Pär Mårts okända karriär

Old School Hockey – Pär Mårts

Som en hyllning till Tre Kronors VM-guld i helgen bjuder vi idag på Ronnie Rönnkvists ett och ett halvt år gamla Old School-intervju med förbundskaptenen Pär Mårts, där han berättar om sin karriär i stort.

Vi känner honom mest som svensk ishockeys förbundskapten, Pär Mårts, 58. Men idag, julafton till ära, ska hockeysverige.se bjuda er på berättelsen om hockeyspelaren Pär Mårts i Old School Hockey.

Meritlistan som tränare känner vi till med OS-guld, SM-guld, VM-silver och så vidare. Meritlistan som spelare är inte lika diger, men rymmer trots det JEM-guld, SM-silver och en kvalserievinst.

Men vi börjar från början. Pär, du är född i Falun med växte upp i Husqvarna. Vart stod hockeyvaggan?
– Det stämmer att jag är född i Falun men jag bodde i Timrå i nio år efter det. Därifrån flyttade jag ner till Småland, då jag var elva år. Det var väldigt långa vintrar på den här tiden så det var under dom här åren i Timrå som mitt intresse för hockeyn föddes.

Spelade du organiserat redan då du bodde i Timrå?
– Nja, jag var väl med lite i kvarterslag eller knattelag. Det var först då jag kom ner till Jönköping som jag började spela på riktigt i ett lag och därför kan man säga att HV71 är min moderklubb.
– Rättare sagt började jag spela för Vättersnäs som senare gick upp i Vätterstad vilket efter ytterligare en hopslagning 1971 blev HV71, men då hade jag redan lämnat klubben.

”Jag var faktiskt storväxt”

Foto: Arkivbild

Redan som 15-åring debuterar Pär Mårts i Vätterstads A-lag.
– Klart att det var ett stort steg att ta som pojklagsspelare. På den tiden var jag ju med i flera lag inom föreningen samtidigt. Ena dagen var det match med pojklaget, sedan var det juniorerna och dessutom då A-laget. Så var det på den här tiden och jag tror att man inte såg det som speciellt jobbigt utan enbart som något väldigt roligt.

Det måste ha varit tuffa derbyn mot Dalen, Norrahammar, Terra och så vidare.
– Norrahammar hade faktiskt två lag. Det var NIK och NGIS. Fast framförallt så var det tuffa derbyn mot Husqvarna IF. Hockeyn var ganska stor i Jönköping då, det var där och i Nybro som hockeyn var som störst. Visst var det tuffa derbyn mellan lagen och intresset för matcherna mellan oss och Husqvarna var ganska stora.

Spelade du TV-pucken?
– Ja, jag spelade två år för Småland och var väl ganska hyfsad som ungdomsspelare. Hur konstigt det än kan låta så var jag faktiskt ganska storväxt då. Jag hade antagligen växt färdigt redan då, haha…
– En match jag minns så här direkt från junioråren var då vi spelade mot Huddinge i någon turnering och vann med 6-5. Jag gjorde fem mål och en assist.

I Vätterstad spelade Pär Mårts tillsammans med legendariske HV71- spelaren Jan ”Bergan” Bergstrand. Han blev bland annat ökänd för att ha slagit ner domaren Bengt Gunbro i en match mot Tyringe säsongen 1976/77. Detta bara några dagar efter att Bergstrand gjort sex mål mot Malmö i en och samma match.
– Det där med domaren minns jag faktiskt inte, men det var ju långt efter att jag lämnat HV 71.
– Jag och Jan spelade i samma kedja i Vätterstad. Han var en riktigt tuff spelare som hade en fruktansvärt hårt skott. Det är ett kul minne att fått spela med honom.

Varför lämnade du Vätterstad redan som junior för flytt till Västerås?
– Min pappa reste mycket i jobbet vilket gjorde att familjen flyttade till Västerås.
– Hockeyn i Västerås låg ju då i högsta serien och intresset i stan var enormt. Det kunde ju vara runt 10 000 åskådare på matcherna så det var som att komma in i en helt annan värld jämfört med Jönköping.

Gjorde många poäng tidigt
Hur minns du tillbaka på säsongen 1971/72 då Västerås tränare Karl-Sören Hedlund (känd från Skellefteås ”myggkedja” tillsammans med Anders ”Akka” Andersson och Eilert ”Garvis” Määttä) lyfte upp dig i A-truppen?
– Västerås hade åkt ur högsta serien året innan och jag hade fått vara med och träna en del med A-laget redan då.
– Det jag minns bäste från just den säsongen är att jag redan från början fick ett stort förtroende och en ganska betydande roll i laget av Hedlund. Hela debutsäsongen gick faktiskt väldigt bra och vi gick upp i Allsvenskan igen med Västerås.

