När profilen plötsligt vände hem till AIK: ”Pallade inte mer”

Stefan ”Myran” Gustavson tillhörde AIK mellan 1994 och 2003 – med ett undantag.
I veckans Old School Hockey berättar profilen om det plötsliga slutet i LHC och mycket mer…

• Från Hammarby och Djurgården – till AIK: ”Var en hotbild mot mig”
• Från semifinal till kval: ”Min enskilt jobbigaste sejour i karriären
• Intvingad i landslaget – av media: ”En lustig situation”
• Fick stående ovation på Hovet: ”Ett värdigt sätt att få avsluta min karriär på”

JOHANNESHOV/STOCKHOLM (hockeysverige.se)

Stefan ”Myran” Gustavson gjorde ett starkt avtryck som spelare i AIK mellan 1994 och 1999. Men 59-åringen från Södermalm har även spelat för både Djurgården och Hammarby. Även Linköping och Huddinge. Nu är han tillbaka som ny klubbdirektör i AIK.

”Myran” förresten, vart kommer smeknamnet ifrån?
– När jag var ung kunde man hålla på med lite fler idrotter samtidigt och längre upp i åldrarna. Min brorsa, Kenneth, var fotbollskille. Han lyckades komma upp i A-laget hos Hammarby Fotboll, så man kan säga att vi är en idrottsfamilj, berättar Stefan Gustavson och fortsätter:
– Vi hade föräldrar som förstod vad det innebar att ha idrottande barn. De ägnade all sin tid, förutom jobbet, med att supporta oss. Båda vi spelade fotboll, hockey, bandy och basket. Vi var en Hammarbyfamilj och vid den här tiden var Hammarby det mest framstående laget i basketen. Bland annat hade Hammarby första importerna från USA, Steven Hill och Reggie Speights.
– Jag har en bild med Reggie Speights där han står på knä och jag raklång, men han är ändå var längre än jag. Jag var 1.35 och guard i vårt lag. Jag var liten och han enormt lång. Jag tror att det var där ”Myran” kommer ifrån.
– När vi spelade Kluringcupen var det en helsida. Där stod det ”Myran” minst på plan, men störst i spelet” som rubrik.

Stefan Gustavson är uppväxt på Söder, men bodde även ett tag i Aspudden.
– Hammarbys Basket sina matcher i Brännkyrkahallen, så där hängde jag mycket. Jag var även på hockeyskola här på Hovet och Söderstadion. Sedan spenderade jag mycket tid nere på Kanalplan (Hammarby IP).

Moderklubben i hockey är Hammarby och det var också där han kom upp till A-laget från juniorleden?
– Vi hade en bra hockeyverksamhet i Hammarby samtidigt som Hockeysverige såg lite annorlunda ut på den tiden.
– När jag spelade mina fem säsonger i A-laget, som låg i det som hette Division 1, var det en väldigt hög nivå. Elitserien bestod av färre lag och det var otroligt få spelare i en internationell miljö. Det var bara NHL och dessutom bara några få spelare som spelade där.
– Så var det ganska länge innan det förändrades. Idag har vi nästan en hel liga utomlands.
– Utvecklingen går framåt, men på vissa ställen tycker jag att den går bakåt. Jag hade Tommy Boustedt i junior och A-lag. Han är ändå en av de mest hockeykunniga jag träffat på. Vi hade bland annat prov i kostlära som juniorer och till slut fick jag hela familjen att äta annorlunda. Jag var själv så driven att jag tyckte att det var ”fine”.

Hammarbys juniorer var vid den här tiden också ett av bästa lagen i Sverige.
– Tommy var duktig på att få ett lag att bli bättre än sina enskilda enheter, så som riktigt bra tränarna är.

