Lyfte Stanley Cup vid fyra tillfällen – Old School Hockey Stefan Persson

Han tillhör en exklusiv skara i Sverige. Med hela fyra Stanley Cup-titlar och två SM-guld gjorde Stefan Persson ett rejält avtryck från sin backposition under sin framgångsrika karriär. I dagens Old School Hockey möter ni Sveriges första Stanley Cup-vinnare, som minns tillbaka på sin tid i New York Islanders.
– Vi hade killar som verkligen jobbade stenhårt och visade en stor ödmjukhet. Samtidigt gjorde vi några bra drafts som gjorde att alla bitar föll på plats, säger han.

Många av Brynäs storspelare har sina rötter i Norrbotten. Stefan Persson, som efter sin tid som dubbel svensk mästare i Brynäs även kunde titulera sig fyrfaldig Stanley Cup-mästare, är inget undantag.

Stefan Persson kom som 19-åring till Brynäs 1973 efter att ha blivit mycket omtalad för sitt fina backspel hemma i Piteå.
– I början på 70-talet spelade jag med Piteå i gamla division 2, alltså det som idag motsvarar Hockeyallsvenskan. Vi hade ett ganska bra lag och intresset för hockeyn där uppe var ganska stort. Speciellt eftersom det fanns många bra lag i våra serier, bland annat Skellefteå och Clemensnäs, berättar Stefan Persson.
– Vi krigade även mot Luleå under de här åren. Jag minns min debut i Piteås A-lag då jag var 15 eller 16 år. Det var just borta mot Luleå inför 4 500 åskådare, så visst var intresset stort den här tiden. Även Boden hade väldigt bra lag under åren jag spelade i Piteå.

Under någon säsong spelade Munksund i Division 2 och Piteå i Division 3, var de rent av lite storebror till Piteå IF under den här tiden?
– Nja, storebror vet jag inte om Munksund var någon gång. Jag spelade i alla fall flera heta derbyn mot Munksund. En match som jag minns ganska väl var då jag och Lasse Lindgren spelade backpar tillsammans och vi låg under med 5-4 när en minut återstod. Vi lyckades vända matchen och vinna med 6-5.

Tiden i Piteå

Spelade du och Lasse Lindgren som backpar under hela er tid i Piteå IF?
– Ja, fram till att Lasse stack till Skellefteå 1972. Vi bodde på samma gata hemma i Piteå, den gatan som ledde fram till idrottsplatsen faktiskt.
– Jag minns att Lasse hade en gammal folkvagn som han åkte runt i. En gång då jag åkte med höll jag på att ramla ut genom bildörren eftersom låsen och standarden på hans gamla ”bubbla” inte var den bästa, skrattar Persson.

Vad kom gamla världsmästarbacken Hans Svedberg att betyda för dig som spelare?
– Hasse var från Piteå precis som jag och jag minns att han klev in och spelade någon säsong innan jag kom upp i A-laget.
– Det var en annan gammal Skellefteå- ikon som lyfte upp mig i A-laget, Göte Almqvist. Jag minns att vi körde mycket två mot noll och två mot ett på träningarna. Det var genom den träningen och Göte som jag lärde mig slå ”flippassningar”, något som dagens spelare knappt klarar av längre. Med den tidens mått mätt var Göte en väldigt bra tränare.

Efter en framgångsrik säsong med Piteå 1972/73 valde Stefan Persson att flytta till Brynäs.
– Jag var mer eller mindre i kontakt med alla storklubbar utom Färjestad efter den säsongen. Bland annat var jag ner till Stockholm en sväng för att hälsa på både AIK och Djurgården.
– Många av mina kompisar från juniorlandslaget och TV-pucken spelade i olika lag runt om i Sverige, men i Brynäs fanns redan Leif ”Tusse” Gustafsson, som var från Boden. Dessutom hade flera norrlänningar lyckats där tidigare. Som nittonårig norrlänning lockade inte Stockholm speciellt mycket och det fanns inga stora pengar att tala om på den här tiden. Valet var i stället var jag skulle få den bästa hockeyutbildningen. Med tanke på hur dominerande Brynäs hade varit under många år så gjorde jag valet att skriva på för Brynäs.

