Old School Hockey – Kenneth Ekman

Kenneth Ekman är en kultspelare för både Tingsryd och Rögle. I dagens Old School Hockey berättar den gamle backen om karriären – och de unika framgångarna släkten Ekman har uppnått inom idrotten.
– Det blir runt 100 – 150 matcher som jag ser varje år, säger 77-åringen.

Kenneth Ekman lämnade Troja redan som 20 åring då ”Pollenkungen”, Gösta Carlsson, som drev företaget Cernell, lockade ner honom till Ängelholm och Rögle. ”Pollenkungen” var också den som satte Rögle som hockeyklubb på kartan genom att värva ihop spelare från både Sverige och USA.

Des Moroney har tidigare berättat att just Kenneth Ekman var en minst lika stor talang som exempelvis nyligen bortgångne Börje Salming, men deras karriärer kom att ta olika banor då Salming blev firad stjärna i NHL, medan Ekman nästan ständigt tackade nej till spel i Tre Kronor för att satsa på sitt civila yrke som målare. Mest omskriven blev Kenneth Ekman när han inför OS 1972 i Sapporo blev uttagen till Tre Kronor i stället för dåtidens stora fixstjärna Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg. I dag känner många honom som morfar till en av världens bästa backar.

När Thommy Abrahamsson och Christer Abrahamsson skulle plocka ut sitt landslag till boken ”Ishockeyn idag 72/73” hade man Kenneth Ekman med i lagets andra backpar tillsammans med Thommie Bergman. Börje Salming plockade tvillingarna ut i tredjefemman.

Så här berättade Patrik Larsson, pappa till Oliver Ekman Larsson, om Kenneth Ekman tidigare i en intervju:
– Kenneth tycker det här med Olivers framgångar är fantastiskt kul. Det är jätteroligt för honom eftersom han varit med sedan Oliver tog sina första skridskoskär. Klart att han som gammal storspelare tycker det här är fantastiskt. Man får nog kalla det för att han är en jättesupporter.
– Oliver har fått mycket av Kenneths ödmjukhet och båda är ganska lika som personligheter.

Kenneth Ekman växte alltså upp i småländska Ljungby, som redan då var en stor idrotts ort.
– Ja, det måste man väl säga. Troja var redan då en av dom största hockeyklubbarna här i Småland, helt klart. Jag spelade även bandy parallellt med hockeyn och på sommaren blev det fotboll, friidrott och även cykel.

Tidig debut i Troja

Cykel?
– Jag är kusin till ”Fåglum-bröderna”, Gösta ”Fåglum” Pettersson, Sture Fåglum, Erik Fåglum och Tomas Fåglum, så det blev väl naturligt med cykel för mig även om det mest var som bra försäsongsträning till hockeyn som jag cyklade.

När blev det så debut i Trojas A-lag?
– Då var jag väldigt ung, bara 13 eller 14 år, i en DM-final mot Oskarshamn.  I början spelade jag både forward och back, men senare höll jag mig till backplatsen mest jämt.

Om du fick beskriva dig själv som ishockeyspelare, hur låter det?
– Oj, det är svårt att beskriva säg själv, men jag hade ett hyfsat spelsinne och försökte spela ett enkelt backspel.

Det blev spel med Rögle BK från 1966 och tre säsonger framåt för Kenneth Ekman. Det var en ren värvning när Ängelholms-klubben hade bestämt sig att ta steget upp i det som då hette allsvenskan.
– Jo, det var en ren värvning. Gösta ”Pollenkungen” Carlsson, som då var Rögles starke man, hade varit uppe i Ljungby och sett någon match där jag spelade. Efter det plockade han ner mig till Ängelholm.
– Det var inte tal om några stora pengar på den tiden jämfört med i dag, men jag och min fru trivdes väldigt bra i Ängelholm och vi fick ihop ett fantastiskt bra lag med Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson, Arne ”Lillen” Johansson, Uffe Sterner med flera.

"Kom att betyda väldigt mycket"

Som du sa hade Rögle ett fantastiskt lag med killar som Uffe Sterner, Des Moroney, ”Mysing”, Tom Haugh med flera, men ändå räckte ni inte till riktigt för spel i allsvenskan. Hur kom det sig?
– Vi fungerade inte något bra tillsammans som lag, fast vi hade ett material som vi borde ha tagit oss ganska enkelt till slutspel med. Det var egentligen Rögle och till en viss del Frölunda som var dom första lagen i Sverige som aktivt värvade ihop lag, vilket kanske inte var helt lyckat.

