Järnkaminen som började släcka bränder – Old School Hockey Tommy Mörth

Han symboliseras mest med Djurgården men har även faktiskt spelat i AIK också. Elitkarriären avslutades i hårdsatsande Malmö där han på två säsonger i gamla division ett sprutade in mäktiga 110 poäng. Nu för tiden jobbar Tommy Mörth som brandman och idag är han veckans huvudperson i Old School Hockey.

Vällingby Brandstation i västra Stockholm var den plats som tidigare VM-spelaren Tommy Mörth befann sig på när vi bad att få en pratstund med honom om sin karriär. En karriär som inneburit OS och VM-spel och SM-guld. Han debuterade i Djurgården redan säsongen 1976/77 då laget spelade i gamla Division 1. Sin sista säsong som spelare gjorde han 1992/93 med Spånga i Division 2.
– Jag har jobbat som brandman här sedan 1987 och trivs fantastiskt bra med det här yrket. Det påminner mycket om idrotten, alla i gruppen måste lite på varandra säger Tommy Mörth då vi slår oss ner i brandmännens fikarum på brandstationen.

Tommy Mörth i sin brandbil. Foto: Ronnie Rönnkvist

Det var heller inte långt från brandstationen som Tommy Mörth började spela hockey.
– Från början kommer jag från Hässelbys SK och då höll vi till på Hässelby IP. Rinken låg då på grusplanen intill gräsplanen.  Efter det gick jag till BP med då dem lade ner sin hockeyverksamhet blev det AIK i stället. Det var ganska många ungar som höll till där nere på naturisen och Hässelby hade en ganska stor verksamhet även om det mest var fotboll som gällde i klubben

AIK?
– Varför det blev just AIK vet jag inte, men jag stannade bara där ett år. Jag tror att pappa jobbade tillsammans med någon som var ledare i Djurgården och på den vägen så flyttade jag över för att spela där i stället. Jag var bara tolv år då så det här var ju många år sedan skrattar Mörth.

Arkivbild

Var Brommapojkarna er argaste konkurrent i Västerort då?
– Jag gick till BP efter Hässelby. Då dom lade ner sin hockeyverksamhet blev det AIK i stället.

Var det någon av dina barndomskamrater som gick hela vägen upp till elitserien liksom du?
– Nej, det var det inte, men jag har en kompis som heter Lars Engström och han följde med hela vägen fram till juniorlaget i Djurgården. Sedan slutade han spela på den nivån. Han bor precis som jag fortfarande i Hässelby så vi springer på varandra ibland vilket är jäkligt trevligt.

Vid TV-pucken 1975 vinner ni finalen mot Gästrikland med 5-1. Vad kom den här framgången betyda för dig?
– Just då var det nog det viktigaste som man kunde nå upp till. Vi var bara sexton år då men det var tack vare TV-pucken som det öppnade sig vägar fram till juniorlandslaget och så vidare. Det var väldigt många som var med vid första uttagningen och jag minns så väl hur jag gick där hemma och väntade på kuvertet där det stod om jag fick stanna kvar till nästa uttagning. Vilken glädje jag kände då äntligen posten kom med dom här breven.
– Det här blev som en kick för att fortsätta satsa. Tyvärr är det väl så att det är många stora talanger som faller bort och tappar gnistan då man inte kom med i TV-pucken.

En långhårig grabb från Hammarby vid namn Pelle Lindbergh var med i samma TV-pucklag.
– Visst var Pelle fantastiskt bra redan då och han blev TV-puckens bästa målvakt det året. Jag minns inte om han stod alla matcher för oss i turneringen eller om Göran Olsson (då i Djurgården) och han delade på målvaktsjobbet. Båda var jäkligt bra i alla fall. Det var ju fruktansvärt tragiskt att Pelle dog så pass ung, säger Pelle Lindberghs tidigare lagkamrat i TV-pucken och tystnar lite.

Pelle Lindberg. Foto: Bildbyrån

Stommen från TV-pucklaget kryddat med spelare som Tomas Jonsson, Mats Näslund, Thomas Steen, Thomas Åhlen, Tommy Samuelsson med flera kom att vinna JEM guld 1977.

Vad gjorde just er generation ledande i Europa vid den här tiden?
– Jättesvårt att svara på. Då det gäller oss som spelade i TV-pucken tillsammans så följdes vi åt under många år. Så var det väl även med landslagskillarna. Först var det JEM och sedan JVM. Vi hade alltid jäkligt kul då vi träffades på dom här landslagslägren och just sammanhållningen i gänget blev en viktig faktor till framgångarna i alla fall.

Hur togs er speciella mentalitet och inställningen från juniorlaget emot då ni slussades upp i Djurgårdens A-lag via Hans ”Tjalle” Mild säsongen 1977/78?
– Det var rätt hårt och det gällde verkligen att tagga till då det var träning, annars var ju Björn Palmqvist, ”Stickan” Larsson och det här gamla gänget där och rappade en rejält med klubban på baken, skrattar Mörth.
– Jag fick faktiskt debutera i A-laget i en kedja tillsammans med just Palmqvist och ”Stickan”. Jag var ju livrädd men dom båda berättade hur jag skulle spela så den rädslan släppte ganska snart.

