“Överste-grisen” från Mora – Old School Hockey Mats Lusth

Mats Lusth var ingen finlirare under sin karriär.
Trots det lyckades han vinna tre SM-guld, ta sig hela vägen till Tre Kronors blålinje – och göra den förbjudna flytten till Leksand.
I helgens Old School Hockey-intervju berättar “överste-grisen” från Mora hela historien om sin karriär.

ORSA (HOCKEYSVERIGE.SE)

Det går inte att beskylla Mats Lusth för att ha varit den där finliraren under sin karriär. Däremot har vi haft få så tuffa backar inom svensk hockey. Det hände såklart också att han gick lite över gränsen då han antog uppdraget att hålla rent framför sin kasse. Nu är det också så att det inte bara var hockeyn som låg närmast hans hjärta under uppväxten. Där fanns också ett stort intresse för motorsport. 
– Intressena var lika stora. Motor är något jag alltid gillat och växt upp med. Sedan tog hockeyn över och motorn blev lite vilande, berättar Mats Lusth då vi ses över en lunch i ett regnigt Orsa där han numera bor. 
– Det var mest amerikanska bilar jag var intresserad av, vilket var lite kultur i Orsa på den tiden då jag växte upp. 

När kom hockeyn in i bilden?
– Hockeyn var först. Den höll jag på med från det att jag var fem, sex år. Det var då jag började på hockeyskolorna i Mora. Sedan spelade jag hela ungdomstiden i Mora, upp till det jag fyllt 21 år. Då flyttade jag till Färjestad. 

Mats Lusth är inte född i Orsa eller på Mora Lasarett utan uppe i Jämtland. 
– Jag är född i Östersund, men jag tror att jag bara var två år då vi flyttade hit till Orsa. Mina föräldrar fick jobb på Mora Lasarett. Senare flyttade vi ner till Mora.

Hur mycket hängde du i Smidjegrav som grabb?
– Hela tiden. Då bodde vi på ett ställe i Mora som hette Broåkern. 100 meter från lägenheten där vi bodde fanns det en uterink. På vintern kunde jag sätta på mig skridskorna hemma och var det riktigt bra så kunde jag åka på vägen till uterinken. 

Började som forward

En av hans förebilder i dåvarande Mora IK bodde i samma hus som Mats Lusth. 
– Min första idol hade nummer sex och var forward i Mora. Han hette Ulf Nises och bodde i trappuppgången bredvid. Om jag minns det rätt så fick jag min första klubba av honom efter att jag ringt på och frågat. 
– Sedan blev det spelarna i NHL och främst Bobby Hull som blev min stora idol. Även Börje Salming, såklart, som så många andra ungar i min ålder. 

Den tuffa backen från Mora började faktiskt sin hockeykarriär som forward. 
– Jag vet inte hur gammal jag var, men det saknades backar. Då frågade man om jag kunde spela back ”Jo, det kan jag väl”. 
– Från början ville jag vara forward eftersom Nises var det. Sedan blev jag och en till i Mora omskolade till backar. Då kan jag ha varit elva eller tolv år. Jag kunde inte skjuta slagskott utan sköt bara dragskott eller handledsskott. När andra killarna hade övningar fick jag och den andra killen träna slagskott i sargen eftersom vi skulle vara backar. 

Sommaren 1980 fick Mora ett celebert besök då en 19-årig Wayne Gretzky skulle assistera Len Lunde på klubbens hockeyskola. 
– Det här var innan han hade slagit igenom ordentligt. Len Lunde var tränare här i Mora och den som tog hit honom. Vi är nästan lika gamla och hade hand om ett gäng småbarn på Moras hockeyskola. 
– Då hade jag ingen aning om att han skulle bli ”The Great One”. Dels var han jätteduktig ute på isen, dels väldigt trevlig, uppfostrad och artig. 
– När jag idag säger att jag och Gretzky var instruktörer på hockeyskolan tillsammans så blir det ”Dra den där med Rödluvan också”, skrattar Mats Lusth. 

Peter Elander, Håkan Nordin, Ove Olsson… Ni var många som kom fram ungefär samtidigt, var ni tajta även vid sidan av isen?
– Just då hade Mora ett väldigt bra lag med spelare födda 1960 och 1961. Sedan kom jag 1962. Det var svårt att platsa i förstalaget så jag var med i andralaget fram till det att jag var 15 år. Då kom jag mer i förstalagen. 
– Sedan gick allt fort. När jag var 16 år fick jag debutera i a-laget. Då jag var 17 år blev jag ordinarie där. Under två, tre år hade jag en jätteutveckling. 
– 59-, 60-, 61- och 62:orna var ofta bra. Sedan blev det lite sämre ett tag. Det stod ofta mellan fyra lag om vilka som skulle vinna (junior-) SM under några år. Det var Mora, Leksand, Hammarby och Timrå. Dessutom skulle vi spela DM för att ta fram vinnarna från länet, så varje år blev det den moraliska finalen mot Leksand. 
– Med Elander och dom här blev jag tajtare med då jag kom upp i a-laget. Innan var det (Carl-Erik) ”Cakke” Larsson, Åke Lilljebjörn, Rolf Andersson och så vidare. När jag kom upp med 61:0rna blev jag tajtare även med killarna i det laget. 

