Storklubbens guldkapten – Old School Hockey Gizela Ahlgren Bloom

Hon var en av de bärande spelarna under AIK:s storhetstid och var ett flitigt inslag i Damkronorna. Men livet har inte alltid varit helt enkelt för Gizela Ahlgren Bloom. I veckans Old School Hockey berättar hon om AIK:s guldera – men också om missfallen som kommit att påverka henne för all framtid.

Under flera säsongen var AIK den ledande klubben på damsidan. Sektionen bildades 1998 och laget gjorde debut i högsta serien, Division I, samma år. Klubben har fyra SM-guld (2004, 2007, 2009 och 2013) och har spelat final ytterligare tio gånger: (1999, 2000, 2002, 2003, 2005, 2006, 2007, 2013 och 2015). Laget har också deltagit i IIHF European Women Champions Cup fem gånger (2004/2005, 2005/2006, 2006/2007, 2007/2008 och 2013/2014), och vunnit fyra av de fem gångerna. Senast (2013/2014) tog de silver.

Foto: Ronnie Rönnkvist

En av lagets absolut viktigaste spelare under flera av AIK:s framgångsrika säsonger var Gizela Ahlgren Bloom. Hon debuterade i A-laget 2001 och spelade sin sista match 2015. Men det var i Norrtälje som hockeykarriären började.
– Jag växte faktiskt inte upp i Norrtälje utan i en by två mil utanför som heter Bergshamra. Även om det inte är speciellt stort var det en del idrott där. Det fanns hockey och bandy där, men hockeyn var inne i Norrtälje och det var också där jag började spela hockey.
– Anledningen till att jag började med hockey var för att min storebrorsa spelade. Jag såg upp till och ville vara lite som honom. Å andra sidan körde jag även fotboll, bandy, gymnastik och ridning. Jag var verkligen ett yrväder som barn och ville prova på allt.

Det fanns även några tjejer till i Gizela Ahlgren Blooms generation som spelade hockey i Norrtälje under hennes uppväxt.
– I mitt lag, 85-kullen i Norrtälje, var vi tre från början. Bland annat Andrea Morger, som även hon spelat i AIK. Henne spelade jag flera säsonger tillsammans med i Norrtälje. Vi båda gick även hockeygymnasiet tillsammans, Lötgymnasiet och som var AIK:s hockeygymnasium vid den tiden.
– Andrea bytte ganska tidigt till AIK, men jag spelade kvar någon säsong till i Norrtälje. Efter att hon flyttat var jag ensam tjej som spelade hockey där till det startade upp ett Norrtälje. Då måste jag ha varit 12-13 år.

Tre spelare som har haft stora framgångar på isen och som har Norrtälje som moderklubb är Niklas Andersson, David Åslin och Eddie Läck. Det tyder på att det finns ett starkt hockeyintresse i stan.
– Nu har jag aldrig spelat med någon av dessa tre. Kanske Niklas eftersom han är 86:a, men jag är osäker. I alla fall tror jag att det finns ett stort hockeyintresse där. Jag vet egentligen inte vad det bottnar i. Kanske har det alltid funnits där.
– Sedan blir det nog så i mindre städer, att idrotten blir en samlingspunkt och en gemenskap. Det blir ett genuint intresse i staden. Sedan är det extra kul med Niklas Andersson som är engagerad i hockeyn i Roslagen. Det är verkligen jättehäftigt.

Varför blev det just AIK?
– Jag ville gå på ett hockeygymnasium. Trots allt är jag hemmakär så jag ville nog inte vara så jättelångt hemifrån. Sedan visste jag att AIK var jättebra, serösa och framförallt en stor klubb. Det var också då jag tänkte om jag skulle satsa på hockeyn eller inte. Jag bestämde mig då för att köra ”all in”.

Du är 16 år då du flyttar till Stockholm, hur var det att lämna hemmet utanför Norrtälje?
– Jag tyckte att det var lite jobbigt. Som jag sa var jag lite hemmakär. Det gick bra, hockeyn gjorde att jag trivdes och faktiskt klara det av.

Idag är du väldigt social och verbal, var du det även då du kom ner till Solna från lilla Bergshamra?
– Jag tog nog plats socialt snabbt, men jag var inte lika framåt då. 

När man titta på det AIK Gizela Ahlgren Bloom kom till så vimlade det av skickliga hockeyspelare och starka karaktärer. Bland andra Evelina Samuelsson, Danijela Rundqvist, Emilia Ramboldt, Emelie Berggren, Kim Martin och Angelica Lorsell.
– Jag togs emot jättebra, men jag kan också säga att jag var rädd för några av dom. Bland annat Emelie Berggren som jag är bra vän med idag.

