En bajare i ur och skur – Old School Hockey Tony Landeskog

Idag förknippas namnet ”Landeskog” främst med sonen Gabriel. Själv hade pappa Tony Landeskog en mycket habil karriär som back i Hammarby. I dag berättar han om sin egen karriär i Old School Hockey.

Tony Landeskog? Jo det är pappan till NHL:s näst yngste lagkapten genom alla tider, Gabriel Landeskog. Han var själv en av Hammarbys absolut bästa backar under 1980-talet. Trots sina framgångar i söderklubben valde han att bli Bajen trogen fram till den dagen då han trappade ned med hockeyn.

Här bjuder hockeysverige.se på Tony Landeskogs karriär berättad av honom själv.
– Finalen i St. Erikscupen 1973? Oj, den minns jag inte så himla bra, skrattar Tony Landeskog när vi börjar med att backa bandet drygt fyra decennier bak i tiden.
– Det var väl den enda gången vi vann med Hammarby? Jag tror vi spelade mot Nynäshamn, men det är väl ungefär på den nivån som jag minns den här finalen i dag.

Var det stort att få vara med och vinna en final i ”Sanktan”?
– Då var det nog stort. Sedan minskade väl i betydelse när man blev lite äldre. Då blev TV-pucken större. Ju mer man växte så försvann det där. Däremot var det andra saker i pojkåren som egentligen är större minnen.

SPELADE MED BLIVANDE IKONER

I laget som vann St. Erikscupen det året hittar vi namn som Rolf Ridderwall, Janne Järlefelt och Kjell Lindgren. Tränare för laget var ingen mindre än Curre Lindström, senare världsmästare med både Tre Kronor och Finland.
– Curre var jätteviktig för oss. Han var en social pådrivare som skapade mycket glädje och hittade på mycket hyss. Han var den som låg bakom att laget samlades ihop från olika delar av stan. Roffe var egentligen reservmålvakt åt Pelle (Lindbergh) då. Han måste varit den bästa andramålvakt som fanns då.
– Vi åkte som ett av dom första lagen till Sovjet, men vi var även i Kanada 1972. Fantastiska upplevelser.

Hur upplevde du Sovjetsresan?
– Den kommer man ihåg som en stor upplevelse. Det var annorlunda i Ryssland. Vi spelade utomhus och det var jättekallt. Resultaten kommer jag inte ihåg, men lagen vi mötte var väldigt duktiga.
– Det var i första hand saker omkring som var fantastiska att uppleva. Se hur samhället såg ut. Vi var på teater, på cirkus och besökte olika skolor. Bland annat en cirkusskola. Samtidigt var det lite olikt med tanke på det politiska klimatet som rådde i det landet då.

När blev du hammarbyare?
– Jag började nog 1968 som tioåring. Det var året innan vi åkte till Sovjet och det har jag för mig var 1969.
– Innan det hade jag spelat ett eller två år i Djurgårdens pojklag. Det var egentligen där som jag började faktiskt. Dom hade en ledare då som hette Martin Berglund. Han hittade väl mig på någon allmänhets åkning ute i Västertorp eller Mälarhöjden där jag bodde. Det visade sig vara Ronny Glysings pappa. Ronny spelade jag sedan ihop med i Hammarby under många år.

DEBUTERADE MOT VITA HÄSTEN – UTOMHUS

Arkivbild

Säsongen 1973/73 är Tony Landeskog med och vinner TV-pucken med Stockholm. Tidigare landslagsspelaren Ove Malmberg är tränare och i laget fanns bland andra blivande storspelare som Bosse Ericson, Per Harju, Kalle Lilja, Reino Sundberg och Jimmy Haglund. Den sistnämnde är för övrigt bror till tidigare sprintstjärnan Linda Haglund.
– Då spelade jag med killar som var ett år äldre. Jag hade inte så mycket speltid kanske. Det var jag, Bosse Ericson, Janne Andersson som idag heter Enjebo och Göran Dahl som var ett år yngre. Annars byggde det mycket på en Hammarbyfemma med Per Harju, Håkan Ferm, Kalle Lilja och några till. Det var en fantastisk upplevelse och första året som Stockholm vann TV-pucken.
– Det var ett lite annorlunda spelupplägg med pooler och så vidare. Jag kommer ihåg att vi åkte upp till Överkalix för att spela och Håkan Ferm åkte upp i träskor. Han hade ingen aning om var Överkalix låg. Asfaltsbarn, skrattar Landeskog.

