”Mest stolt över att jag aldrig gav upp drömmen”

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE) 

Mikael Tellqvist växte upp i Järfälla norr om Stockholm. Han har skrivit in sig i historieböckerna som en av Sverige bästa målvakter genom tiderna. Idag kan han titulera sig OS-guldmedaljör och dubbel svensk mästare. Numera ligger målvaktsbenskydden på hyllan. I stället jobbar han på sportagenturen Wesports hockeydivision ihop med Nina Wennerström och Karl Hellgren.
– Jag jobbar på Wesport. Player developer är titeln. Jag är med och stöttar våra hockeyspelare i deras olika steg längs karriären. Med mina egna erfarenheter så agerar jag bollplank och stöd för killarna längs vägen. Jag hoppas kunna hjälpa våra killar att inte göra samma misstag som jag gjorde och hjälpa dem förstå vad som krävs för att bli en professionell idrottsman i allt vad det innebär, det mentala, träning, kost och så vidare, berättar Mikael Tellqvist då vi ses på hans kontor med utsikt över Hammarby sjö.
– Jag ska även försöka hitta bra unga spelare och ihop med Kalle (Karl Hellgren) som är väldigt duktig på det här området. Sedan är jag även med och sajnar nya mer etablerade spelare, vilket är väldigt kul. Vi har bra partners i Nordamerika och alla de intressanta marknaderna i Europa. Det jag dessutom gillar med Wesport är att dom tänker på hela människan. Vi vill vara med på hela resan och maximera våra spelares prestationer och karriärer. Inte bara sajna ett kontrakt och sedan bara höra av oss en eller två gånger per år. 

Är det här ett yrke du vill satsa på i framtiden?
– Än så länge känns det jättekul. Jag har saknat hockey då jag varit borta från den i tre och ett halvt år. Det har kliat lite grann att få komma tillbaka och prata hockeyspråk. Det är där någonstans jag känner mig bekväm.
– Jag har testat några andra saker som också har varit lärorika, men det är, som sagt var, i hockeyvärlden jag känner mig mest bekväm. 

IDOLERNA VAR RIDDERWALL OCH SÖDERSTRÖM

Vi backar bandet. Mikael Tellqvist föddes i september 1979. Moderklubb blev Järfälla HC.
– Farsan har alltid varit djurgårdare. Det började där med att jag ville testa hockey. Jag spelade landbandy ute på gatan med kompisar. När jag var runt sex år fick vi hem en lapp i brevlådan där det stod att det var dags för hockeyskola.
– Första året var jag utespelare. Sedan gjorde vår målvakt illa sig så våra ledare frågade om någon ville prova på. Jag hade stått i mål lite hemma på gatan samtidigt som jag tyckte det var coolt med alla grejerna, det här klassiska, säger Tellqvist med ett leende och fortsätter:
– Jag hade idoler som Roffe Ridderwall i början. Sedan blev det Tommy Söderström. 

Blivande OS-målvakten var bara 15 år när han debuterade i Järfällas A-lag som då spelade i gamla Division 2, vilket idag motsvarar Hockeyettan.
– Innan debuten var jag med i en juniormatch på Hovet. Vi mötte Djurgården. Det var givetvis jättehäftigt att som djurgårdskille att få åka in där. På den tiden skrapade man upp isen åt förstamålvakten. Jag var så nervös så efter första perioden tog jag fel mål, vilket Djurgårdens målvakt tyckte var schysst ha ha…
– Även om det bara var Division 2-hockey i Järfälla såg jag upp till spelarna som spelade i A-laget, vilket jag tror dom flesta killarna gör.

En av spelarna Mikael Tellqvist spelade med i Järfälla var blivande landslagsspelaren Daniel Rudslätt.
– Stämmer. Även (Marcus) "Mackan" Nilson från Bålsta var där. Edvin Frylén kommer därifrån, bröderna Kronwall… 

Spelade du med någon av kronwallarna?
– I Djurgården spelade jag med Niklas. Staffan spelade jag nog någon match med i Toronto. Däremot har jag inte spelat med Mattias, kanske någon A-J. Mattias var också jätteduktig. Hela det 77-gänget i Järfälla var väldigt bra. 

”TOMMY VAR DEN STORA STJÄRNAN”

Blev du sedan värvad till Djurgården?
– Jag stannade kvar i Järfälla väldigt länge med dagens mått mätt. Bland annat var jag med på TV-pucks-lägren under den tiden. Där var vi sex eller sju målvakter. Det var bland annat jag, Björn Bjurling, Tobias Nordstrand och Kristoffer Martin som fajtades om platserna. Stefan Ladhe var den som höll i det. Vi var ute i Älta på somrarna och hade fysträning.
– Sedan kom jag med i TV-pucken. Det var också ovanligt att något från Järfälla kom med dit. Mest var det spelare från Djurgården, Huddinge och Hammarby. Sedan var det i stort sett jag från Järfälla. Det var även en polare till mig med som heter Jimmy Pagmén, men han var från Bele (Även det en Järfälla-klubb).
– Efter TV-pucken gick Jimmy och jag till Djurgården tillsammans. Det var en blandning av Stefan Ladhe och Thomas Magnusson som gjorde att jag kom till Djurgårdens B-J då.