Hur upplevde du den så kallade rivaliteten mellan Uffe Sterner och Des Moroney.
– Uffe och Des var kanske inte de bästa vännerna, men jag vet inte om jag upplevde det som något märkvärdigt. ”Pollenkungen” valde senare att inte förlänga Des Moroneys kontrakt, utan valde att satsa på enbart Sterner, men det var väl av ekonomiska skäl.

Du och Des Moroney har väl alltid haft en god kontakt, hur var den temperamentsfulla kanadensaren att spela med?
– Vi hördes i alla fall en gång om året och vi har alltid haft en bra relation. Des var en fantastiskt bra spelare som dessutom var väldigt skicklig på skridskorna. Han var även min första riktiga tränare och kom att betyda väldigt mycket för min utveckling som spelare.
– Det var inte så vanligt att man lägre ner i serierna hade riktiga tränare då, men Des var en fantastiskt bra tränare.

Efter Rögle blev det från och med säsongen 1969/70 blev det spel för Kenneth Ekman i Tingsryd. Totalt kom han att spela 13 säsonger i klubben.

"Sökte aldrig rampljuset"

Anders Broström spelade sex säsonger tillsammans med Kenneth Ekman i Tingsryd. 
- Ekman var en oerhört skicklig spelare. Han sökte aldrig rampljuset. En fantastisk människa som tog hand om oss lite yngre. Ödmjukheten personifierad. 
- Han satte alltid andra framför säg själv. En idealisk lagspelare och helt enkelt en fantastisk människa!

Bengt-Göran "Mysing" Karlsson:
– Kenneth Ekman var en väldigt bra lagkamrat, lojal, bra spelsinne och spelade för laget. Vi spelade tillsammans i Rögle under tre säsonger sedan återförenades vi i Tingsryd 1971. Kenneth och jag bodde alltid ihop på våra resor. Idag bor vi på samma gata och har en bra kontakt.

Kenneth Ekman:
– Des hade flyttat till Tingsryd efter att han hade tränat Rögle och Lund. Han frågade mig om jag ville komma dit. Jag hade många anbud att välja på just då, men ville stanna i Småland. Då fanns det bara Nybro och Tingsryd kvar att välja på och Tingsryd såg ut att ha det bästa laget av dom två.

Vilka var Tingsryds så kallade stjärnor vid den här tiden?
– Åke Ryman, målvakten Christer Andersson, bröderna Kurt och Leif Jakobsson. Det var otroligt många bra spelare i Tingsryd då och en fantastiskt fin sammanhållning.

Ni var under många år en fantastisk plantskola för hockeyspelare. Varför kom Tingsryd att vara den ledande klubben inom ishockeyn i Småland vid den här tiden?
– Vi gamla killar jobbade på att ha en bra sammanhållning i klubben, vilket är viktigt. Sedan var det bra ledare och på en liten plats som Tingsryd snackas det hockey när det går bra och intresset blir stort av det. Des Moroney införde också att vi skulle träna sju gånger i veckan som var unikt då.
– Under en säsong fick vi lov att spela våra hemmamatcher i Karlskrona då man byggde vår hall hemma i Tingsryd. Hade vi gjort en dålig träning eller match var det bara att sätta sig i bussen tidigt på lördagsmorgonen och åka dom sju milen till Karlskrona, träna och sedan hem sju mil igen. 
- Det kändes som vi levde i den bussen och for runt i hela Sverige, utom till Kiruna, medan andra lag flög till våra hemmamatcher, skrattar Kenneth Ekman.

Ersatte “Lill-Strimma” i OS-truppen

Vilken kom att bli din största framgång med Tingsryd?
– När vi hängde kvar första säsongen, men även säsongen då vi var en match ifrån SM-slutspel. Vi förlorade den sista matchen mot Nybro, som inte hade något att spela för då, med 5-2 så det blev ändå nedflyttningsserien, som det hette då, för Tingsryd.

Kenneth Ekman spelade sju A-landskamper. Det var förbundskapten Billy Harris som plockade upp honom i Tre Kronor. I debuten spelade han i samma backpar som Thommy Abrahamsson från Leksand.
– Man kan väl säga att min riktiga debut i Tre Kronor blev mot Sovjet i Göteborg inför OS 1972. Det gick inget bra varken för mig eller laget och vi förlorade med 4-7. 
– Dagen efter spelade vi mot Sovjet på Hovet och då gick det riktigt bra och vi vann med 4-3. Målvakten Christer Andersson härifrån Tingsryd var också med minns jag, men jag tror bara att han var reserv i dom matcherna. (Leif) ”Honken” Holmqvist stod i första matchen och jag tror att det var Christer Abris som stod dagen efter.