Hur minns du debuten i Hammarbys A-lag säsongen?
– Första matchen jag kommer ihåg att jag spelade var mot Vita Hästen borta, utomhus. Dom första åren kändes det som att man var uppe och spelade med dom stora grabbarna och man tog det lite försiktigare då. Man var inte så kaxig kan man väl säga.
– Samtidigt tränade vi juniorer mer än vad A-lagskillarna på den nivån gjorde då. Det var jag och fem killar födda 1957 (Landeskog är född 1958) som var uppe och körde. Vi var ändå några stycken.

Stor stjärna bland Hammarbys 57:or var Karl-Erik Lilja, Tony Landeskog minns mycket väl hur uppmärksammad han var som junior vid den här tiden.
– Från TV-pucken, det var där som jag upplevde att han slog igenom, och framåt var han väldigt stor i Hammarbys kretsar. Det var ändå klasskillnad på Djurgården och AIK jämfört med Hammarby vid den här tiden också.

VAR PÅ ISEN VID LIVSHOTANDE OLYCKAN

När Hammarby i tredje omgången samma säsong möter Vita Hästen på Johanneshovs Isstadion inträffar en svår olycka. Christer Sahlin i Hammarby får en skridsko över halsen. Den skär in i halsen och sliter av halspulsådern. Han klarar livet tack vare att tre av Hammarbys spelare, Hans Malm, Kjell Bergqvist och Sören Holm är brandmän och har sjukvårdsutbildning. Man lyckas få stopp på blödningen och Sahlin fördes i ilfart till sjukhus.
– Jag var till och med på isen när det hände. Det jag kommer ihåg är att Christer ramlade, men reser sig upp igen och bara skriker ”hjälp mig hjälp mig” eller något liknande. Man såg hur blodet pulserade ut ur halsen.
– Det här var i egen zon nära vårt bås och det var väl tur eftersom vi hade många brandmän i laget. Dom hoppade över sargen och tryckte ner massa handdukar i halsen för att stoppa det hela. Ett otäckt minne.
– Sedan minns jag att vi satt alldeles förstenade i omklädningsrummet efteråt. Det var ingen som visste vad som skulle hända eller hur det hade gått med ”Salle”. Deras tränare kom in i omklädningsrummet och tyckte att vi skulle sätta igång och spela igen. Vi gick ut och spelade igen och så här i efterhand känns det jättekonstigt. Vi förlorade den matchen, men det var inte något som var något viktigt i det läget.

Om vi tittar på Stockholmshockeyn vi den här tiden, AIK, Djurgården, Nacka, Hammarby, Väsby, Vallentuna, Huddinge och så vidare. Även lag som Mälarhöjden/Västertorp och Nynäshamn var uppe och vände i dåvarande division 1. Vad var styrkan med hockeyn i Stockholm vid den här tiden?
– Det var som ett getingbo och det var en väldig bredd på toppen i Division 1. Vad som gjorde det bra är svårt att säga, men jag tycker att det kom upp många bra killar samtidigt som det var många bra tränare på den tiden.
– Sedan tror jag inte att dom andra lagen tränade så himla bra. Dom stegen tog vi tidigare här i Stockholmsområdet. Det var en sporre att möta alla dom här Stockholmslagen och det var många täta matcher mot Huddinge, Väsby, Nacka och alla dom här. Flera av lagen hade killar som varit uppe och spelat med AIK eller Djurgården i elitserien och sedan kommit ner.