Skickade motståndare till akuten – i a-lagsdebuten

A-lagsdebuten gjorde Mats Lusth för Mora säsongen 1979/80. 
– Sista seriematchen den säsongen. Mora var klara seriesegrare och då fick jag chansen. Jag tror vi vann stort, men jag minns inte vilket lag vi mötte. 
– Jag spelade rätt tufft redan då och det jag minns bäst från den matchen var att vi ledde stort, men jag klev ändå upp och tacklade en motståndare ganska rakt på. Han fick åka upp på akuten. Jag vet vad han sa då han låg på britsen ”Den där jävla idioten Lusth, han är dum i huvudet. Dom leder med 10–0 och måste ändå tacklas sådär”. Då tittade han upp och såg att det stod Lusth på sjuksysterns namnbrickan. Det var min mamma som stod där eftersom hon jobbade på akuten då. Tydligen hade hans nyckelben gått av. 

Redan under sin andra säsong i gamla division 1 Västra drog Mats Lusth på sig 76 utvisningsminuter och visade redan där och då vad som gällde om man skulle möta honom ute på isen. 
– Jag gick in till matcherna med ett riktigt ”gladiator mind set”. Kriga och vinna. Det fysiska spelet hade jag med mig redan från barndomen. Så var jag även vid sidan av, ganska vild utanför ishockeyplanen, här i Orsa. Framför allt då jag gick på högstadiet. Det var lite ”high chaparral” under tonåren. 

Vad menar du med high chaparral?
– Ute och bråkade mycket. Många småortsgrejer, så jag har alltid haft det där i mig. Senare fick jag ut det på rinken, men där blev jag utvisad av domaren. 

Killar som spelat med dig har berättat att du verkligen brinner för laget och dina lagkamrater samtidigt som du är snäll och stöttande.
– Jag har alltid varit omhändertagande av den gruppen jag är i, ser till att alla har det bra också vidare. Skulle motståndarna göra någon av våra spelare illa då fick man med mig att göra också. 
– Så är jag fortfarande, att jag vill se till att alla runtomkring har det bra. Sedan möter vi motståndare och då är det för mig ett regelrätt krig. Då gäller det att sköta om mina medkrigare och hjälpa dom med det jag var bra på. 

Du har fått mycket skit genom åren…
– Oh ja..

… blivit kallad Överste Grisen och så vidare, hur har du hanterat sådana saker?
– Överste Gris tyckte jag var positivt (skratt). Det var meningen som negativt. Sedan gjorde jag en intervju med (Patrick) Ekwall där jag hade ett gristryne på mig. Efter den blev det positivt eftersom vi vände på allt. 
– Först var det Mats Wennerholm på Aftonbladet som skrev det där. Jag bär med mig det där än vart jag än är, i Malmö, Leksand… ”Det här var Överste Grisen på sin tid. Han jiddrade man inte med”, kan folk säga till sina barnbarn när vi mötts. 

Har du fått mycket skit annars också?
– Klart att jag fått skit, men inget jag mått dåligt av. Jag tar inte åt mig om någon tycker si och en annan så. Hade jag blivit orättvist beskylld skulle jag mått dåligt och tagit illa vid mig, men det har inte varit något sådant. 
– Det har mer varit att när jag städat framför mål och kanske gjort någon grej som man inte får göra för regelboken, vilket jag gjort för det har varit mitt kontor där inte alla ska vara, då blir det för mig en mental kamp i själva hockeyn. 
– Om journalister eller någon annan säger någonting, ”Det var dumt och onödigt”… Då har det oftast varit en grej jag gjort i mitt spel. ”Går du in här, då… Du är på mitt område och jag försvarar min målvakt och hans område.” Då tar jag inte åt mig. 
– Låt oss säga att jag crosscheckat Ove Molin i ryggen framför mål och man ser att han har ont och journalisterna skriver att det var dåligt av mig. Det jag gjorde var för att tala om för honom ”är du här är det här priset du får betala”. 
– (Magnus) Wernblom och jag hade jättemånga duster. När han gick in visste han vad som väntade och jag visste vad som väntade. Där var det ge och ta väldigt mycket. Sedan var det spelare som inte ville komma in på kontoret utan stod lite ”alibi-utanför”. Jag drog min linje. Kommer du in här… Där utanför kan du stå för du varken skymmer, kan styra in pucken eller slå in returen. 
– Mitt jobb var i försvarszonen. Sedan utvecklade jag det offensiva, gjorde mycket poäng och spelade även en del powerplay. Min styrka och grundspel när jag kom upp var ändå att ha den här rollen. Samtidigt som med regeltolkningar som fanns då kunde man spela på det sättet. 

Fick chansen i JVM

Runt jul och nyår 1982 fick Mats Lusth samtal från Conny Evensson som ville ha med den hårdföra backen till Kanada för att spela junior-VM. Det var också första gången Lusth och Evensson träffade på varandra som spelare v/s tränare. 
– Junior-VM är jättestort och jag tycker att det är den roligaste hockeyn att titta på. När jag kom med dit själv fattade jag egentligen inte hur stort det var. 
– Det var häftigt och spelades i både USA och Kanada. Det var nervöst, häftigt och stort. Rätt många från Leksand var med och som jag kände sedan tidigare, men det var bara jag från Mora. Åke Lilljebjörn var också med, men han spelade för Brynäs då.