Fanns det även en annan rivalitet mellan stockholmsklubbarna på ett annat sätt då?
– Ja. På den tiden låg Hammarby och Djurgården lite närmare varandra. Det var också många Hammarbyare som gick till Djurgården. När jag kom till Djurgården var många laget från Hammarby.
– Jag tror att Hammarby vid den här tiden nästan hade en större klack i hockeyn än i fotbollen.
– Det var en bra och rolig period. Själv var jag väldigt dedikerad. Tränade mycket och byggde upp en bra grund att stå på och som jag levde på rätt länge.

Snubblade på målsnöret med Hammarby: ”Precis på håret hela tiden”

Stefan Gustavsons utvecklingskurva fortsatte att peka rakt uppåt. Under sin tredje säsong i A-laget svarade han för 17 mål och totalt 55 poäng på 32 matcher. Säsongen därpå 26 mål och totalt 58 poäng på 33 matcher.
– Vi hade några bra säsonger där vi producerade rätt mycket. Jag hade en radarpolare i Tomas ”Mini” Berg. Vi spelade ihop under många år. De flesta som spelat i en lagidrott kan komma ihåg perioder där man spelat med medspelare som du fungerat med.
– Lever du på spelsinne är det extra viktigt när man får den här kemin att fungera. När man hela tiden vet vart man har varandra tjänar man de här tiondelarna som ofta är avgörande.

Precis som Stefan Gustavson säger hade Hammarby ett väldigt starkt lag redan då han kom upp i A-laget. Här fanns bland andra Peter Elander, Timo Salomaa, Ulf Rådbjer, Bruno Ohlzon, Classe Nordström, Tomas Lundén, Hans-Göran Elo med flera. Även en ung Christian Due-Boje hade börjat etablera sig i A-laget.
– Det gick ganska snabbt och bra att komma in i laget. Fjärde säsongen, 1988/89, var jag kapten, vilket var tidigt. Under nästan hela min karriär, utom kanske sista säsongerna, valdes alltid kaptenerna av laget. Jag kan tycka att i en grupp var det ganska bra eftersom det spelarna oftast vill ha är en naturlig ledare. Jag såg det som ett erkännande från mina lagkompisar att jag var en som skulle gå i bräschen för laget.
– Det har jag också fått med mig in i näringslivet och jag tror att alla som jobbat i team med mig upplevt att jag alltid tagit laget först.

Fick du tyst på Uffe Rådbjer?
– (Skratt) Det är så kul att han dessutom blev domare. Egentligen är det enkelt att förstå varför han blev en omtyckt domare, han förstod spelet. Dessutom är han verbal nog för att kunna ha surret på isen, vilket var hans styrka.
– Han fick sådan som mig att säga ”Okej, jag fattar”. När jag åkte fram för att snacka kunde han säga ”Myran, kom igen”. Då blev jag inte lika förbannad som när jag kom fram till en domare som stod där och väntade på att få dela ut en ”misconduct”.

Under sina fem säsonger i Hammarby hade han Jan-Åke Andersson, Henry Vilhelmsson och Christer Westerlund som coacher. Stabila hockeycoacher. Trots det tog sig inte Hammarby upp till elitserien.
– Det har varit några tillfällen i min karriär där jag inte kunnat peka på annat än olyckliga tillfälligheter.
– Vi var precis på håret hela tiden och det var små tillfällen som gjorde det, såklart. Så kommer det också alltid vara. I princip alla lag, skulle jag säga, är det huvudtränaren som avgör när det kommer till det sista lilla.

Ett bra exempel menar Stefan Gustavson är ett tillfälle där Roger Melin tidigare var coach för AIK.
– Jag var inte med om det själv, men har fått höra om det här brandtalet han höll in för sjunde och avgörande matchen när AIK senast gick upp. Bland spelarna som var med där pratas det fortfarande om det.
– Man behöver inte veta hur orden löd, men man förstår att det var fältherren som fick sina mannar att gå ut i det här slaget och vinna. Då har man som ledare någonting som inte alla har och då får du laget att gå ut och vara sitt bästa jag när det gäller som mest.