Arkivbild

Om jag säger att ditt genombrott kom säsongen 1981/82, håller du med mig då?
– Jag gjorde väl runt 15 mål några säsonger i rad där och just 81/82 var den första av dom. Vi gjorde många väldigt bra säsonger efter varandra då. Säsongen 1982/83 vinner vi SM-guld, 1983/84 går vi till final mot AIK och året därpå så förlorar vi mot Södertälje i final.

Säsongen 1981/82 var det nära att Djurgården, med Leif Boork som coach, ramlade ur elitserien.
– Det var då vi kvalade mot Hammarby, HV71 och Södertälje. Vi tränade fruktansvärt hårt hela det året och det var väl även då som ”Boorken” drog med oss ut på överlevnadsdygn i skogen.
– Vi hade året innan haft Bert-Ola Nordlander som tränare. Han var ju mera den sortens tränare som släppte in en puck och sedan spelade vi tvåmål. ”Boorken” var något helt annat och han var alltid enormt förberedd inför vad vi skulle göra. Han tjatade hela tiden om att skulle vi bara klara av den här säsongens stenhårda träning så skulle vi vinna SM-guld året därpå. Han fick ju rätt också.

Vad hände egentligen den här sommaren som gjorde att ni från att vara bottenlag i elitserien förvandlas till Sveriges bästa lag?
– Vi spelade ju en jäkligt bra hockey hela den säsongen. Självklart vinner du inte heller något SM-guld om du inte har bra gubbar i laget, vilket vi hade. Jag tror aldrig tidigare Djurgården hade haft ett så bra tränat lag som vi hade den säsongen.
– ”Boorken” hade sina idéer, men jag gillade verkligen honom som tränare och dom här åren var jäkligt fina för både mig och Djurgården.

Leif Boork efter finalen 1984. Arkivbild

Djurgården vinner SM-guld säsongen 1982/83 efter att ha besegrat Färjestad i en dramatisk finalserie.
– Vi vann i den femte och avgörande matchen. Det var rätt hårda matcher och Håkan Loob var fantastiskt bra hos Färjestad. Han var landets stora stjärna då. Inte för att ”Boorken” sa det rakt ut men visst skulle vi ha en större chans att vinna SM-guld om vi lyckades få stopp på ”Looben”. Tyvärr blev han skadad och kunde bara spela halva den sista finalen. Han bröt väl nyckelbenet efter en tackling från Tord Nänsén vill jag minnas.
– Det som publiken höll på med mot Håkan Loob under finalserien var inget som vi spelare brydde oss om. Det var som sagt var tuffa matcher mellan oss men då slutsignalen gick så lade vi allt sådant åt sidan.

I en av finalmatcherna gick det så långt att en i publiken kastade en Morakniv mot Håkan Loob när han satt i avbytarbåset. Håkan själv hann aldrig uppfatta vad som hände och en Färjestadsledare var snabbt framme och gömde kniven.

Du spelade i Djurgården fram till 1988. Vilken kedja har du fungerat bäst i?
– Jag och Håkan Södergren spelade mycket tillsammans och vi har alltid fungerat bra ihop. Oftast hade vi Björn Carlsson med oss som också var en jäkligt bra hockeyspelare. Bakom oss spelade Thomas Eriksson och Mats Waltin.

Hyfsad femma kan man väl säga?
– Ja, verkligen, skrattar Mörth

Din bästa säsong i Djurgården?
– Jag vet faktiskt inte, men guldsäsongen 1982/83 är väl lätt att dra till med även om ytterligare några säsonger var riktigt bra i Djurgården. Tyvärr blev slutet av min tid i klubben inte lika rolig.

Tommy Mörth framför Södertäljes Hardy Åström. Arkivbild

Efter att bara spelat 17 matcher med Djurgården säsongen 1987/88 lämnar Tommy Mörth Djurgården. Ny klubbadress för ”Mörthen” blev Malmö.
– Sista säsongen i Djurgården prioriterade jag min utbildning till brandman före spel. Det var sista året på min utbildning och jag har alltid haft som mål att bli just brandman. Det innebar också att jag inte kunde vara med på alla träningar. Jag hamnade ofta på bänken och jag gjorde ingen bra säsong eftersom jag hade så mycket andra tankar med skolan och så vidare. ”Putte” Carlsson och Lasse Falk var tränare då och dom sa helt enkelt till mig efter säsongen att jag inte fick stanna kvar i Djurgården.
– Tanken var att jag skulle sluta. Då ringde Percy Nilsson, som var i stora värvartagen, och frågade om jag kunde komma ner dit och träffa honom. Jag tänkte väl inte så mycket på att jag skulle spela där, men jag åkte i alla fall ner för att se på stan och jag snackade lite Malmö. Några dagar senare ringde Percy igen och sa att nu kommer du ner och spelar hos oss ha ha…
– Det var riktigt roliga år. Första säsongen missade vi att gå upp i elitserien, men andra säsongen tog vi oss hela vägen.

