”Det kändes magiskt att åka in på Hovet igen”
I veckans Old School Hockey möter vi Andreas Engqvist som tyvärr tvingades sluta alldeles för tidigt på grund av hjärnskakningar.
Under sin karriär hann han spela i NHL med Montreal Canadiens samt gjorde flera säsonger i KHL där han spelade för bland annat CSKA Moskva.
Hjärtat fanns dock alltid hos Djurgården.
– Jag hade saknat att åka in på Hovet så det kändes stort att vara tillbaka, säger 32-åringen till hockeysverige.se om återkomsten till Djurgården 2017.
BROMMA (Hockeysverige.se)
Andreas Engqvist slog sig inte in i NHL på allvar, men är en av dom svenska spelare som varit mest framgångsrik i KHL. Under sina 210 matcher i ryska ligan svarade han för 58 mål och totalt 134 poäng. Då ska vi komma ihåg att hans defensiv från centerpositionen var en av hans största styrkor som hockeyspelare.
Däremot blev hans avslut som hockeyspelare inte vad han själv och alla hockeyfans hade hoppats på. Ett antal hjärnskakningar tvingade den idag 32-åriga landslagsspelaren att sluta i förtid.
– Det har blivit en del hjärnskakningar. Problemen började i Ryssland då jag fick två tätt inpå varandra under samma slutspel, berättar Andreas Engqvist då hockeysverige.se träffar honom på ett kafé i Bromma för en intervju till serien OLD SCHOOL HOCKEY.
– Efter det kände jag att det blev känsligare och känsligare. Efter varje smäll hade jag ondare längre. Från att jag kände mig okej efter en vecka tog längre och längre tid till det att jag kände mig bra igen.
Det var under hans näst sista år i Ryssland då han spelade för Salavat Julajev Ufa som problemen började.
– När jag fick dom här två hjärnskakningarna tätt efter varandra, det var då jag började känna att jag inte blev av med problemen. Det kändes okej då jag tränade den sommaren och jag åkte tillbaka till Ryssland för att inleda nästa säsong.
– Jag hann köra åtta, nio matcher. Sedan kände jag, inget jätteallvarligt, men att det var något som inte stämde. I alla fall körde jag på där, fick en till smäll. Efter det var allt ganska illa ett tag.
– Efter min sista smäll i Ryssland hittade dom ett fel i min nacke, men klubben hade inte den expertisen. Jag åkte då till Åland för att få behandling för min nacke av en som jobbar neurologisk manipulation och spenderade en ganska lång tid där.
– Sista tacklingen var i september och åkte till honom på Åland nästan direkt efter, men precis innan jul sa Salavat upp kontraktet med mig. Jag fortsatte köra med experten och det var då, första gången sedan den här problematiken startade, som jag kände mig hundra.
Hur upplevde du att din ryska klubb ställde upp bakom dig då du mådde som sämst?
– Det var lite mixat. I den klubben jag var då, läkaren där såg att jag mådde mindre bra. Tränarna och dom över läkaren ansåg att det inte var så allvarligt.
– Det blev en konstig situation eftersom jag inte riktigt ville säga ifrån. Jag ville ju spela varje match. Till slut var jag tvungen att säga att det inte fungerade. På något vis var det tur att dom hittade det här med nacken för då började klubben fatta att det inte var hundra med mig.
SISTA SMÄLLEN MOT RÖGLE
När Andreas Engqvist äntligen började känna sig okej igen var han istället klubblös.
– Jag pratade med Djurgården, men jag ville samtidigt inte känna mig som jag hade gjort säsongen innan där jag kanske bara kunde gå till 85 procent. Jag ville känna mig hundra.
– Efter behandlingen jag fick på Åland samtidigt som jag inte hade spelat mellan september och försäsongen med Djurgården kände jag mig ändå verkligen i en riktigt bra form. Det kändes också bra under första tiden i Djurgården till jag runt jul fick nästa smäll.