Saknades den vinnaregenskapen i Hammarby?
– Det kan vara en del av det. Bra lag och ledare, men behövdes det här lilla extra. Det kan vara en tränare i kombination med en sjukt bra målvakt som spikar igen, vilket ofta är det som ger ett SM-guld eller att man går upp.
– Svårt att svara på just den frågan om tiden i Hammarby. Jag var inte heller lika analytisk då, säger Stefan Gustavson med ett skratt.

Blev svensk mästare – i Djurgården: ”Ett sämre val”

Inför säsongen 1990/91 värvades ”Myran” Gustavson till Djurgården.
– Jag hade även säsongen innan bra möjligheter att spela i elitserien, men var så lojal. Vi var så nära att gå upp och jag ville verkligen vara med och bidra till att ta upp Hammarby. Säsongen 1989/90 kände jag att det fick bli min sista om vi inte gick upp.
– Den här säsongen hade jag i alla fall fem eller sex anbud från klubbar i elitserien att titta på. Frölunda och Djurgården var de anbud jag tittade mest på. ”Boorken” (Leif Boork) var i Frölunda då medan ”Putte” (Ingvar Carlsson) och Lasse (Falk) i Djurgården.
– I och med att jag är stockholmskille blev det ett enklare val med Djurgården samtidigt som de var svenska mästare. Så här i efterhand kan jag känna att det var ett sämre val för mig personligen.

Du blev trots allt svensk mästare med Djurgården under din enda säsong i klubben.
– Vi vann serien, SM och Europacup-guldet, vilket såklart var helt fantastiskt.
– För mig blev det ändå en konstig säsong. Jag hade ett bra självförtroende, tyckte att jag spelade en bra hockey och var på en bra position hockeymässigt, men hamnade in i en väldigt konstig soppa där Lasse Falk och jag kom inte överens.

Hur blev det så?
– Det blev en konstig situation mellan spelarråd, truppen och ”Falken”. När jag gick därifrån, efter en säsong, till Huddinge gick även Håkan Södergren och Orvar Stambert dit. Till saken hör att båda två satt i spelarrådet. Men det var inte att vi bråkade.
– I en match mot Västerås tidigt på säsongen gjorde jag två mål och en assist. Jag kände ”vad skönt”. Under försäsongen hade jag haft (Mats) Sundin som center och det var honom jag skulle med, men han gick till NHL precis innan säsongen skulle dra i gång.
– Vi bytte lite formationer, men hela tiden kändes det bra. Allt kändes kul och jag kände många i laget sedan tidigare.

Efter matchen mot Västerås ville Lasse Falk markera på ett sätt som kanske inte direkt lyfter en spelare.
– Jag kände som ny att jag ville prestera och det hade varit mycket rubriker i tidningarna. När jag kom in i omklädningsrummet stod ”Falken” två meter innanför med taktiktavlan som han slog mot benet samtidigt som han väntade på mig.
– Det var bara att gå in och bli utskälld i 30 minuter. ”Du ska inte tro att du är något…” Efter det fick jag inte spela på två månader. Jag blev bänkad. Hade jag spelat hockey och varit framgångsrik som inte var i linje med vad vi skulle göra i Djurgården den säsongen? Jag visste inte vad jag skulle tro. Det här var konstigt att förstå och väldigt frustrerande.
– Är du en i laget och jag kände de flesta, klart att dom undrade vad som hände. Det skulle jag också göra om jag var kapten eller delaktig i laget. ”Vad håller ni på med?” För mig var det bara att säga ”Så här kan vi inte fortsätta”.