Att få chansen att sätta på mig den här tröjan var extremt speciellt

Säsongen 1998/99 fick Mikael Tellqvist testa på spel i elitserien med Djurgården. Där fick han kampera ihop med en av sina idoler, Tommy Söderström.
– Inte för att låta som en dinosaurie, men på den tiden skulle en målvakt först sitta på bänken i tre, fyra säsonger. Sedan kanske man fick en chans.
– Vi hade någon liknande Champions Hockey Leauge och jag fick spela mycket matcher. I elitserien fick spela mot bland Leksand och Malmö. Annars var det väldigt mycket att åka runt och vara backup bakom Tommy som hade kommit tillbaka säsongen innan från Nordamerika. Han var den stora stjärnan.
– Det var häftig att komma in i Djurgården. Då var Björne Nord, (Patrik) "Putte" Erickson, Micke Magnusson och dom här kulturbärarna starka profiler. Jag hade hört historier om att alla nya fick byta om ute i gången vid trappan så jag var lite försiktig då jag kom där med min trunk, skrattar Mikael Tellqvist.

Givetvis var det en speciell känsla för en ung kille från Stockholmsområdet att få skrinna in på isen för att spela match i relativt nya Globen.
– Ja, så var det. Att få spela i den klubb jag växt upp med och hejat på är väldigt speciellt. När jag spelade hemma på gatan var ville vara Roffe Ridderwall eller Tommy Söderström.
– Att då få chansen att sätta på mig den här tröjan var extremt speciellt. Därför är jag också väldigt glad över att även få avsluta karriären i Djurgården. Det betydde mycket för mig. 

Ett fullsatt Globen eller ett fullsatt Hovet, vad föredrog du?
– Ljus-mässigt som målvakt tycker jag Globen. Hovet är ganska mörkt så det kan vara svårt att se pucken ibland. Stämningsmässigt tycker jag ett fullsatt Globen också kan bli riktigt häftigt, men det blir ett annat ljud på Hovet.
– Jag har bäst minnen från Globen med tanke på SM-gulden, debuten och sådana grejer. Det är mäktigt båda två och svårt att välja, men måste jag välja en så blir det Globen ur ett målvaktsperspektiv. 

VINNER SM-GULD OCH FÅR VM-CHANS I UNG ÅLDER

Säsongen 1999/00 händer det mycket i Mikael Tellqvist hockeyliv. Han vinner SM-guld, tar förstaspaden före Tommy Söderström, utses till ligans rookie och får chansen till spel i VM. Lägg där till att han lånas ut elva matcher till Huddinge i gamla Division 1, alltså motsvarade Hockeyallsvenskan.
– På våren pratade jag och Thomas (Magnusson) om utlåning till Huddinge eftersom jag inte spelat så mycket. Lasse Falk var i Huddinge då. Jiro Nihei var målvakt, men jag fick spela några matcher där.
– Det var väldigt speciellt att komma dit. Lasse har en ikon-status liksom materialaren, Björne (Lindström, Sannys pappa). Huddinge på den tiden var bra standard och proffsigt. Lasse hade ordning och reda. Vi fick glassförpackningslådor med mat som vi skulle äta. Han hade mätt upp exakt vad vi skulle äta efter en träning. Det var en hel bigpack med ris och kyckling, men knappt någon sås. Jag vägde 73, 74 kilo på den tiden så det var omöjligt för mig att käka upp allt det där.

Mikael Tellqvist storspelade i Huddinge och när det är dags för ett derby mellan AIK och Djurgården ringde målvaktstränaren Thomas Magnusson.
– Thomas ringde. Det hade gått lite tungt för Tommy. Jag kom till Globen och vi skulle spela derby mot AIK. Tommy släppte en del puckar i första perioden och kände nog att det var en dag då det inte funkade.
– Jag fick chansen att hoppa in, men vi torskade den matchen. Efter det sa Hardy (Nilsson) att jag skulle få chansen att spela även nästa match. Vi mötte Västerås och sedan Luleå på Hovet och fortsatte vinna. På den vägen var det. Utan att veta tror jag Tommy tyckte det var ganska skönt att jag kom in. Han kände sig nog klar.

Hur var din relation till Tommy Söderström?
– Den har alltid varit bra. Tommy är alltid snäll och ödmjuk. Han har alltid varit bra på hockey. Om han var det till 100 procent i slutet vet jag inte. Det får han svara på själv. 

Tommy Söderström berättar för OLD SCHOOL HOCKEY:
– Visserligen hade jag skrivit ett femårskontrakt med Djurgården fast samtidigt hade jag bestämt mig för att sluta den dagen jag inte tyckte det var roligt längre. Tredje året tappade jag fokus och jag minns exakt när jag bestämde mig för att sluta. Vi spelade mot AIK och jag bytte ut mig själv mot ”Tellan” (Mikael Tellqvist). Då jag satt där i båset tog jag beslutet att sluta.