Det var i en match mot Rögle där Andreas Engqvist till synes fick en lätt smäll av en Röglespelare som fällde honom till isen.
– Jag skulle forechecka lite. Sedan möter jag honom och han slänger upp, vilket kanske var en reflex, armen. Det är ingen jätteful smäll som inte heller är så hård. Smällen tog på hakan. Jag har själv sett videon från smällen och det ser knappt ut som den träffar.
Engqvist efter smällen i Rögle-matchen.Även om smällen mot Rögle var karriärens sista, så var det en tackling mot Mora i annandag jul 2017 som egentligen var början på slutet för Engqvist. Matchen vann Djurgården med 4–0, men eftersnacket kom mest att handla om tacklingen på Engqvist.
– Vi hade powerplay. Pucken kom i rundeln, och i samband med det får jag en smäll från sidan så jag slog i en plexi-kant på andra sidan.
– Den smällen var jobbig på sättet att jag kände mig 100 procent innan. Dessutom gick hockeyn bra. Efter smällen kändes som att jag var tillbaka till att må dåligt igen.
Efter smällen kändes som att jag var tillbaka till att må dåligt igen
Andreas Engqvist om hjärnskakningen som satte stopp för hans fortsatta karriär.
Förstod du direkt då du föll till isen att det var kört?
– Lite så var det. Jag ville verkligen inte gå igenom samma sak igen. Jag försökte komma tillbaka innan slutspelet, spelade någon match, men kände att det inte fungerade.
Engqvist efter annandagssmällen i Mora.Hur såg vardagen ut då det var som tyngst?
– Jag vaknade upp med huvudvärk varje dag. Med hjärnskakningar är det så att eftersom det inte finns någon röntgenbild… Bryter du armen så gipsar man. Huvudet, även fast det är viktigaste du har, man blir verkligen själv att ”skärp till dig, kom igen, försök spela”.
– När du sedan försöker spela går det inte. Jag gjorde några försök igen och det fungerade någorlunda då jag var själv på isen. När det även kom ut några andra hängde inte huvudet med.
När och hur växte beslutet fram att karriären var över?
– Det hade gått ett tag. Så fort det blev för mycket puls eller för mycket intryck fick jag problem. Även sommaren efter då jag försökte komma igång igen. Vi hade en samling inför den säsongen…, Engqvist tystnar lite innan han fortsätter:
– Skulle det inte gå då så kommer det inte fungera, vilket det inte heller gjorde. Någonstans har jag idag landat i det. Samtidigt har jag bara varit hockeyspelare. Jag har aldrig gjort något annat.
– Det har absolut varit tufft och jag saknar hockeyn. Djurgården har hjälpt mig otroligt mycket med min skada och jag fick vara med och arbetsträna runt laget. Jag fick ändå hänga med killarna i laget och ha lite arbetsuppgifter.
– Jag känner att det varit viktigt för mig att få den här utfasningen och inte bara sluta tvärt.
Det har absolut varit tufft och jag saknar hockeyn. Djurgården har hjälpt mig otroligt mycket
Fungerade det bra att vara kring laget och omklädningsrummet?
– Ja, men jag försökte inte vara där då dom laddade upp för matcher med hög musik. Innan träningarna satt jag och tog en fika, gick in i tränarrummet och pratade med dom lite.
– En av mina uppgifter var att kolla på träningarna från läktaren, observera. Tränarna kunde be mig hålla koll på någon del av spelet och så vidare.
Du fick vara delaktig?
– Ja, det tror jag är viktigt att få känna. Från det man har spelat och kanske då inte ha något att göra på dagarna och inte vara delaktig alls, jag tror det blir för stora kontraster.
Hur ser din vardag ut idag?
– Jag tycker att det går åt rätt håll med huvudet. Jag har behov av att ha en plan för dagen. Annars är det lätt att, när jag har tyngre dagar, jag tar den lätta vägen och lägger mig.