”MÅNGA VAR BESVIKNA PÅ BOORKEN”

Leif Boork.

Är även en anledning att killarna stannade i Stockholm och inte valde att åka ut till klubbar runt om i landet för att spela?
– Jo, så var det. Hockeygymnasium som unga killarna sticker iväg på i dag fanns ju överhuvudtaget inte då.
– Man bytte inte lag så ofta. Nu är man mer mån om att se om sitt eget hus på ett annat sätt. Då var det mer negativt att byta klubb och man sågs som lite ”hoppjerkor”. Jag känner väl igen i mig själv att det inte ens fanns i tanken att man skulle byta lag. På Det var först på senare tid som man började fundera på det.
– Jag kommer ihåg att det var många som besvikna på ”Boorken” (Leif Boork). Han hade stakat ut vägen för alla och sa att satsar alla killar så skulle vi gå upp i elitserien. Sedan drog han till Djurgården och dessutom tog med sig halva laget dit. Vi tappade runt tio man varje år vi var nära elitserien och det var många år som vi var kvalade och föll på sluttampen.

Säsongen 1981/82 går Hammarby för första gången upp i elitserien efter att ha vunnit kvalserien före Djurgården, Södertälje och HV 71. Tränare för laget var Peter Johansson.
– Jag tror ändå att vi levde kvar på det som ”Boorken” hade skapat innan. ”Boorken” hade haft många av oss killar i pojk-, junior- och sedan i A-laget. Han hade skapat en grund hos dom flesta killar som kom från egna leden med mycket och framförallt hård träning, men även ett visst kunnande på den nivån som behövdes. Det var dom sakerna som jag tror tog oss till elitserien även om Peter Johansson tog över när ”Boorken” slutade.

TOG KLIVET I SCANIARINKEN

I den sista och avgörande matchen i kvalserien vinner Hammarby över Södertälje i Scaniarinken med 5-3.
– Då satt jag på läktaren med ett avslitet ledband. Det var frustrerande samtidigt som det var nästan kaotisk glädje.
– Vi ledde med 3-0, men tappade lite efter det. Det handlade nog om ungdomlig oerfarenhet. Vi kändes som ett gäng småkillar även om vi inte var det. Man kallade oss ofta för små gröna män eller liknade.
– Södertälje hade etablerade spelare som varit med mycket på en högre nivå. Många stora namn och dom var egentligen av en helt annan kaliber.

Tony Landeskog och Hammarbys första match i elitserien spelas mot AIK inför drygt 9 000 åskådare på Johanneshov. Hammarby har 2-2 efter första perioden efter två assist av Landeskog. Roger Melin och Kenneth Nordström nätade för Bajen, men till slut vann AIK med 5-2.
– Den matchen kommer jag faktiskt inte ihåg, men det är väl den match jag sett något klipp på youtube ifrån.

Varför räckte inte Hammarby till den här säsongen utan åkte ur elitserien?
– Undrar om inte det här var året då vi slog rekord i uddamålsförluster? I dom flesta av uddamålsmålsförlusterna hade vi nog spelat ganska jämt. Man ska inte säga att det är otur utan det är lite grann i kvalitén som saknas.
– Jag tror med lite mer erfarenhet och bättre styrning hade vi säkert kunnat hålla undan någon match ytterligare.

Med sonen Gabriel. Foto: Bildbyrån.

Blev det en stor förändring då Tommy Boustedt (då: Nilsson) kom in som tränare?
– Det var en stor skillnad mot Peter Johansson. Leif Boork, Curre Lindström och Tommy Boustedt är dom största tränarprofiler som jag tycker att jag har haft. Dom är även stora profiler på Sverige-nivå. Både ”Boorken” och Tommy Boustedt införde något nytt och tordes att gå egna vägar träningsmässigt.
– Tommy tillförde mycket och skapade ett nytänkande i laget. Han var en väldigt bra tränare även om han var omogen då och det tror jag han erkänner själv så här efteråt. Han var väldigt hetsig och hade också kommit upp i A-laget efter att varit juniortränare i Hammarby.
– Tommy är till och med ett år yngre än jag och det fanns killar i laget som var äldre än mig. Klart att det var en utmaning, men det tycker jag Tommy klarade med bravur. Han fick stor respekt hos alla i laget.