Tellqvist gjorde succé i Djurgården där han varit en viktig del i det Djurgården som vann SM-guld. Hans fina spel gjorde att fick chans till VM-spel.
– I Ryssland. Jag blev ändå inte överraskad att jag kom med. Då fanns det inte super många målvakter som var framträdande även om det fanns flera duktiga målvakter. Annars var det Tommy (Salo) borta i Nordamerika och Johan Hedberg. Det var inte så många andra där borta.
– Jag hade varit med i några landslagsturneringar innan VM som hade känts bra. Vi ska inte heller sticka under stolen med att Hardy (Nilsson) fattade tycke för mig. Tränare får favoritspelare och jag hamnade antagligen i det facket hos honom.
– VM, det var spännande att komma till Ryssland. Runt om var det väpnade vakter och fortfarande lite rörigt där. Sedan åkte ut mot Finland i kvarten. 

”TORONTO VILLE ATT JAG SKULLE KOMMA ÖVER”

Det blev också en medial uppmärksamhet kring Mikael Tellqvist när karriären gick väldigt snabbt uppför. Med det ökade även pressen på honom.
– På den tiden var det papperstidningar. Alla läste och det var mycket ”Nästa stora målvaktsstjärna”, klassiska kvällstidningsrubrikerna. Det var hemma hos-reportage, fotograferingar på tunnelbanestationer och sådana grejer.
– Jag har nog alltid varit ganska grundad, vilket jag kan tacka mina föräldrar för. Polisbakgrunden och att man inte ska tro att man är bättre än någon annan. Lite så faktiskt, att du ska uppträda med respekt oavsett vad du kan eller är duktig på.
– Klart det var knepigt. Agenter tog kontakt och jag blev draftad av Toronto i tredje rundan den sommaren. Toronto ville att jag skulle komma över och körde med det klassiska ”Vi tror på dig och du kommer ta en plats direkt”. Saker även alla andra spelare fått höra och som klubbarna fortfarande kör med. Det var mycket att ta in eftersom allt gick väldigt fort. 

Jag var ung, naiv och bara körde på

Kände du en annan press andra säsongen i Djurgården då det blev en annan roll och situation för dig?
– Första säsongen hade jag ändå lite livrem och fallskärm med Tommy. Andra säsongen kom Martin Holst in från Nyköping. Han hade spelat i Västerås innan. Då blev det en helt annan press eftersom jag skulle vara förstamålvakt, vilket är en helt annan grej.
– Det flöt på rätt bra och vi hade ett rätt bra lag. Vi kunde göra fyra, fem, sex mål i matcherna om vi ville med Espen (Knutsen), Micke (Johansson) och alla dom här extremt skickliga spelarna. Dessutom tränade vi så mycket mer än vad alla andra lag gjorde. Torpedhockeyn där vi skulle sätta press högt gjorde att vi kunde skicka in våra torpeder, Jimmie Ölvestad och Christian Sjögren som forecheckade sönder andra lagen.
– Klart det var mer press, men jag var även ung, naiv och bara körde på. Jag tänkte inte så mycket det andra och det gick bra den säsongen också. 

En viktig person i Mikael Tellqvist utveckling som målvakt var målvaktstränargurun, Thomas Magnusson. För övrigt en gång i tiden tredjemålvakt i AIK bakom Gunnar Lejdborg och Bosse Karlsson. Även Tre Kronors målvaktstränare, Stefan Ladhe har haft en viktig roll i Tellqvist utveckling.
– Både Thomas och Stefan har betytt mycket. Stefan tog med mig i TV-pucken och trodde på mig där. Han har alltid varit med och stöttat. Vi pratar fortfarande titt som tätt med varandra.
– Thomas var egentligen unik på den tiden. Det fanns inte många målvaktstränare utan han var först in i den rollen i Djurgården. Han har alltid brunnit för det här med målvaktsstilar och bygga vidare från den personen du är, inte försöka förändra någon. ”Vi testar det här så får vi se om det fungerar på dig”. Han var väldigt långt före på just dom här bitarna. Jag har mycket att tacka Thomas och Stefan för. 

MENTALA RESAN TILL NHL: ”KÄNDE ATT JAG SVEK FOLK”

Säsongen 2001/02 var det dags för en då 22-årig kille från Järfälla att åka över till Toronto för att försöka ta en plats i NHL.
– För att återkoppla till det här mediala, jag fick en utmärkelse som bästa målvakt i Europa och alla hade klappat mig i ryggen. Jag trodde ”det här kommer gå lätt”.
– När jag kom över till campen var det sex, sju målvakter som var grymma och under kontrakt. Jag kände ”shit, vad är det som händer?” I början av campen gick det rätt bra, men sedan kände jag att det bara blev tyngre och tyngre. Det är en helt annan scouting av målvakter där borta, man började läsa mig och jag kände att min spelstil jag hade inte passade.
– Jag började experimentera och höll på med det i ett och ett halvt år innan jag fick chansen att komma upp i NHL. Jag fick lägga om min spelstil ganska många gånger. 

