i Amsterdam. Nu slutade inte olympiaden speciellt väl för Elofs eftersom han tvingades till att bryta loppet på grund av att nya skorna skavde. Han kom i alla fall att bli Leksands IF:s första olympier. Året efter flyttade Axel Elofs till Stockholm och började tävla för Spårvägen.
– Det stämmer att han blev Leksands första olympier och även då jag växte upp nämnde man hans namn med stor respekt då Leksand kom på tal.

Pelle Jacobson växte upp i centrala Leksand, närmare bestämt på Hantverkargatan. Även om det var full aktivitet uppe på Siljansvallen fanns det även tillgång till en hockeyplan där Coop-parkeringen ligger i dag.
– Det var på Hantverkargatan jag mest huserade. Järnhandeln låg i ett hus och bredvid där låg en annan kåk som jag bodde i med mina föräldrar. Det stämmer att vi frös is där parkeringen ligger i dag. Där bodde inte bara jag och min bror Ole (spelade i Leksand 61-66), utan där bodde bland annat Bond-pojkarna. Den äldste hette Sven, sedan kommer Roland och yngst är Bertil. Alla tre var väldigt duktiga.
– Dom jag räknade upp nyss är en annan årgång än jag. Min generation var Åke Lassas, Sven Allard, Einar Jonsson och Anders Brisell. Einar hade en bror som stod i mål åt oss, Sven hette han, men han gick bort för många år sedan.

Siljansvallen under 1950-talet. Foto: Arkiv

Sven var väl en mycket duktig målvakt av vad jag förstått?
– Han var mycket bra. ”Strömmingen” stod också i mål då och han bodde också i dom här kvarteren inne i Noret där jag själv bodde. Alltså inte långt ifrån den här parkeringen du pratar om.
– ”Strömmingen” gick också bort för några år sedan. Då var han bosatt i USA. När han gifte sig i Lima bystuga var jag bestman eller något åt det hållet, men vi var många som var med från det gamla hockeylaget.

Foto: Arkiv

Pelle Jacobson debuterar i Leksands A-lag säsongen 1943/44. Leksand var inte med i något seriespel även om man spelade och vann en inofficiell DM-final mot Mora. Leksand spelade även flera träningsmatcher mot Falu BS. Eftersom det var under krigsåren hade Falu BS lånat in flera amerikanska flygare, stationerade i trakterna kring Falun, till sitt lag.
– Jajamensan, dom var jag också med och spelade mot. Det var jättekul eftersom vi fick konfronteras med vad riktig hockey var. Dom här lirade kanadensiskt med tacklingar, vilket vi fick erfara i en väldigt påtaglig grad. Rent skridskomässigt hängde vi med ganska bra, men självklart var det en oerhörd ära att spela mot kanadensare och amerikaner.
– Jag gick på Läroverket i Falun så jag har också spelat i Falun, men det var mest i några träningsmatcher. Jag höll mig ändå till att hela tiden spela för Leksand i serien.

Vem eller vilka spelade du oftast med i början av din tid som A-lagsspelare i Leksand?
– Anders Brisell var ofta med i min kedja som center, men vem som spelade på andra kanten minns jag inte riktigt.

Lagbild övre fr v: Ingmar Lysén, Stig Påvels, Pelle Jacobson, Björn ”Lollo” Lassas, Anders Brisell och Gunnar Hedbys. Nedre fr v: Einar Jonsson, Åke Lassas, Sven Allard, Nils Holfve och Sigurd Bröms. Foto: Arkiv

INSJUKNADE INFÖR AVGÖRANDET

Säsongen 1947/48 tar Leksand klivet upp i högsta serien, Division 1, första gången efter att man har gått obesegrade genom Division 2. Bland annat slog man Hedemora med 16-2 och 14-0. Ett Hedemora som bland andra hade Rune Mases i laget.
– Det var en säsong som man såg fram emot med tanke på hur bra vi hade varit även tidigare år. Vi missade att gå upp året innan då Gävle besegrade oss i kvalet. Skulle vi äntligen ta det här avgörande steget vilket vi tyckte att vi hade kapacitet till att göra?
– Vi hade ett bra lag där jag tycker att Lasse Stålberg, som då bodde i Häradsbyggden, var riktigt bra. Gunnar Hedbys var ny det här året liksom Nils Lassas som senare flyttade ner till Borås. Nisse, jag, Åke och Anders Brisell spelade även fotboll det här året. Brisell blev till och med värvad av Brage och han gjorde en eller två säsonger där nere. Som hockeyspelare var annars Brisell mycket spel-intelligent.