Det fanns många rutinerade spelare i det lag som gick upp i elitserien säsongen 1983/84. Bland andra Roger Melin och Rolf ”Råttan” Edberg. Killar med rutin som betydde mycket för Hammarby både på och vid sidan av isen.
– Dom killarna var jätteviktiga. Just dom spelartyperna kanske inte alltid tillförde stadga bakåt. Både ”Råttan” och Roger Melin är lite gamblers och lite lirare. Men vi hade andra också som exempelvis Clas-Göran ”Myggan” Wallin och några till. Alla var jättebra killar och tillförde jättemycket.
– Vi tränade minst lika bra som dom andra lagen, men vi hade mindre kassa och med det sämre förutsättningar.

SKRAPADE BARA IHOP NIO POÄNG

I laget som spelade med Hammarby fanns också en av Sveriges största talanger vid den här tiden, Peter Madach. Idag bor han för övrigt i Norge där han jobbar inom posten. Madach utsågs till Sveriges bästa junior 1980.
– Det stämmer, han var med. Peter stannade bara ett år. Han var ung och fantastiskt lovande som kom upp från HV71, men hade spelat i AIK året innan. Han blommade inte riktigt ut i HV71 eller AIK och det gjorde han inte riktigt hos oss heller.
– Nu har inte alla fördelen av att komma upp och bli etablerade elitseriespelare. Uffe Rådbjer var också en kille som vi hade och som också kom från AIK. Han tillförde också mycket.

Var ni bättre förberedda när ni gick upp i elitserien till säsongen 1984/85?
 – Det är svårt att jämföra, men visst var vi mer förberedda på hur det skulle vara och hur det skulle gå till. Samtidigt kändes det som att en del av dom andra lagen så mycket bättre. Jag tänker på bland annat Färjestad.

Hammarby lyckas bara skrapa ihop nio poäng på hela säsongen. Tony Landeskog spelade 26 matcher, svarade för ett mål och totalt fem poäng.
– Året innan vi var uppe levde vi mycket på entusiasmen och var som hingstar på grönbete. Man bara körde. Nu trodde man, fast vi förlorade, att vi skulle räcka till i nästa match och så vidare. Vi lurades in lite i en lunk.
– Jag tycker att det är synd för hade vi hållit oss kvar något av åren, speciellt andra året då det var vi och Luleå som gick upp, hade vi kanske kunnat etablera oss. Tittar man på Luleå så har dom varit uppe sedan dess.
– Hammarby lider av att vara klacksparkens bohemklubb, som organisation men egentligen på alla nivåer. Förutsättningarna tror jag ändå hade funnits om vi överlevt ett eller två år.

I slutet av elitserien säsongen 1985/86 låg ni runt 600 personer i publiken på era hemmamatcher. Hur upplevde du att spela då?
– Då är det inte roligt att spela i en stor arena i en storstad. Då hade man velat spela i en liten arena där det ändå hade känts som att det var folk på läktaren.

VARVADE NED I LIDINGÖ

Tony Landeskog

Tony Landeskog spelar ytterligare en säsong i division 1 med Hammarby innan han väljer att varva ner i Lidingö där hans tränare från St: Erikscupsåren, Curre Lindström, nu var tränare.
– På den tiden jobbade jag och dessutom pluggade för att jag skulle byta jobb. Det slet och man började känna sig gammal fast jag bara var 28 år. Man hade inte motivationen, men hade man haft betalt så man inte behövde fundera på jobb hade man säkert kunnat hålla på ett par år till. Det vart bara så och jag började koncentrera mig på annat istället, men det var inte bestämt långt innan att jag skulle sluta. Jag bestämde mig för att sluta när säsongen gick som den gick.
– Då var Curre Lindström tränare i Lidingö. Dick Drott hade gått dit liksom Håkan Eriksson från Djurgården. Då spelade jag en säsong där, egentligen två. Jag slutade efter en säsong. Då tog vi upp Lidingö i ettan och till andra säsongen skulle dom få hall. Fast jag skulle bygga hus då, men efter jul den säsongen hoppade jag in i Lidingö igen.

