“Ambulansen har redan varit här och han är dödförklarad”

I december 2006 avled en av svensk ishockeys viktigaste och mest framgångsrika tränare. Tommy Sandlin blev 62 år gammal. I en lång intervju med hockeysverige.se ger “hockeyprofessorns” dotter Lena Sandlin en intim bild av en nytänkande tränare med ett stort hjärta.
– Pappa hade alltid många spelare hemma. Det kunde vara kärleksproblem, en mamma som fått cancer och så vidare, men han fanns alltid där. Han blev som en livsmentor, berättar Lena Sandlin. 

Foton: Bildbyrån & Privat

Det finns få tränare som haft lika stor inverkan på svensk ishockey som Tommy Sandlin. Han startade sin tränarbana 1968 och var verksam ända fram till 2006, alltså under 38 långa år. Under den tiden vann han sju SM-guld och var förbundskapten för Tre Kronor vid två sejourer som totalt innefattade sex VM, två OS och ett Canada Cup. 

Raden av klubbar han representerat är också lång – Gävle, Brynäs, Modo, Björklöven, Teg, Mora, Leksand, AIK, Tierp och slutligen Trondheim i Norge. Alla spelare kanske inte alltid gillade hans ledarskap, men oavsett omständigheter vann han nästan alltid deras respekt. 

Sandlins kanske största framgång som tränare kom 1987. Vid VM i Wien det året var han med om att bryta en 25-årig guldtorka då han tillsammans med Curt Lindström förde Tre Kronor till ett minnesvärt guld.

Det var inte för inte att Tommy Sandlin ofta kallades “hockeyprofessorn”. Han var eftertänksam och hade många gånger okonventionella lösningar på problem. Som hockeytränare att betrakta var han nytänkande och var inte främmande för att använda annorlunda sätt för att motivera sina spelare.

Anders ”Masken” Carlsson minns en episod under finalserien mellan Brynäs och Luleå 1993 som på många sätt understryker hur Sandlin fungerade. Norrbottningarna vann de första två matcherna med 3–1 och 4–2. När lagen skulle mötas i den tredje finalen av fem hade Luleå chansen att säkra SM-guldet. Men i stället kom allt att vända.

– Vi hade inte spelat dåligt utan det var mera att det var väldigt tufft att möta just Luleå eftersom de hade ett väldigt bra lag.
– Det jag kommer ihåg starkast från just den tredje eller om det var den fjärde finalen var hur Tommy Sandlin höll ett långt tal om samurajer inför matchen. Inte ett ord om hockey utan bara en fängslande och mycket välplanerad historia om gamla krigare i Japan. Den här historien kom vid ett så otroligt bra valt tillfälle och jag minns när vi gick till hallen att vi sa till varandra ”Vi kan inte bara förlora efter att vi hört det här.”
– Vi vann och inför femte finalen var det vi som hade övertaget och vann hela finalserien och blev svenska mästare, vilket var otroligt stort.

Vi hade en liten rutin när han var hemma mellan jobb och träning att jag fick sitta i hans knä på kontoret nere i källaren. Om det ringde fick jag svara ”Tommy Sandlins sekreterare”.

Tommy Sandlin var inte bara hockeytränare från Gävle. Han var också pappa till tre barn och gift med sin Birgitta. Hans dotter Lena Sandlin bor sedan många år tillbaka i Umeå där hennes pappa var tränare under flera säsonger.

– Jag var sju år når vi flyttade ifrån Gävle. Första åren där gick det bra för Brynäs så då upplevde jag bara att hockey var en stor del av livet. Alla hejade och var glada när de träffade pappa.
– Pappa jobbade mycket. På den tiden jobbade han som byggnadsingenjör på Fritidsförvaltningen samtidigt som han hade Brynäs. Vi hade en liten rutin när han var hemma mellan jobb och träning att jag fick sitta i hans knä på kontoret nere i källaren. Om det ringde fick jag svara ”Tommy Sandlins sekreterare”.

1977 flyttade familjen Sandlin upp till Örnsköldsvik. Där stannade Tommy Sandlin kvar sex år som tränare och var med om att coacha hem klubbens första SM-guld 1979.