Hur upplevde du Conny Evenssons ledarskap?
– Jag fick en jättestor respekt för Conny, vilket jag haft genom hela karriären och har än idag. Det är den mest kompletta, rakryggade, ärliga och kunniga tränare jag har haft. 
– Han var bra omhändertagande, hade enskilda samtal och man kunde se han svarta ögon eller då han knöt nävarna. Då visste man vad som gällde. Conny var tydlig och hade en bra balans i allting. 

Var det Conny Evensson som sedan tog till Färjestad?
– Ja, så blev det efter junior-VM. Olle Öst var i Färjestad då. Han ringde mig och sedan träffades vi på hotellet Kung Gösta utanför Mora. Då kändes det stort på riktigt.

I Färjestad fanns redan Håkan Nordin som Mats Lusth spelat tidigare med i Mora. 
– Jag kände honom, men när jag kom upp i juniorlagen var han redan i a-laget. Vi kanske hann spela lite ihop då jag kom upp till a-laget. Sedan flyttade han till Färjestad och gjorde två a-lagssäsonger där innan jag också kom dit. 
– "Leffe" Carlsson gick samtidigt som mig från Mora till Färjestad. Vi spelade backpar i Mora två säsonger i rad och fick fortsätta med det i Färjestad. Jag och Leffe hade varandra. Sedan kom Peter Andersson från Örebro. Visserligen kände jag inte honom innan, men det kom in lite andra nya spelare. 

Säsongen 1985/86 fick Mats Lusth vara med om att vinna sitt första SM-guld. 
– Det jag kommer ihåg mest är från slutspelet och finalerna mot Södertälje där Timo Lahtinen var tränare. Södertälje hade (Peter) Ekroth, ”Säcken” (Hans Särkijärvi), (Anders) Eldebrink… Ett bra lag. Det var tuffa matcher, vilket vi även hade haft mot Djurgården i semifinalserien.  
– Då spelades finalen i bäst av fem matcher. Jag vet att jag fick upp klubban i ansiktet på ”Masken” (Anders Carlsson) i fjärde matchen så han bröt okbenet. Jag plockade honom ganska bryskt, men fick ingen utvisning. Han var dessutom fruktansvärt bra hockeyspelare. 
– Avgörande matchen gick i Karlskoga. ”Masken”, som brutit okbenet, fick spela med visir. Södertäljes fans hade gjort ett stort plakat mellan två pinnar. Där stod det ”Död åt Lusth, ingen förlust”. Sedan sjöng dom det under hela matchen. Det här triggade mig så in i helvete och jag kände mig som en jäkla kung.

Var det stor kontrast då ni vann guldet 1988?
– Vi var i final även 1987 och förlorade mot Björklöven. Sedan fick vi Björklöven igen 1988. Det var revansch som gällde. Vi skulle ha tillbaka guldet. 
– Då var jag mer bärande spelare, vilket jag inte var 1986. Jag var en stark kugge 1988, tog mer ansvar, hade varit med under flera år och även spelat i Tre Kronor. Björklöven, precis som vi, hade ett väldigt bra lag. Den säsongen spelade alla sex backar i landslaget, men såklart inte samtidigt. 

Var nyckeln till guldet att ni hade ett så pass starkt försvarsspel?
– “Pekka” Lindmark, sex backar och tre centrar med Thomas Rundqvist, Stefan Persson och Harald Lückner. Det var ryggraden. 

Var just bredden på toppen Färjestads styrka vid den här tiden?
– Styrkan tror jag egentligen var och är kulturen och organisationen. Färjestad har för mig alltid varit en ledande klubb i själva organisationen. Sedan har många lag kommit i kapp nu. 
– Allt var tydligt och klart när man kom dit som ny. Även om man var etablerad. Kraven har alltid varit höga i Färjestad. Där tror jag Färjestad var ledande länge. 

“Då höll dom andra på att trilla av stolen”

Efter guldet 1988 flyttade Mats Lusth och Peter Lindmark till Malmö, ditvärvade av byggherren Percy Nilsson. 
– Egentligen var det inte så svårt. Jag och Pekka hade varit fem säsonger i Färjestad. Vi båda hittade varandra direkt i Karlstad och umgicks på fritiden. 
– Vi hade julfest 1988 och hamnade hemma hos mig efter. Vi pratade hit och dit om vad vi skulle göra. Vi hade spelat två finaler och det skulle visa sig bli en tredje senare. Pekka sa ”Du får sköta allt, Mats”. Det hade jag inga problem med att göra. ”Vi gör det här tillsammans, hittar på någonting. Annars är vi kvar i Färjestad.” 
– Hur det än var kändes elitserien lite samma sak säsong efter säsong. Det hände inte så mycket. Vi var ett topplag samtidigt sökte jag och Pekka en ny utmaning. Det vi bestämde var att vi inte skulle gå till något annat elitserielag för då kunde vi lika gärna vara kvar i Färjestad. Det fanns inget bättre lag i elitserien då. 