Slutade du helt efter åren i Lidingö?
– Dick Drott var med och startade något som hette Katako, ett kompisgäng. Och sedan startade Drott något som hette Stockholm Rookies, men det var bara på skoj.

RELATIONEN TILL SONEN

Du är även hockeypappa till Gabriel Landeskog som till vardags är lagkapten i Colorado Avalanche. Hur har er relation varit under hans uppväxt år i rinken?
– Det har betytt väldigt mycket för mig. Jag hade en period där jag till och med var långtidssjukskriven och då var det som medicin för mig att gå på hans träningar även om det tog lite tid också.
– Jag hade haft ett långt uppehåll från ishockeyn och även om Gabriel själv valde att starta med ishockeyn så gav det mig mycket att bara vara där för att titta på hockey och på honom. Jag var tränare i innebandy tidigare, men jag ville inte ha någon koppling som tränare för honom. Det avsade jag mig tidigt. Jag ville istället finnas till för Gabriel och säga att han är fantastiskt duktigt och allt det här istället för att bry sig om tjugo killar.

Gabriel och Tony Landeskog på draften i St. Paul, Minnnesota, 2011.  Foto: Alloverpress

Hur tänker du som pappa när Gabriel 2009 åker över till Nordamerika för att fortsätta sin hockeyutbildning, trots allt är han bara 17 år då?
– Det fanns ju inte riktigt i min bild att man skulle tänka på sig själv. Jag var varken så som person eller som hockeyspelare. Det är en erfarenhet tar med mig så här efteråt från det gjorde att jag tyckte att han skulle ha det bästa förutsättningarna för att han skulle bli bra. Han skulle inte behöva tänka om Hammarby eller Djurgården skulle klara av det åt honom.
– Vi hade diskussioner om det där och hade jag sett till mig själv hade jag helst sett att han var här hemma så jag fick se hockey. Men det kände jag snabbt att det var jag tvungen att bortse ifrån. Det viktigaste var att han skulle få göra den bästa satsning som man någonsin kunde göra. Då ville jag vara med och stötta istället samtidigt som jag försökte råda honom på alla möjliga sätt.
– Där tycker jag att vi har haft en väldigt stort utbyte och hjälp av varandra. Men jag har hela tiden resonerat så här: Även om han inte skulle nå hela vägen när han flyttade över så är det ett äventyr för livet.
– Jag hade också frågan när jag var 15 år om att flytta över och spela juniorhockey på college i Kanada. Nu var jag inte beredd att göra det och inte mina föräldrar heller. Det är inte så att jag gått och ångrat det beslutet, men det gjorde nog till en viss del att jag tyckte att han var mogen att ta det steget om han vill. Jag är jättestolt över att både han och vi tog dom besluten. Det känns helt rätt.

”EN LEDARE REDAN PÅ LÅGSTADIENIVÅ”

Vad tror du i hans personlighet gjorde att man utsåg honom till lagkapten trots att han var så ung?
– Svårt att säga, men man såg redan i skolan och klassen att han var en informell ledare, redan på lågstadienivå. I pojklagen oavsett idrott egentligen har grabbarna tytt sig till honom. Även om han inte alltid varit bäst på idrotten så har folk ändå respekterat honom.
– Han är mogen, lyssnar och törs ta till orda om saker och ting är rätt eller fel. Han behöver inte alltid höra och synas, men han törs stå för saker och ting. Det är jag väldigt imponerad av hos Gabriel.