Flyttade till Brynäs

Var du även delaktig i att Jan Asplund flyttade ner till Brynäs?
– Janne var från Piteå han med och vi hade spelat en del tillsammans där uppe så lite delaktig var jag nog.

Hur var omställningen från spel i Division 2 med Piteå till allsvenskan och spel med Brynäs?
– Den gick ganska bra. Redan från början fick jag vara med och även om det var en viss omställning kom jag in i allt nytt ganska snabbt.
– Första träningen med Brynäs minns jag ganska väl. Jag hade åkt nattåget ner från Piteå och sovit ganska dåligt. Direkt från tåget var det bara att åka och byta om, varpå vi stack iväg till skidbacken i Hemlingby. Jäklar vad vi sprang, ha ha…
– Visserligen hade vi tränat ganska bra hemma i Piteå, men det var inte alls på samma nivå som man då gjorde i Brynäs. Jag har varit ganska tunn under hela min karriär och långt ifrån de 90 kilo som alla juniorer ligger på idag, så jag var inte riktigt förberedd rent fysiskt på den omställningen.

Hur togs du och det yngre gänget emot av Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, ”Lill-Prosten” Karlsson, Wille Löfqvist och det äldre gänget?
– Bra. Visade du ”hungrigheten” så blev man direkt accepterad i laget. Vi hade ett fantastiskt bra lag. Tommy Sandlin satte ihop mig, Jan-Erik Silfverberg, Martin Karlsson, ”Krobbe” Lundberg och Stefan Canderyd. Kunde vi spela jämt med Tord och Lars-Göran på träningarna så kunde vi stå upp bra mot alla spelare i allsvenskan.
– Tommy Sandlin gaddade ofta ihop oss unga killar mot det äldre gänget. Exempelvis kunde Martin Karlsson reta ”Stigge” Salming till han blev alldeles galen på honom. Jag tror just den atmosfären och inställningen att hela tiden vilja bli bäst sporrade oss till framgångarna som kom något år efter att jag kommit till Brynäs.

Aldrig aktuellt med Kiruna

Redan första säsong stötte du och Brynäs på Borlängeklubben Tunabro. Hemma i Gavlerinken vann ni det mötet med hela 15-0. Har du talat med Anders Kallur, Göran Högosta och Roland Eriksson om den matchen efteråt?
– Det kanske man har någon gång, skrattar Stefan Persson.
– Jag minns ganska väl en annan match. Hasse Öhgren, som också kom från Piteå, hade gått till Modo. Han och Modo kom ner till Gavlerinken (75/76) och fick ordentligt med däng, 11-2. Hasse hade det lite jobbigt den matchen och jag kände verkligen både för honom och Modo då.
– Visserligen hade Inge Hammarström och Börje Salming åkt över till Toronto och första åren efter det var vi inte det ledande laget i Sverige, men åren efter det hade vi verkligen ett jättebra lag och vann också två SM-guld.

Kiruna AIF gick upp i allsvenskan samma år som du flyttade till Brynäs, var det nära att du kom att flytta dit i stället?
– Det var, som sagt, många klubbar som hörde av sig, men det var aldrig riktigt nära att jag skulle spela för just Kiruna.

Efter att missat guldet båda dina första år i klubben, vad tog er hela vägen 1976?
– Vi höjde oss hela tiden successivt och var redan nära året innan då vi var i final mot Leksand. Flera av de äldre spelarna fanns kvar, bland annat hade Tord Lundström kommit tillbaka efter spel i Detroit Red Wings. Sedan var vi flera unga spelare som ”Krobbe”, Martin Karlsson, Silfverberg med flera som gjorde att vi gemensamt tog laget upp ytterligare en dimension.
– Laget var ganska komplett rakt över hela linjen och hela tiden sporrade vi varandra till att bli bättre.