Var det då skönt att få komma till Huddinge och där få en stor och viktig roll?
– Det blev en väldigt rolig period. Folk som inte kan sin hockeyhistoria fattar inte vad som hände där. Vi hade ett otroligt bra lag. Här var det också, det vi pratat om tidigare, omständigheter som gjorde att vi inte gick upp till elitserien.
– Sista två säsongerna var vi ganska överlägsna. Säsongen 1992/93 mötte vi Frölunda i bäst av fem matcher om att gå upp till elitserien. Tredje matchen in i den serien hade vi inga centrar kvar. Vi började med två centrar. Sedan åkte Nichlas Falk på en allvarlig skada. Efter det fick ”Lill-Kenta” (Kent Johansson) handleden avslagen. Dessutom hade Peter Wallén någon skada.
– Vi den här tiden gick man dessutom oftast på tre lines. Från att vi inte torskat många matcher under säsongen kunde vi inte möta upp Frölunda i den här femserien. Hade vi haft full trupp så vet man aldrig, men vi hade i alla fall kunnat utmanat Frölunda rejält.
– Det här var även säsongen då Huddinge hyrde Globen och sålde ut den när vi skulle möta AIK. Vi vann med 5-3. Jag fick göra sista målet i den matchen på ”Riddarn” (Rolf Riddervall) inför ett fullsatt globen, vilket var kul.

Från Hammarby och Djurgården till AIK: ”Var en hotbild mot mig”

Efter tiden i Huddinge ringde AIK.
– Det var i samband med AIK:s match mot Boden och Roffes (Riddervall) räddning på straffen. Då satt jag på läktaren med ett avtal och hoppades att han skulle rädda den där straffen så jag kunde gå ner till omklädningsrummet efter och skriva på avtalet. Där började min AIK-era.

Hur var det att komma in i AIK i och med att du spelat både för Hammarby och Djurgården?
– Det gick ganska smärtfritt, välkomnande och bra. När jag gick från Hammarby till Djurgården var det inte lika uppskattat. Min morsa, farsa och Susi (Päivärinta) hade poliseskort till några av våra matcher. Det skanderades ”Stefan ”Horan” Gustavsson” från läktaren.
– Jag var så mycket inne i min egna bubbla, men det var rusningar över på läktaren och allt möjligt. Nu var det inget allvarligt som hände, men det var en hotbild mot mig. Dedikerade fans som tyckte att jag svek Hammarby när jag gick till Djurgården.
– Att gå över till andra lag… Man var lojal och jag tyckte att jag hade visat min lojalitet, vilket jag tror också många kände innerst inne.

Inledningsvis fick han Torgny Bendelin som coach i AIK.
– Torgny Bendelin och jag gick inte heller så bra ihop. Alla idrottstjejer och idrottskillar är olika bra under olika tränare.
– Jag har alltid varit driven, intensiv, haft lätt att få med mig en trupp och är i botten en naturlig ledare. Jag tar gärna ansvaret och driver på.
– Vissa tränare vill själva vara stjärnorna. De har filosofin att dom vill ha ett gäng tennsoldater och att ingen sticker ut. Jag har själv alltid uppskattat folk som är lite annorlunda. Det är generellt så att det är just annorlunda personer som driver världen framåt.
– Det handlar mer om hur trygg i sig själv man är. Hur mycket prestige man har och om man vill framhålla sig själv. Är du en bra ledare håller du fram laget. Då kommer också alla tycka att du är en bra ledare och får ur mer från gruppen. Det här verkar vara svårt för vissa att förstå.
– Jag och Torgny fungerade inte ihop och vi hade inte heller så många framgångar som lag under åren vi var i AIK tillsammans.

Timo Lahtinen klev in som coach för AIK inför säsongen 1997/98. Med honom kom även kedjan med Martin Prochazka, Pavel Patera och Otakar Vejvoda in. Dessutom spelade AIK med ”kastruller” på huvudet. Alltså silverfärgade hjälmar.
– Jag tror min hjälm finns kvar på Hackmans huvudkontor. Den är helt demolerad så jag vet inte hur mitt huvud klarade av det, men hjälmen är i alla hel även om den är felvriden.
– Klart att alla skulle uppskatta att få vara med i en sådan miljö som vi hade då. Att dessutom ett svenskt lag klarade av en sådan värvning som AIK gjorde.