Varför var du det?
– Jag kände mig ung och ganska oerfaren. Dessutom kom jag från en liten stad och en liten klubb, men uppriktigt sagt var alla grymt schyssta mot mig och jag blev kompis med alla i princip på en gång. Jag verkligen älskade det där laget.

Hade Emelie Berggren redan då ledaregenskaper?
– Ja, absolut. Jag tror ”Empa” var kapten från egentligen det att jag kom och många säsonger framöver. Hon var verkligen en bra ledare och kapten.

Hur upplevde du statusen på damhockeyn i Sverige då du kom upp i A-laget?
– Den var inte så jättehög. Framförallt har den aldrig varit det i AIK. Vi fick kämpa för precis allting.
– Jag har alltid älskat att spela hockey så för mig har det aldrig varit så att vi ska tjäna stora pengar eller att vi ska synas och höras mest. Alla småstegen som har kommit under alla år har betytt väldigt mycket för mig. Känslan i gruppen var det viktiga för mig.

Foto: Sami Grahn.

Säsongen 2003/04 vinner den då 18-åriga forwarden från Bergshamra sitt första SM-guld.
– Det här vara ändå bara några säsonger efter att jag kommit till AIK. Jag gick på gymnasiet och var fortfarande ung. Jag kanske inte fattade då hur stort ett SM-guld var.
– Vi slog ut Mälarhöjden/Bredäng som under så många år hade varit storfavoriter. När vi slog ut dom i semifinalen på straffar då visste vi att vi hade vunnit. Då skulle vi ändå möta Limhamn i finalen där bland andra Maria Rooth, Erika Holst, Katarina Timglas och Pernilla Winberg spelade. Det var verkligen grymma spelare, men vi visste ändå att det här hade vi.
– Nyckeln till guldet var sammanhållningen i laget. Sedan måste jag nämna Kim (Martin Hasson), hon var så grym att det inte fanns. Visst, vi hade absolut många bra namn, men det laget vi hade och den satsningen som vi gjorde, där måste jag nämna min man Jocke Ahlgren som tog träningen till en helt annan nivå. Han sa att skulle vi ha en chans måste vi göra allt lite bättre än alla andra.  Det här gjorde att vi orkade jobba ner alla andra lagen med vårt fysiska spel.

Var det samma känsla då du var med och vann 2007?
– Då hade jag fått en lite mer annorlunda roll. Jag tog mer ansvar, fick mer speltid och var en mer viktig del i laget. Givetvis kändes det då lite annorlunda. Det kändes större, att vi vann ett guld till var helt otroligt.
– Vi vann det guldet på Ritorp vilket var fantastiskt. Många säger att Ritorp är en skit arena, men för mig är det den bästa och största arena som finns. Jag älskar den där ladan, säger Ahlgren-Bloom med ett stort leende.

Då hade ni fått in spelare som Maria Rooth, Katarina Timglas, Nanna Jansson och Pernilla Winberg. Vad betydde det för laget att dom här tjejerna anslutit till AIK?
– Det var jättehäftigt. Framförallt att Rooth kom till oss. Jag vet att AIK verkligen kämpade för att få in henne. Hennes personlighet, hur hon agerade och hur proffsig hon var men ändå så jordnära, det var helt otroligt. Dessutom levererade hon stort.

Fanns det några pengar i damhockeyn vid den här tiden?
– Jag vet inte hur AIK löste det, men jag tror några av dom här tjejerna faktiskt fick en liten summa pengar.

Har du själv tjänat ihop några pengar på ditt hockeyspelande?
– Nu valde jag att spela i AIK och har hela tiden vetat att där fanns det inga pengar. Om jag hade velat tjäna några pengar hade jag bytt klubb, men det har aldrig varit ett alternativ för mig. Pengarna jag har tjänat har varit genom Sveriges olympiska kommitté.

Tredje SM-guldet vinner Gizela Ahlgren-Bloom 2009.
– Jag tror att ”Valle” (Valentina Lizana Wallner) fick lite av sitt genombrott i AIK då. Hon hade stått i skuggan av Kim under många säsonger, men nu kände hon nog själv att klubben satsade på henne.