– Känslan när man då lägger sig för kvällen är att jag inte är så nöjd med vad jag uträttat den dagen. Nu kör jag arbetsträning vilket känns bra för mig, säger Andreas Engqvist med ett leende.
VALDE MELLAN HOCKEY OCH FOTBOLL
Vi reser tillbaka till Spånga och början av 1990-talet. Det var då Andreas Engqvist inledde sin hockeybana som skulle ta honom till NHL, KHL och även VM-spel.
– Jag bodde precis vid hockeyrinken, alltså Spånga IP, och kunde gå dit på tre, fyra minuter. Självklart var jag mycket där på alla lov och så vidare.
– Något som jag tyckte var bra och som jag inte vet om det finns så mycket av idag var att vi höll på med två sporter. Min pappa (Thomas) var tränare i hockeyn. Sedan hade vi en lagledare som även var vår fotbollstränare i Bromsten. Det var under kanske två veckor som sporterna krockade. Då försökte våra ledare styra schemat så vi kunde avsluta den sporten vi höll på med, att den fick vara nummer ett i slutet av säsongen. Då tränade vi inte heller så mycket med den andra sporten.
– Så fort den ena sporten tog slut drog vi igång med den andra. Det här gjorde att vi kunde hålla på med både fotboll och hockey, som var mina favoritidrotter, väldigt länge.
Till slut föll ändå valet på hockeyn för Engqvist.
– Jag spelade i Spånga fram till det att jag var 17 år och gick till Djurgårdens J20. Det var även då jag slutade med fotbollen. Vi hade sista året gjort om lite så vi bara spelade lite kompis-fotboll.
– När jag var runt 15 år och började köra med Spångas A-lag kände jag att hockeyn var den sport jag ville köra.
Har du någon gång ångrat att du valde hockeyn före fotbollen?
– Nej, det har jag inte gjort. Jag älskar även fotboll och är glad att jag kunde hålla på med den så pass länge som jag gjorde. Innerst inne har ändå hockeyn alltid varit nummer ett.
– Nästan alla i hockeyn spelade även med i fotbollen. Vi var ungefär samma gäng hela tiden och vi hade väldigt kul tillsammans.
Hade du några andra intressen vid sidan av idrotten?
– Jag körde tennis några år, men det var även en period då jag var inne i lite dataspel, skrattar Engqvist.
Samlade du på hockeykort och vilka var förbilderna?
– Ja, det gjorde jag. Mats Sundin har alltid varit idolen. Sedan kan jag inte säga att jag var ett Maple Leafs-fan. Samtidigt har jag inte heller haft någon klubb i Nordamerika som var nummer ett. I Sverige var det lättare.
Djurgården?
– Absolut.
”VAR PÅ PROVTRÄNING MED VÄSBY”
Andreas Engqvist vara bara 15 år när han började träna med Spångas A-lag, alltså med sina förebilder i den klubben.
– Spelarna i A-laget var absolut förebilder och jag kollade mycket på deras matcher. Dom körde fredagskvällar och tisdagar. På fredagarna jag kunde jag kolla en del matcher eftersom det inte var skola dagen efter.
– Det kändes stort att få vara med och träna och spela med A-laget. Oscar Möller var där. Han är två år yngre än jag, men han kom nog upp någon säsong senare. Sedan gick han till Djurgårdens B-juniorer samtidigt som jag gick till deras A-juniorer.
– Vi spelade egentligen inte tillsammans i Spånga så mycket eftersom han spelade med deras 89:or och jag med 87:orna.
Inför säsongen 2005/06 valde Spångacentern att flytta över till Djurgårdens verksamhet.
– Jag var på en provträning med Väsby då ”Challe” Berglund var tränare där. ”Challe” hade också varit en av idolerna då jag växte upp. När Väsby ringde och frågade om jag ville komma och provträna svarade jag nervöst ”ja”.