Jag hade hört att farmarlaget bara var skit

Det här var också något som var mentalt tufft för Tellqvist.
– Ja, så var det. Att lägga om spelstilen var inte så tufft. Det var mer att jag kände att jag svek folk. Jag skulle spela i NHL ”vad händer här, jag är Europas bästa målvakt, spelat VM, vunnit två SM-guld…” Jag hade också hört att farmarlaget bara var skit.
– Det var innan jag förstod vad det handlade om med sportchefer, draftval och att man ska ta det lugnt. Jag hade ingen agent och i den roll jag har nu säger jag till alla våra spelare att ta det lugnt. Allas resor ser olika ut. Det hade jag behövt höra där och då.
– Någon som sagt ”Ta det lugnt, jobba på dina saker i stället för att känna en press att du måste dit, måste dit…” Då spänner man sig i matcherna och då blir det inget bra. 

Första säsongen tillbringade Mikael Tellqvist i farmarlaget St. Johns där han hade Lou Crawford som coach.
– Det är Marc Crawfords lillebror. Han skulle testa alla oss européer. En gång hade vi tre målvakter på matchvärmningen eftersom han inte kunde bestämma sig för vem som skulle spela. Den som var bäst på uppvärmningen skulle få spela, vilket givetvis var helt omöjligt att se. På morgonvärmningen kunde man få beskedet att man skulle spela, men när man kom till matchen ”Nej, du ska inte spela”.
– Det var mycket ”bussa” runt. Första säsongen skulle man som rookie städa bussen när man kom fram, ta bort pizzakartongerna och allt sådant. Vi kunde komma fram sex på morgonen. Alla äldre gick och lade sig medan vi rookies städade bussen. Dessutom fick rookiesarna sitta två och två, alltså dela på sätena. 

FICK NHL-DEBUTERA I MONTREAL

Andra säsongen, 2002/03, kom äntligen chansen för Tellqvist att debutera i NHL.
– Innan var det några matcher där jag satt på bänken. Första matchen jag spelade var i Montréal, vilket var ganska häftigt, ett derby. Det stod 2-1 då jag såg att Trevor Kidd börjar göra ljumskövningar på isen, men han fortsatte spela ett tag till.
– I Montréal hade dom då ganska trånga bänkar så jag satt hoptryckt långt ut mot plexiglaset. Jag märkte att Trevor fortsatte ha ont. Vår naprapat hoppade in på isen. Han skadade bara på huvudet och vinkade åt mig att hoppa in. Det var runt 15 minuter kvar av tredje perioden då jag hoppade in.
– På så vis var det en skön debut för jag hann inte tänka eftersom jag bara blev inslängd. Montréal gjorde 2-2. Sedan vann vi efter övertid.

Första hemmamatchen för honom var i Air Canada center mot Philadelphia.
– Vi torskade med 3-1, tror jag. Det var värre än att bara hoppa in. Jag låg och rullade i sängen på hotellet hela den eftermiddagen istället för att sova en stund. 

I Toronto spelade även svenskarna Mats Sundin, Jonas Höglund, Mikael Renberg och Anders Eriksson.
– Det var skönt att ha en del svenskar omkring sig. Sedan träffade vi även personer utanför hockeyn som var svenskar. Dom jag kom närmast med var nog Anders och Micke.
– Det är speciellt att vara i Toronto som hockeyspelare och det finns nästan inget större. Skulle möjligtvis vara Montréal. 

Hur stor var Mats Sundin vid den tiden i Toronto?
– Större än man kan föreställa sig. Man brukar säga att ingen förstår hur stor Börje Salming är i Toronto. Det är samma sak med Mats. Båda dom är statyer utan för arenan.
– Jag ska inte säga att Mats är underskattad, men det finns ändå någon form av underskattning. Han hade egentligen ingen att spela med som var i hans kaliber. (Alexander) Mogilny var där ett tag. Han var också var extremt skicklig, men Mats har fått dragit mycket av det där laget själv. Visst har han haft duktiga spelare omkring sig, men inga som var på hans nivå.
– Mats var inte den mest verbala i omklädningsrummet. Han kunde ryta till ibland, men på isen gjorde han alltid dom här viktiga målen. Dessutom var han stor, stark och ofta i gymmet och fystränade. 

”JAG ÄR TJURIG OCH GER ALDRIG UPP”

Trots att du spelade bra fick du inte riktigt chansen att etablera dig med Toronto i NHL, hur gick dina tankar då?
– På väg hem till Sverige var jag aldrig. Jag är tjurig och ger aldrig upp. Det tog ganska lång tid, mer eller mindre nästan tre säsonger i farmarlaget, innan jag fick chansen en hel säsong.
– En av nackdelarna att bli draftad av Toronto som ung målvakt var att dom gärna vill ha en etablerad förstamålvakt på grund av all press. När jag kom upp var det Curtis Joseph. Sedan var det Ed Belfour.
– Sista säsongen jag var där trejdade Toronto faktiskt bort Tuukka Rask. Dom trodde mer på Justin Pogge som var deras stora blivande stjärna. Han hade bland annat vunnit JVM-guld. Istället fick Toronto Andrew Raycroft. Jag kände då att jag kanske skulle få chansen då, men i stället gick dom på en annan målvakt, Jean-Sébastien Aubin som hade spelat mycket i Pittsburgh innan. Då blev jag bortbytt.