Foto: Arkivbild

Du kom trea i Division 2 Västra A:s poängliga efter Lars Erik Ericsson (idag Ridderström) från Lindesberg och Håkan Lundbergh från Fagersta. Var den här säsongen ditt egentliga genombrott?
– Du känner inte så då du är mitt uppe i det, jag menar att man just då får ett genombrott. Jag hade ju som sagt var lyckats ganska bra den säsongen men jag tänkte nog inte längre fram än till nästa säsong.
– Men, visst, det är ju klart att ser man så här i efterhand till prestation så kanske man kan säga att det var något som man kan liknas vid ett genombrott.

I kvalserien säsongen 1971/72 ligger Västerås ”skrynkligt” till inför näst sista omgången. Mora var redan klara och nu stod det mellan Nybro och Västerås om vem som skulle ta andraplatsen i södra kvalseriegruppen. Västerås åkte till Grums för match medan Nybro reste till Mora.

Visserligen ger Roger Andersson Västerås ledningen redan efter fyra minuter, men innan perioden är över har Grums vänt till 3-1 efter två mål av Emil Meszaros och ett av Lasse Englund.
– Jag är ju så dålig på siffror och sådant när man ska titta bakåt i tiden, skrattar Mårts, så vi fortsätter i stället att berätta om fortsättningen av matchen:

Chockade Sovjet i JEM
På matchens två sista perioder gör Västerås ytterligare tio mål, varav ett från Pär Mårts klubba, och vinner matchen med hela 10-3. Samtidigt vann Mora över Nybro med 4-2. Den sista omgångens match mot IFK/IKS från Norrköping blev betydelselös men vanns trots det av Västerås hemma i Rocklundahallen med 11-5. Pär Mårts svarade för tre av målen.

Samma år kom du med till junior-EM. Hur minns du den turneringen?
– Den kommer jag ihåg mycket väl. Turneringen spelades i Skellefteå och Luleå. Vi hade ett bra lag det året, men det jag kommer att tänka på direkt är hur annorlunda det vara att spela internationell hockey. Det är det säkert idag med men då var det inte lika vanligt att man spelade mot lag från andra nationer som man gör idag.

Den avgörande matchen kom att stå mellan Sverige och Sovjet. Det sovjetiska laget var som vanligt storfavoriter och i laguppställningen kunde man hitta blivande VM-stjärnor så som målvakten Vladimir Mysjkin och forwarden Sergej Kapustin. Sverige vinner dock matchen med överraskande stora siffror, 4-1. Roland Eriksson gjorde två av dom svenska målen och Glenn Johansson och Pär Mårts.
– Sovjet var ju återigen favoriter till att vinna hela turneringen. Det var inte så vanligt att man mötte lag från öst på den här tiden eftersom det var ganska stängt där borta. Men vi vann den där matchen och det gav verkligen mersmak att få vara med att mäta sig med dom bästa spelarna i världen.

Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson var förbundskapten i den turneringen. Hur var han som ledare?
– ”Sura” var ju en riktig ”doer”, en med ett friskt humör och som verkligen var en peppande coach. Han lev de väldigt mycket i nuet och gav väldigt mycket av sig själv till oss spelare.

Du spelade även i B-landslaget som kallades Vikingarna vid den här tiden, men var det aldrig aktuellt att du skulle spela i Tre Kronor?
– Jag var med i Pressens landslag då vi mötte Sovjets A-landslag i en match nere i Södertälje (I pressens lag som vann med 8-6 spelade bland andra ryske storbacken Valerij Vasiljev). Det var alltså ett lag som pressfolk hade tagit ut. Sedan var jag med B-landslaget över till Kanada och USA där vi bland annat spelade mot en ung Wayne Gretzky.
– Men en av anledningarna till att jag drog mig tillbaka till Västerås från AIK redan då jag var 27 år var att jag inte kom med i Tre Kronor. Jag kunde inte förstå varför alla mina kompisar runtomkring mig i AIK fick spela i landslaget men inte jag. Så mycket sämre var jag ju inte. Jag var verkligen besviken eftersom ett av mina mål som hockeyspelare var att komma med i Tre Kronor.

Redan som spelare i Västerås i början av 1970-talet träffade du Curt Lundmark första gången. I vad låg kemin mellan er båda?
– Jag var ju bara arton år då jag kom upp i Västerås A-lag och hade väl ingen speciell relation till Curre redan då. Han är dessutom nio år äldre än jag. Fast redan då så var han en verbal ledarfigur i laget.
– Det var nog först då han blev min tränare i Västerås som jag började närma mig honom som ledare. Curre är en entreprenör och är alltid otroligt engagerad i sitt ledarskap vilket gav mig väldigt mycket. Så hans sätt att vara i kombination med mitt var kanske det som gett oss den kemi du talar om.