Det fanns andra anbud för Mats Lusth och Peter Lindmark innan Malmö hörde av sig. 
– Något lag från Österrike ringde när dom hade hört att vi var på gång. Peter Anderssons syrra var ihop med Patrik Gustavsson, som idag heter Sylvegård. Peter hade hört genom Patrik att det var någon skåning som skulle satsa och hade hur mycket pengar som helst. 
– Percy ringde till mig i februari och frågade på skånska om jag ville komma dit. 
– ”Bara så du vet går jag och Pekka som ett paket.” 
– ”Vilken Pekka?”
– ”Peter ”Pekka” Lindmark som blev utsedd till världens bästa målvakt det året”. 
– ”Vi har redan en bra målvakt”
– Det var Roger Nordström. 
– ”Då blir det ingenting för jag och Pekka ska gå samtidigt”
– ”Det var synd”.

På morgonen efter ringde Percy Nilsson tillbaka. 
– ”Menar du Peter ”Pekka” Lindmark?”
–”Ja, jag sa ju det.”
– Förmodligen hade Percy frågat någon för själv hade han ingen aning. När ”Pekkas” namn kom upp höll dom andra på att trilla av stolen nere i Malmö. 
– Sedan träffade han oss efter en match i slutet av februari eller början på mars. Det fanns inga agenter och ”Pekka” sa att jag skulle sköta allting. Då hade jag fått ett kontraktsförslag från MoDo som Björklövens Peter Andersson hade tackat nej till. MoDo skickade ner hans kontrakt till mig. Jag visade ”Pekka” vad jag skulle få i MoDo. ”Det där är väl bra”, sa Pekka. 
– En kompis till mig, Bosse Falkman, hade en skjortaffär i en källare mitt i Karlstad. Jag gick ner till honom ”Du Bosse är van att göra affärer så du får förhandla åt mig och Pekka”.

“Oj, är det så här mycket man tjänar som hockeyspelare?”

Mats Lusth visade kontraktsförslaget han fått från MoDo för Falkman. 
– ”Oj, är det så här mycket man tjänar som hockeyspelare?”
– Han var med och träffade Percy på Karlstads Stadshotell där Percy hyrt en lokal. Han frågade på sin breda skånska vad vi skulle ha och dricka. ”Pekka” sa:
– ”Jag tar en kopp kaffe”.
– ”Kaffe, då har ni inget hos mig att göra. Här dricker vi bier. Och vem är du?”
– ”Jag ska hjälpa killarna att förhandla”. 
– Vi drack öl och sedan sa Percy åt oss att gå ut så skulle han prata med Bosse. Vi satte oss i baren och vi sa till varandra: ”Har vi tagit i för mycket. Malmö, vad har dom för hockey där?” Själva hade vi ingen aning. 
– Vi hann inte ens få in nästa öl innan Bosse sa att vi kunde komma in. ”Pekka” och jag sa till varandra: ”Då blev det väl inget utan vi blir kvar i Färjestad”. Men när vi kom in sa Percy ”Ja, då är det klart, pågar”. Då var klockan halv tolv på kvällen. Jag var singel, men Pekka hade inte pratat med sin fru Rita och sa till Percy att han måste prata med henne först.  
– ”Mitt plan går sju imorgon bitti. Jag ska veta hur det blir innan jag lyfter imorgon. Jag sa igen att jag inte åker till Malmö utan Pekka och att vi gör det här tillsammans. Pekka fick åka hem och väcka Rita (Skratt). Hon fattade såklart ingenting. Sedan ringde Pekka mig på natten eller morgonen och sa att han fått med sig Rita. 

Peter Lindmark, Mats Lusth och en rad ytterligare nyförvärv presenterades på en numera omtalad presskonferens. 
– Percy gjorde allt annorlunda eftersom han var ny i hockeyn, som exempelvis presskonferensen. Det var inte så vanligt då, blev väldigt stort och skapade en hockeyfeber i Malmö som fanns kvar under flera år allt eftersom en efter en droppade in. Det var väldigt häftigt.

Förutom Peter Lindmark och Mats Lusth presenterades även Tommy Mörth från Djurgården, Anders Svensson (Rögle) Peter Imhäuser (Leksand), Carl-Erik ”Cacke” Larsson (Leksand), Håkan Åhlund (Örebro), Johan Sälle (Örebro), Matti Pauna (Björklöven) och Bo Svanberg (Färjestad).

Hur var tillvaron för er spelare i Malmö?
– Även det var annorlunda, mer sydländskt. Jag upplevde det som att vi behandlade lite som småkungar i Malmö som ändå är en stor stad. Percy ägde den bästa nattklubben där. Vi hade fritt fram där och lite överallt. 
– Vart vi än kom blev det lite idolstatus. I Karlstad var folket så vana vid det här så det blev inte alls samma sak där som i Malmö. 

