"Med facit i hand tog jag kanske på mig för mycket ansvar"

En av svensk hockeys mest meriterade spelare valde att vända hem till Sverige efter två Stanley Cup med New York Islanders. Valet föll då på Leksand, hemma i Dalarna.
– Det var i Leksand jag ville spela och det blev inga två år utan det blev i stället nio, säger Tomas Jonsson.

Tomas Jonsson är en av svensk hockey största backar genom alla tider. Han har bland annat varit med om att vinna två Stanley Cup med New York Islanders.

Under Tomas Jonssons åttonde säsong i Islanders meddelade klubbens general manager, Bill Torrey, att Jonsson hade blivit köpt av Glen Sather i Edmonton Oilers. Där kom han att spela tillsammans med stora namn som Mark Messier, Glenn Anderson, Jari Kurri och Grant Fuhr. Trots ett fint kontraktsförslag efter säsongen från Edmonton valde Jonsson att återvända hem till Sverige.
– Äldsta dottern, Camilla, var sju år då och skulle börja skolan och trots att vi pratade svenska när vi var i huset i New York talade hon mer engelska än svenska. Vi valde att flytta hem samtidigt som jag själv ville börja en utbildning för ett fortsatt liv efter hockeyn.
– Vi ville bo i Falun och jag kunde tänka mig att spela hockey ytterligare en eller två säsonger. Innan jag hade flyttat hem ringde Dan Labraaten mig och frågade om jag var intresserad av att spela för Leksand. Ja, ja jag kommer till er svarade jag men Danne trodde väl inte riktigt på det.
– Jag ville ju spela ishockey ett par år till och något annat alternativ än Leksand fanns aldrig för mig. Det var i Leksand jag ville spela och det blev inga två år utan det blev i stället nio säsonger. Mest berodde det på att vi hade enormt roligt tillsammans i Leksand under mina år i klubben.

"Visste hela tiden att det skulle ordna sig"

Tomas Jonssons första säsong i Leksand slutade med att Luleå vann den avgörande kvartsfinalen med 3-2. Leksands och Tomas Jonssons två säsonger därpå blev betydligt tuffare då det båda åren blev spel i hockeyallsvenskan efter jul.
– Första året i allsvenskan och kvalserien var jobbigast. Vi vann den allsvenska finalen, som det då hette, mot Frölunda med 3-1 i matcher och höll oss kvar i Elitserien. Jag hade satt en enorm press på mig själv och när vi väl hamnade i kvalserien tappade jag all glädje och kände i stället bara oro för att vi skulle åka ur. När slutsignalen ljöd efter den fjärde matchen och det stod klart att vi var klara för elitserien släppte all press och en enorm glädje och lättnad infann sig. Känslan var fantastisk när vi åkte omkring där på isen i ”gamla ladan” och blev hyllade av alla fansen.
– Andra året i kvalserien var jag egentligen aldrig orolig utan vi hade ett så pass bra lag att vi visste hela tiden att det skulle ordna sig.

Var det naturligt att du direkt vid din ankomst till Leksand skulle kliva i en ledarroll som spelare?
– Det bara blev så eftersom jag just kommit hem från NHL och dessutom spelade jag i landslaget…
Tomas tystnar lite innan han fortsätter:
– Med facit i hand tog jag kanske på mig för mycket ansvar för snabbt. Men samtidigt ville jag ju så enormt mycket med hockeyn och Leksand.

Ditt roligaste minne eller bästa säsong med Leksand?
– SM-slutspelet 1997 då vi förlorade semifinalspelet mot Färjestad med 3-2 i matcher. Jag tror inte mindre än fyra av matcherna gick till ”sudden”.
– En annan riktigt bra säsong var 1993/94 då vi hade Wayne Fleming som coach och vann elitserien. Vi hade ett riktigt bra lag då men jag vill nog säga att OS-turneringen i Lillehammer gjorde att vi inte vann guld det året eftersom vi hade väldigt många av våra spelare med där (Tomas Jonsson, Jonas Bergqvist, Niklas Eriksson, Roger Johansson, Magnus Svensson, Greg Parks och Peter Ciavaglia).
– Det var ganska turbulent under en tid i Leksand och mellan åren 1989 och 1992 hade vi inte mindre än åtta olika tränare (Christer Abris, Hans ”Lill-Mele” Eriksson, Bengt ”Fisken” Ohlson, Dan Labraaten, Staffan Tholson, Roger ”Sotarn” Lindqvist, Dan Söderström och Olle Öst.). Sedan kom Olle Öst och Björn Doverskog in och styrde upp Leksand då man bland annat tog in Wayne Fleming som tränare.
– Jag minns första träningen med Wayne när vi fick åka runt med namnlappar på hjälmarna och göra basic-övningar för att verkligen få killarna att börja om från början, skrattar Jonsson som avslutade sin karriär som spelare säsongen 1997/98.