Varför följde du inte med Malmö upp i elitserien?
– Timo Lahtinen tränade Malmö då och han ville att jag skulle vara kvar. Men jag hade fått tjänstledigt två år från brandkåren och nu var jag tvungen att välja hockeyn eller yrkeslivet. Annars skulle jag bli uppsagd helt enkelt.
– Både Percy och Timo blev ganska sura på mig, men jag var ju tvungen att ta ett beslut.

Percy Nilsson. Foto: Bildbyrån

Hur var Percy Nilsson och Timo Lahtinen som ledare?
– Timo var ju lite tokig han med (skratt), men så måste man kanske vara som tränare. Jag gillade i alla fall honom.
– Percy lade sig i det mesta som berörde hockeyn i Malmö vid den här tiden. Han är en skön kille som bland annat ägde en krog där vi i laget nästan alltid käkade.

Efter karriären som elitserie och division 1 spelare valde Tommy Mörth Järfälla HC i Division 2.
– Först i Järfälla och sedan i Spånga. Det var svårt att ställa om från den verksamhet jag varit med om i så många säsonger till att spela med killar som kunde sticka till ”Mallis” (Mallorca) mitt under säsongen. Efter att jag kört med Spånga ett tag lade jag av och satsade helt på jobbet i stället.

Du spelade två VM-turneringar, 1982 i Finland och 1983 i Västtyskland, vilken turnering ser du som din främsta?
– VM i Finland. Det var ju så ruskigt stort att få vara med och spela mot Gretzky och grabbarna i Kanada. Den turneringen var jag med i första hand för att se och lära.

Arkivbild

Under turneringarna i Finland och Tyskland utmärker sig den kanadensiska spelaradvokaten Alan Eagleson på flera negativa sätt. Bland annat gör han tummen ner för Sovjet inför miljontals TV-tittare runt om i Världen. Han lyckas även skrika ”Chicken Swedes” till det svenska laget på prisutdelningen. I Västtyskland året därpå tar han sig ner till sekretariatet under finalen mellan Sovjet och Kanada. Kanada hade fått ett mål av John Anderson korrekt bortdömt varpå denne osympatiske kanadensare skulle göra upp med dom tyska funktionärerna. Raska ordningsvakter fångade förstås upp spelaradvokaten och släpade honom upp på läktaren igen.
– Jo, det där minns jag lite grann av, skrattar Tommy Mörth och fortsätter:
– Om jag inte minns helt fel sparkade väl han in entréfönstret till ett hotell också då dörren var låst. En riktig jävla sprätt helt enkelt.

Hur upplevde du OS i Sarajevo 1984?
– Det var så mycket att göra runt omkring hockeyn. Du kunde bara gå omkring och hela tiden uppleva nya saker. Sen var vi ju med på invigningen och bara att fått vara med om en sådan sak är ju helt fantastiskt.
– Vi slutade på tredje plats i turneringen, men jag minns hur stort det var med Tomas Wassberg, Gunde Svan och Thomas Gustavssons guldmedaljer. Vi fick en jäkligt bra sammansvetsning trots att alla svenska deltagare inte bodde tillsammans. Sedan var det väldigt kul då kungen och drottningen kom ner och stötta oss svenska deltagare.

Kändes det overkligt att bara några år efteråt se den här fina staden och till viss del upplevelsen bombas sönder och samman?
– Sarajevo var ju en fantastiskt fin stad och vad jag har förstått så har stora delar av staden förstörts. Ishallen blev bland annat en gravplats under kriget. Jag har inte varit nere där efter OS men turneringen är i alla fall ett mycket stort minne för mig.

Pelle Lindbergh och Tommy Mörth. Arkivbild

Hur nära följer du Djurgården och Stockholmshockeyn idag?
– Jag är inte ofta in till Globen utan jag följer med i tidningarna vad som händer, så det är sällan jag ser matcher live. I princip har jag heller ingen kontakt med Djurgården.
– Nu har jag kanalerna som visar hockey på TV, men finns det annat och göra så gör jag det. Visst har jag mitt Djurgårdshjärta kvar med jag har inte samma intresse för hockeyn längre.

Har du kontakt med dina gamla lagkamrater, Håkan Södergren, Clas Nordström, Thomas Eriksson och så vidare?
– Nej, det är dåligt. Jag får ju se Håkan i TV när han sitter och snackar. Håkan och jag blev väl ett radarpar redan i tretton årsåldern och efter det så följdes vi åt. Så länge vi spelade ihop umgicks vi jämt, men efter att jag flyttade ner till Malmö så har vi inte haft så mycket kontakt.

Du har aldrig synts i båset som tränare efter karriären?
– Tränarrollen har aldrig varit min grej men jag var ofta med och tittade då min grabb Henrik spelade. Numera spelar han i Hässelby, men när han spelade i Spånga var både Oscar Möller och Andreas Engqvist med. Henrik var även han nästan lika lovande men han valde en annan väg i stället och som han trivs bra med, vilket jag är glad för, avslutar Tommy Mörth.