– Jag var supertaggad på den träningen. Jag tror inte att jag gjort en så bra träning under hela mitt liv. Efter träningen sa ”Challe” ”Nästa år får du komma hit till Väsby och spela”, men till den säsongen gick han till Djurgården.
– Några veckor senare fick jag ett samtal av K-G Stoppel. Han sa att det var två killar i Djurgårdens J20 som skulle åka över och spela college- eller juniorhockey i USA och Kanada. ”Challe” hade sagt att dom då skulle ringa mig.
– Jag fick komma till Djurgården och provträna och spela en försäsongturnering i Ljungby. Det gick bra och efter det var jag med.
Hur hittade Väsby dig i division 2-klubben Spånga?
– Väsby, Järfälla och dom här lagen spelade i division 1 medan Spånga var i division 2. Jag skulle tro att det var en del personer i olika klubbarna som kände varandra. Jag gick också i skolan i Järfälla och körde då lite med dom.
Det J20-lag Andreas Engqvist kom till innehöll en rad starka profiler och blivande storspelare så som Eddie Läck, Patrik Lundh, Mikael Ahlén, Greger Hanson, Christopher From Björk, Stefan Ridderwall och så vidare.
– Vissa av dom du nämner hade jag redan spelat med i TV-pucken. Vår 87-kull i Spånga hade spelat i det som då kallades elit. Jag tror inte Djurgården hade något 87-lag, men Hammarby var bra i vår årskull, AIK, Nynäshamn, Södertälje… Där mötte jag alla dom här killarna.
– För mig var det nog en fördel att jag hade kommit upp i A-lagshockeyn ganska tidigt. Där blev jag av med lite av respekten att möta äldre. Kunde jag dribbla av en gubbe i division 2 så kunde jag dribbla av dom här också. Lite så kände jag.
– På den tiden var det mer styrspel och sådant i elitserien. När jag senare kom upp i Djurgårdens A-lag var det ungefär samma spel som jag spelat i division 2.
Redan under första säsong i Djurgården lät Hans Särkijärvi Andreas Engqvist testa på elitserien.
– Ja, en match. Det var såklart otroligt häftigt. Jag tror att det var under en influensaperiod och Djurgården hade väldigt många sjuka. Vi mötte HV71 borta och det var, som sagt var, inte många tillgängliga så jag fick spela en del.
Samma säsong fick centern från Spånga testa på spel i U19-landslaget. Allt gick väldigt fort, men det kände den då 19-åriga killen, uppväxt invid Spånga IP, inte som något stort problem.
– Eftersom jag kom fram så sent var jag bara glad över att få chansen till allt. Jag har aldrig tagit något för givet. Det blev som världens roligaste överraskning att få avsluta den säsongen med att åka till Ryssland med U19-landslaget och spela en turnering.
Det var otroligt häftigt. Vi mötte HV71 borta och det var inte många tillgängliga så jag fick spela en del
Engqvist om elitseriedebuten i Djurgården
Under sin andra säsong i klubben blev Andreas Engqvist mer eller mindre ordinarie i A-laget. Det blev 43 matcher, ett mål och totalt fyra poäng.
– Det som gjorde att jag kunde ta steget in i elitserien var nog det taktiska. Redan första säsongen i J20 fick jag en lite mer defensiv roll. Det tror jag fungerade bra för mig eftersom jag lärt mig styrspelet bra.
Har just spelförståelsen alltid varit din styrka?
– Ja, det tror jag absolut. Sedan har jag gått fram och tillbaka och haft olika roller i olika lag, men det har jag aldrig haft problem med. Jag har försökt anpassa mig till det jag får.
Redan tidigt i karriären blev han dessutom erkänd som en mycket duktig tekare.
– Min pappa var också center. Han gav mig tips och tricks. Det är ju roligare att starta med pucken.
– Jag är sådan att jag inte velat förlora ett tek, men i vissa matcher funkar det bara inte. Som center tar det på dig om du känner att du inte vinner någon tek.
