I kväll hissas landslagsikonens tröja i Umeå

I kväll blir Kjell-Rune Milton den första Teg-spelaren att få sin tröja hissad i taket. 
Här kan du lära känna legendaren då han berättar om sin karriär för Old School Hockey. 

VM 1969 och 1970 blev två väldigt speciella turneringar. Turneringen 1969 skulle ha spelats i Tjeckien, men flyttades till Stockholm och klassiska Johanneshovs Isstadion efter Prag-våren 1968. Turneringen 1970 skulle spelats i Kanada, men värdnationen drog sig ur turneringen i protest mot att man inte fick ha med nio professionella spelare. Kanada kom tillbaka först inför VM i Wien 1977. 

Sveriges Tre Kronor vann silver båda åren och Sovjet guld, men det man idag mest minns från turneringarna är stämningen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien. 

– Jag minns dom här dagarna i Prag mycket väl. Vi hade inlett försäsongsträningen den sommaren då det rapporterades om skottlossning på gatorna i Prag. Det var hemska dagar och jag såg både döda och svårt skadade människor på gatorna, en fruktansvärd tid, berättar Vaclav Nedomansky, som var Tjeckoslovakiens stora stjärna vid den här tiden, för hockeysverige.se.
– Matcherna mot Sovjet både 1969 och 1970 i VM var väldigt speciella. Speciellt då matcherna 1969 då vi vann båda mötena. Det var ju alltid ett nöje att slå Sovjet men just då var det en alldeles extra skön känsla, även om det alltid var tuffa matcher mellan oss. Svenska fansen var ju helt otroliga mot det tjeckiska landslaget och dom skrek verkligen på oss i dom här matcherna. Alla ville se oss vinna efter det som hade hänt i Prag.
– Det var verkligen ”hard feelings” vid det här tillfället och invasionen hade gett oss en alldeles speciell motivation till det och för att slå Sovjet.

Tord Lundström:
– Det minnet som bitit sig fast starkast är när vi råkade få VM till Stockholm två år i rad, 1969 och 1970. Det var väldigt nära att vi vann guld då och ena året slog vi ryssarna med 4-2, men som vanlig var det väl någon match mot Finland som gjorde att vi inte vann guld.
– Sovjet hade invaderat Tjeckoslovakien 1968 och det var väldigt intressant att se hatet som fanns mellan dom två lagen. Dom tittade inte ens åt varandra mellan matcherna.

Bert-Ola Nordlander:
– VM i Stockholm har alltid varit speciellt och då framförallt på Hovet som verkligen är en hockeyarena. Självklart upplevde jag hur tjeckerna och ryssarna verkligen hatade varandra. Jag kan ju säga idag att efter VM 1969 fanns det folk som gick ur AIK för att jag och ”Honken” inte såg till att tjeckerna fick vinna. Telefon ringde så mycket om det här så jag och ”Honken” började med hemligt nummer.

"DET BLEV ETT DREV EFTER MIG DÅ VI ÅKTE UR"

Vi ska idag i en OLD SCHOOL HOCKEY special, resa tillbaka till VM-turneringarna i Stockholm 1969 och 1970 med hjälp av Kjell-Rune Milton  Han VM-debuterade vid turneringen 1969 som Division 2-spelare med Teg SK. 

– Min debut i Tre Kronor? Dom skulle åka och spela i forna DDR (Östtyskland) för att spela tre matcher. Samtidigt skulle vara lite träningsläger där. ”Strimma” (Lennart Svedberg) hade blivit sjuk och då ringde man mig, berättar Kjell-Rune Milton då hockeysverige.se träffar honom på Restaurang Bosporen i centrala Leksand där hans särbo, Lottie, jobbar. 
– Det var en turné där jag gjorde succé. Man hade ingen back som riktigt tacklades på den tiden så jag blåste på två stycken i första bytet. Arne Strömberg var eld och lågor. Till saken hör att jag då aldrig spelat någon match i högsta serien utan bara i Division 2 Norra B.

Hur var steget upp till landslaget?
– I den åldern, jag brydde mig inte. Jag hade hört talas om några av gubbarna som spelade i landslaget då. Jag kände även ”Nicke” Johansson och Anders Nordin. Däremot visste jag inte vilka stockholmskillarna var. 
– Det var inte heller några problem att komma in i laget och jag har alltid varit en sådan som inte bryr mig så mycket. Jag satte på mig skridskorna och körde. 

Hur reagerade spelarna i laget och media på att du fick chansen i Tre Kronor trots att du bara spelade i andra ligan?
– Jag måste säga att jag märkte varken det ena eller andra. Vi gick upp med Teg 1968, men vi åkte ur säsongen efter. Jag stannade ändå kvar i Teg…

Men ändå fick du plats i Arne Strömbergs Tre Kronor.
– Precis. Det blev ett drev efter mig då vi åkte ur. Rögle höll på att värva som bara den. Modo och Brynäs var också ute efter mig. Jag åkte dit och pratade med dom klubbarna, men sedan började det skrivas att jag bara var ute efter pengar. Då valde jag att stanna kvar i Teg för att visa att det inte alls handlade om pengar. 

Trots att Kjell-Rune Milton spelade i Division 2 fanns han hela tiden med i Arne Strömbergs planer inför VM 1969. 
– Det var helt lugnt. Jag var med på alla träningsläger så jag tror inte att jag tappade tempot. 
– Klart att det fanns några fanatiker i media, som Hasse Andersson, som menade att jag tog en plats från Modo:s gubbar, men annars var det ingenting. 
– Jag fick ofta åka på kort varsel på kortare träningsläger. Arne var bra det viset att han ibland inte samlade hela lag utan vi kunde bara sex, sju man. Sedan fick vi köra specialgrejer. 

"DET VIBRERADE I KORRIDORERNA"

VM 1969 skulle inte vara bli en ”vanlig VM-turnering”. Den ryska inmarschen i Prag där Sovjetunionen var rädda för att Tjeckoslovakien, ledda av Alexander Dubcek, var på väg att lämna det så kallade östblocket och då försvaga kommunistblockets position i det kalla kriget mot Västvärlden och då främst USA. 

– Det vibrerade i korridorerna på Hovet och var ett sådant hat. Jag minns första matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien då (Josef) Golonka spottade ryska kaptenen rätt i ”nian”. Så började det och jag tyckte att det nästan var otäckt. 
– Jan Suchy, backen i Tjeckoslovakien, täckte ett skott på uppvärmningen och knäckte tre fingrar. Han bedövade fingrarna, spelade och var bäst på plan. En normal människa hade inte ens fått på sig en handske. Det visar hur mycket dom här här matcherna betydde för tjeckerna. 

Påverkades ni i svenska laget något av det som hände i korridorerna?
– Nej, det var i så fall innan. Vi skulle spela en träningsturnering i Prag. När vi kom till flygplatsen fick vi vända hem eftersom som ryssarna hade trängt sig in där. 
– Vi kände absolut för Tjeckoslovakien, men det som inte blev bra var att vi slog tjeckerna i bägge matcher medan vi förlorade mot Sovjet. Indirekt hjälpte vi då ryssarna att vinna det där guldet. 
– Vi hade också en mycket bra relation till spelarna i Tjeckoslovakien. Ryssarna fick inte ens prata med oss. 

Det fanns också många uppsidor kring VM69. Bland annat den stämning som var på läktarplats, även om det förekom politiska demonstrationer där. Tjeckerna på ståplats, som av någon anledning placerats intill ryssarna, ropade »Dubcek, Dubcek, Dubcek« och vecklade ut ett stort vitt skynke med blodröda ryska bokstäver: ”I DAG KAN INTE ERA STRIDSVAGNAR RÄDDA ER”. Publiken från Sovjet skanderade Sjaboo, Sjaboo.

– Alla matcher var slutsålda. Det här med Sovjetunionenens inmarsch i Prag gjorde allt ännu intressantare. Matcherna mellan Sovjet och Tjeckoslovakien var för många hetare än vad våra egna matcher var. Som jag sa, det vibrerade. 
– Att åka in på Hovet när vi själva spelade… Då hade jag ståpäls, skrattar Milton och fortsätter:
– Starkaste minnet från turneringen var annars matcherna mellan Tjeckoslovakien och Sovjetunionen. För min personliga del var det att få sätta tre puckar på USA (vinst 10-4). Och då på den dom sagt skulle vara turneringens bästa målvakt (Mike Curran). Jag satte alla tre precis i samma maska. 
– Jag är också väldigt nöjd över min egen insats i turneringen. Dessutom hade jag en tränare som trodde på mig. Jag trodde att jag skulle komma till VM och vara en som gav andra gubbarna vatten. Nu spelade jag alla matcher tillsammans med ”Nicke” (Johansson). 

Hur var Nils ”Nicke” Johansson att spela med?
– Det var en fröjd. Han tog ett sådant ansvar, vilket en 20-åring som jag behövde. Han gav mig självförtroende. 

En annan back som gjorde ett stort avtryck i turneringen var Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg.

– Han var egentligen en dubbelfigur. Mellan matcherna märkte man inte så mycket av honom. Han var ingen ensamvarg, men höll sig på sin kant. Däremot då det blev match var han en vi kunde lita på. 
– Herregud vad han betydde mycket för det här laget. ”Stimma” gjorde nästan vad han ville under VM. 

Efter VM 1969 lämnade Kjell-Rune Milton Division 2 och Teg. Ny klubbadress blev Modo där han fick Carlabel ”Kabben” Berglund som tränare. Det steget gjorde mycket med Miltons utveckling som spelare. 

– Ja, så var det. Innan jag kom till Modo hade jag mer eller mindre skött min fysiska träning helt själv. Vi i Teg tränade några gånger i veckan tillsammans, men det var så där. 
–  ”Kabben” gav mig grunden till att vara en fysisk hockeyspelare. Sedan hade vi flera unga killar som var lika heta som jag var. Bland annat var Anders Hedberg på väg upp så det var inga träningar där vi kunde glida omkring. 

KANADA DROG SIG UR - SVERIGE TOG ÖVER IGEN

VM 1970 var tänkt att spelas i Montréal och Winnipeg. Biljetter för miljoner dollar var sålda. Då kliver en hälsominister vid namn Munroe in och säger att Kanada inte skulle ställa upp om man inte fick använda sig av ett antal proffs och ändå få behålla sin olympiska status. Vid den här tiden fick man som bekant inte ställa upp i OS om man tjänat pengar på sin idrott. 

Nu fanns det ändå ett dokument som visade på att skulle Kanada ha med NHL-spelare, det vill säga professionella spelare, skulle man förlora olympiska statusen. Då valde Kanada helt enkelt att hoppa av och istället kom Sverige att ta över mästerskapen ånyo. 

– Intresset var lika stort då. Sverige stod stilla då vi spelade, men det var mindre fokus på ryssar och tjecker. Det sägs att Stockholm bara hade fem körningar med taxi under dom två timmar vi spelade. Jag kan tänka mig att det var lite som då (Ingemar) Stenmark åkte. 
– Vi spelade en liten final mot Sovjet (förlust 1-3). Dessutom ledde vi den matchen med 1-0. Håkan Wickberg hade gjort mål tidigt i andra perioden, men fan… Det var i första matchen mot Sovjet ”Strimma” spelade fram Arne Carlsson då han kom från utvisningsbåset. 

Arne Carlsson:
– Vi visste inte mycket vad som hände utanför isen. Vi hade däremot en väldigt bra relation till tjeckerna. Jag, ”Lill-Strimma” (Svedberg) och Håkan Wickberg vart till och med hembjudna en kväll till (Vaclav) Nedomansky när vi var i Prag.
– Sedan såg vi matcherna mellan Sovjet och Tjeckoslovakien på TV och där såg man ju att det var rena kriget.
– Det stod 1-1 i matchen mot Sovjet och jag åkte ut tillsammans med en ryss. När vi sitter där och tiden börjar gå ut. Då det är några sekunder kvar får ”Strimma” tag på pucken vid eget mål. Han åker uppåt samtidigt som jag och ryssen kommer ut från utvisningsbåset. Ryssen krockar med domaren och jag blir alldeles naken. När ”Strimma” kommer in i zonen passar han mig så jag kan slå in pucken. Det här var enda gången jag varit med och slagit Sovjet. 

Kjell-Rune Milton:
– Vi spelade jämt mot ryssarna och ledde faktiskt i bägge matcherna och kände att till och med vi kunde vinna ett VM. Ryssarna var ansedda som oslagbara, vilket dom i princip också var. 
– Ryssarna hade taskiga nerver så kunde vi störa dom så…

Ställdes du mot kedjan med Valeri Charlamov, Boris Mikhailov och Vladimir Petrov?
– O ja och det var inte roligt (skratt). Sovjet hade inte bara dom utan det var även (Alexander) Yakushev. (Alexander) Maltsev och så vidare. 
– Det var en speciell utmaning att möta dom här. Du fick inte göra ett misstag för då ringde det bakom ryggen din. På så vis var det nyttigt att spela mot dom. 
– Arne Strömberg var ingen hockeytränare, men på något sätt fick han ihop laget och gjorde att vi var mentalt förberedda på att möta ryssarna. Vi gick aldrig in till matcherna efter att suttit i omklädningsrummet och pratat om hur mycket vi skulle få stryk med. Det fanns inte, utan det var ”nu ska vi ut och ta dom jävlarna”. 

Hur ser du på din turneringen 1970 jämfört med 1969?
– Jag var mycket stabilare som hockeyspelare 1970. Dessutom var det mitt första VM 1969 och jag hade inte ens knappt en TV-kamera på en arena innan. Folk kom och gjorde intervjuer så jag var lite ”skäggig”, skrattar Kjell-Rune Milton.

Hur var rivaliteten inom laget mellan exempelvis Brynäs- och Leksandsspelarna som spelade om SM-guld säsong efter säsong?
– Tord Lundström var lugnet själv utanför isen. Däremot Uffe Sterner och bröderna Abrahamsson (Christer och Thommy) var inte att leka med. 
– Jag har ett minne från innan VM. Nu är jag inte 100 på varför det blivit bråk under matchen mellan dom. Vi åkte buss från Gavlerinken till hotellet vi bodde på. Sedan skulle vi få en frikväll under ansvar. Jag satt långt fram och hörde ett väldigt liv längre bak. Då var det bröderna Abris som klättrade på ryggstöden för att ta Sterner, skrattar Milton och fortsätter:
– Sterner var ofta inblandad i sådana saker, vilket var synd. Han var en underbar kapten och något att luta sig emot. Dessutom en fantastisk hockeyspelare. 
– Då var det bröderna Cartwright och Sterner, men brynäsarna var timida gubbar även om Håkan Wickberg tyckte att han kunde få bestämma. Han var lite som pappa Thure ”Det är jag som är chef”. 

"VÄLDIGT FIN SAMMANHÅLLNING"

Hur skulle du beskriva den här gruppen som spelade under VM 1969 och 1970?
– Det var en väldigt fin sammanhållning. Under turneringarna bodde vi ute på Saltsjöbaden, vilket var perfekt, och hade aktiviteter tillsammans. Sedan var vi ett genuint lag. 
– Mellan matcherna spelade vi mycket bordtennis, olika spel och umgicks mycket. Det fanns ju ingen video eller något sådant vid den tiden. 
– När jag senare var ledare för TV-pucklag eller juniorlag, den känslan hade vi även under VM. Alla försökte peppa varandra och var måna om att alla skulle vara friska och göra sitt bästa. 
– För mig var det också nytt med all media som var och jag tyckte det var både och om det. Vid VM 1969 bodde jag ihop med ”Honken” (Leif Holmqvist). Bengt Bedrup, som jag bara sett på TV innan, kom och skulle göra en intervju med honom. När det knackade på dörren gick jag och öppnade. ”Är ”Honken” inne?”
– "Ska jag gå ut?” ”Nej, för fasen. Det är inga hemligheter här”, svarade ”Honken”. Det Bedrup ville var att ”Honken” skulle ta på sig en mask, vilket han inte ville göra. Det var ju mycket tal om det här med mask vid den här tiden. 
– ”Honken” är för övrigt en underbar människa. Vi har en bra kontakt än idag. Dessutom vet han inte om att han rolig. Han är allvarlig, men det kommer hela tiden roliga saker ur hans mun.

Hur viktig var han för laget?
– Oerhört viktig. När han började en match, vilket han oftast gjorde, kände man en trygghet som back. Han ville inte ha oss försvarare för nära sig utan han ville ha sikt. Vårt jobb var att plocka bort spelare.
– I en av matcherna under VM stod Gunnar Bäckman som också kom från Teg. Vi vann den med 5-4 och han gjorde en stormatch. ”Honken” var med på uppvärmningen för att lura tjeckerna att han skulle stå, men han hade en åkomma så att han inte kunde stå. Arne försökte mörka det där eftersom tjeckerna hade en väldig respekt för ”Honken”. 

Är du idag besviken över att det inte blev något guld i någon av hemmaturneringarna?
– Ja, ett VM-guld hade suttit fint. 

”Mille” förresten, när fick han det smeknamnet?

– Jag fick smeknamnet under min tid som pojklagsspelare för tegs SK och varför har jag ingen riktig förklaring till förutom att det har med mitt efternamn Milton att göra, berättar den idag 69-åriga före detta storbacken som alltså inledde karriären i Teg SK och fick där bevittna rivaliteten mellan hans klubb och Björklöven och Sandåkern. Tidigare hade även Holmsund varit starka inom hockeyn i stan.
– IFK Holmsund hade ingen hockeyverksamhet då utan det var bara en fotbollsklubb. Det var i första hand hockeymässigt matcherna mot IFK Umeå som var dom heta drabbningarna.
– Det var Umeälven som särade våra klubbar åt och det var en härlig rivalitet mellan oss. Sandåkern var visserligen uppe i allsvenskan, som det hette då någon säsong (1969/70) men det var aldrig samma rivalitet.

Varför föll valet på just Teg SK för dig?
– Det var ett naturligt val eftersom jag bodde bara 200 meter från planen där Teg spelade. På den här tiden hade Teg bättre ungdomsverksamhet än vad IFK Umeå hade och det pojk- och juniorlag som jag spelade med i Teg var till 45-50 procent det lag som senare tog oss upp i Allsvenskan.

Det var säsongen 1966/65 som den då 17-åriga backen debuterade för Teg i det som då hette Division 2.  I laget fanns blivande storspelare som John Slettvoll, som då hette Andersson, och den duktige målvakten Sten Andersson. Säsongen 1968/69 sker bragden då Teg går upp i allsvenskan.

– Visst var det en bragd att ”lilla Teg” gick upp i högsta serien. Vi hade fått legendariska Hasse Svedberg som tränare i Teg och hans erfarenhet var det vi behövde däruppe.
– Vi vann vår kvalgrupp före Strömsbro (samt Traneberg och Rönnskär). Jag tror vi blev klara för allsvenskan i näst sista omgången då vi slog Traneberg hemma i Teg med 10-2 (Milton gjorde fyra mål).

Vad minns du bästa av själva debuten i allsvenskan mot Leksand borta?
– Själva debuten minns jag inte, men det var stort när till exempel Leksand, som hade Nisse Nilsson och (Folke) ”Totte” Bengtsson i laget, kom till Teg för att spela eller när AIK med ”Honken” (Leif Holmqvist) och Bert-Ola Nordlander var på besök.
– Jag hade själv inte ens sett en landskamp tidigare utan bara hört talas om dom här grabbarna så hela första året i allsvenska var fantastiskt kul och nytt.

NÄRA NHL-SPEL

Kjell-Rune Milton kom alltså att stanna i Teg ytterligare en säsong trots att han var landslagsspelare och laget åkt ner i tvåan. Men till säsongen 1969/70 lämnar han klubben för spel i allsvenskan igen. Ny klubbadress blev dock inte IFK Umeå/SSK (idag Björklöven) utan Modo.

– Hade jag gått till ”Löven” så hade jag varit en svikare, skrattar Kell-Rune Milton och fortsätter:
– Modo var ett ganska naturligt val och jag tror att dom hade runt sju spelare i Tre Kronor vid den här tiden, så det var rätt val tycker jag.

Vad betydde den nu avlidne ”Kabben” Berglund för din övergång, han var väl bland annat assisterande förbundskapten för dig några säsonger?
– Det stämmer. ”Kabben” var en föregångare vad det gällde träningsmetoder. Framförallt lärde han mig, som jag sa, vad viktigt det var med sommarträning. Visst påverkade det även mitt val av klubb när han fanns i Modo och att jag kände honom från Tre Kronor.

Efter tre säsonger i Modo så lockade storstaden Göteborg, var det av hockeymässiga skäl som du i första hand valde Västra Frölunda?
– Både och. Jag hade en förfrågan om att åka över till NHL och spela för Vancouver Canucks det året. Det var ganska nära att jag skrev på, men det var bara sexton lag i NHL då och det var inte helt givet att man skulle få spela så jag valde att stanna hemma.
– Jag kände mig ändå mogen att ta ett nytt steg i hockeykarriären och då passade Frölunda mig bra.

Vem blev din backpartner när du kom ner till Västra Frölunda?
– Först var det Lars-Erik Sjöberg, som var en härlig färgklick. Det gällde att passa sig så man inte åkte på en tryckare själv fast vi spelade i samma lag (skratt). Sedan var det Roger Bergman ifrån Kiruna.

Fanns du med i det planet som störtade i Hedesunda utanför Gävle när ni var på väg till match mot Brynäs?
– Nej, jag satt i planet bakom och när vi gick ner för landning i Gävle så visste vi att våra kamrater hade störtat i skogen utanför Gävle.

För att hockeysverige.se:s läsare ska minnas vad som hände så följer här en mycket kort sammanfattning:

Västra Frölunda hade bokat två Cessnaplan till sin borta match mot Brynäs torsdagen 13 februari, 1975. Det första av planen är på inflygning till flygplatsen i Gävle när båda motorerna slås ut. Piloten, Reijo Junno, lyckades styra ned planet i skogen utan att krossa det helt. Ingen hade överlevt om planet hade gått ner med nosen först men Junno fick det att buklanda och den enda plats som blev ordentligt intryckt stolen bredvid pilotens. Där hade, sekunderna innan motorn börjat hacka, målvakten Krister Sterner (själv pilot faktiskt) suttit, men han hade rest sig och satt nu bland övriga passagerare.

DEN OTÄCKA FLYGOLYCKAN

Tack vare piloten Reijo Junnos manöver så omkom ingen på planet. Lars-Eric Esbjörs slog höften ur led och ådrog sig lårben och ansiktsskador, Svante Granholm rygg och ansiktsskador, Kjell-Ronnie ”Mackan” Pettersson kött-skada lår, Henric ”Tosse” Hedlund revbensbrott, Leif ”Blixten” Henriksson armbrott och ansiktsskador, Krister Sterner skärsår och Christer Ståhl stukad fot och ansiktsskador.
Dagen innan hade dessutom Mora spelarna Per-Erik Danielsson och Nils-Göran Olsson förolyckats på vägen utanför Rättvik då dom var på väg till regementet där dom båda gjorde värnplikten.

Lars-Eric Esbjörs berättar:
– Först hörde jag att en motor började hosta och sedan dog den. Då tänkte jag att vi klarar oss på en motor. Men när den andra började hosta, stånka och lägga av då började jag fundera på vad i helvete det var som hände. Jag satt bakom piloten i den tiosittsiga Cessnan. Dom andra halvsov och jag tror att det bara var jag och Krister Sterner som var vakna.
– När det blev dödstyst tänkte jag att nu jävlar är det bara att sitta stilla, vänta och hoppas att jag klarar mig. Som tur var tog han trädtopparna. Vingarna slets ju av men flygplanskroppen förblev hel fast piloten var fastklämd och skadade sig ganska allvarligt. Efter kraschen såg jag ett hål vid sidan som jag kunde gå ut igenom. Men då märkte jag att det inte var så lätt att gå eftersom höften hade hoppat ur led.
– Någon dödsångest hade jag väl inte. Jag satt bara och väntade på att det skulle smälla. Man trodde att man var Stålmannen och satt där med raka armar. Men dom vart som gummiarmar när det small i trädtopparna. Armarna vek sig givetvis och jag slog näsan och tänderna i pilotens stol.
– Sedan hade jag ena benet ute i gången så jag hade bara vänsterbenet bakom honom. Det var också därför som höften hoppade ur led eftersom jag körde in knäet i ryggen på honom. 