Hela AIK lyfte också av det här och det talades om SM-guld.
– AIK tog ettan, tvåan och trean i VM och från det lag som vunnit VM-guld.
– Jag tyckte att det bara var väldigt roligt. Alla tre var fantastiska killar. Jag spelade dessutom några säsonger med Patera som center. Om vi tänker på hur duktiga hockeyspelare dom var även om alla tre var unga då…
– Prochazka, Patera eller Vejvoda hade inte tränat barmarksträning tidigare. När dom kom ut till Bosön fick de en chock (skratt), men alla tre hade andra talanger.

”Min enskilt jobbigaste sejour i karriären – vi verk ner oss”

Under Timo Lahtinens andra säsong i AIK fick han lämna över tränarrollen till Gunnar Leidborg.
– Jag förstår att Timo haft framgångar. Han är bra med rätt förutsättningar och bra lag. Alla är bra i medgång, men det finns tränare som även tar det här extra lilla steget då. Där var han bra.
– Det var en väldigt rolig period måste jag säga och ett bra drag kring AIK.

Vad är hände med laget andra säsongen då ni alltså gick från semifinal till kval.
– Min enskilt jobbigaste sejour i karriären var då vi förlorade semifinalerna mot Luleå. Vi hade spelat jämt med Luleå i serien (två vinster, två oavgjorda och två förluster). Samtidigt hade Luleå ett väldigt tufft lag. Det fanns inte en back som var under 1.90 och dessutom hårda.
– Vi hade nog ändå lag för att slå ut Luleå och spela SM-final, men vi tog inte fighten. Det var jäkligt jobbigt för mig att känna att jag spelade i ett lag där vi inte var beredda att kriga. Att vi vek ner oss mentalt.

Hur kunde det bli så?
– Hockeyn var hårdare då. Är du med i en semifinal kommer du också ha väldigt ont överallt. Det är bara så och brutalt stundtals. För få enskilda spelare som var beredda att betala allt för att ta sig till final.
– Det i kombinationen med att då man är i den här bubblan behöver man någon som knackar dig på huvudet och säger ”Vet du och förstår du vilken situation du är i nu? Det här kanske aldrig mer kommer hända i din karriär. Att du får chansen att vinna ett SM-guld. Då måste du också vara beredd på att ge det här lilla extra.”
– Det är inte lätt att ha den analysbilden när man är mitt inne i det. Jag har sagt det många gånger, att det här måste man ha med sig som tränare. Få laget att förstå vart man är någonstans. Att det finns tillfällen i livet som aldrig kommer igen. Då måste man inse att man är där, vilket inte alltid är så lätt, men man kan i alla fall försöka.
– Det här var väldigt jobbigt för mig som person och jag var lite sådan som spelade på liv och död när jag höll på med hockeyn. Jag accepterade inte att alla inte gav 100 procent.

Är det här också vad som spökade hos er säsongen därpå då ni hamnade i kval?
– Jag vet egentligen inte vad det var som hände. Som jag sa är vissa tränare bra i medgång, men sämre i motgång.
– När det väl spred sig såg man signaler i laget, att det skedde saker, misstag, som man inte kunde själv förklara varför det hände. Misstag som du normalt aldrig skulle göra. Samma sak som när man är i det här då allt bara funkar, som under mina sista år i AIK. Allt blir så enkelt. Där hamnar alla förhoppningsvis någon gång. Då är man också förhoppningsvis sitt bästa jag.
– Samma sak som lag kan du vara så mycket sämre som lag än vad man egentligen är Man får bara inte ut det. Det blir en låsning och frustration. En masspsykos negativt i stället för positivt. Det här är enda förklaringen jag har.

Var det då skönt att få in Gunnar Leidborg när läget var pressat?
– Det var nog vad som behövdes. Jag tror att det då var bra att få in en lagbyggare då som Gunnar.

