Smällen mot huvudet förstörde karriären: ”Mitt mål är att få en normal vardag”

Det har gått ett och ett halvt år sedan hon fick smällen. Men än i dag lider tidigare AIK-spelaren Lisa Hedengren av sviterna efter karriärens andra hjärnskakning. Hoppet om att kunna spela igen är minimalt. Nu handlar allt om att få tillbaka energin för att kunna leva ett vanligt liv.
– Mitt mål är fortfarande att ha en normal vardag. Det är min ”prio” och dit jag måste nå innan jag kan bestämma något mer, berättar den VM-meriterade centern för hockeysverige.se.

SOLNA (HOCKEYSVERIGE.SE)
När hockeysverige.se träffade Lisa Hedengren i februari förra året hade hon bara två månader tidigare drabbats av sin andra hjärnskakning. Mycket talade då för att hennes karriär som spelare var hotad. Hon berättade bland annat hon var konstant trött och tog hon en promenad så blev hon yr.

Nu har det gått ett drygt år sedan vi sågs på Ritorp i Solna. Lisa Hedengren har inte kunnat göra comeback ute på isen, men har varit assisterande tränare till Emelie Berggren. Hur mår den 25-åriga före detta VM-centern i dag? Har det blivit någon bättring? Hockeysverige.se stämde träff med henne på samma Ritorp, det vill säga AIK:s hemmaarena för en intervju.
– Det är väl egentligen ganska lika. Jag har kvar tröttheten, huvudvärken och yrseln. Nu var det lite över ett år sedan vi sågs och lite har det ändå hänt. Framför allt har jag lärt mig var gränserna går även om det kan vara olika från dag till dag. Jag har lärt mig hur jag måste göra för att orka göra vissa saker, säger Lisa Hedengren till hockeysverige.se när vi slagit oss ner i varsin fåtölj som är näst intill lika slitna som hela ishallen.

Vad är det du måste göra för att du ska fungera i det vanliga livet?
– Det är mycket vila. Mina dagar består av olika sjukgymnastik jag går på, kiropraktorer eller läkare. Det är alltid någonting varje vecka.
– Jag måste vila innan jag gör något sådant och vila efter för att orka åka hit till Ritorp och vara med kring träningen.

Du säger att du träffar läkare, kiropraktorer och så vidare, vad är det dom i första hand hjälper dig med?
– Läkarna vill mest ha koll på hur det går och om det händer något. Kiropraktorerna håller på att rätta till saker som dom tror hjälper. Sjukgymnasten jag går hos har jag haft under över ett år. Henne har jag fullt förtroende för och även fått en bra kontakt med.
– Hos henne har vi testat allt från att försöka cykla lite, för att få igång blodet runt om i kroppen, till akupunktur i huvudet. Vi testar oss fram och det känns bättre för mig att försöka göra någonting än att inte göra någonting alls.

Foto: Ronnie Rönnkvist

”TRÄNINGEN ÄR NÅGOT JAG SAKNAR OTROLIGT MYCKET”

Lisa Hedengren älskade verkligen att träna innan hjärnskakningarna stoppat henne från allt vad tuffare fysisk aktivitet heter. Något som hon med blanka ögon berättar att hon saknar mycket.
– Jag har inte kunnat köra ett ordentligt träningspass sedan jag fick smällen. Jag har cyklat lite, men jag måste ha koll på pulsen hela tiden. Så fort pulsen stiger reagerar huvudet och kroppen och jag blir sämre.
– Träningen är något jag saknar otroligt mycket och något jag ser fram emot att kunna göra igen.

Även allt utanför hockeyn kastades omkull i samband men att hon fick smällen. Då vi sågs i februari 2016 hade Hedengren skjutit upp den utbildning hon hade sökt in på ett halvår. Situationen har dock gjort att hon helt släppt tankarna på att plugga just nu.
– Jag hade precis sökt in då, men jag sköt upp det i en termin med förhoppning om att kunna börja till hösten. Det gick ju inte. Allt förstördes av hela grejen så jag har inget sug att hoppa på det igen.

Jobbar du någonting i dag?
– Jag är 100 procent sjukskriven.

Vad har det betytt för dig att ha hockeyn att gå ner till träningen om eftermiddagarna?
– Det har betytt jättemycket. Jag vill verkligen tacka ”Empa” (Emelie Berggren) för att hon ville ha med mig som assisterande. Jag var lite osäker i början för jag visste att om jag tar beslutet att hoppa på som assisterande så kommer jag inte spela igen. Jag kände att jag inte kunde hålla på att hoppa fram och tillbaka mellan att vara spelare och tränare i samma lag. Det funkar inte.
– Nu var det också en del andra som var tveksamma till om jag skulle klara av det här, speciellt inom familjen. Trots allt är det en ganska tuff miljö att vara i när jag har dom sviterna som jag dras med. För mig betydde det ändå mycket att få komma hit i stort sett varje dag, träffa tjejerna och vara runt allting här på Ritorp. Psykiskt har det varit väldigt bra för mig.
– Jag vet inte vad som hade hänt om jag även hade tagit bort hockeyn. Då hade jag inte haft någonting av det liv som jag hade innan.