Du petade självaste Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg i Billy Harris trupp till OS 1972 i japanska Sapporo. Det blev väldigt uppförstorat i media, kände du en extra press på dig att prestera av den anledningen då?
– Det gjorde jag väl, även om det kanske inte fick så stora proportioner som jag först trodde att det skulle få. ”Strimma” var fantastiskt stor då och en mycket fin kille som inte var alldeles enkel att ersätta.

Vad är dina starkaste minnen från OS-turneringen?
– Vi hade USA i första eller andra matchen och dom hade alltid bra lag till OS, men vi vann med 5-1. Sen var vi så nära att vinna både guld och silver, men både Sovjet och Tjeckoslovakien lyckades vända sina matcher mot oss och jag har för mig Sovjet fick 3-3 och tjeckerna vann med 2-1.
– Avslutande förlustmatchen mot Finland, då vi förlorade med 4-3 trots att vi ledde med 3-2 i andra perioden, var väl heller inget roligt minne direkt.

Tackade nej till Tre Kronor

När det drog ihop sig till VM i Prag samma år så hade en fjunig 20-åring från Kiruna tagit Kenneth Ekmans plats. Hans namn var Börje Salming, men det handlade inte om någon petning från Billy Harris sida som det då gjordes gällande i tidningarna.
– Det stämmer inte utan det var så att jag tackade nej till VM i Prag. Jag var inte så glad i att spela med Tre Kronor och skulle inte heller ha åkt med till OS om det inte varit för att det var en så lång och spännande resa. 
- Jag blev uttagen till VM, men då jag tackade nej fick (Björn) ”Böna” Johansson från Södertälje ta den platsen och inte Salming. Jag är himla glad att jag fick spela ihop med Börje Salming i Vikingarna (B-landslaget) och han skulle nog ha åkt till VM oavsett om jag var med eller inte.

När så förbundskaptenen Billy Harris lämnade sitt jobb inför säsongen 1972/1973 tog tidigare världsmästarmålvakten Kjell Svensson över.
– Det var lika där att jag inte ville spela Tre Kronor då jag hade mitt jobb som målare hemma i Tingsryd. Jag tackade nej när man frågade om jag ville vara med.

Vad hade förbundskaptenen Billy Harris för goda ledaregenskaper?
– Han var väldigt kanadensisk och det var bara att komma etta som räknades. Det märktes inte minst i Sapporo då han var måttligt engagerad i sista matchen mot Finland då vi ”bara” kunde vinna silver. Men jag vill verkligen säga att Billy var en mycket fin människa och ledare.

Efter Kenneth Ekmans tid som spelare slog han sig på tränarbanan under en period.
– Jag och ”Mysing” tränade Tingsryd i två säsonger, men jobbet som målare tog för mycket tid så det fungerade inget bra. Han bor förresten kvar här i Tingsryd, man ser nästan hans hus härifrån mitt (Ekman sträcker sig mot fönstret och pekar bortöver).

En unik släktsaga

Vilken kontakt har du med hockeyn i dag?
– Oj, det är mycket då jag har fyra barnbarn som spelar eller har spelat hockey. Sedan har vi Amanda Ilestedt som spelar fotboll i landslaget, så det blir runt 100 – 150 matcher som jag ser varje år. Det är underbart kul att följa med och titta, men jag har inga officiella uppdrag kring lagen utan är mer lite privat teknisk rådgivare.

Håll i er för här kommer en släktsaga inom idrotten som är unik.

Kenneths dotter Madelene är gift med Fredrick Ilestedt, som i sin tur är släkt med Sven Tumbas bror Nils. Madelene spelade allsvensk fotboll för Öster. Deras söner Zebastian Ilestedt har spelat på elitnivå, men slutat nu och Fabian Ilestedt spelar hockey i Mora och dottern Amanda Ilestedt spelar fotboll i Paris Saint-Germain och i det svenska landslaget.

Dottern Annika, som gick bort 2017, spelade också fotboll i Allsvenskan för Öster. Hennes sambo, Patrik Larsson, har spelat ishockey för bland annat Karlskrona och varit sportchef i Tingsryd. Kenneth är därmed morfar till Oliver Ekman Larsson i Vancouver Canucks och Kevin Ekman Larsson som spelar i Manchester Storm.

Sedan har vi Kenneths bror, Gösta Ekman, som lämnade Troja för två allsvenska säsonger med Västra Frölunda 1960-62. Plus Gösta och Kenneths kusiner, de framgångsrika cykelbröderna Fåglum, som bland annat vann OS-guld i México City 1968. Kenneths pappa var bror med cykelbrödernas mamma Lilly.

TV: Här gör Simon Holmström sitt första NHL-mål