Det här med målvaktsspelet kan vara svårt – även om man vill laget ska vinna så vill man även spela själv

Ny klubbadress mitt under säsongen till Phoenix.
– Det var synd eftersom jag gillade Paul Maurice som kom in som huvudtränare i Toronto. Han var väldigt bra, modern och kunde se spelarna. 

När Ed Belfour blev skadad säsongen innan var tanken att du skulle bli förstamålvakt, men då plockade alltså Toronto in Aubin…
– Det jag tror gjorde att dom tröttnade på mig var då vi hade en back-to-back i Montréal för att komma till slutspel. Vi torskade båda dom matcherna. Efter det gav Toronto Aubin chansen. Han kom in och spelade bra. Det är också så det funkar, att tar man inte chansen när man får den så kan man åka dit. 

Hur kände du där och då?
– Det här med målvaktsspelet kan vara svårt. Även om man vill laget ska vinna så vill man även spela själv. Det gäller att hitta en balans i det där. Senare i min karriär, då jag började jobba med Andy Swärd, förstod jag att man inte ska lägga energi på vad andra gör. ”Sköter du dig själv och är bra så kommer du få spela”.
– För mig blev det ändå lite energiläckage. Han spelade tio matcher i rad. Sedan fick jag spela någon på slutet, men det var när säsongen mer eller mindre var över. Jag kände också den sommaren att jag kanske skulle bli bortbytt. 

BÄSTA NHL-TIDEN I PHONEIX

Ed Belfour är en legendar i NHL och som avslutade sin karriär i Leksand. En speciell personlighet som Mikael Tellqvist fungerade bra tillsammans med.
– Folk tycker att han är speciell, vilket han är. På något vis har jag ändå kommit nära målvakterna jag spelat med, Curtis (Joseph), Ed och så vidare. Dom kanske inte kände mig som ett hot. Att jag inte vara där för att vara elak utan för att lyssna och ta in.
– Jag satt till och med bredvid Ed i omklädningsrummet och jag har förstått att det var många målvakter som inte ens fick sitta bredvid honom. Han busade en del också. Bland annat hade han speciella matchdamasker. Fem minuter innan matchvärmningen kunde han säga till materialaren ”Det här är inte mina matchdamasker”.
– Materialarna sprang runt som yra höns ”vi hittar dom inte” då kunde han säga ”Jag skojade bara”.

Hur trivdes du i Phoenix?
– Egentligen bästa tiden. Jag trivdes väldigt bra i St. Johns också. I Phoenix var det ett fantastiskt fint gäng killar. Spelare som Jeremy Roenick, (Mike) Ricci… Det var lite som en gravplats för äldre spelarna vid den tiden.
– Shane Doan är en av bästa ledarna jag haft. ”Fredde” Sjöström och ”Matte” Tjärnqvist var där. Även ”Jocke” Lindström var där under en kort sejour, men han var mest upp och ner till farmarlaget. 

Spelade du din bästa hockey där också?
– Slutet i Buffalo var också riktigt bra. Nu var vi väldigt dåliga och med tanke på det lag vi hade spelade jag nog min bästa hockey i Phoenix. 

FICK VARA BACKUP TILL VEZINA-VINNARE

Under säsongen 2008/09, som blev Mikael Tellqvist sista i NHL, trejdades han alltså till Buffalo.
– Phoenix hade erbjudit mig ett kontrakt som var ganska dåligt. ”Vi vill behålla dig, men för dom här pengarna”. Det var lite som att nu räcker det. Jag hade ryktet att vara en av ligans bästa backup i och med att jag är den person jag är samtidigt som varje gång jag kom in gjorde jag ett bra jobb och gav laget chansen att vinna.
– Ryan Miller i Buffalo var skadad så kvar var Patrick Lalime. Även (Jhonas) Enroth var i systemet då. Då behövde Buffalo någon etablerad som kunde hjälpa Lalime fram till Miller var tillbaka.
– Jag tog med mig alla väskorna då vi skulle ut på roadtrip, först till Boston. Det var några andra som också kände på sig att dom skulle bli bortbytta. Sedan kom ett samtal efter lunch där dom sa att jag skulle åka till Buffalo. Två dagar senare mötte vi Phoenix, vilket var lite speciellt.
– Jag trivdes bra i Buffalo och fick också ett erbjudande att stanna, ett ganska bra kontrakt faktiskt. I efterhand har jag tänkt om jag skulle tagit det, men samtidigt, säsongen efter spelade Ryan Miller 69 matcher, vann Vezina (NHL:s bästa målvakt) och var riktigt grym. Han var även riktigt grym i OS den säsongen.
– Antagligen skulle jag inte fått så himla mycket speltid. Kanske hade jag kunnat förlänga min NHL-karriär med några år, men jag gjorde ett val där och då som var svårt. 