Säsongen 2009/10 kom att bli Ahlgren-Blooms bästa på poängmässigt. På 28 matcher svarar hon för 16 mål och totalt 32 poäng.
– Jag tror att jag spelade med Rooth mycket den säsongen, skrattar Ahlgren-Bloom och fortsätter:
– Det var nog mest att jag tyckte att det var dags för mig att kliva fram lite mer. Jag har alltid varit en snabb power-forward som gör ett hårt jobb. Men jag ville också vara mer inblandad i målen samtidigt som jag fick speltid och förtroende. Jag kände framförallt att jag är bra.
– Jag ändrade om hela min träning, höjde träningsmängden till en helt ny nivå och satsade på att bli bäst tränad av alla för att orka spela mitt spel på isen. Det gjorde att poängen kom och självförtroendet på samma gång.

Foto: Sami Grahn.

Säsongen 2012/13 från hon lyfta SM-bucklan som lagkapten för AIK.
– Nu börjar jag nästan gråta, säger AIK-forwarden samtidigt som hon blir blank på ögonen. Det är lätt att förstå att det tillfället alltid kommer att betyda mycket för henne.
– Jag fick vara med och leda laget och fick en annan roll. Då hade jag spelat så pass många år i AIK och fått vara med om så mycket. Jag hade vunnit tre SM-guld innan men nu visste jag att jag skulle börja runda av karriären. Att då få betalt på det sättet var helt magiskt.
– Dessutom fick vi spela finalen på Hovet. Även om det inte var fullsatt var det helt magiskt och otroligt mycket känslor. Det var ett dimmigt och ett glädjerus som var helt otroligt när jag fick lyfta bucklan. Samtidigt kände jag en sådan lättnad. Vi i gruppen visste vilken potential vi hade men jag tror många inte hade oss alls på kartan den säsongen.

Det här var också första gången hon hade en kvinnlig tränare i form av Ylva Lindberg.
– För mig spelar det ingen roll om det är en manlig eller kvinnlig tränare bara dom besitter rätt kunskaper. Ylva är en fantastisk tränare på alla sätt och jag gillar henne.

Hur förändrades din roll i AIK genom åren?
– Jag har alltid haft skinn på näsan, men när jag blev äldre vågade jag ta för mig mer i omklädningsrummet. Sedan vet jag att jag inte var speciellt omtyckt av alla, framförallt inte av motståndarna. Jag vet att många tyckte att jag var för jävlig att möta, vilket jag tyckte var ganska skönt ändå.
– Jag brydde mig heller aldrig att folk inte gillade mig i matchsituationer för jag vet att jag var omtyckt utanför. Jag vet också att jag är ödmjuk, jordnära och så vidare till vardags.

Hur agerade du på isen, vilket gjorde att du inte var så omtyckt bland motståndarna?
– Dels var jag snabb och då kan man ligga på motståndarnas backar speciellt. Jag tror många tänkt ”den där jäveln”…

Vad känner du har varit den jobbigaste biten under din karriär?
– Jag har haft lite skadeproblem. Nu var jag inte aktuell inför OS 2010 men eftersom jag var reserv var jag ändå med under Peters (Elander) tid. Jag var med på alla tester och tråkiga saker, om man kan säga så. Hela tiden visste jag att jag inte skulle få vara med på VM, OS och allt det roliga eftersom han hade sin trupp. Där skulle jag aldrig kunna slå mig in.
– Nu säger jag inte att jag borde haft en plats, men att jag åkte ut till Bosön och toppade testresultaten betydde ingenting förutom för mig själv.
– När Niclas Högberg kom in var jag med på varje landslagssamling som han ledde. Sedan skadade jag mig OS-säsongen när min stora dröm skulle uppfyllas var tufft. Jag fortsatte ändå spela den säsongen trots att min axel var skadad. Innan säsongen därpå opererades jag och var först tillbaka efter jul. Det blev en kort sista säsong, men att jag fick sluta när jag själv ville kändes väldigt viktigt för mig.

I landslagets tröja.

Gizela Ahlgren-Bloom kom att spela 71 matcher med Damkronorna under sin karriär.
– Jag tror att jag debuterade 2007 eller 2008 under Peters tid. I alla fall var jag med på olika läger då. Vi var ute på Bosön och jag visste att jag inte skulle vara med på turneringen som laget skulle åka på eftersom, som jag sa, jag visste att jag aldrig fick åka med.
– Vi gjorde is och fys-tester och det gick väldigt bra för mig och jag fick toppresultat. Nu blev någon skadad och då sa Peter att jag var värd platsen. Jag tror att vi spelade mot Tyskland i Finland och vi vann. Nu minns jag inget mer än att jag var väldigt nervös. I alla fall var det jättehäftigt.