Leksand vinner mot Huge i den första kvalmatchen med 9-3. Andra matchen mot Forshaga förlorar man med 7-5 och när det är dags för den avgörande matchen mot Karlberg nere på Kristinebergs IP i Stockholm fanns inte Pelle Jacobson med, utan ersattes av Nils Lassas.
– Jag hade insjuknat och var tvungen att lämna återbud. Man åkte ner redan dagen innan matchen, men jag var förkyld och hade hög feber.
– När killarna kom hem blev vi uppvaktade och då fick jag ändå ta del av uppvaktningarna. Matchen mot Karlberg vann vi med 4-0 (Leksands mål: Einar Jonsson 2, Anders Brisell och Stig Påvels ett var). Även om jag inte var med i den direkt avgörande matchen så hade jag varit med under hela seriespelet dessförinnan.

Åke Lassas. Foto: Arkiv

Hur viktig var Åke Lassas för det här laget och avancemanget?
– Uppriktigt sagt så betydde nästan Åke allt. Han var spelskicklig, en bra lagspelare och hade ett väldigt bra skott. Åke var och kanske fortfarande är den största profilen Leksand har haft även om man senare kan komma in på ”Sigge” Bröms med flera som stora profiler.

Ställde ni om träningen mycket den sommaren för att vara bra förberedda inför spel i Division 1?
– Vi byggde mycket kring att vi skulle ha en bra grundkondition. Dom flesta av oss spelade fotboll också, men till och med innan den säsongen var slut hade vi som inriktning att träna inför hockeyn. Då hade hockeyn växt till den stora sporten i Leksand.
– Vi hade inte några tränare utifrån. Det var först senare som det kom in några. Bland annat var Folke ”Masen” Jansson uppe och tränade laget några gånger. Vi höll i träningen själva och vi sprang rätt långt vill jag minnas, runt och upp för Kärringberget. Den här konditionsträningen visade sig i förlängningen vara väldigt nödvändig.

Leksand premiärspelade mot Matteuspojkarna hemma på Siljansvallen genom att vinna med 8-5.
– Jag tror att vi låg under med 4-1 efter första perioden. Vi gick upp, kvitterade och sedan gick vi ifrån och vann. Där visade det sig vad den här grundträningen betydde. Just den här grundträningen var både Åke Lassas och Anders Brisell noga med att vi skulle sköta.

BÖRJADE JOBBA SOM JOURNALIST

Pelle Jacobson var också den som gjorde Leksands första ledningsmål i högsta serien.
– Ja, det stämmer. Det brukar jag skryta med, skrattar Jacobson.
– Om jag inte minns fel var det 6-5-målet. Jag kommer ihåg att jag höll mig framme på en retur som jag slog in.
– Vilken publiksiffra hade vi då?

1 200 åskådare.
– Det var en väldigt bra publiksiffra vid den här tiden. Vid den här tiden hade det börjat byggas ett intresse för hockey i Leksand. Fotbollen gick sådär, men hockeyn visade att man hade chansen att etablera sig i högsta serien.

Leksand fortsätter att i andra omgången slå Södertälje och toppade till och med serien. Tyvärr räckte man sedan inte till, utan man åkte ur serien tillsammans med Mora.
– Varför åkte vi ur det året kan man fråga sig? Vi fick en väldigt bra start, men vi räckte väl inte till under en hel säsong eftersom vi kanske var lite oerfarna.