– Jag hade två, tre olika grejer jag använde för att få tillbaka känslan. Vissa matcher kunde jag även komma in till matcher och känna att jag inte kunde torska några tekningar. Man kan säga att det är lite av ett psykologiskt spel också.
Är tekningarna ett underskattat moment inom hockeyn?
– Både ja och nej. Ibland uppmärksammas det mer. Om laget leder med 2-1, är tio sekunder kvar och det är tekning i egen zon. Då blir det ”den här tekningen är viktig”.
– När jag spelade i CSKA hade vi (Sergej) Fjodorov som General Manager. Det blev en väckarklocka eftersom han verkligen satte press på oss. Vi som lag ihop skulle ligga på 60 procent vunna tekningar varje match eftersom vi då hade en större chans att vinna.
– Fedorov knöt på sig ”grillorna” efter varje träning och sedan körde alla centrar tekningar med honom.
DEBUTERADE I TRE KRONOR SOM 20-ÅRING
Redan som 20-åring fick Andreas Engqvist debutera i Tre Kronor.
– Många hade tackat nej till den här turneringen i Ryssland innan jul. Framförallt var många centrar skadade. Landslagsledningen hörde av sig till ”Säcken” (Hans Särkijärvi). Han svarade att man kanske kunde ge mig chansen.
– Jag fick ett samtal och då blev jag nervös på riktigt. ”Shit, landslaget, är jag redo för det?”. Klart att jag tacka ja.
I debuten ställdes Tre Kronor mot Tjeckien. En match som Sverige förlorade med 5-4.
– Det var coolt att få vara med. Från att jag känt ”shit, klarar jag av det här” till att komma dit och köra i samma kedja som Björn Melin och Martin Thörnberg som var stjärnor i SHL. Jag kände verkligen hur jag höjde mig själv genom att spela med sådana spelare.
– När jag sedan kom tillbaka till Djurgården var jag helt uppumpad av självförtroende. Jag tycker också att dom gjorde det väldigt bra vid den här tiden genom att man lät många unga spelare få chansen. Det kan vara helt ovärderligt för ens framtida karriär att låta unga spelare få testa på dom här turneringarna.
Jag antar att det var lika ovärderligt vid sidan av isen att få chansen att åka med Tre Kronor?
– Ja, verkligen. Känna att man klarar av att möta ryssarna eller tjeckerna. Det blir en sporre och man triggas. Den här händelsen var viktig för mig.
Under slutspelet säsongen 2009/10 spelade Andreas Engqvist sin kanske bästa hockey på hemmaplan. På 16 matcher svarade han för fem mål och totalt 13 poäng.
– Ja, så var det nog. Samtidigt är jag ganska nöjd med säsongen då jag kom tillbaka till Djurgården, innan jag skadade mig.
– Det här var första året sedan jag kom till Djurgården vi var med i toppen under hela säsongen, vilket gav mig en annan känsla. Innan dess, som bäst hade vi gått till kvartsfinal, men vi hade även missat slutspelet två gånger också.
– Nu helt plötsligt kom vi tvåa i serien och öste på i slutspelet. Det var en magisk säsong. När jag senare var i väg och spelade utomlands kunde jag tänka att det där var något jag ville leva om. Få uppleva stämningen som var, men också få ett annat avslut.
FICK SPELA VM 2010
Engqvist fina spel i slutspelet tog honom hela vägen till VM-spel.
– Att spela ett VM var väldigt häftigt. Vi var i Mannheim och Köln. Landslagsturneringarna är under en vecka och laget tränar tillsammans två gånger innan.
– Inför VM, efter SM-finalerna, spelade vi en turnering i Globen. Då drog allt igång. Sedan ska vi vara en längre tid tillsammans och bli ett litet lag med spelare man har mött under säsongen.
Kan du idag känna en extra stolthet över att fått spela ett VM?
– Ja, absolut. När jag ser tillbaka på den säsongen, visst var det tufft att inte vinna, men SM-silver och VM-brons samma år får jag vara nöjd med.