Intvingad i landslaget – av media: ”En lustig situation”

Den 14:e april 1999, Oslo. Där och då spelade Stefan Gustavson sin första av totalt två matcher med Tre Kronor. Det i en kedja med Nichlas Falk och Per Eklund.
– Egentligen var det en lustig situation. Jag spelade bra under några år och låg högt upp i poängligan i elitserien, men jag tror inte jag hade spelat någon landskamp alls om inte media mer eller mindre tvingat in mig i landslaget.
– Nu minns jag inte om det var Aftonbladet eller Expressen, men man hade gjort ett fotomontage där man satt in mig i landslagstruppen. Effekten blev ”Kom igen, ta in honom i landslaget”.– Peter Wallin var General Manager och han kände sig väl tvungen, men sitt djurgårdshjärta, att ta in en sådan som mig, skrattar Stefan Gustavson och fortsätter:
– Det var kul att få vara med på det här VM-lägret vi hade här hemma och när vi åkte till Norge och spelade dom här matcherna.

Hoppades du på VM-spel?
– Jag kände nog att det inte spelade någon roll vad jag skulle gjort för att komma med. Jag var i en väldigt bra form så jag tror inte att det idrottsliga var det som avgjorde.

Var du besviken?
– Nej. Samtidigt var det svårare att komma med i landslaget då jämfört med på senare tid. Det är också många som producerat sämre än jag som kommit med.
– Klart att jag hade velat spela mer landskamper. Det hade varit roligt. Speciellt under den här perioden då det gick så pass bra för mig.
– Jag är ändå glad att jag har fått dra på mig den där tröjan, men såklart hade det varit roligare om jag hade fått spela VM. Framför allt eftersom jag då var mitt bästa jag.

Flydde från LHC: ”Tittade på mig som jag vore en inbrottstjuv”

2001 lämnade han AIK för att i stället flytta till Linköping där Torgny Bendelin nu var coach.
– Jag kan absolut säga att det var viktigt för mig att ha en bra dialog med Torgny Bendelin där innan jag skrev på avtalet med Linköping.
– Att jag lämnade AIK var mycket för det som hände i klubben då. Jag och ”Frasse” (Rickard Franzén) var ganska bestämda med att vi skulle kliva därifrån. Det var vi som fick ta mycket av dialogen med Hjallis Harkimo och gänget som skulle in i AIK.
– Det var inte AIK längre utan det blev något annat. Lite som en farmarklubb till Jokerit. Man kan säga så här, att dom som kom in i klubben ville göra sig av med lagets två starkaste profilerna. Vi hade för mycket makt.

Rickard Franzén flyttade till Bern. Stefan Gustavson gick i likande tankar.
– Det var enda gången jag funderade på att spela utomlands och tittade faktiskt på det alternativet. Skulle jag inte valt Linköping hade det blivit spel utomlands.
– Det var inte jättelångt ifrån att jag valt att spela i St. Petersburg. Jag tog i så jag kräktes i vad jag ville ha för jag tänkte att skulle det inte bli av och brydde mig egentligen inte.
– Samma dag som jag åkte ner till Linköping för att göra en slutförhandling och prata med klubben ringde min agent och sa att St. Petersburg gått med på alla mina krav. Tajmingen var helt sjuk. Jag satt i bilen 20 minuter från Linköping och visste såklart vad jag hade begärt för att spela i Ryssland. Det var ett bättre avtal än toppavtalen i elitserien.
– Düsseldorf var också aktuellt. Det kändes perfekt med flygförbindelser och allt det där, men Susi hade aldrig åkt med. Vi hade då behövt välja på att ge upp ett långt förhållande eftersom hon hade sin karriär. ”Ja, jättekul, men jag åker inte med”.
– Så här efteråt förstår jag att Linköping var det bästa beslut jag kunnat ta. Klart att det hade varit kul att testa utomlands, men det har inte varit något jag ångrat supermycket eftersom jag inte hade haft mina tre barn nu och inte heller haft kvar mitt förhållande.