Minnen av SM-guld

Vilket är ditt starkaste minne från guldåren?
– ”Krobbe” är den första jag tänker på. Speciellt när han står framför Färjestads målvakt Lennart ”Nenne” Andersson och gör tjugosju dribblingar innan han lägger in pucken i målet, ha ha…
– Innan vi skulle till och fira guldet det året var jag hemma hos ”Krobbe” och Liselotte. ”Krobbe” hade spelat in det där målet på video och skulle se på det gång på gång innan vi kunde gå i väg. Typiskt ”Krobbe” kan man väl säga.
– Ett annat starkt minne var då Stefan Canderyd gjorde det avgörande målet i förlängningen mot Färjestad 1976.

Det sista Stefan själv gjorde i Brynäs tröjan var 9-3-målet på Färjestad i den sista finalen 1977.
– Ja, det var något direktskott som jag fick bra träff på och som letade sig in i målet. Jag var ju inte direkt känd då som någon större målskytt så det var ganska kul att den letade sig in. Fast finalen var då sedan länge avgjord.

När togs första kontakten med New York Islanders?
– Första gången jag hörde något om Islanders var när jag draftades 1974. Det var mitt i natten som Des Moroney ringde mig och sa på sin amerikansk-svenska att jag var draftad. Des var kompis på något vis från tiden i Kanada med klubbens coach Al Arbour. Jag förstod väl inte riktigt vad det handlade om och var nog heller inte först medveten om vem det var som ringde. Morgonen efter var det bara att gå upp och slå i kartboken för att se var i USA Long Island låg.
– Efter VM 1977 i Wien fick jag höra att Islanders hade haft en scout på plats för att studera mitt spel och på den vägen hamnade jag och Göran Högosta i Islanders senare den hösten.

”Islanders var lite som Brynäs”

Bryan Trottier, Mike Bossy, Denis Potvin, Bob Nystrom och så vidare. Var dom här killarna stjärnor i NHL redan när du åkte över?
– Grejen var att när jag kom över var Islanders lite som Brynäs var då jag kom dit. Bossy kom samma år, men Clark Gillies, Bob Bourne, Denis Potvin och några ytterligare hade kommit redan åren innan. Resten var ganska gröna spelare.  Alla var visserligen talanger, men framförallt jobbade Al Abour med att utveckla oss.
– Alla trodde att vi skulle lyckas vinna Stanley Cup redan 1979, men den semifinalserien där vi blev utslagna av New York Rangers gjorde att vi i stället började ställa ännu högre krav på varandra. Även om vi var ligans bästa lag krävdes det andra saker för att vinna Stanley Cup. Många gapade och skrek på oss efter att vi blivit utslagna, alla skulle sparkas. Al Arbour körde otroligt hårt med oss under två, tre sommarmånader det året. Då tyckte vi att Al var pest, men efteråt förstod vi att han ville få oss att förstå vad som krävdes av oss.

New York Islanders vann Stanley Cup 1980, 1981, 1982 och 1983.
– Vi hade killar som verkligen jobbade stenhårt och visade en stor ödmjukhet. Samtidigt gjorde vi några bra drafts som gjorde att alla bitar föll på plats. Under grundserien 1979/80 var vi inte speciellt bra, men när det började dra ihop sig till finalspel i april visade alla karaktär. Alla kände att nu jäklar är det vår tur att vinna Stanley Cup.

Kan du klä ord på känslan när Bob Nystrom avgjorde den sjätte finalen mot Philadelphia Flyers 1980 och det blev klart att ni vunnit Stanley Cup?
– Jag var tydligen på isen då, men var på väg att byta. Just att jag var på isen har jag inget minne av själv. Det jag minns är att jag hänger på ryggen på någon av våra spelare, allt bara blixtrar i huvudet och jag liksom alla andra bara skriker.
– Känslan? Den är svår att beskriva, men antagligen lättnad att det äntligen var över. Vi hade jobbat så länge och så hårt tillsamman och nu var vi äntligen där.
– Jag har sett en bild på mig själv från omklädningsrummet efter den finalen där jag sitter med full utrustning och en öl i handen. Den känslan av lättnad som jag kände då minns jag än idag.