Det sägs att ni var väldigt tajta vid sidan av, var det här en av nycklarna till att ni vann guld 1992?
– Ja, så var det. Team Boro satsade, Tyringe satsade, Örebro satsade… Det var flera lag som satsade rätt hårt då. Även Team Boro fick dit en del bra spelare, men Malmö med starten där jag och Pekka kom, Bosse Svanberg, Tommy Mörth, Matti Pauna… Det här var ganska starka spelare i sina tidigare klubbar. 
– Tommy Mörth hade varit en av Djurgårdens starkaste spelare. Matti Pauna skötte mycket av powerplay-spelet i Björklöven när dom var som bäst. Det var många starka individer som kom samtidigt till Malmö. 
– Säsongerna efter fylldes det på med Peter Andersson, Daniel Rydmark, Mats Näslund, Peter Sundström och Mats Hallin. Det var många starka viljor. 
– Timo (Lahtinen) var tränare. Han var en mästare på att få ihop alla starka viljor. Sedan är det som du säger, att alla umgicks utanför hockeyn. Percy ordnade så att vi bodde nära varandra mitt inne Malmö, Gamla Väster. Nära till Lilla Torget och hans nattklubb Etage. 
– På träningarna såg man tävlingsmänniskorna i oss. Vi hade lite olika grupper och det var som ett krig på träningarna med minst ett slagsmål varje vecka. Var det en dålig träning sa Timo ”Nä pojkar, nu spelar vi lite tvåmål” Då small det direkt och vinnarinstinkten kom fram hos oss alla. 
– Just den här perioden var bästa tiden i mitt liv. Sedan kunde det vara lite olika viljor. ”I Björklöven gjorde vi så” kunde Peter Sundström och Matti Pauna säga. Djurgården gjorde si eller så medan Mats Hallin kom från NHL och då var det en del fajter. 
– Vi var många från Färjestad och det var egentligen deras spel som vi spelade. Vi hade skickliga individer där grundspelet i försvarsspelet var mycket av Färjestads. När vi hade match gick alla viljorna samman och det blev väldigt jobbigt för lagen vi mötte. Speciellt i Malmö där taket hängde ner, var alltid mer än fullsatt och ett otroligt tryck för motståndarna på isen. 
– Sedan var vi stora, tunga, tuffa och dessutom många skickliga spelare som Mats Näslund, Daniel Rydmark, Robert Burakovsky och så vidare. 

“Du förstår väl själv att jag inte kan gå till Leksand?”

I den avgörande finalen mot Djurgården 1992 gjorde Mats Lusth 3–1, vilket kom att bli lite av spiken i kistan. 
– Det var ”Game winning goal”. Vi spelade fem mot tre. ”Tjomme” (Thomas Johansson) hade åkt ut, viket var Djurgårdens andra utvisning (Arto Blomsten hade åkt ut minuten innan). 
– Vi hade ganska klart för oss hur vi skulle göra. Peter Anderson skulle ha pucken och försöka dra på sig deras trea och sedan lägga över pucken till mig som skulle gå på direktskott. Det var också vad som hände. Tommy Söderström hann knappt röra sig. Pucken satt rätt upp i krysset. 

Hårdaste skottet du skjutit?
– Nej, men mest värdefulla, minnesvärda och roliga mål jag gjort. Det var bra tryck i det skottet. 

Inför säsongen 1993/94 åkte Mats Lusth till Schweiz för att spela med Grasshoppers. Ni vet samma klubb som Ove Grahn och Mats Gren en gång spelade fotboll för. 
– Jag var kvar i Malmö ytterligare en säsong och tänkte mycket på vad jag skulle hitta på framöver. Då dök det här bara upp. 
– Det här var i Zürich så jag bodde granne med Conny Evensson. Han hade Kloten då som var i högstadivisionen. Jag trivdes bra i Grasshoppers. Han som ägde oss var dessutom en av Schweiz tio rikaste. 

Var det bra betalt i Schweiz vid den här tiden?
– Det var bättre än i Sverige, men det var inte frågan om några NHL-pengar. Sedan är det nettopengar, så jag hade det jättebra. 

Hade du chansen att stanna i Grasshoppers ytterligare en säsong?
– Ja, jag hade ett treårskontrakt färdigförhandlat. Han som ägde oss hade många fastigheter och många företag. Bland annat hade han ensamrätten i Schweiz för Toyota, Mazda och jag tror det var Mercedes. Jag fick välja bil och jag skulle ha en Toyota Fourtuner. En blå sådan.  

Vad hände?
– Det knackade på dörren nere i Zürich. Då kom Olle Öst och Conny in. Olle hade varit nere och hälsat på Conny. Dom hade druckit whiskey tillsammans. Olle var då i Leksand och får då för sig att värva mig dit. ”För helvete Olle, nu har du tagit för mycket whiskey”, skrattar Mats Lusth och fortsätter:
– ”Du förstår väl själv att jag aldrig kan gå till Leksand?”. Dels för förutsättningarna jag hade i Schweiz, dels för att jag kommer från Mora. Olle gav sig inte och jag ställde kravet att jag skulle ha det likvärdigt som i Grasshoppers.  
– Han kom in till mig morgonen efter och hade skrivit på ett A4-papper hur vi skulle göra. Då skrev jag på och min dåvarande fru grät i en vecka. ”Vad har du gjort Mats, är du dum i huvudet?” 

Starka reaktioner: “Din jävla idiot"

Det var en del folk i framför allt Mora som inte uppskattade flytten. 
– Folk från Mora ringde till mig, gamla materialare och Moraspelare som är äldre än jag. Några av dom sa ungefär: ”Din jävla idiot. Är du dum i huvudet. Hur kan du göra så här mot oss i Mora. Jag ska aldrig mer prata med dig.”
– ”Vi har inte pratat med varandra på tio år, varför skulle vi börja prata nu?”

Trots att Mats Lusth är från Mora trivdes han bra under sin säsong i Leksand. 
– Ja, det tycket jag. Olle gjorde det bra. Samma sak var det när jag kom till Färjestad då jag i början bodde hos hans familj. Olle var som en extrapappa för mig då jag kom till Färjestad och var så även i Leksand. 
– Även Roger Johansson och Per-Erik Eklund kom samtidigt och han gjorde det bra för alla som kom till Leksand. Sedan blev det lockout så Uffe Samuelsson kom hem. Det var ett jäkla skönt gäng som var i Leksand då. Det var häftigt. 

Coach i Leksand var Wayne Fleming. 
– Han var bra. Inga konstigheter. Även Tomas Jonsson var där och vi har fortfarande en bra kontakt. En mycket trevlig kille. 
– Vi vann alla hemmamatcher i grundserien den säsongen, men jag förstår inte varför vi tog så lite poäng på bortaplan med det lag vi hade, Jonas (Bergqvist), (Thomas) Forslund, Niklas Eriksson, Jergus Baca, bra målvakter…
– Det här har legat Leksand i fatet under många år. Att man spelar en fantastisk hockey på hemmaplan, men borta vill det sig inte.
– Vi blev fyra i serien och Brynäs femma, vilket gjorde att vi fick hemmaplansfördel. Vi vann första hemma, Brynäs vann i Gavlerinken, men sedan förlorade vi tredje matchen hemma. Då hade vi tidigare alltså inte förlorat någon match på hemmaplan. Vi lyckades aldrig ta tillbaka det där på bortaplan. Det var väldigt märkligt och jag tycker att vi borde gått längre med det laget. 

Hur tänker du som mas att Leksand och Mora idag inte spelar i samma serie?
– Det är lite synd. Leksand har helt andra muskler och resurser. Jag tycker att dom ska vara i SHL med allt dom har i ryggen. 
– Mora har inte det i ryggen som Leksand har, men har ändå varit uppe två vändor, vilket är starkt Sedan vet jag inte om Dalarna mäktar med att ha två lag i SHL. Ska Mora etablera sig måste något stort företag gå in och hjälpa klubben. Jag vet inte om det finns så stora företag i Mora på samma sätt som Leksand har bakom sig. Dessutom har Leksand även Borlänge. 

Återvände till Malmö – till slut

Säsongen därpå valde Mats Lusth spel med Västerås. 
– Jag hade ett år kvar i Leksand, men vi hade småbarn samtidigt som min dåvarande fru inte trivdes jättebra i Leksand efter att ha bott i Malmö och Zürich. Jag tror hon helt enkelt längtade hem. 

Varför just Västerås då?
– Jag vet inte varför, men jag kontaktade Percy och berättade att jag ville hem till Malmö. Då var Christer Abris tränare där. Han hade svarat Percy att jag var för gammal och på nedåtgående. 
– Det jag då hade var Västerås och Rögle. Hade jag gått till Rögle hade det varit samma sak som när jag gick till Leksand. Då blev det Västerås i stället.
– Det här var när man åkte ner till allsvenskan efter jul. Vi var största favoriten att hamna där, men vi var sjua fram till jul. Vi spelade över förväntan med det hopplock till lag vi hade. Bland annat hade vi tre ryssar, Aleksej Salomatin, Miskhat Fakhrutdinov och backen Andrej Ljulin. 
– Efter att vi blivit sjua och klarat oss kvar i elitserien var det som att luften gick ur Västerås och vi gick inte till slutspel utan slutade sist i fortsättningsserien efter jul. Efter Västerås blev det Malmö. 

Under sina säsonger i Malmö ärades Mats Lusth med ett C på bröstet. 
– Under alla nio säsonger jag spelade i Malmö hade jag ett C. Jag kände framför allt en stolthet, glädje och ansvar över att bli utsedd till kapten. Jag var beredd att betala vad det kostade att vinna. Skador eller inte, jag var den som skulle gå i bräschen och visa. 

Var det en stor kontrast mellan det Malmö du kom tillbaka till och det du lämnade tre säsonger tidigare?
– Nej, det var som vanligt. Jag kände mig hemma. Hur det än är så bästa tiden i min hockeykarriär… Det har varit på olika sätt. I Färjestad lärde jag mig grunden, blev etablerad, spelade tre SM-finaler på raken och vann två guld. 
– Malmö var på ett annat sätt. Det är också där jag känt mig mest hemma och välkommen. Malmö är min stad och fortfarande hemma. Alla mina barn och barnbarn bor där. Jag känner mig tryggast då jag åker ner till Malmö och träffar gamla spelare, sponsorer och fans. 
– Jag, Pekka och (Håkan) Åhlund pratar med varandra väldigt ofta. Innan Åhlund kom ner var han i stort sett klar för Färjestad och skulle dit och sommarträna. Då träffade han mig och Pekka. Vi sa att vi skulle till Malmö så han följde med oss ner i stället (skratt). Vi tre var tajta och har varit så även efter vi slutade spela.   

Du gjorde fyra säsonger i Malmö, men var det bestämt att du skulle avsluta karriären i Mora?
– Nej, det var inte bestämt. Jag ville göra en sista repa utomlands. Dessutom hade jag ett vad med Börje Salming. Jag skulle spela längre än vad han gjorde. Börje var 41 år då. 
– Jag hade så gott som klart med en tysk klubb, men jag fick en smäll på axeln mot Luleå. Den hoppade ur led, men hoppade tillbaka och jag spelade vidare. Sedan hoppade en ur sex, sju gånger ytterligare under den matchen. Till slut kunde jag inte greppa klubban eftersom biceps hade gått av. Skadan förvärrades under matchen och när tyskarna fick höra det där backade dom ur. 
– Det blev operation nästan på en gång och det var mycket att laga. Efter det hade jag en lång rehab. Jag hade inget nytt med Malmö heller. Då ringde (Janne) Simons och frågade om jag ville komma dit. Jag svarade att det var 50/50 eftersom jag inte visste vad som skulle hända, om det skulle hålla. 
– ”Om det inte går vill jag kunna gå in som ledare och assisterande tränare för a-laget.” Simons gick med på det. Jag gjorde 13 matcher med Mora. Sedan var det dags för operation två eftersom jag hade så jäkla ont. 
– Det gick någon månad sedan var jag tvungen att göra operation tre och sedan den fjärde och femte. Allt inom två år. Efter det blev jag sjukskriven. Läkarna sa efter femte operationen att det inte gick att göra något mer. Dom hade skalat av skålen, klippt bort och gjort så mycket plats man kunde. ”Du kommer få leva med det här. Nästa operation blir det en protes”. 

Är det då tränarkarriären tar fart?
– Ja. Efter mina matcher med Mora och under tiden jag gick igenom mina operationer klev jag in som assisterande till gruppen. 

“Framgångarna vi hade där var helt sinnessjuka”

Du har varit tränare i Italien, Frankrike, Norge, Malmö, Mora, Karlskrona, Väsby, Kristianstad, Olofström och så vidare, vart känner du själv att du gjort det bästa jobbet?
– Självklart i Malmö när vi gick upp. Malmö hade åkt ur 2008. Mediamogulen, Hugo Stenbeck, hade satsat stora pengar. Klubben öste skottkärrar med pengar över Linus Klasen och tränarna samtidigt som Malmö tog stommen av spelare från Södertälje, men det gick åt helvete. 
– Kistan började tryta i Malmö. Då fick jag frågan. Första säsongen var jag assisterande åt (Ulf) Taavola. Det var inte tal om att satsa summorna Malmö gjort innan utan då handlade det om att utveckla ett spel. Hitta tillbaka till det Malmö var under 1990-talet. Kulturen, det hårda arbetet och vad Malmö stod för på hemmaplan. Det skulle vara pest och pina för motståndarna att komma till Malmö. 
– Säsongen efter fick jag ta över. Första säsongen gjorde vi det jättebra och vi var inte långt borta från att gå upp. Det blev att vi gick upp år två efter att ha vunnit sjunde och avgörande i Leksand. Det var mycket känslor. Bland annat för att det var mot Leksand i Leksand, vilket jag fick höra. 
– Supportrarna hatade att se mig stå på deras is och dansa efter vi gått upp och dessutom slagit ut Leksand. Rivaliteten mellan Mora och Leksand är bra. Det finns egentligen inte det här hatet. Jag har sagt att varje år åker jag ”Big lake run”, jag åker jag förbi Leksand så då är det bara att komma fram, men ingen har kommit fram och varit elak. Jag har bara blivit väl omhändertagen i Leksand om jag stannat till där eller gått in för att äta. Alla är jättetrevliga där. 

Mats Lusth stortrivdes som coach även under sina tre säsonger i franska Grenoble. 
– Socialt var det bästa stället jag bott på. Staden var ungefär lika stor som Göteborg. I december kunde det var plus tio och lite smådugg och vädret var egentligen hela tiden väldigt bra. 
– Vi hade en halvtimme till närmaste alp där jag kunde åka skidor. Åkte jag en timme var jag uppe i Mont Blanc. 
– När mina barn kom och hälsade på kunde vi gå upp sju på lördagsmorgonen och sedan sätta oss i bilen. Klockan tio käkade vi frukost på stranden i Marseille. Sexton mil till Barcelona, fem mil till Lyon och så vidare. Dessutom fina golfbanor. 
– Framgångarna vi hade där var helt sinnessjuka. Första veckan hade jag 30 spelare så jag började med att direkt sparka tio spelare. Det var spelare som knappt kunde åka skridskor, kom in på isen utan att ha knäppt hjälmen och tuggade tuggummi lite kaxigt. Jag gillar inte en sådan stil så det försvann rätt många spelare ganska snabbt. Jag tog dit några svenskar och någon kanadensare. Säsong två fick jag dit ganska många svenskar. Bland annat Martin Jansson, Anders Nilsson, Victor Wallin, Jan Hammar, Calle Bergström och Johan Forsander.
– Det är fyra titlar att spela om i Frankrike. Vi vann alla fyra sista säsongen jag var där. Det hade aldrig hänt innan och inte heller efter det. Finalen gick i Paris Arena. Det var fullsatt, 15 000 åskådare. Efter vi vunnit allt fick jag, sportchefen och vår kapten av borgmästaren i Grenoble en stor guldplakett som symboliserar nyckeln till staden. Det får personer som gjorde något betydelsefullt för staden. Det här var första gången idrotten fick den utmärkelsen. Annars har det mestadels varit kulturpersoner eller andra personer som fått det. 
– Jag hade köpt lägenhet och hade kunnat tänka mig att bo kvar där, men då hade ordföranden förskingrat pengar och Grenoble hamnade på obestånd. Han blev avstängd från att sitta styrelser för någon förening över huvud taget i fem år. 
– Jag hade två år kvar på kontraktet och hade pratat om en förlängning. Grenoble försökte hitta en väg att lösa ut mig för att få ner lönekostnaderna och slicka såren, så jag gick med på det. Av mina tre år jag hade kvar på kontraktet fick jag betalt för ett. 