Det blev en och en halv säsong för Stefan Gustavson i Linköping.
– Första säsongen var helt okej. I efterhand har jag förstått att vara ett lag som klivit upp från en lägre division till att spela i elitserien är en jätteomställning.
– Jag som hade spelat i elitserien länge hade många dialoger med klubben, fick en kaptensroll i laget, mycket vid sidan om med sponsorer och kring organisationen. Jag kan idag tycka var ett osmart val av mig eftersom det var vad jag ville ifrån lite grann eftersom jag hade haft i princip den rollen i AIK sista två säsongerna. Att det var väldigt mycket vid sidan av hockeyn och mycket strul. Inte för att jag har någonting emot att ta ansvar. I Linköping var det dessutom i en positiv anda.
– Torgny var där en säsong. Efter honom kom Matte Weiderstål in. Ny tränare i kombination att Susi var kvar i Stockholm, vi fick vårt första barn och det blev en ganska stor omställning i livet gjorde att jag en dag inte pallade längre.

Hur hanterade du det?
– Jag kände att jag behövde åka hem, andas och komma bort från det som var just då i Linköping. När jag kom hem möttes jag av Leon som satt på Susis axel och tittade på mig som jag vore en inbrottstjuv, Han bara gallskrek och undrade nog vad det var för konstig människa som kom hem.
– Först kände jag att jag ville komma hem till familjen för att få lugn och ro. Sedan tyckte mitt barn att jag var en främling och blev livrädd. Då var det något i mig som sa ”Nej, nu skiter jag i det här. Jag kan inte offra min hälsa.”
– Jag åkte ner och sa ”Jag slutar nu”, packade ur lägenheten, åkte hem och drog ur telefonen. Samtidigt var det matchdag och jag var kapten.

Givetvis undrade media vad som var på gång eller hade hänt.
– Jag fattade inte fast jag borde gjort det… En granne i vårt hus kom ner och bad mig sätta på min telefon. Då hade media letat rätt på någon som bodde i samma hus som mig och bad honom att gå ner och be mig sätta på telefonen.
– Jag hade extremt många meddelanden från olika media. Det var bara att sätta sig och prata. Klart att jag skulle agerat annorlunda, men det var ”too much”. Kanske att jag skulle haft ett samtal och rätt ut det där, men nu var det som det var. Jag tycker att jag är ganska psykiskt stark, men där var det något som gjorde att jag inte pallade mer och det var inte kul längre. Det var en väldigt annorlunda situation och för lite fokus på att spela hockey.

”Ett värdigt sätt att få avsluta min karriär på”

I stället avslutade han säsongen och karriären med en halv säsong i AIK. Där AIK i kvalserien ställdes mot just Linköping. 
– Jag hade lön från Linköping och sedan skulle vi mötas här hemma på Hovet. Då skulle det bli förbud för mig att spela den matchen. Christer Mård var inte så nöjd, vilket jag kan förstå, men på grund av något regelverk kunde inte Linköping helt förbjuda mig att spela. 
– I stället sattes det på något konstigt vis en summa upp. Det var 250 000 för att jag skulle få spela den där matchen. Då gick en sponsor in och betalade. ”Klart att ”Myran” ska spela den här matchen”. Vilket kanske inte var vad Mård hade räknat med.
– Efter första perioden ledde vi. Då skulle jag gå ut den vanliga vägen. Där stod ”Mården” och var inte helt nöjd. Framför allt var det en väldigt annorlunda situation, säger ”Myran” Gustavson med ett lätt skratt.

Efter säsongen var karriären som spelare alltså över.
– Det kändes bra att få avsluta i AIK. Ett av finaste hockeyminnen jag har är från första matchen på Hovet efter att jag kommit tillbaka. Det önskar jag verkligen att jag haft en video på.
– Jag fick kliva in och göra line-upen och det blev en stående ovation som höll på ett tag. Det var en väldigt fin gest av alla AIK-supportrar och jag blev jäkligt rörd. En sjukt härlig känsla och ett värdigt sätt att få avsluta min karriär på.