Känner du en besvikelse över att inte fått spela fler VM eller OS-turneringar?
– Klart att jag hade velat spela fler turneringar. Mot slutet hade jag skador och då jag spelade i AHL var jag inte aktuell.
Fanns en satsning på VM-spel med i bilden då du valde att komma hem till Djurgården 2017?
– När jag åkte tillbaka till Djurgården var det bara att vinna SM-guld som var mitt mål. Säsongerna innan hade det dessutom varit med ganska många från NHL i VM. För mig, fokuset var att förvandla det här SM-silvret jag hade vunnit till ett guld.
För mig var fokuset att förvandla det här SM-silvret jag hade vunnit till ett guld
Inför säsongen 2010/11 var det dags för Andreas Engqvist att testa på spel i Kanada. Montréals general manager, Bob Gainey, hade redan i juli 2009 skrivit kontrakt med djurgårdaren. Första säsongen var han utlånad till sin gamla klubb, men inför andra säsongen åkte han över Nordamerika.
– Jag var inte jätteuppsnackad i draft och sådana grejer eftersom jag hade kommit in rätt sent. Säsongen 2008/09 var första gången Montréal kom och hälsade på. Det blev också en ny upplevelse för mig.
– Efter den säsongen åkte jag över på deras ”development camp” för att testa på. Det slutade med att jag skrev på kontraktet då jag var där. Dom sa direkt att jag skulle bli utlånad till Djurgården ett år till.
Kändes det okej att bli utlånad?
– Ja, det var vad jag och egentligen alla ville. Jag var inte redo att åka över direkt. Jag ville ha minst en säsong till i elitserien.
Andreas Engqvist fick inleda sin tid i Kanada med spel för AHL-laget Hamilton.
– Jag gillade AHL. Sedan är det lite speciellt eftersom alla tävlar om samma platser. Organisationen där jag var, i Hamilton, var bra och vi hade jättebra ägare. Dom underlättade våra resor så vi fick bättre förutsättningar och jag tycket att det var lärorika och roliga år där.
– Vi bodde vi i en förort som ligger mellan Hamilton och Toronto. Arenan var fräsch och vi hade ett bra lag. Jag har fortfarande kontakt med några av killarna från det laget. Vissa av killarna har jag mött då jag varit i Ryssland och spelat.
Du var ensam svensk i Hamilton, var det på gott eller ont?
– Jag skulle säga att det var på gott. Det gjorde att jag verkligen var tvungen att anstränga mig för att komma in i gänget.
– Är man två svenskar kanske det blir lätt att dras till varandra och missar alla andra på något sätt, så för mig var det bra.
”HAR VERKLIGEN FÅTT SPELA I COOLA FÖRENINGAR”
Under säsongen kom också samtalet att Andreas Engqvist skulle upp till Montréal och göra NHL-debut.
– Ottawa borta. Vi lyckades vinna den matchen ganska stort. Jag hoppades att det kanske betydde tur att jag var med så dom ville ha kvar mig där uppe, men det blev kortvarigt. Jag blev nedskickad matchen efter.
– Det var absolut en speciell känsla att dra på sig Canadiens-tröjan. När jag tittar tillbaka på klubbar jag har varit i, Djurgården är en väldigt klassisk klubb, Montréal och CSKA Moskva. Jag har verkligen fått spela i coola klassiska föreningar.
Första säsongen blev det tre matcher för Andreas Engqvist i NHL. Andra säsongen tolv. Under sina två säsonger i Hamilton svarade han för 30 mål och totalt 68 poäng på 131 matcher. Montréal bytte dessutom tränare från Jacques Martin till Randy Cunneyworth under andra säsongen.
– Det var vår tränare i AHL som kom upp dit. Andra säsongen fick jag mer matcher i NHL, men det var egentligen ett tuffare år för mig. Det blev väldigt mycket upp och ner mellan NHL och AHL.