”Min uppgift var att hålla Salo lugn”
Hur fick ni gruppen att spela hem ett OS-guld i Lillehammer 1994?

Foto: Bildbyrån Pär Mårts har även hunnit vara tränare i Västerås.

– Först och främst så hade vi ett fantastiskt bra lag med rutinerade killar som Tomas Jonsson, Håkan Loob, Jonas Bergqvist, Mats Näslund, Magnus Svensson med flera som verkligen tog ansvar. Dessutom så var det flera unga spelare som exempelvis Tommy Salo och Peter Forsberg som fick sina stora genombrott i den här turneringen.
– Det handlar om små marginaler i en sån här turnering och vi lyckades i rätt matcher kan man väl säga.

Tommy Salo var väl inte ens förstamålvakt när turneringen började?
– Nej, det var Håkan Algotsson som var tänkt första målvakt. Men han var tvungen att åka hem under turneringen då hans fru skulle föda barn alldeles för tidigt mot vad det var tänkt. Självklart ville inte vi stoppa en kille när sådant sker. I stället så kom Micke Sundlöv från Brynäs in och Tommy blev föste målvakt.

Såg du straffarna i finalen mot Kanada eller gömde du dig liksom Curre Lundmark bakom sargen?
– Ja, det är klart att jag såg straffarna. Min uppgift var ju att hålla lugn på Salo mellan straffarna, Curre hade hand om vilka som skulle lägga våra straffar.
– Det går faktiskt inte att beskriva det tryck man känner i ett sådant ögonblick som det här var. Där kan man verkligen tala om att man hörde sin egna andetag.

Testade lyckan i AIK
Efter att ha varit Västerås bästa poängplockare (20+19) säsongen 1973/74 före Jan Östling (14+15) väljer Pär Mårts att lämna klubben och söka sig till Stockholm och AIK.
– Det hade gått bra mitt sista år i Västerås och jag vill upp ett snäpp för att fortsätta utveckla mig som hockeyspelare. Lasse Norrman, som var en duktig ledare i AIK, ringde och frågade om jag ville komma dit och spela.
– AIK var en större klubb och man hade väldigt bra ledare, bland annat så var ”Ankan” (Anders Parmström) tränare för laget.

Foto: Arkivbild AIK:s succéfemma med Mårts i mitten.

Du hamnade inledningsvis i en fantastisk framgångsrik kedja tillsammans med Christer Lundberg och Mats Ulander.
– Bakom oss hade vi Janne Olsson och Lasse Danielsson. Jag träffade helt nyligen Wille Löfqvist och han påminde mig om en match mellan AIK och Brynäs på Hovet som vi vann med 10-1, vilket var en sensation eftersom Brynäs var så pass bra då. Just den matchen gjorde vår kedja en väldig massa poäng (10, varav Mårts 1 mål och 1 assist) och vi hade väl i stort sätt gjort lite som vi ville i den matchen.

Under dina år i AIK så var den mest framgångsrika säsongen 1977/78 då ni går till final mot Skellefteå. Vad gjorde AIK så speciella just den här säsongen?
– Vi hade många spelare i rätt ålder och som var på väg framåt i sina karriärer. Under flera säsonger så hade vi jobbat med att få till rätt miljöer, hitta rätt i formationerna och så vidare. När det klickar i som det gjorde den säsongen så växte självklart även självförtroendet hos oss.

Bengt Lundholm, Rolf ”Råttan” Edberg, Thomas Gradin, Anders Håkansson och Ulf Isaksson blev alla proffs i NHL så småningom. Var det aldrig aktuellt för dig att åka över dit?
– Nej, jag har aldrig varit på väg dit. Då hade AIK tio eller elva forwards som spelade i landslaget. Med andra ord mer eller mindre alla utom jag. Det var inte heller lika många som åkte över till NHL från Sverige vid den här tiden och spelade du dessutom inte i landslaget så var chanserna små att få ett NHL-kontrakt.

Förlorade kampen med Hardy
I den första semifinalmatchen mot Brynäs så förlorar AIK med 3-2, men i returen på Hovet vinner AIK med hela 8-0.
– Det var ganska typiskt för den spelstil vi i AIK hade då. Fick vi utrymme för vårt spel tekniska spel så kunde det lossna ordentligt. Nu vann vi även tredje matchen mot Brynäs, men just det spelet var kanske anledningen till att vi förlorade finalen mot Skellefteå.