– Där gick det lite upp och ner. Under den här tiden hade han landslaget också. När vi kom dit var det som att det var kungen som kom. Som dotter till kungen var det fantastiskt, skrattar Lena Sandlin och fortsätter:
– Vi bodde nära ishallen (Kempehallen), brorsan (Tomas) spelade hockey, jag åkte konståkning och spelade hockey. Allting var väldigt genuint i Ö-vik. Alla kände alla och vi blev en del av samhället direkt då vi flyttade dit.
– Sedan minns jag fortfarande ett speciellt tillfälle. Jag var kanske tio år och hade tagit bussen in till stan eftersom mamma fyllde år. Jag skulle köpa en tårta. På bussen hem när jag sitter med den där tårtan är det två män som sitter där och diskuterar målvaktsuttagningen förra matchen. Det hade varit så fel eftersom Tomas Byberg hade fått stå i stället för Sune Ödling.
– De ondgjorde sig som tusan och jag satt där som tioåring och blev argare och argare. När jag skulle gå av ställde jag mig upp och sa ”det är jävligt lätt att vara efterklok”. Sedan sprang jag ut ur bussen och tårtan var alldeles skadad då jag kom hem. 

"SPRANG HEM OCH VILLE INTE PRATA MED NÅGON"

Lena Sandlin ser också tillbaka på en uppfostran där hon och hennes syskon tidigt lärde sig att hantera liknande situationer.

– Jag, min bror och min syster är uppfostrade i en fantastisk familj. Det fanns så otroligt mycket kärlek mellan mamma och pappa.
– Jag uppfostrades med att ha mycket skinn på näsan och tro på mig själv. Vi har haft mycket diskussioner om allt mellan himmel och jord. Allt från människosyn till värderingar, hur man uppför sig, vad som är rätt och fel och så vidare. Det här har gjort att jag känt mig väldigt säker i vem jag är. Då kanske det var lättare att göra en sådan sak som det jag gjorde på bussen.

När det blåste som mest kring din pappa, han fick en del kritik som förbundskapten och även i slutet av sin tid i Modo, hur hanterade du som dotter det här?
– Jag vet att jag gick hem från skolan då det stod ”Sandlin sparkad”. Det var då han varit förbundskapten för Tre Kronor. Jag sprang hem och ville inte prata med någon eftersom jag först ville veta vad som hade hänt. Ha fakta. Sedan kunde jag träffa folk igen för då kunde jag säga som det var.
– Klart att det var jobbigt ibland. Vi bodde i Ö-vik, ett brukssamhälle, och hur det gick för Modo var det viktigaste. Utifrån att vi pratade så mycket om hockeyn hemma, laguttagningar och han hade videoanalyser tidigt…
– Pappa hade en Beta-Max-apparat, han förklarade för oss och var väldigt öppen med sina tankar. Jag var nog ändå ganska trygg i vad som hände och visste varför det gått dåligt. Då tog det inte lika hårt vad folk runt omkring sa. 

Lena Sandlin berättar också att det kunde hända att hennes mamma gav råd till "Hockeyprofessorn" vilka som skulle spela kvällen därpå.

– Ibland var mamma lika delaktig i laguttagningarna som pappa var eftersom det var något som vi diskuterades oss fram till eller vad man ska säga.
– Han lyssnade otroligt mycket på mamma vad hon tyckte och tänkte. Sedan var det naturligtvis alltid han som fattade besluten, men vi hade en ständigt pågående diskussion om egentligen allt. 

Vad det bara hockeysnack där hemma eller kunde det pratas om andra mer vardagliga ting?
– Allt utgick från hockeyn måste jag erkänna (skratt). Pappa sa alltid att ett hockeylag är som ett samhälle i miniatyr. Allt som händer i samhället kan hända i ett hockeylag.
– Han pratade mycket om att hur en kille skulle prestera på isen handlade om hur han mådde privat. Hade han problem med tjejen kanske han inte presterade lika bra på isen, eller om en förälder var sjuk eller något liknande.
– Pappa hade alltid många spelare hemma. Vi barn var alltid runt omkring så det var inga konstigheter. Det kunde vara kärleksproblem, en mamma som fått cancer och så vidare, men han fanns alltid där och var väldigt öppen med det här och det var inga konstigheter kring det inför oss barn.
– Jag tror att många av killarna behövde och uppskattade också att pappa alltid försökte finnas där för dem. Han blev som en livsmentor.

