Travtränare och hockeystjärna – Old School Hockey Björn ”Lill-Tumba” Larsson

I veckans Old School Hockey möter vi en Tre Kronor-meriterad spelare, som dessutom varvade hockeyspelandet med ett jobb som travtränare. Det handlar om  Björn ”Lill-Tumba” Larsson.

Att det finns ett stort intresse kring trav hos elithockey vet vi sedan gammalt. Däremot är det ytterst få som lämnat elithockeyn och landslagsspel för att enbart satsa som travtränare. Vi skruvar tillbaka klockan hela vägen till 1969 eftersom det var då Björn ”Lill-Tumba” Larsson lämnade AIK för att enbart jobba med hästar tillsammans med bland andra hans bror Bengt och pappa Ellert ute på Erikssund.

Hockeysverige.se reste ut till Sigtunatrakten där Erikssund ligger för att besöka Björn Larsson. Vi tar en promenad och hälsar på några av de 150 hästarna som håller till på de väldigt vackra ägorna. Bland annat stannar vi till en stund vid OFV Dream som oftast styrs av sonen Fredrik Larsson och sprungit in ett sjusiffrigt belopp.

När vi slår oss ner i en trevligt inredd liten stuga utanför stallentrén börjar vi samtalet med Björn Larssons uppväxt med både hockeyklubba och travhästar.
– Jag är uppväxt i Tumba och det var också där som jag började med hockeyn. Det var så att jag bodde bara 3-400 meter från en hockeyrink i det området som heter Kassmyra. Där tillbringade jag i stort sett all tid efter skolan. Jag skottade och gick på för att kunna åka där och det var också där intresset för hockeyn vaknade hos mig.
– Första laget jag spelade för var IFK Tumbas pojklag och det gick ju bra där, säger Björn Larsson med ett lätt leende och fortsätter:
– Pappa hade redan då trav lite som sin hobby, men han hade även en grävmaskinfirma. Han var måttligt intresserad av min hockey, men det fungerade ändå bra eftersom jag bodde så pass nära rinken. Jag behövde aldrig någon skjuts eller liknande.
– Jag kom sedan med i TV-pucken och pojklandslaget ganska tidigt och det måste ha varit 1959 som jag gjorde min sista säsong i Tumba, 1960 gick jag till AIK.

Det var inte bara Björn Larsson i familjen som var framgångsrik inom hockeyn. Även hans bror Bengt Larsson, ”Mini-Tumba” kallad kom att spela i AIK under tre säsonger mellan 1965 och 1968.
– Han var duktig, men han är tre år yngre än jag så vi spelade aldrig tillsammans ute i Tumba. Det var ändå au att vi ofta tränade ihop. Sedan spelade vi tillsammans i AIK, men han kom dit efter mig.

Det var först inte alldeles självklart att det skulle bli AIK för Björn Larsson, som då bara var 16 år, men innerst inne hoppades han hela tiden på att få chansen där.
– Det gick rätt bra för mig som pojklagsspelare så både Hammarby och Södertälje ville att jag skulle komma och spela där. När jag sista året i skolan, i nian, den hösten fick jag ledigt för att åka med Södertäljes A-lag på europaturné. Det var väl en liten muta för att jag skulle komma dit och spela. Naturligtvis var det en upplevelse att som 14-åring få följa med till Holland, Tyskland och så vidare. Vi åkte buss och ledare var Göte Dahl. Jag tror att han även var inblandad i landslaget vid den här tiden.
– Säsongen efter blev jag tillfrågad av Hammarby om jag ville åka med och spela Davos-turneringen, vilket jag också gjorde. Det var då jag träffade (Anders) ”Antik” Johansson första gången. Sedan blev det ändå AIK. Det var knappt att deras ledare hann höra av sig innan jag tackade ja. Det satt väl någon gammal AIK:are i mitt hjärta.

AIK var ett hissåkargäng i början av 1960-talet, men för Larsson var det ändå som att komma till en helt ny värld som hockeyspelare.
– Då var Kjell Svensson, målvakten, lagets stora stjärna. Första barmarksträningen, vi bytte om på Råsunda, kommer jag in i omklädningsrummet när de här namnkunniga pojkarna sitter där. Det var faktiskt pirrigt, men jag flöt in i gänget tidigt och trivdes bra under alla år som jag var där.