Återvände till division 2

Hur var Al Arbour som ledare?
– Jag hade Al i nio år och jag gillade verkligen honom. När man idag talar om en ny röst i båset blir jag allergisk. Manchester United hade väl samma tränare i över tjugo år?
– Al kunde se talangen hos spelarna och fick oss att göra jobbet varje dag och foga sig till övriga gruppen. Han såg vilka som passade i powerplay och i boxplay. Han var heller inte rädd för att plocka bort spelarna som inte passade in.
– Vi hade ungefär samma sexton spelare under flera år. Under våra guld år 80-83 hann Philadelphia med att byta ut två hela lag. Där har du lite av skillnaden. Samtidigt blev det lite av vårt fall åren efter. Jag minns att vår General Manager, Bill Torrey, sa att han hade väldigt svårt att plocka bort spelare som gjort så mycket för klubben.

Varför valde du Borås när du återvände till Sverige?
– Jag var 34 år då och jag hade väl lite kontakter med HV71. Även Frölunda var i kontakt med mig, men dom låg inte i elitserien då. Jag har för mig att Thommie Bergman var tränare där då.
– Jag köpte ett företag i Borås i samma veva och spelade väl ingenting på ett par år. Så att det blev spel i Borås var mer en kul grej samtidigt som Nikolai Drozdetsky kom till klubben.

VM 1977 blev Stefan Perssons stora internationella genombrott. Hans ”Virus” Lindberg var förbundskapten. Tre Kronor spelade hem ett silver som efter två stormatcher mot Sovjet klassades näst intill som lika stort som ett guld.
– Inför turneringen var vi verkligen jättesågade i media efter att bland annat förlorat en träningsmatch mot ett halv tjeckiskt B-landslag nere i Prag samma säsong. Vi hade ett ganska oprövat lag, men turneringen kom att bli en riktig språngbräda vidare i karriären för många av spelarna. Det visade sig att killarna som ”Virus” tagit ut inte var så pjåkiga i alla fall. ”Virus” själv hade en stor del i framgången genom att skapa en väldigt trevlig stämning kring laget.

Stjärntätt i Canada Cup

Hur upplevde du kanadensarnas brutala ishockey?
– Det var den stora plumpen i turneringen. Deras uppförande hade ingenting med hockey att göra. Lars-Erik Ericsson (idag Ridderström) fick en klubbspets i ögat och länge trodde vi att Kent-Erik Andersson hade fått mjälten spräckt efter en mycket ful spearing.
– Första matchen stod vi upp bra, men i slutspelet vek vi ned oss. Jag var själv inte rädd och har heller aldrig varit det i en hockeyrink, men visst fanns det spelare hos oss som tyckte att det här var ganska obehagligt. Något som jag har full förståelse för.

Canada Cup 1981 var tänkt som en klang och jubel-föreställning för Tre Kronor. Börje Salming, Kenta Nilsson, Ulf ”Lill-Pröjsan” Nilssonn, Anders Hedberg, Tomas Jonsson, Thomas Gradin, Pekka Lindmark, Pelle Lindbergh, alla var på plats. Så även Stefan Persson.
– Vi gjorde bra träningsmatcher och känslan i gruppen inför turneringen var väldigt bra. Inledningsmatchen mot USA, som vi förlorade med 3-1, kom att bli väldigt olycklig för oss. Vi gjorde gigantiska misstag, hamnade fel och resten av turneringen handlade mest om prestationsångest. Vi slog Finland och dom poängen var de enda vi tog i den turneringen.
– Vi hade Sveriges bästa spelare med, men själva laget var inte speciellt välkomponerat.

Anders ”Ankan” Parmström och Jan-Erik ”Biffen” Nilsson var förbundskaptener under turneringen. Var dom för oerfarna på den här nivån?
– Jag kom ihåg att vi inför matchen poängterade att USA hade ett väldigt bra lag, men trots det så underpresterade vi. Visst var kanske coachningen inte alltid den bästa, men vi hade så pass bra spelare att vi skulle klarat av att göra ett bättre resultat än vi gjorde. Det går inte att skylla det på ”Ankan” och ”Biffen”.
– Det här misslyckandet och finalen med Brynäs 1975 som vi förlorade mot Leksand är dom två största besvikelserna under min hockeykarriär, avslutar Sveriges första Stanley Cup-vinnare.

TV: Experten: Det är Rangers fördel mot Tampa Bay