Mikael Tellqvist återvände till Europa. Han spelade i Ak Bars Kazan, Lukko och en förstavända till Dinamo Riga innan en chans att spela med Modo något oväntat kom upp.
– När jag kom till Ryssland tänkte jag få en nystart på karriären och få spela matcher. Det var därför jag gjorde det valet. Samtidigt var det ungefär samma pengar som jag skulle få i Buffalo. Jag kände ändå att jag ville börja spela hockey igen.
– Jag hamnade egentligen lite snett. Sportchefen ville att jag skulle komma dit medan huvudtränaren ville ha en annan målvakt. Jag spelade inte toppen, men ändå okej. Efter novembersamlingen med landslaget kom ett samtal. Ak Bars ville ha Petri Vehanen i Lukko Rauma. Det enda som skulle göra att Lukko Rauma skulle gå med på det var om det blev en trejd. Jag blev utköpt och hamnade i Lukko Rauma.

Sportchefen ville att jag skulle komma dit medan huvudtränaren ville ha en annan målvakt

Hur trivdes du i Finland?
– Jag tycker hockeyn är rolig där. Det är lite mer tuta och köra, inte så strukturerat som det kan vara i SHL. Det var en bra liga där vissa rinkar är små och andra stora. Man måste anpassa spelet och tänka lite mer som målvakt. 

Hade du en fördel av att tidigare spelat på både stora och små rinkar?
– Ja, det tycker jag. Jag kunde anpassa mig snabbare än vad många andra kunde göra.
– Sedan är Rauma en ganska liten stad, men jag har fortfarande kontakt med vissa spelare och målvaktstränaren därifrån.
– Det är också något jag tänker på så här i efterhand, att hade jag inte gjort dom här valen hade jag aldrig fått träffa dom här personerna. 

”BLEV NÄSTAN NATIONALHJÄLTAR”

Efter säsongen försökte Mikael Tellqvist ta sig tillbaka till NHL.
– Samtidigt kom Riga in i bilden. Då kom tjurigheten hos mig fram igen, att jag hade fått sparken från KHL. Då ville jag tillbaka och visa att jag kunde.
– Där spelade jag tillsammans med en kille som heter Chris Holt och vi gjorde det riktigt bra. Vi kom till slutspel och slog ut Lokomotiv Yaroslavl i förstarundan. Med en klubb som Riga och med den budgeten laget hade blev vi nästan som nationalhjältar. 

Det var också en stor skillnad att bo i Riga jämfört med Kazan.
– Så var det. Kazan är ändå en av bättre städerna i Ryssland. Dom tar väl hand sina spelare och det läggs mycket pengar på laget. Men Riga, där kändes det som vi i stort sett bodde i Gamla Stan. 

Efter första sejouren i Riga valde Järfälla-målvakten att testa på spel med Modo i elitserien.
– Min fru blev gravid då vi var i Riga. Hon blev för övrigt båda gångerna gravid då vi var i Riga så det måste vara något i vattnet där (skratt). Vi ville hem till Sverige. Eftersom jag spelade hockey och var borta mycket ville min fru känna att hon hade närhet till föräldrar, svärföräldrar och så vidare.
– Vi kollade med Djurgården, men dom hade då (Gustaf) Wesslau och Tim Sandberg. Dom trodde inte att jag skulle kunna ta en förstaroll i Djurgården och var nöjda med vad dom hade. Jag fick nej från Djurgården, vilket gjorde rätt ont.
– Markus Näslund, som var sportchef i Modo då, ringde mig. Han frågade om jag kunde komma och träffa honom och Peter (Forsberg) på Griffins Steakhouse för att käka lunch. Dom sa att Modo inte hade haft en förstamålvakt sedan Karol Krizan. Nu ville dom satsa på en bra förstamålvakt.
– Anton Forsberg var andramålvakt. Dom trodde mycket på honom. Dessutom hade Modo (Linus) Ullmark i systemet. Modo ville få in någon som även kunde hjälpa dom två.
– Jag åkte upp till Örnsköldsvik och kände att det skulle vara bra för familjen, ingen trafik och närhet till allt. Frugan tyckte också vi skulle köra på det.

”FÅR FORTFARANDE GÅSHUD NÄR JAG TÄNKER PÅ DET”

Säsongen i Modo var också en av hans bästa i karriären.
– Det gick jättebra. Bland annat hade det med Maciej (Szwoch), målvaktstränaren, att göra. Vi hade ett jättebra samarbete och jag fick en väldigt bra utväxling. Vi gick till slutspel och pressade Skellefteå i sex matcher och dom var verkligen grymma då.
– Jag gjorde ett av mina bästa slutspel även om det var kort. Jag känner en stolthet över den säsongen, att vi som lag kunde ta Modo från icke slutspelslag till ett slutspelslag.
– Ulf Samuelsson och Peter Andersson var där som tränare, vilket passade mig bra eftersom jag visste det här nordamerikanska sättet. Dessutom var vi ett kul gäng, Dick Axelsson, Jonas Ahnelöv, Nicklas Danielsson… Tyvärr åkte Djurgården ur elitserien samma säsong. 