”Ankan” Parmström.

Det var inte bara Kjell Svensson som var namnkunnig och även verbal i det AIK som han kom till. I laget fanns även killar så som Anders ”Ankan” Parmström och inte minst Lennart ”Liston” Söderberg.
– Alla var snälla och körde egentligen aldrig med mig. Det kan ju bli lite bus och så där, men jag kan inte påminna  mig om att jag råkade illa ut vid något tillfälle. ”Ankan” var en underbar och rolig kille i omklädningsrummet. Det hände mycket tokigt kring honom.
– ”Sonny Liston” och jag blev uttagna till pojklandslaget. Vi åkte iväg någonstans och då bodde vi båda ihop. Jag minns att jag var imponerad eftersom han hade en sådan jäkla skäggväxt. Han stod och rakade sig på morgonen med sin svarta mustasch medan jag drog en handduk över kinderna på mig själv, skrattar Larsson. ”Liston” har en son i Sigtuna så det händer att vi stöter ihop ibland.

Säsongen 1961/62 får den då unge forwarden från Tumba chansen i AIK:s A-lag.
– Jag vet att vi spelade på Solna- is. Vi höll till där första säsongen och Svante Granlund var tränare. Det gick hyfsat redan från början. ”Ankan” ”Svirre” (Göran Svensson) och ”Sillen” (Lennart Selinder) spelade i en kedja. Efter någon säsong kom ”Antik” till AIK och sedan spelade vi tillsammans under alla år.
– Men från början spelade jag nog med…, ja, vem spelade jag ihop med? Jag minns att Kjelle Pettersson var med och lika så ”Ingo” (hockeyspelaren Ingemar Johansson), men jag kommer faktiskt inte ihåg. I alla fall vart det jag, ”Antik” och Hasse (Eriksson) som spelade tillsammans under många säsonger.

Var du travtränare redan vid den här tiden?
– Ja, det hade jag varit sedan 1959. Första åren fick jag åka buss nerifrån bron här utanför till träningen i Stockholm. Bussen stannade vid Norra Bantorget. Den gick på småvägar dit och sedan fick jag ta tunnelbanan till Hovet. Det brukade ta två timmar.
– När vi alla tre lagen, AIK, Djurgården och Hammarby, var i allsvenskan kunde det bli träningar vid halv elva tiden på kvällen och då kom jag hem mitt i natten. Då fick jag åka tåg till Sigtuna och sedan taxi hit. Taxiresan kostade prick tio kronor.
– Det här var ganska tufft och anledningen till att jag tillslut lade av, egentligen allt för tidigt. Jag var vara bara 24 år då och hade mina bästa år kvar. Det blev för tufft även om jag givetvis hade bil så småningom.

Hur kunde en dag se ut för dig vid den här tiden?
– Upp sex på morgonen, träna häst och sköta stallet. Jag var som en dräng som fick mocka och greja. Jag kommer ihåg att jag alltid sprang ner till bussen eftersom jag var i tidsnöd jämt. Så här gick hela veckorna.
– Brorsan flyttade hit ut två eller tre år efter mig. Han blev kvar i Tumba och hjälpte till med farsans maskinuthyrning. Farsan hade kvar firman ett tag efter att han hade köpt det här, men han höll också på och körde lite amatörlopp.

Åter till AIK och Björn Larssons nästan sensationellt snabba genombrott i dåvarande allsvenskan.
– Jag tyckte att jag ganska tidigt kände mig etablerad i AIK och fick ett bra förtroende av Svante Granlund samtidigt som jag spelade med bra killar.
– Det var naturligtvis enorma kontraster att komma från Tumba till AIK, men jag hade varit med i TV-pucken och pojklandslaget och fått lite rutin på resa och allt det här.

Nordlander.