Hur minns du tillbaka på finalserien?
– Då spelade man i bäst av tre och vi vann den första finalen med 5-1 och var det klart bättre laget. Sedan vinner Skellefteå uppe där och därefter den avgörande finalen på Scandinavium.
– Vi kanske var det skickligaste laget men Skellefteå krigade bättre än oss och det tror jag avgjorde finalserien.

Ni ledde med 3-2 tio minuter in i andra perioden, men Christer Johansson gör 3-3 och sedan avgör Lasse Nyström med 4-3 i tredje perioden. Smög det in någon form av falsk säkerhet när ni ledde?
– Nej, det tror jag inte. Då du spelar en match som är så pass viktig så lever du i tankarna inte längre än till nästa byte. Mellan bytena så passar du på att andas ut så du kan komma in och göra ditt jobb även i nästa byte.
– Det handlar nog mer om att möta ett desperat jobbande lag som har allt att vinna. När du leder som vi gjorde har du helt plötsligt bara saker att förlora och då kan du bli omedvetet försiktig och det kanske vi blev i slutet av matchen.

Hur viktig tror du att Hardy Nilsson var för Skellefteås guld 1978?
– Han var nog väldigt viktig eftersom han var lagets kapten och en riktig fältherre ute på isen.

Varför lyckades inte AIK ta sig till slutspel ytterligare några gånger under åren 1975 till 1980?
– I början hade vi inte ett tillräckligt bra lag, fast sakta men säkert så började ”Ankan” och AIK bygga ett lag som tog sig uppåt i tabellen. Jag tycker faktiskt att vi hade ett mist lika bra lag säsongen 1979/80 som vi hade 1977/78.
– Det handlar ju om väldigt små marginaler och att få ihop ett stark och så komplett lag som möjligt samtidigt som man ska ha lite flyt med målvaktsspelet.

Flyttade hem till Västerås
Efter säsongen 1979/80 återvänder Pär Mårts till Västerås för att avsluta karriären med fem säsonger i division 1.
– Det blev en helt annan fokus i och med att jag flyttade hit igen. När man var yngre så var det mera egot som styrde, man ville visa sig från sin bästa sida. När jag kom till Västerås den här gången så var man betydligt mer vuxen och framförallt en mycket bättre hockeyspelare. Jag var mer mån om att det skulle gå bra för laget.

Var det flera klubbar som jagade dig då det stod klart att du skulle lämna AIK?

Foto: Bildbyrån Pär Mårts med Le Mat efter SM-guldet med HV71 2004.

– HV71 var med i racet, men eftersom min fru kommer från Västerås så blev det ett naturligare val.

Var det givet att du skulle bli tränare efter att du slutat spela?
– Jag är gymnastiklärare i grunden och jag gick ju på GIH under mina år i AIK. Ju äldre man blev så funderade man väl över hur man spelar effektivast och lite grann ytterligare om just dom taktiska bitarna. Så jag vill nog påstå att det var ett ganska naturligt steg att ta.

Om vi lägger undan OS-guldet i Lillehammer 1994, vilket är då ditt bästa minne som tränare?
– Jag tror inte att jag bara kan plocka fram ett eftersom jag varit med om så ofantligt mycket speciella ögonblick som tränare. En härlig resa jag fick vara med om var med Västerås säsongen 1988/89. Då hamnade dom två sista lagen i Elitserien före jul i Allsvenskan. Det avslutades med att vi fick möta Frölunda i en avgörande finalserie som vi vann med 3-2 i matcher. Det året hade vi även ett fantastiskt juniorlag som vann SM och jag minns hur viktigt det var för oss att låta killar som Nicklas Lidström, Patrik Juhlin och Stefan Hellkvist få vara med även där fast vi hade det jobbigt i A-laget.
– Ett annat minne som givetvis poppar upp är guldet med HV 71. Det var också en fantastisk resa att fått vara med om.

Nu vankas junior-VM borta i Kanada. Du har varit förbundskapten ett antal gånger vid just JVM. Vad ger du Sverige för chanser att vinna guld i år?
– Dom är väl goda? Det är väldigt svårt att vinna ett JVM speciellt när turneringen spelas i Kanada. Det handlar om så väldigt små marginaler, men jag tycker vi har många bra killar i laget så det är långt ifrån någon omöjlig uppgift. Sedan måste vi räkna med att det kommer att bli ofantligt svårt att slå Kanada, USA och Ryssland, som i mina ögon är dom största favoriterna till guldet tillsammans med Sverige.

Text: Ronnie Johansson