Idag är jag otroligt tacksam för att ”Challe” Berglund tog det där samtalet – han har en stor del i att jag fick avsluta min karriär i Djurgården

Mikael Tellqvist återvände till Riga efter säsongen i Modo. Där blev han kvar i två säsonger innan det blev dags att ”komma hem” till Djurgården.
– Jag hade haft två bra säsonger i Riga. Dom ringde efter säsongen i Modo och frågade om jag ville komma tillbaka eftersom dom gillade mig som person och målvakt. Riga är en fantastisk stad och jag har fortfarande vänner där.
– Efter min andra säsong där, ”Challe” (Berglund) ringde mig just innan Djurgårdens kval skulle börja. ”Finns det något intresse av att komma hem?” Jag tyckte att jag hade mycket hockey i mig fortfarande så jag sa ”Går ni upp kommer jag hem”.
– Jag och farsan satt på Hovet och följde sista matchen mot Västerås, dyng-nervös. Västerås tog ledningen med 1-0. Sedan vände Djurgården och gick upp till 6-2. Samtidigt mötte AIK Rögle som behövde vinna med ganska många mål.
– Rögle började göra mål och då gick stämningen på Hovet ner. Helt plötsligt hördes det på läktaren att AIK hade kommit i kapp. Direkt blev stämningen mycket högre. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det, säger Tellqvist och visar en av armarna där huden knottrat sig. 

Var du lite AIK:are då?
– (Skratt) Ja, det är enda gången i hela mitt liv som jag hållit på AIK. När Djurgårdarna stod där nere på isen och jublade efter slutsignalen visste jag att jag skulle få avsluta min karriär med att spela i Djurgården.
– Idag är jag otroligt tacksam för att ”Challe” Berglund tog det där samtalet. Han har en stor del i att jag fick avsluta min karriär i Djurgården. 

VAR MED I OS 2002: ”EN MATRESA FÖR MIG”

Mikael Tellqvist VM-debuterade 2000 i Ryssland och gjorde sitt andra VM-framträdande året efter.
– I Köln. Då hade jag etablerat mig på ett helt annat sätt. Jag hade vunnit två SM-guld, blivit draftad och så vidare. Samtidigt var jag fortfarande väldigt ung, skulle fylla 22 år. Det är ingen Rasmus Dahlin ålder, men på den tiden var det ungt som målvakt att spela VM.
– Tommy (Salo) var förstamålvakt och spelade flest matcher. Vi förlorade semin mot Tjeckien och jag har för mig att Tommy sa att han inte ville spela om någon bronspeng. Vi mötte USA i bronsmatchen och vann den. Efter matchen fanns det en bild på mig och Mats Sundin tillsammans. Vid bilden stod det ”i höst spelar dom tillsammans”.
– Där och då kände jag mig redo att ta nästa steg. Jag hade spelat två VM-turneringar och nu var det dags att kliva över. 

2002 fick han chansen att spela sin första OS-turnering, en turnering som slutade i moll efter att det starka svenska laget blev utslagna av Vitryssland i kvartsfinal.
– Det var en matresa för mig. Tommy (Salo) och Johan Hedberg var målvakterna som fick stå. Den säsongen spelade jag i farmarlaget. Jag kom med för att Hardy (Nilsson) visste vart han hade mig, vilken person jag är och att jag inte skulle ställa till något trubbel som tredjemålvakt. 

Var det ändå en nyttig erfarenhet att vara med på ett OS?
– Ja, det tycker jag absolut. Det här var efter 9/11 så säkerhetsmässigt var det extremt hårt. Det jag tyckte var tråkigt med OS, vilket det fortfarande är, var att det var långt mellan eventen. Bland annat åkte vi upp till skidåkningen. Dit var det en och en halv timmes resa. Det var där (Per) Elofsson gick in i väggen och Johan Mühlegg dopade sig. 

VAR PÅ ISEN I KLASSISKA VÄNDNINGEN

Vid VM 2003 spelades en nu klassisk match mot Finland som gick upp till ledning med 5-1 innan Tre Kronor vaknade till.
– Vid 5-1 kände jag Hardy bränna hål i nacken på mig ”hoppa in”. Teemu Selänne fick ett friläge från toppcirkeln. Jag gjorde en räddning. Efter det gick vi upp och gjorde 5-2. Den räddningen var extremt viktig för matchen.
– Det blev en typ av hopp och skapade en oro hos finnarna. ”Ska vi tappa det här”. Hemmaplan, fullsatt, Hartwall, karnevalsstämning, det hälldes öl på spelare och häcklades från läktarna. Peter Forsbergs solo mål och sedan ”Pebbens” (Per-Johan Axelsson) styrning till 6-5.
– Efter det fick jag spela mot Slovakien och finalen. Det blev till slut silver. 

World Cup 2004 blev inte någon direkt rolig historia för Tre Kronor.
– Hardy Nilsson var nog då ganska färdig med landslaget. Han hade haft tufft, men även lite otur med OS 2002 och sedan då World Cup.
– Tommy (Salo) började stå i den turneringen också. Sedan fick jag spela mot Finland och även mot Tjeckien där jag gör det helt okej, men inte jättebra. Sedan möter vi Tjeckien igen men på hemmaplan och blir utskåpade.
– Det var tufft och en av första gångerna jag känt att jag inte ville visa mig ute på stan. Samtidigt är det där den mentala träningen kommer in. Man tror ofta att man är viktigare än vad man egentligen är. Som hockeyspelare tror man lätt att alla hatar än och så vidare, men det håller oftast bara i sig i en eller två dagar. Trots allt är det bara en hockeymatch och att förlora är sådant som kan hända. 