Hade ni ett bättre lag säsongen 1950-51 när ni gick upp andra gången i Division 1?
– Det var ett mer underbyggt lag och visst var vi bättre som lag då. Det gjorde inte så förfärligt mycket att vi inte klarade oss kvar första säsongen. När vi sedan kom igen två år senare hade vi en större bredd. Rune Mases hade kommit med då liksom Vilgot Larsson.
– Vilgot jobbade på ett bageri vilket innebar att han gick upp väldigt tidigt. Sedan gick han hem och sov en stund på dagen, men framförallt hade han då möjligheten att redan tidigt på dagen åka skridskor och träna. När isen låg på Siljan kunde han åka till Tällberg ibland, men även till Rättvik och tillbaka. Han var en jävla bra skridskoåkare, fullständigt otrolig. Även ”Sigge” Bröms var en oerhört duktig skridskoåkare, men jag håller nog Vilgot som den bästa.

Vilgot Larsson och Sigge Bröms. Foto: Arkiv

Varför lämnar du Leksand efter säsongen 1951/52 för spel i Eyra?
– Jag hade gått färdigt på Läroverket i Falun och skulle söka jobb. Även om jag också var i Ludvika och läste så tog jag aldrig studenten, men jag hade skaffat mig kompetens kan man väl säga.
– Just det här med att jag kunde kombinera skolan med att spela ishockey betydde mycket för mig och det var en förutsättning för att jag skulle kunna fortsätta spela. När jag sedan kom ner hit till Örebro kom jag först med i Eyra och där kunde jag kombinera mitt jobb på Nerikes Allehanda med att spela.

Du spelade också tre säsonger med Bofors i Division 1. Där var du bland annat lagkamrat med Lars-Eric Lundvall, hur upplevde du den här tiden?
– Inte bara Lasse Lundvall utan även med Åke Brask, Ove Grantah, Walter Karlsson med flera. Lasse spelade i andrakedjan med Åke Brask och Bengt Stålberg.
– Lasse Lundvall var jättebra redan då och man förstod tidigt att det inte skulle bli länge som man fick behålla honom. Han hade alla kvalitéer som överhuvudtaget fanns. Senare hamnade han i landslaget i en kedja med Nisse Nilsson och Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson.

SKREV REFERAT OM DE EGNA MATCHERNA

När Pelle Jacobson i slutet av sin karriär spelade för Örebro SK fick han som lagkamrat blivande förbundskaptenen i fotboll, Orvar Bergmark.
– Jag spelade först i Sturehov och det fanns en speciell rivalitet mellan oss och en klubb här i stan som heter Forward. Min känsla var ändå att Sturehov oftast var lite starkare även om det fanns många duktiga killar där också.
– Orvar spelade jag med i Örebro vid några tillfällen. Han tyckte det var roligt med hockey även om han var en duktig bandy- och fotbollsspelare i första hand.

Om du blickar tillbaka på tiden som hockeyspelare, vilken är höjdpunkten i karriären?
– Höjdpunkten är givetvis när vi gick upp med Leksand i högsta serien. Det hade varit ett oerhört jobb för att kunna ta det här sista och avgörande steget.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Du skrev även matchreferat till tidningarna efter matcherna som du själv hade spelat har jag förstått.
– Ja, till och med, skrattar Jacobson.
– Det kunde vara ett jäkla bekymmer när jag skulle referera matchen till dom som jobbade på kvälls- och nattredaktionen. När jag nu tittar i gamla tidningsurklipp så lyckades jag ändå ganska bra med det där.
– Givetvis var det här en väldigt bra grogrund att stå på när jag senare flyttade till Örebro och började på Nerikes Allehanda 1952.

Hur ser Pelle Jacobsons liv ut idag?
– Jag har bott här sedan 1952 och har blivit Örebroare. Min hustru gick dessvärre bort för 14 år sedan, vilket naturligtvis lämnade ett stort tomrum. Min äldste son, Oskar, som kallas Ockie, jobbar på SE-Banken här i Örebro. Min andra son, Håkan, jobbar på skola i närheten av Sveaparken där vi bor.
– Jag tar givetvis mycket del av hur idrotten utvecklar sig och jag skrev mycket krönikor tidigare. Bland annat var jag på Expressen som riksredaktör från 1961 till 1993 då jag gick i pension. Jag gjorde även klassikern för ett antal år sedan, vilket jag är lite stolt över.