AIK förändras också mycket under hans år i klubben. En stor anledning till det var värvningarna av Leif ”Honken” Holmqvist, Bert-Ola Nordlander och tränaren Erling ”Eje” Lindström.
– Det blev väldigt positivt med deras ankomst till AIK. Då höjdes kvalitén oerhört. ”Eje” var en fantastiskt duktig tränare och som fick ihop gänget på ett väldigt fint sätt. Vi blev ett riktigt fint kamratgäng och alla trivdes väldigt bra ihop. Det här tror jag också var anledningen till att vi fick hyggliga resultat emellanåt. Bert-Ola var också jättebra, positiv och en duktig lirare. Han och jag blev jättebra polare dessutom.
– Närmast att vinna var när vi spelade SM-slutspel på Hovet mot Djurgården…

AIK mötte Djurgården i SM-slutspelet och förlorade med 5-13!
– Det jag minns bäst från den matchen var att Djurgården körde över oss. Jag hade en lägenhet på söder i Stockholm. På morgonen ringer Expressen och undrade om jag kunde komma ner till Hovet på förmiddagen. Det var jag och Sven Tumba som klädde på oss i hockeymunderingar. Sedan stod vi och hade dragkamp.
– Tumba var min stora idol och det fotot har jag hemma. Eftersom vi kom från Tumba bägge två så brukade vi prata lite grann. Ha var en väldigt bra kille.

”Lill-Tumba”

När du kom till AIK var inte klubben etablerad i högsta serien, hur upplevde du rivaliteten till Djurgården med Rolle Stoltz, Lasse Björn, Sven Tumba, Hans ”Tjalle” Mild med flera?
– Djurgården var så pass mycket bättre än oss med alla sina stjärnor, ”Rolle”, Lasse, ”Stöveln” (Carl-Göran Öberg), Tumba, ”Tjalle” Mild… Det var nästan halva landslaget.
– Det var ändå väldigt kul matcher även om Djurgården var bättre än oss. ”Stoltzarn” och dem här var jäkligt roliga och även snälla killar. Det var aldrig några dumheter. Vi kunde umgås lite vid sidan av redan då, men sedan blev det mer då vi var ute på veteranresor.

Björn ”Lill-Tumba” Larsson debuterade i Tre Kronor mot Norge i november 1964 mot Norge i Stockholm. Sverige vinner med 7-2 och Larsson spelar i en kedja med Kjell ”Garinccha” Sundström och kompisen från AIK, Hasse Eriksson.
– Det var fantastiskt roligt att få komma med i Tre Kronor. Mitt största minne från tiden i Tre Kronor var då vi var i Colorado på en julturnering (säsongen 1965/66). Vi mötte tjeckerna, ryssarna och Kanada med alla sina stora spelare. Jag minns mycket väl banketterna när alla lagen var fint uppklädda medan ryssarna kommer i träningsoveraller.
– Ett oerhört starkt minne jag har från en match där borta är när vi spelar mot ryssarna. (Alexander) Ragulin var med i ryska laget. Jag fick en puck nere i hörnan och kände att jag hade någon i ryggen. Jag tittade upp och då var det Ragulin. Men han var så snäll och bara föste in mig i sargen. Jag kände riktigt hur han tyckte synd om mig. Han hade kunnat krossa mig bara genom att hosta till ha ha…

Hur upplevde du Arne Strömberg som landslagscoach?
– Rättvis men hård och hade bra träningar när jag var med.

Det blev 7 A-landskamper för ”Lill-Tumba” innan han lade av med hockeyn, men han fick aldrig chansen att spela i VM eller OS.
– Nej, jag tror inte att jag var nära det någon gång faktiskt. Hade jag fortsatt ytterligare några säsonger kanske jag hade fått chansen. Enligt ”Eje” Lindström borde jag ha fortsatt eftersom han tyckte att jag hade bästa åren framför mig. Men det här tog för mycket tid eftersom jag hade börjat köra lopp och åka runt på olika banor. Dessutom fick jag en dotter i samma veva och det kändes aldrig som jag var hemma.

Hade du hjärtat mest i travet eller i hockeyn?
– Det var nog både och, men travet tog nog över efter hand. Jag äskade att hålla på med hästar och gör det fortfarande. Det är ett kall.

AIK och du gör en väldigt bra säsong 1968/69, men sedan slutar du spela. Varför tog du det beslutet just då?
– Jag vet egentligen inte varför, men jag kände att det räcker. Det bara blev så och jag har ångrat det många gånger efteråt. Jag var väldigt dum som lade av för tidigt, 24 år är ingen ålder på en hockeyspelare.

Spelade resandet in?
– Ja, så var det säkert. Dessutom hade jag en far som var ganska krävande. Han ville att jag skulle jobba mycket här hemma med allt möjligt. Det påverkade en del också.