”OS-GULDET VAR HÄFTIGT”

Du fick även vara med om att vinna OS-guld i italienska Turin.
– Det var häftigt. OS-byn var bättre i Salt Lake. I Turin fanns det inte så mycket att göra, vilket kanske var bra. ”Henke” (Lundqvist) var såklart ohotad etta. Jag och Stefan (Liv) alternerade lite som tvåa och trea.
– Jag stod en match, den nu berömda mot Slovakien (0-3). Min roll under OS var mycket att peppa och så vidare. Mattias Öhlund gick sönder så Bengt-Åke (Gustafsson) fick kalla in Ronnie Sundin som var på Gran Canaria. Han fick komma in där och vinna OS-guld.
– Det gick även bra för damerna som vann silver det året. Vi hade varit och tränat. Då kom tjejerna i korridoren efter att ha vunnit mot USA. Det var ”high five” med hela damlaget. Någonstans gav det ändå lite energi till oss som spelare. ”Kan dom så kan vi”.
– Vi mötte Schweiz i kvartsfinalen och vann ganska enkelt, vilket vi gjorde även mot Tjeckien i semifinal. Finalen var jämn. ”Henke” var grym i målet, vi skapade mycket men (Antero) Niittymäki var grym i finska målet. Sedan kom det här 2-1 målet av Nicklas Lidström framspelad av Mats Sundin och Peter Forsberg. I slutet gjorde ”Henke” den här räddningen där Olli Jokinens puck tar på hans klubbhandske. 

Mikael Tellqvist spelade sin sista VM-turnering 2008 i Quebec.
– Från början var det jag, Stefan och Erik Ersberg. När Rangers åkte ur, vi fick inte höra någonting, men helt plötsligt dyker ”Henke” upp på samling. ”Okej, vad är det som händer?”.
– Både jag och Stefan förstod att VM var slut för oss, att vi inte skulle få spela så mycket mer. Det var sista gången jag och Stefan hängde under en längre tid.

VAR NÄRA VÄN MED STEFAN LIV

Nu bortgångne Stefan Liv var en nära vän till Mikael Tellqvist. Dödsbeskedet är också något som satt djupa spår i honom.
– Vi var sådana vänner som kanske inte alltid hördes, men när vi sågs kände det som att vi setts igår.
– Jag var i Modo då olyckan skedde. Vi hade haft en ganska hård träning. Efter åkte vi hem till Nicklas Danielsson eller Dick Axelsson för att kolla på matchen mellan finallagen från säsongen innan. KHL startar alltid med den matchen. Då kom det upp rullande att ett plan från Yaroslavl kraschat.
– Först tänkte jag ”Shit, där spelar Stefan”. Jag tog upp telefonen och ringde Stefan. Signalerna gick fram, vilket var lite läskigt. Sedan såg vi ordförande komma ut på isen när spelet var igång. Jag minns att jag tänkte ”Vad är det som händer?”. Han sa i mikrofonen att Lokomotiv Yarsolavls plan hade kraschat och att matchen måste avbrytas.
– Jag ringde min fru Sara för att höra vad hon hade hört. Vi förstod ganska snabbt att det var Stefans plan eftersom det var på väg till Minsk.
– Året innan hade jag varit på den där flygplatsen och sett alla lösa hundar som sprang omkring där. Allt var hemskt, men hemskast var det ändå för Anna och barnen.

Det var tragiskt för deras familj, hockey-Sverige och hela Jönköping

Har du kontakt med dom?
– Vi har träffat dom flera gånger efteråt och även haft kontakt med hennes nya man. Jag håller lite koll på Herman som dessutom står i mål. Han är extremt lik Stefan. Det är en kopia. Herman har lidit mer av att förlora sin pappa än vad Harry har gjort. Det var tragiskt för deras familj, hockey-Sverige och hela Jönköping. 

”HAR HAFT EN VÄLDIGT FIN KARRIÄR”

Hur har ditt liv sett ut efter karriären på isen var över?
– Stressmässigt har det varit lugnt och skönt. Hockeyn hade alltid varit det roligaste jag visste fram till sista två månaderna i min karriär, lite grann som för Tommy, men då kom Adam (Reideborn) och spelade jättebra.
– Det var inte kul att komma till rinken längre och som att ingenting fungerade. Jag hade säkert kunnat mjölka något år ytterligare utomlands, men som målvakt har man ett stort ansvar för alla runtomkring också. Skulle jag gå in halvhjärtat i någonting kanske jag skulle förstört någon annans karriär.
– Min styrka och svaghet har varit att jag brytt mig om alla andra i laget också. Efter karriären har jag mycket nytta av det, men under karriären skulle jag kanske varit lite mer egoistisk. Samtidigt är det den person jag är. Jag har haft en väldigt fin karriär och fått uppleva många länder, fått vinna många medaljer och så vidare. Det jag är mest stolt över är att jag aldrig gav upp drömmen, avslutar Mikael Tellqvist. 

Foton: Bildbyrån, om inget annat anges.