– Det gick bra för mig i AHL, blev uppkallad, spelade en match och sedan ner igen. Jag fick inte så jättemånga chanser, men samtidigt tog jag inte heller chanserna jag fick.
– Jag kan inte säga att jag var värd mer speltid. När jag kom dit upp gick det inget vidare och självförtroendet åkte ner. När jag kom till AHL igen fick jag tugga igång självförtroendet igen. Sen var det upp igen och ner igen. På så vis blev det en mentalt ganska tuff säsong.
Engqvist i Montreal-tröjan. Även om det var tufft på isen i Montréal fick han uppleva det enorma hockeyintresse som finns i den staden.
– Ja, det fick jag absolut. Det var otroligt häftigt, men samtidigt lite läskigt.
Läskigt, på vilket sätt?
– Det var väldigt mycket hockey. På TV kunde dom sitta och analysera varje spelare. Du kanske bara hade fyra byten, men blev ändå analyserad och ibland lite sågad. En hockeytokig stad med häftig historik.
Hade du chansen att stanna i Montréal eller varför valde du att lämna för spel i Ryssland?
– Jag bestämde mig efter den säsongen att jag var klar där borta. Det kändes som att jag hade kört fast lite. Det året åkte Djurgården ner i Hockeyallsvenskan. Jag kände samtidigt att efter två år i AHL och att jag bara 25 år, det var en känslig tid för mig att åka ner och spela i Hockeyallsvenskan.
– Plus att jag kände att då jag skulle komma hem till Djurgården ville jag vara kvar där, vinna SM-guld. Inte komma hem ett år för att sedan dra iväg igen.
– Då dök det upp ett erbjudande från Atlant i Ryssland som hade Janne Karlsson som tränare. Patrik Zackrisson och Janne Niskala var där. Sedan kom även Jonas Frögren in. Zackrisson skadade sig på försäsongen och då kom Jonas Andersson in i stället. Dessutom kom Viktor Stålberg in under lockouten. Samtidigt låg det nära Moskva så vi kände att vi skulle köra på det.
Det kändes som att jag hade kört fast lite
Engqvist om varför han lämnade Nordamerika.
Generellt när man väljer spel i Ryssland, hur mycket tror du att man gör det för pengarna respektive hockeyn?
– Hockeyn där är den näst bästa efter NHL. Innan man åker dit tänker nog dom flesta att man tjänar bra, får spela mot bra spelare och att det ändå är nära tillbaka till NHL.
– När jag kom dit, jag gillade alla ställen jag spelade och bodde på. Det spelades en rolig hockey. Visst var det långa resor ibland, men det var ändå bra.
Hur upplevde du det sociala livet vid sidan av hockeyn i Ryssland, umgicks du även med ryska spelarna?
– Jo då. I slutet av första säsongen var jag ensam icke ryss i laget och det fungerade bra. Jag är inte som Staffan (Kronwall), han pratar flytande ryska, men från dag ett försökte jag ändå snappa upp ord och visa att jag var intresserad. Det här tror jag att ryssarna uppskattade.
Det blev inte så stor omställning på isen för Andreas Engqvist då han klev in i KHL.
– Nej, inte så jättestor faktiskt. En grej var att det var mycket mer taktiskt där än vad jag hade förväntat mig. Jag trodde att det skulle vara på samma sätt som ryska stjärnorna i NHL spelade, mycket dribblande, men det var mycket fokus defensivt och på försvarsspelet.
Efter drygt två säsonger i Atlant lämnade Engqvist klubben för spel i anrika CSKA Moskva.
– Atlant hade problem med ekonomin och lades ner efter mitt sista år där. Mot slutet av den säsongen sålde Atlant alla spelare det fanns intresse för.
– Då fick jag höra från någon i laget, själv hade jag ingen aning, att CSKA var där och kollade på mig för att jag eventuellt skulle bli trejdad dit. Någon dag efter ringde agenten och sa att jag skulle byta till CSKA.
Engqvist i CSKA Moskva.