I ett omklädningsrum och även i ett spelarbås är det väldigt surrigt, hur har det fungerat för dig?
– Det har såklart varit jättetufft. Jag har ändå sett förbi det och det ger mig mer än vad det är jobbigt.
– Sedan är det ingen som ser på mig när jag mår dåligt, vilket också kan vara det svåra.

Hur mår du då du kommer hem efter en match eller träning?
– Då mår jag inte jättebra, så är det. Träningar mitt under säsongen fungerar ganska bra eftersom det bara blir runt tre timmar som jag är här. Hela min vinter såg ut att jag var hemma hela dagarna fram till träningen och efter träningen åkte jag hem igen.
– Jag gjorde det här valet, vilket jag är jätteglad för. Matcherna är däremot jobbigare. Det är många fler timmar och mer runt om. Samtidigt har jag haft otroligt kul.
– Jag har fått tagit det lite som det kommer. ”Empa” och alla i laget vet hur det ligger till så har jag behövt vara borta en dag härifrån så har jag kunnat vara det.

Har du sambo?
– Nej, så jag har fått anpassa mig själv. Sedan har jag den inställningen att jag alltid vill vara här, precis som när jag spelade. Jag vill verkligen göra allt för att laget ska gå bra.
– Vissa perioder har varit jättetuffa, speciellt som jag mår olika i perioder. Under mina sämre perioder har det verkligen varit jobbigt, men samtidigt får jag jättemycket energi av att bara komma hit och träffa alla och göra det jag tycker är kul.

Foto: Bildbyrån/Andreas L Eriksson

”JA, LITE BITTERHET KÄNNER JAG”

Kommande säsong kommer Lisa Hedengren fortsätta som assisterande tränare i AIK men hon ser ingen öppning, hälsomässigt, för en comeback på isen.
– I dag har jag svårt att sätta några planer. Jag kommer fortsätta på samma sätt som förra säsongen även nästa säsong. Jag kör på den här säsongen och sedan får jag se.
– Mitt mål är fortfarande att ha en normal vardag. Det är min ”prio” och dit jag måste nå innan jag kan bestämma något mer.

Har du lagt spelarkarriären helt på hyllan eller finns fortfarande drömmen om en comeback som spelare i AIK?
– Klart att det finns där, men jag tror att jag redan har förlorat så mycket på det här så att komma tillbaka känns väldigt långt borta.
– När jag bestämde förra sommaren att jag skulle hoppa på det här som assisterande tränare betydde det att jag har spelat klart.

Kan du känna en bitterhet över det?
– Ja, lite bitterhet känner jag. Nu vill inte jag gå runt och vara bitter för då skulle jag bli knäpp till slut.
– Tyngst är att jag känner att jag inte är klar och att jag inte fått göra valet själv att sluta. Det är på grund av hälsan och en skada som gjort att jag varit tvungen att ta det här beslutet.
– Första hjärnskakningen kom två månader innan OS i Sotji. Jag hade kanske haft svårt att slå mig in i den truppen ändå, men jag hade velat haft chansen i alla fall att försöka ta en plats. Under den perioden jag var borta kände jag hur mycket jag saknade hockeyn. Efter den hjärnskakningen fick jag som en liten nytändning. Från och med då var målet, förutom allt med AIK, OS i Sydkorea. Att det igen försvinner… klart att det är tungt. Det är ändå en dröm som jag har haft sedan jag var liten.

Nu har du sett SDHL från sidan en säsong, upplever du att det blivit mer tuffa smällar mot huvudet i ligan eller är det rent av tvärtom?
– Det är svårt att säga, men under förra säsongen var det några fall som jag tycker var fula tacklingar. Återigen kan vi börja diskutera igen att damhockeyspelare kanske inte är vana att ta smällar och hit och dit. Jag tror ändå att en del av smällarna som var förra säsongen hade varit avstängningar även i SHL.
– Jag känner att, oavsett i vilket lag hon spelar, när en spelare får en smäll så reagerar jag mycket starkare nu än vad jag gjorde tidigare eftersom jag vet vad effekten kan bli och hur länge den kan vara.

Jag antar att du inte har något recept på hur vi ska kunna undvika tacklingar som resulterar i hjärnskakningar?
– Jag önskar att jag hade det (skratt), men nej. Det är svårt och allting går otroligt fort. Tacklingar händer på några hundradelssekunder. Som spelare reagerar man på instinkter så det är jättesvårt att ge ett bra svar, avslutar Lisa Hedengren innan vi går ut och kikar lite på uterinken vid Ritorp.

Det syns i ögonen på den tidigare landslagsspelaren att hon saknar att få spela hockey.