Vid VM 2012 får hon dock äntligen chansen att spela sitt första VM.
– Då var vi i Burlington. Det jag minns mest från det är ”äntligen”. Då var jag etablerad i landslaget och visste att jag var en viktig spelare och att Niclas Högberg trodde på mig, vilket var jätteviktigt för mig som spelare. Jag fick otroligt mycket förtroende i boxplay av Niclas och jag kände själv att jag inte kunde släppa in ett mål i den spelformen.
– Tyvärr har det inte i någon av VM-turneringarna jag har varit med i slutat något bra för laget. Det känns jättetrist så här i efterhand att inte få åka till ett VM och verkligen prestera bra. Vi hade jättebra säsonger under Niclas ledning. Bland annat slog vi Kanada i en match, men något hände då vi kom till VM.

Ni slog Kanada, berätta.
– Vi har ju bara gjort det två gånger, en gång när jag inte var med men en gång då jag var med. Vi var i Finland på en turnering med bara närmast sörjande som publik. Det vi gjorde i den matchen, jag kan tillägga att Kim (Martin-Hasson) gjorde en grym match, flera av våra bästa spelare var inte med. Exempelvis stod (Erika) Holst på bänken i den matchen. Det här gjorde att många i laget kände att nu måste dom kliva fram i stället. Jag fick till och med göra mål i den matchen.

Efter säsongen 2014/15 väljer alltså Gizela Ahlgren-Bloom att sluta spela.
– Jag hade nog tänkt, om det gått vägen med OS 2014, att sluta redan då. Men som skadan kom i vägen då ville jag göra en sista säsong och verkligen, som jag sagt, sluta när jag ville.
– Nu slutade jag med att förlora en SM-final mot Linköping och då tänkte jag först att så här kan det inte sluta. Nu har jag levt ihop med Jocke (Ahlgren) sedan 2004. Han har sagt att jag skulle spela så länge jag ville, jag väntar här, vi skaffar barn sedan och allt det där. Jag kände någonstans att i så fall kommer jag aldrig sluta, jag kan inte fortsätta så här. Då bestämde vi oss för att skaffa barn.
– Jag har ändå haft en dröm ”shit, vad häftigt att få barn och krama om honom eller henne efter en match”. Sedan fick jag Bobby 2016 och tänkte att jag kunde göra en comeback, men jag fick känna på att det var mycket svårare än jag hade tänkt mig med att heltidsamma och ha en son som åt upp mig totalt. Jag hade inte en muskel kvar på kroppen och såg ut som ett skelett. Skulle jag spela så skulle ingen kunna säga att ”Gizela borde ha slutat efter förra säsongen och inte fortsatt”. Tiden blev för knapp och den tiden ville jag lägga på min familj i stället.
 
AIK-forwarden har även haft några tunga bitar att hantera efter att hon slutat med hockeyn. Bland annat har hon fått två missfall.
– Ett innan och ett efter Bobby. Visst har det gjort att jag tagit stryk kroppsligt, men framförallt psykiskt. Jag tycker inte att det här är något man ska skämmas för och jag vet att många inte vill prata om det, men jag har varit öppen med det.

Du blev hyllad på Ritorp efter att du avslutat din karriär, hur upplevde du det?
– Det var jättehäftigt och så mycket känslor. Det konstiga var att det kändes som jag slutade där och då, men egentligen slutade jag ett och ett halvt år innan. När jag stod där så sprutade tårarna (vilket hon även gör när hon pratar om det)…
– När jag kommer ut till AIK-låten ”Vi ser hur solen stiger över Råsunda”, många av tjejerna i AIK har jag spelat med. Det var mitt lag som stod där och nu skulle inte jag få vara med längre. Jag är tacksam, glad och stolt, vilket jag egentligen aldrig varit under mina år som spelare…

Hur ser ditt liv ut idag då du slutat spela?
– Jättebra såklart, men jag vill ha hockeyn i mitt liv igen. När och hur det ska vara i livet vet jag inte ännu. Jag trivs med livet och med Jocke (Som just kommer in tillsammans med Bobby på fiket där vi gör den här intervjun). Det är jättehäftigt att blivit mamma och så häftigt att få vara med om att föda sitt barn. Om jag får in lite hockey i livet igen så blir livet fulländat.
– Jocke har en hockeycamp för tjejer vecka 29, JRM Skate & Skils i Karlskoga. (http://jrmskatesandskills.se/) Dit går det fortfarande att anmäla sig.  Han hade det även förra året och fick en väldigt fin respons på den. Där ska jag vara med på isen i år igen, men det kommer inte bli så många farliga hopp eftersom jag är ganska gravid, avslutar Gizela Ahlgren-Bloom med ett skratt.

Boken OLD SCHOOL HOCKEY AIK kan du beställa här: http://idrottsforlaget.se/startsida/