Givetvis var AIK mån om att ”Lill-Tumba” skulle fortsätta spela, men det ”tjatet” misslyckades.
– Ja, det är klart att AIK försökte med lite påtryckningar men även med lite ekonomi. Det fanns även lite pengar då, men inte i närheten av summorna som man talar om idag.

Bengt ”Mini-Tumba” Larsson hade lagt av i AIK redan nåra säsonger dessförinnan.
– Han kom inte riktigt in i A-truppen. Han försökte ta sig in igen när ”Ankan” var ledare, men det blev inget mer där. Han var bra och spelade också några matcher med juniorlandslaget.
– Jag kommer ihåg när vi flög hem från Colorado efter en jul och nyårsturneringen. Då hade juniorlandslaget haft någon turnering samtidigt. När jag gick av planet fick jag besked om att brorsan hade gjort ett drömmål. Han hade gått igenom hela det tjeckiska laget och satt dit pucken.

Efter tiden i AIK blev det inte spel på någon högre nivå. I stället hjälpte ”Lill-Tumba” Sigtuna att ta sig upp genom hockeyns seriesystem.
– Jag var spelande tränare där under tre, fyra säsonger. Vi låg i Division 6 men gick upp till Division 3 och vi var faktiskt ganska överlägsna. Bland annat hade vi en kille som hette Lennart Forsgren som började jobbade här. Tidigare hade han spelat i Strömsbro och var verkligen jätteduktig. Vissa av våra matcher vann vi med 20 eller 25-0.
– Det var en kul tid det med eftersom jag då fick en fin kontakt med folk och ungdomar här uppe.

Den kontakt han har idag med hockeyn är främst genom hans två barnbarn Rasmus Larsson och Olle Dahlman som spelar i Arlanda.
– Båda två är väldigt duktiga och något som jag ser fram emot väldigt mycket att följa. Jag ser nästan varje hemmamatch som Rasmus eller Olle spelar.

Innan vi stänger igen och åker hem igen kommer vi in på Björn Larssons kärlek till hästsporten.
– Jag var intresserad av hästar redan som grabb. Farfar och farmor bodde tre eller fyra kilometer från den här hockeyplanen vid Kassmyra i Tumba. Dom hade en bondgård och hästar. Jag cyklade upp dit nästan varje dag efter skolan på sommaren och fick köra hästarna uppe i skogarna där redan som 12 åring. Jag tyckte verkligen det var superroligt. Det var där kärleken till hästsporten började.

Hur länge var du tävlingskusk?
– Jag vann mitt första lopp då jag var 18 år och mitt sista i Frankrike faktiskt. Då måste jag ha varit 60 år skulle jag tro. Vi tillbringade sex vintrar i utanför Paris på en stor träningsanläggning. Där bodde min fru och jag samtidigt som vi hade hästar och personal där. Vi hade med oss hästarna dit ner och tävlade på Vincennes och alla andra stora banor där nere. Det var riktigt häftigt. Jag körde ett lopp i Reimes, Champagnemonopolet, och vann det. Som pris fick jag en enormt stor Champagne flaska. Det var sista loppet som jag körde.

Har du druckit upp Champagnen?
– Det tog nog inte så lång tid tror jag ha ha…

Vad ser du som din främsta merit i sulkyn?
– Det jag kommer ihåg mest är de stora loppen. Största loppet är nog Sprintermästaren på Halmstad. Sedan har jag vunnit Sweden Cup på Solvalla med Bravur Sund. Det var 30 000 på läktaren. Jag glömmer aldrig då vi segerdefilerade. Vrålet sitter fortfarande kvar i mina öron.
– Jag vann även ett stort lopp i Italien, i Padua, men en miljon i förstapris. Det var rätt stort vid den tiden. Drottningspokalen vann jag också… Det har blivit en hel del vinster faktiskt.

Hur ser Björn Larssons liv ut idag?
– Senaste åren har jag gjort så att jag hjälper yngsta sonen Henrik på hans gård, en filial kan man säga, som ligger två kilometer härifrån. Jag kör hos honom två dagar i veckan och sedan kör jag här hos Fredrik två dagar i veckan. Vi tränar på samma anläggning allihop. Sedan sköter jag travbanorna här hemma och håller dem i ordning. Som du hör har jag lite att pyssla med, avslutar ”Lill-Tumba” med ett stort leende.