Det låter som han ändå var en ganska närvarande pappa trots det speciella yrket han hade?
– Ja, absolut. När han hade både Modo och landslaget var han borta oerhört mycket. Vi hade fasta telefontider när han ringde. Han ställde alltid rätt frågor om hur vi hade haft det i skolan, på konståkningen eller vad det kunde vara. Det var inte långa samtal, men jag kände att han fanns där och brydde sig.
– När han var hemma pratade vi oerhört mycket. Jag ser min barndom och uppväxt som ett pågående samtal om allt. Dessutom kompletterade han och mamma varandra fantastiskt bra. Mamma var 13 år och pappa 14 när de träffades så de blev på något sätt som en enhet, skrattar Lena Sandlin och tillägger:
– Jag kan inte önska mig en bättre uppväxt än den jag hade. 

Lars Molin, svensk mästare med Modo 1979: 

Lena, kunde du känna en stolthet under din uppväxt över vad pappa presterade?
– Jag kände mig mer stolt över honom som människa än SM-gulden och medaljerna han var med om att vinna. Jag vet att jag kunde känna mig stolt då han, även mamma var med ibland, suttit med någon av spelarna eller spelartjejerna för den delen, var lite upplyfta, ”wow, vilken mamma och pappa jag har”.
– Pappa såg verkligen människor, vad de behövde och vad han skulle trycka på för att de skulle utvecklas.

När du i dag hör vad han betytt för svensk hockey, hur känner du då?
– Klart att jag är jättestolt över min pappa. Han kanske inte var den traditionella hockeytränaren. Han var otroligt analytisk och eftertänksam. Till exempel studerade han basket ganska mycket för att få nya idéer och impulser.
– När han bodde här i Umeå hade han mycket kontakt med Ronny Lorentzon, professor i idrottsmedicin. Nya träningsmetoder och ny forskning. Han var så otroligt intresserad och ville utvecklas hela tiden. Däremot var han inte den typiska hockeytränaren som fanns på den tiden. Därför tror jag att han var lite banbrytande också. 

Ett av Lena Sandlins finaste hockeyminnen från sin pappa är från Wienerstadthalle i Wien 

– VM-guldet 1987 var helt galet. Då bodde vi här i Umeå samtidigt som det var många Björklöven-spelare med. Det är en av gångerna jag kommer ihåg att jag verkligen var jätte, jättestolt. VM-guldet är också något jag kan vara stolt över än i dag. 
– Nu dog pappa så tidigt så det är mest min äldsta son hann prata med morfar på det sättet och varit på hockey tillsammans med honom. Idag är han otroligt intresserad av hockey. De andra två barnen är inte det på samma sätt. Där har jag nog inte kunnat förmedla samma känsla som pappa och mamma gjorde till oss barn. Hockey var en stor del av våra liv och det är den fortfarande för mig.

"DET VAR SOM OM HELA VÄRLDEN RÄMNADE"

Det var den 28 december 2006 som Lena Sandlin fick mardrömssamtalet som vände familjens tillvaro upp och ned.

– Det var helt överraskande. Jag och familjen hade varit nere i Gävle och firat jul. Pappa hade, som de sa, haft en hjärtinfarkt. Egentligen skulle de kommit upp och fira jul med oss i Umeå, men då bestämde vi oss för att åka ner i stället.
– Vi hade en jättehärlig jul. Pappa var i och för sig trött och hängning, men han var i alla fall hemma. Han och min äldsta son Sebastian var väldigt nära varandra och pratade hockey under nästan hela julhelgen. Han fick en trunk med full hockeyutrustning av morfar som han fick mormor att springa iväg för att köpa då han var på sjukhuset.
– Dessutom hade han beställt en Toronto Maple Leafs-tröja med Sandlin på ryggen åt honom. Från den julen minns jag mest att ”Sebbe” sitter i knäet på morfar. Det här kan kännas lite konstigt, men han berättade då om alla medaljer. Tillsammans tittade de på guldmedaljen. Medaljerna låg alltid annars i ett skåp, men nu tog han fram dem och visade ”Sebbe” samtidigt som han berättade minnen från allt det här.
– Så här i efterhand var det här sista chansen för honom att ge Sebastian de här berättelserna och stunden. ”Hm, kände han det här på sig?” Det får vi aldrig svar på.

Efter att ha firat jul i Gävle återvände Lena Sandlin och hennes familj till Umeå.  