Etta i skytteligan – etta på topplistorna: ”Intensiva karriärer”

Parallellt med hans hockeykarriär hade hans flickvän, Susi Päivärinta, sin karriär med sin syster Lilli. De båda sågs som en av Sveriges mest populära popduos med låtar som ”Sommar i natt”, ”Oh Mama”, ”Bara du och jag” och ”What’s the Colour of Love”.
– Som tur var träffades jag och Susi när vi var väldigt unga. Redan innan hon hade slagit igenom. Jag kan ha varit 17-18 år och Susi är ett år äldre än jag. Hon fick sitt genombrott 1985 och jag är 65:a. Det kan ha varit två år innan de som det blev seriöst, men vi hade även träffats innan det.
– Om vi pratar långa förhållanden så var det enkelt att ha det i och med att vi båda hade intensiva karriärer, Vi träffades två dagar i veckan och slet inte direkt på varandra. Både hon och jag var i väg mycket. När vi träffades var det lätt att fokusera på varandra.
– Vi var inte ens i tankar på att bilda familj eftersom vi var så uppe i våra karriärer, men vi hade också förståelse för varandra hur det var att vara i intensiva karriärer. Vi kunde stötta varandra.
– Det var också roligt när jag någon gång ledde skytteligan i elitserien och Susi låg etta med någon låt på topplistorna.

Det fanns också en tid när media valde att verkligen leta saker att kritisera systrarna Päivärinta för.
– Dom har fått mycket kritik genom åren för en massa olika saker. Om man kan deras karriärer så förstår man att det har varit ett stockholmssyndrom. Mycket för att det var två tjejer som stod upp för många olika rättigheter.
– På den tiden, framför allt inte i musik eller kultursvängen, fick man inte vara en tjej som hade åsikter. Sa man något, hade hjärna och stod upp för saker och ting var du inte lika cool.
– Tyvärr var det så då att när man satt i maktposition gillade man inte att tjejer stod upp och var som dom två var. Om Susi och Lilli kommit fram idag och stått upp för det dom står för hade dom varit nationalhjältar.
– Är det några som stått upp för tjejer och har gjort väldigt många bra saker för kvinnlig idrott så är det dom två. Dessutom har djur och natur alltid varit deras sak.
– Att dom rev 30-40 års kvinnokamp blev motsatt effekt bara för att dom stod i kläder som ingen skulle reagera på idag över huvud taget. Egentligen har båda alltid krigat för att få vara framgångsrika och kvinnliga rättigheter.
– Däremot ute i landet har dom alltid varit, och är så fortfarande, väldigt stora. Det var mer ”creddiga” journalister i Stockholm som inte tyckte det var lika coolt.
– Kan man deras historia vet man att dom varit jätteframgångsrika i Japan och övriga Asien.

Här kan ni se SVT:s dokumentär om Lili och Susi: (Lili & Susie | SVT Play)

AIK och Djurgården i Hockeyallsvenskan, hur är känslan att vi inte ser dom båda klubbarna i SHL?
– I det jag beskriver, den presentation jag drog för styrelsen, vad jag tycker att vi ska göra och jobba tillsammans med fanns det två externa rutor. En är vad jag beskriver som stockholmshockeyn. Det är vad vi pratar om nu.
– Jag skulle säga att det jätteenkla och tydliga svaret på den frågan är att vi båda, Djurgården och AIK, och rätt många andra vill att vi ska ligga i högsta serien. Det är såklart också vårt huvudmål.
– Den största enskilda orsaken till att det inte är så är att vi har för lite arenaintäkter, vilket är en enkel och tydlig förklaring, avslutar Stefan Gustavson som idag har tre barn tillsammans med Susi Päivärinta.