Vad är ditt starkaste minne från den här flygolyckan?
– När vi landat i Gävle visste vi att det andra planet störtat men vi visste inte hur det hade gått med våra kompisar. Dom som ville fick åka med en transport ut till olycksplatsen, vilket jag och några till gjorde.
– Det var ganska tufft och vi var alla ordentligt chockade, men här tror jag styrkan med lagidrott kom att visa sig. Vi ville vara med och stötta så gått vi kunde oavsett hur det gått för våra kompisar. Jag tror dom uppskattade att vi kom dit och det var nog även viktigt för oss som inte varit med i planet att få hjälpa till.

Gick det att ha fokus på ishockey resten av säsongen?
– Det var tre eller fyra av killarna som inte kunde spela något mer den säsongen och vi förlorade dom tre matcherna som var kvar, så hockeyn kändes väl inte allt för viktig just då.

Du provade senare på proffslivet i tyska Köln och senare i norska Djerv, vilken av ligorna upplevde du som det spelade den bästa hockeyn i?
– I Norge var det väl si sådär men västtyska ligan höll låg allsvensk klass (dagens elitserie) kan man väl säga. Det var inte speciellt många tyskar i den ligan utan det var främst tjecker, amerikanare, finnar och några svenskar.

Fanns det några andra stjärnor från Sverige under dina år i Tyskland?
– (Stefan) ”Lill-Prosten” Karlsson från Brynäs är var väl den mest kända och han spelade för Krefeld. Stockholmarna Claes-Ove Fjällby och Lasse Starck och någon ytterligare var även där under mina år där.

Om du får summera alla år du haft inom ishockeyn, vilken är den absolut roligaste spelare du träffat på i ett omklädningsrum?
– Det är så många (skratt). Många av dom jag spelat med var väldigt speciella och vi har alltid haft hög stämning och nära till skratt i omklädningsrummen. Leksingarna var speciella med sitt sätt att vara, Håkan Wickberg och brynäsarna var speciella med sin inställning, AIK:arna och det gänget med (Anders) ”Ankan” Parmström, (Kjell) ”Skepparn” Sävström hade sitt sätt att vara.
– Ska jag välja en spelare så får det bli Ulf Torstensson. Han är svårt att glömma bort när en sådan fråga kommer upp. Han bjöd alltid på sig själv. En annan var Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson som också alltid höjde stämningen i omklädningsrummet.
- Ett annat kul minne jag har från hockeyn är då vi mötte Philadelphia med Tre Kronor. Jag och Thommie Bergman spelade ihop. Han var ju ingen mes (skratt). Vi satt bredvid varandra i omklädningsrummet innan matchen och han satt och spottade snus. ”Milton, nu släpper vi handskarna och sopar på två stycken direkt”. Det var fullsatt i ishallen i Philadelphia. Dom hade Dave Schultz och Bobby Clarke. Dom kallade oss ”Chicken swedes”, men Thommie hade bestämt sig. Jag var 19 år och han 20. 
- Vid nedsläpp hoppade vi på Schultz och Clarke. Slagsmålet tog ett tag, men både jag och Thommie klarade av att åka ut själva, men vi fick inte spela något mer i den matchen. 

Av alla fina ledare du haft genom åren, vem har betytt mest för dig?
– I begynnelsen var nog Hasse Svedberg den ledare som betytt mest för min utveckling. ”Kabben” Berglund lärde mig träna riktigt och sedan får jag inte glömma Arne Strömberg som tog med mig i landslaget.

Avslutningsvis så vill vi veta hur ditt All Star team skulle se ut med spelare som du spelat med?
– Det är enkelt. I mål ”Honken” Holmqvist. Backar blir Börje Salming och (Lennart) ”Lill-Strimma” Svedberg. Uffe Sterner är given center men sedan måste jag nog tänka lite… Anders Hedberg och Tord Lundström får det bli.