– Brynäs hade spelat mot Linköping. Pappa ringde efter den matchen så han och ”Sebbe” kunde göra en matchanalys. Sedan ville han prata med mig eftersom han hade problem med datorn. Då skrev han krönikor i Tidningen HOCKEY. Efter att jag hjälpt honom med datorn sa vi god natt och sedan gick vi och lade oss.
– Mamma ringde tidigt på morgonen och bara skrek i telefonen ”Pappa är död”. Då sa jag: ”Nej, mamma det kan han inte vara, har du ringt en ambulans?” Jag blev den här som skulle ta tag i allt.
– Då sa mamma ”Ambulansen har redan varit här och han är dödförklarad”. För mig var det då som om hela världen rämnade…

Tommy Sandlins dotter Lena tystnar en stund innan hon fortsätter:

– Sedan tog det inte mer än 15 minuter innan journalisterna började ringa. Jag hann aldrig falla ner. Saker var tvungen att hanteras och jag insåg att mamma inte klarade av det eftersom hon var i chocktillstånd. Även min lillasyster som bodde i Gävle var också chockad.
– Egentligen hanterade jag media hela den dagen. Sedan flög jag ner till Stockholm där min kusin Björn hämtade mig och körde mig till mamma i Hemlingby. Kommande dagarna kände jag mig mest som en kommunikationscentral.
– Min bror kom också ner. Han tog hand om mamma mycket medan jag satt och svarade på frågor. Då hade jag varit politiskt aktiv länge och upplevde att jag nästan gick in i rollen som pressekreterare så jag kunde inte riktigt ta in det här förrän långt senare. Det var då först jag fick sörja.

Medaljerna låg alltid annars i ett skåp, men nu tog han fram dem och visade ”Sebbe” samtidigt som han berättade minnen från allt det här. 

Mitt i sorgen, hann du ta del av alla hyllningar som din pappa fick medialt?
– Ja, min farfar hade gjort ett klippalbum från pappa var ung fram till att farfar dog i början av 1990-talet. Jag lade allt på hög och tog tag i den biten i efterhand. Då gjorde jag ett klippalbum som i dag finns hemma hos mamma som är sista delen av det farfar hade börjat med tidigare.
– Efter begravningen, då jag kom hem och landade, var det jobbigt eftersom jag egentligen inte hade hunnit med att hantera någonting. Klart att jag hela tiden gick runt och kände sorgen, men att bearbeta och hantera fick jag göra senare.
– Tom Pietilä jobbade på Idrottsmedicin medan jag jobbade på Idrottshögskolan vid Umeå Universitet. Han tog in mig i ett rum och sa ”Lena, du måste sätta dig ner och ta tag i det här. När min pappa dog vet jag hur jag föll efter ett tag då jag inte hade bearbetat det, så det här måste du ta tag i nu”.
– Då gick jag hem och stortjöt… Jag tjöt och tjöt en hel helg. Jag försökte sortera allting. Vad var det som hade hänt och vad hade jag missat.

– Jag kan skratta åt mig själv idag, men det kanske säger något om relationen jag och pappa hade. När han var död ville mamma och min syster åka till honom. De åkte nog dit flera gånger, men jag ville inte se pappa död. Jag ville komma ihåg honom som han var.
– Min syster övertalade mig att åka dit så jag träffade pappa efter att han gått bort. Mamma och min syster kramade pappa. Samtidigt var det enda jag kunde tänka på när jag stod där var att jag ville ha ett USB-minne och tanka ut allt från pappas hjärna så jag hade det kvar. Jag tycker själv att jag var väldigt konstig i det där så jag gick ut efter ett tag medan dom var kvar. Självklart kramade jag också pappa, men det som är bestående från den stunden var att jag ville tanka ut allt så jag hade det kvar, men det kan man såklart inte göra.
– Idag har jag med mig alla visdomsord, lärdomar, värderingar och sådana saker. Det här inser jag idag att hur mycket han har präglat mig. Jag kan se på mina barn hur mycket han har präglat dem genom mig.

Om du blundar och ser din pappa framför dig, vad är den första bild du ser då?
– Pappa skrattade jämt och hade alltid ett stort leende. När jag tänker på pappa gör jag det då han sitter vid köksbordet leende en sen kväll, möjligtvis början på natten, med mammas bullar och mjölk och pratar för det gjorde vi ofta.
– Jag kunde gå upp då han kom hem sent efter någon match. Sedan satt vi och pratade och drack mjölk och åt bullar. Det är pappa för mig, den här närheten, kärleken och allt viktigt vi pratade om då.