Vart har du gjort ditt sämsta jobb som coach?
– Vilken bra fråga (skratt). Jag har haft olika förutsättningar, men när jag kom till Frisk/Asker i Norge hade vi det tufft. Inget bra lag och ingen ekonomi. Jag kanske ställde för höga krav på killarna och försökte få ut mer än vad kvalitén var. Det var ett dåligt sätt att försöka göra det på. 
– Jag tror att det blev lite för tufft för spelarna. Jag var för hård. Vi hade ett lag för att vara ett bottenlag och vi ville undvika sistaplatsen för att slippa kvala. Jag brukar kunna ”kräma” ur max av spelarna och det försökte jag där, men det fanns inte mer att ta. Det borde jag ha insett, vilket gjorde att jag var dålig som ledare. 
– Åter till din förra fråga, senaste åren i Orsa, att få se våra unga killar som inte platsade i Mora hockeygymnasium utan får gå på andra gymnasium komma upp och spela med oss. Killarna kommer upp hit och debuterar som 17-, 18- eller 19-åringar och utvecklades fram till jul, vilket gjorde att vi blev ett topplag. Hela vägen in till sista omgången var vi med och slogs om att gå upp en division. Allt är på olika sätt. 

Fick aldrig chansen i mästerskap: “Mitt eget fel”

Mats Lusth var ofta med i Tre Kronor, men han har aldrig fått chansen att spela VM eller OS. 
– Det är lite grann mitt eget fel. När jag gick till Malmö blev jag bojkottad i två. När OS gick i Calgary 1988 var jag med på sista lägret som var i Väsby. Tommy Sandlin var tränare. 
– Första träningen hade vi som uppvärmning lek i zonen. (Peter) ”Kessler” Eriksson crosscheckade mig på skoj i ryggen. Jag ramlade in i sargen och fastnade med tummen och drog av ledbandet. 
– Läkaren i Djurgården (Bengt Gustavsson) var landslagsläkare. Han sa direkt att jag måste opereras och det fick jag acceptera. Jag gick in och pratade med Tommy Sandlin. ”Det är jättetråkigt, Mats. Du var klar för OS.”  
– ”Häng inte med huvudet. Du trivs väl i Karlstad?”
– ”Ja, ja…”
 
Året efter invigdes Globen, som i dag går under namnet Avicii Arena.
– VM på hemmaplan och Tommy Sandlin berättade att han räknade med mig som en av stöttepelarna. ”Hem, träna och sköt din rehab så är du en av spelarna så kommer du vara en av fyra grundpelarna jag kommer bygga laget kring”. Då gick jag till Malmö och vi blev bojkottade. 
– Vi kom upp, spelade bra och vann SM-guld. Vid VM 1993 kom Timo in till mig innan vi skulle spela mot Leksand borta. 
– ”Curre Lundmark har ringt. Du är uttagen till VM”. 
– ”Du skojar?”
– ”Nej, dom tar ut laget imorgon. Nu stannar du på ditt rum för du ska spela VM”
Efter matchen kom Timo in igen. 
– ”Satan, jag vet inte vad som hänt. Jag har ringt Curre Lundmark. Jävla fan… Han måste förklara för mig vad han menade då han sa att du var klar.”
– ”Det är inte ditt fel Timo”. 

Fick du någon förklaring?
– Nej, men jag lade heller inte ner någon tid på att hitta en förklaring. 

Hur ser Mats Lusth liv ut idag?
– Jag bor här i Orsa och har tränat laget här i två år. Planen är att fortsätta hjälpa klubben. Försöka ge killarna så professionell träning och elittänk som möjligt. Visa hur det fungerar på elitnivå i Sverige. 
– Sedan gjorde jag tester för att bli deltidsbrandman. Jag klarade alla tester och är idag deltidsbrandman. Dessutom kör jag lite buss, men sitter även i kommunstyrelsen här i Orsa. 
– Dessutom är jag morfar. Jag har barnbarn i Malmö och försöker komma ner dit så ofta jag kan. Jag känner att jag behöver vara där oftare så jag behöver hitta någon lösning för det. 
– Just nu är det full fart. Vi har dessutom stuga uppe i fjällen så jag försöker vara där så ofta jag kan. 

Och Lusth Racing och motorsport?
– Jag körde lite dragracing, men i och med ”coviden” sålde jag allting. Trots allt blev jag SM-tvåa, EM-tvåa och VM-trea, avslutar Mats Lusth innan vi kliver ut på restaurangens altan där det trots regnet bjuds på en fantastisk vy utöver Orsasjön.

Foton: Ronnie Rönnkvist, Stig “Stickan” Kenne, Bildbyrån, Privat & Arkiv.

TV: Ifrågasätter målvaktssatsningen: ”Inget stort fan”