”SER TILLBAKA PÅ DET SOM ROLIGA ÅR FÖRUTOM HJÄRNSKAKNINGARNA”
CSKA Moskva är en av världens mest framgångsrika klubbar genom alla tider. Att rada upp alla storheter som fostrats i organisationen led skulle ta för lång tid.
– Nu har CSKA en ny arena. Arenan vi spelade i då har stått där sedan alla dom här storheterna spelade i klubben. Det var gamla tavlor och tröjor runt om i hela hallen och kort på olika spelare. Dom är verkligen stolta på rätt sätt över sin historia. Det var häftig upplevelse.
Efter CSKA Moskva flyttade Andreas Engqvist vidare till Salavat där han kom att stanna i en och en halv säsong.
– Tiden där var också jättebra. När jag fick veta att jag skulle bytas mot någon spelare i Ufa kände jag ”Uralbergen, hur ska det bli när jag varit kring Moskva?”
– Vi hade dessutom då fått vårt andra barn och kände ”hur ska det här fungera?” Vårt äldsta barn var två år och till det då en nyfödd. (Linus) Omark som jag spelat en del med i landslaget skulle också dit. Jag fick även höra att en målvakt från Sverige skulle dit. Det visade sig vara Niklas Svedberg. Dessutom skulle två finnar (Sami Lepistö och Teemu Hartikainen) dit. Vi kände då ”okej, vi testar på det”.
– Det är egentligen det stället i Ryssland vi trivdes bäst på. Bland annat för att vi var ett så skönt gäng importer. Idag ser jag tillbaka på tiden där som roliga år förutom hjärnskakningarna.
Hur skulle du beskriva hur det var att bo i Uralbergen och Ufa?
– Vi hade mött Ufa, men då hade vi bara sett hotellet och rinken. Jag visste inte mycket om staden innan jag kom dit.
– Det visade sig vara en jättebra stad, men som många kanske inte har hört talas om. Det bor lite över en miljon invånare där och det finns en del bra restauranger och fina hotell. Staden hade egentligen allt vi behövde.
Som Andreas Engqvist berättade tidigare i vårt samtal valde han att åka hem och satsa på att ta SM-guld med Djurgården efter sin hjärnskakningsproblematik som började i Ufa.
– Jag hade, som jag kände själv, bästa åren kvar om allt ville sig väl. Vi hade barn som började närma sig skolålder så det kändes som att det var dags att vända hem.
– Jag pratade med ”Jocke” (Eriksson) och ”Tjomme” (Thomas Johansson), vilket jag hade gjort några år innan också. Men jag ville känna att jag kunde träna för fullt och att allt kändes bra med huvudet innan jag skrev på, vilket det gjorde.
Jag hade saknat att åka in på Hovet så det kändes stort att vara tillbaka
Hur var känslan att glida in på Hovet igen och möta dina gamla vänner på läktaren?
– Det var magiskt, säger Andreas Engqvist samtidigt som han spricker upp i ett stort leende.
– Jag hade saknat att åka in på Hovet så det kändes stort att vara tillbaka.
Du hade stora förhoppningar på återkomsten, hur tänker du kring att det då blev som det blev?
– Som jag sa kändes det spelmässigt och i kroppen att jag hade några bra år kvar. Klart att det då var surt att inte få uppleva ett av sista målen jag hade kvar, att få vinna SM-guld med Djurgården. Det här grämer mig såklart lite.
När det börjar släppas in publik på Hovet igen, kommer du då vara där och följa ditt Djurgården?
– Ja, självklart.
Hur kommer du må ikväll efter att vi suttit här och snackat hockey i en och en halv timme?
– Det brukar kännas lite då jag gör vissa grejer, men för mig är det viktigt att mentalt må bra så jag hoppas att jag kommer må helt okej, avslutar Andreas Engqvist.
TV: Sebastian Strandberg om nederlagstippade Djurgården
Den här artikeln handlar om:
