"De eskorterade oss in till torget där nästan hela byn var på plats"

Idag ska vi få stifta bekantskap med en så kallad kultfigur i svensk hockey från 1970-talet. Hans namn är Kjell Brus och just idag fyller han 70 år. Här berättar han om SM-guldet med Leksand och tiden i Tre Kronor.

Kjell Brus nådde sin stora framgång som hockeyspelare under sina tolv säsonger hos Leksands IF. Men det var inte bara i Leksand som han vann hockeyälskarnas hjärta. Hans aviga spelstil och bländande teknik gjorde att han nåddes av spontana applåder från motståndarsupportrar runt om i Sverige.

Idag blir Leksandslegendaren 70 år.

Vi icke-Borlängebor är vana att läsa om IK Rommehed, IF Tunabro, Kvarnsvedens GoIF och även IK Brage som hockeyklubb, men du kommer från BoDo IK.
– Det stämmer, det fanns en klubb vid Hagabacken i Borlänge där jag växte upp som hette Borlänge Cykelklubb. Precis som namnet säger så var det en cykelklubb just. Det fanns en fin ledare där i området som hette Bengt Pettersson, och som senare även kom att bli massör i Leksand och Tre Kronor, som försökte få oss att börja tävla i cykel.
– För att ”lura” in oss på cykelsporten så lät han oss spela hockey på vinterhalvåret i klubbens regi. Men det blev mer och mer hockey allteftersom och till slut bröt han ur hockeyn ur Borlänge CK och bildade BoDo som står för Borlänge och Domnarvet.

Hur var Bengt Pettersson som ledare för er grabbar?
– Han var fantastiskt bra och jag minns att han tog med alla oss killar i laget ner till Stockholm 1963 för att se en VM-match mellan Kanada och Tjeckoslovakien. Det var just sådana resor som kanske gjorde att vi blev mer och mer intresserade av hockey.
– Den som kom längst av oss grabbar från BoDo var väl annars Stig Andersson, som även han spelade några matcher för Leksands a-lag men även var med i IK Brage i fotboll.

FICK SPELA MED LEGENDARERNA

Efter ha fostrats i BoDo kom Kjell Brus som 16-åring börja spela för Leksands IF.
– Det började väl egentligen med att jag kom med i TV-pucken tillsammans med Stig Andersson och en kille som heter Mats Molinder samtidigt som Bengt Pettersson hade bra kontakter uppe i Leksand. Bengt tog med oss grabbar dit upp till juniorlaget. BoDo låg väl i division 4 eller något liknande då så visst lockade det med spel i Leksands juniorlag istället.

Bodde du kvar nere i Borlänge och pendlade upp i början?
– Jag flyttade upp hit till Leksand 1969, tror jag att det var. Innan det hade jag en liten övernattningslägenhet ovanför för det som idag är Hydro på Åkerö i Leksand.
– I början skjutsade Bengt oss upp från Borlänge till varje träning och sen hem igen senare på kvällen. Så höll det väl på tills vi själva fick körkort och vi kunde åka med varandra.

Var det flera klubbar som till exempel Mora som visade intresse för dig som spelare samtidigt som Leksand?
– Det var väl bara Tunabro som ville att jag skulle stanna i Borlänge. Dom var på väg upp genom seriesystemet då och ville väl ha oss Borlängekillar med i laget.

Säsongen 1967/68, efter en säsong i klubbens J20-lag, får Kjell Brus chansen att debutera i klubbens A-lag.
– Hur jag fick beskedet kommer jag faktiskt inte ihåg… Det var så många år sedan, skrattar Kjell Brus och fortsätter:
– Jag tror det var ett ganska naturligt steg. Det gick väl ganska bra i juniorlaget och då fick man helt enkelt chansen i A-laget så småningom. Själva debutmatchen var i alla fall mot Strömsbro hemma i Leksand och jag tror det blev oavgjort (3-3), vilket inte var så bra eftersom Strömsbro kanske inte var det bästa laget i serien direkt. Jag fick spela på en kant bredvid Nisse Nilsson och ”Mapa” (Olle Sjögren) och i tidningen dagen efter hade Nisse sagt om mig att i nästa match kunde han lika gärna ha Gösta Mårtas (Ordföranden) bredvid sig ha ha… Så Nisse var väl inte alldeles nöjd med mig.

Guldlaget

Du vann SM-guld med Leksand redan 1969. Vad är ditt mest bestående minne från den säsongen?
– Sista matchen uppe i Modo givetvis. Förutsättningarna var så att om Brynäs förlorade nere i Göteborg mot Frölunda så behövde vi ”bara” ta en poäng mot Modo. Vår match slutade 1-1 efter att ”Totte” Bengtsson gjort vårt mål. Men vår match var slut bra mycket tidigare än Brynäs match så vi åkte runt, runt där inne på isen och väntade på slutresultatet.
– Då beskedet kom att Frölunda vunnit med 6-4 var det en otrolig glädje. Just den glädjen och den väntan som var på att vi skulle få slutresultatet från Frölundamatchen är nog det jag minns starkast.

"MÖTTES AV BRANDBILDAR BORTÅT RÄTTVIK"

Hur togs ni emot hemma på Torget i Leksand?
– Det var Leksands första guld så det var helt fantastiskt. Vi möttes av brandbilar bortåt Rättvik någonstans. Sedan eskorterade dom oss in till Torget där nästan hela byn var på plats. Det är ett väldigt fint minne för mig och förmodligen för alla andra killar som var med i laget.

Hur firades guldet resten av kvällen och natten?
– Haha… ja du det blev väl på lokal någonstans i Leksand som brukligt är, men det var vi väl värda?

Vad tror du var grunden till Leksands storhetstid som sträckte sig från slutet av 1960-talet fram till mitten på 1970-talet?
– Grunden lades nog redan innan min tid då killar som Nisse Nilsson, Des Moroney och Vladimir Zabrodsky kom med lite nya intryck till Leksand. I Leksand fanns redan en stomme som hade byggt upp föreningen och gjort den till en elitklubb. Dom killarna utifrån lyfte upp klubben ytterligare en dimension kan man väl säga.
– Men under hela min tid i Leksand har det alltid varit väldigt bra ledare kring lagen. I juniorlaget hade jag bland annat Vilgot Larsson och Rune Gudmundsson som var fantastiskt fina och bra ledare. Men även killar som ”Lollo” (Björn) Lassas, Åke Lassas, Stig Påvels, Rune Mases med flera har hela tiden funnits kring oss spelare och stöttat och gett tips.

Du missade guldet med Leksand 1974, varför blev det inte mer än åtta matcher den säsongen?
– Jag hade väldigt ont i ryggen den säsongen och spelade bara ett par matcher med a-laget och några med reservlaget. Det är svårt att spela ishockey om man har problem med ryggen så det var en jobbig säsong.

Tillsammans med Mats Åhlberg och Pirro Alexandersson

Ni som var en stomme under många säsonger, jag tänker på Abrisbröderna (Thommy och Christer), Dan Söderström, Dan Labraaten, Mats Åhlberg, Hasse Jax, Roland Bond, Gunnar Andersson, ”Peo” Brasar med flera, hur mycket umgicks ni vid sidan av hockeyn?
– Det var nog ett ganska naturligt umgänge. På sommarhalvåret spelade många av killarna fotboll i Leksand och genom det träffades och häll kontakten. Jag själv var med under någon säsong också men mestadels spelade jag fotboll i Borlängeklubben Islingby.
– Sedan är det så att på en liten ort som Leksand så räcker det med att du går ut på Noret (centrum i Leksand) så träffar du bekanta från hockeyn. Jag har alltid trivts ihop med killarna i Leksand så jag ser det bara som positivt.

VARVADE NED SOM 29-ÅRING

Var det aldrig aktuellt för dig med proffsspel eller byte av klubb?
– Under dom åren som jag spelade i Leksand var det inte så vanligt med att spelare från Sverige blev proffs. Den stora proffsflykten kom först senare. Visst var det några klubbar i stockholmstrakten som hörde av sig. Det var bland annat Södertälje och någon ytterligare, men jag hade ett bra jobb på Leksands fritid redan som jag trivdes väldigt bra med och det kändes viktigare än att flytta.

Du slutade i Leksand redan som 29-åring. Varför varvade du ner så pass tidigt?
– Ja varför gjorde jag det, säger Kjell Brus med ett fundersamt skratt och fortsätter:
– Speciellt som jag fortsätta spela i mindre klubbar fram till femtio nästan (Brus slutade efter säsongen 91/92 med IFK Ore från Furudal). Det var inte så väldigt vanligt att du fortsatte spela i högsta serien efter att du fyllt trettio vid den här tiden. Du valde jobb och familj före hockeyn som det inte gick att försörja sig på idrotten då.

Hur såg karriären ut efter Leksand?
– Jag spelade i flera mindre klubbar här uppe i Dalarna. Först var jag i IK Rommehed sedan Falun och Malung, innan jag avslutade med tre säsonger i Ore.

Du var med i Tre Kronor tolv gånger. Vad minns du bäst från själva debuten?
– Oj… när var den då? Ni vet då spelade man i Vikingarna (B-landslaget) först. Det var Billy Harris som var förbundskapten, alltså var det säsongen 71/72. Vi mötte Finland i Helsingfors och det slutade lika om jag minns rätt (3-3).
– Om det var den matchen som var debuten så var bröderna Börje och Stig Salming backar och i kedjan var det jag, Danne Labraaten och Mats Lindh.

Varför tror du att det inte blev mer spel i Tre Kronor för dig?
– Dom hade väl inte behov av den spelartyp som jag var. Liten, tunn och kanske lite teknisk ha ha…
– Jag har inget bra svar på det men det är heller ingenting som har bekymrat mig genom åren utan jag är väldigt glad och stolt över att ha spelat i Leksand under så många år.