Leksands supertrio dominerade svensk hockey: "Rena drömhockeyn"

En av de gamla supertriorna är Dan Söderström, Mats Åhlberg och Dan Labraaten. Leksingarna dominerade både i ligaspelet – och i Tre Kronor.
– I dag blir killarna sura och ringer agenten direkt om dom inte får istid i powerplay, säger Dan Labraaten.

När man pratar de bästa kedjorna i SHL under modern tid är det att halka in på ”Jönssonligan” i Färjestad, med Jörgen Jönsson som center mellan Peter Nordström och Pelle Prestberg, ”Smurfkedjan” i Brynäs med Ove Molin, Anders Gozzi och Peter Larsson eller kanske HV71:s fruktade förstakedja med Johan Davidsson, Martin Thörnberg och Jukka Voutilainen.

Tittar man längre tillbaka i tiden är det emellertid svårt att blunda för den trio med spelare som gjorde Leksands IF till ett sådant potent topplag i mitten av 1970-talet. Det var vid VM i Helsingfors 1974 som en av svensk hockeys mest produktiva kedjor genom alla tider ut exploderade. Kedjan med Dan Söderström, Mats Åhlberg och Dan Labraaten.

Tidigare hade Åhlberg och Söderström oftast haft sällskap av Anders Hedberg i Tre Kronor och Hasse Jax, men även Uffe Mårtensson i Leksand. Labraaten hade å sin sida ofta fått kampera ihop med olika spelare i landslaget, bland andra Hasse Hansson från Mora och Mats Lindh som spelat både i Mora och Frölunda.

I samband med en landskamp mot Finland i februari 1974 valde förbundskaptenerna Kjell Svensson och Per-Agne ”Pära” Karlström att kasta om i formationerna. Man plockade helt enkelt bort Hedberg från Åhlberg, Söderström och satte i stället dit Labraaten.
– Det blev ett lyckokast! Trion spelade rena drömhockeyn emellanåt, sa Tommy Engstrand efter matchen.

Dominerade i VM och i Leksand

Vid VM 1974 gjorde trion sedan 15 poäng. Succén fortsatte med 21 poäng vid VM 1975 och 19 poäng i VM 1976. Och hemma i Leksand i allsvenskan blev det under säsongen 1975/76 hela 146 poäng på 30 matcher. Åhlberg gjorde 51 poäng, Labraaten 38 och Söderström 57. Söderström vann hela poängligan i allsvenskan före Åhlberg och en tredje leksing, Hans Jax. Labraaten slutade elva.

Hockeysverige.se reste upp till Leksand för att träffa dom tre leksingarna som tillsammans har elva SM-titlar. Vi möttes av tre killar som hade väldigt mycket att prata om och skratta åt. Jag kan väl avslöja så mycket som att 45 minuter efter att vi stängt av bandspelaren så satt dom fortfarande kvar och pratade hockeyminnen. Mats Åhlberg och Dan Söderström kom till Leksand från Avesta respektive Horndal redan säsongen 1966/67. Dan Labraaten kom först säsongen efter SM-guldet 1968/69.
Söderström:
– Jag och Matta kom ihop efter jul 1966…
Åhlberg:
– Vi började i olika kedjor. Sedan var det (Rune) Mases som satte ihop mig och Söderström. Efter det spelade vi med Ulf Mårtensson fram till att det han gjorde illa sig. Då kom Jax in, som vi spelade med under många säsonger och efter det kom Danne (Laabraten)
Labraaten:
– När jag kom fick jag först spela med Jax. Egentligen skulle det varit med (Kjell) Brus. Jag hade spelat med honom i juniorlandslaget, men han blev ju skadad. Det här var alltså på hösten 1969. Vi hade en träningsmatch här i Leksand där (Vaclav) Nedomansky var med. Då gick allt sönder i knäet på Brus. Då flyttade man in ”Jacken” med mig och Roger Lindqvist.

Vid den här tiden var det mest masar i Leksand. Säsongen 1969/70 då Labraaten kom till Leksand var han nästa ensam om att inte prata dalmål i omklädningsrummet.
– Vi hade två utlänningar på den tiden, skrattar Dan Söderström.
– Det var ”Mårten” (Ulf Mårtensson) från ”Sura” (Surahammar) och Labraaten från Grums.
Labraaten:
– Vi hade haft Nisse Nilsson innan, men jag måste säga att det var ett helvete att komma in i det här laget, säger Labraaten med glimten i ögat.
Söderström:
– Att Danne var från Värmland var ingenting man tänkte på då. Det är först efteråt som i alla fall jag tänkt på det. Det var nog bara (Christer) Abris som var förbannad på Labraaten. Jag minns första träningen som var på gamla fotbollsplanen. Danne gjorde en tunnel på Abris och sedan ytterligare en. När Danne gjorde det en tredje gång var Abris som en gräsklippare runt benen på honom. Då sa Vilgot (Larsson, assisterande tränare) att nu bryter vi det här och går in.
– Sedan satt Danne och Abris i varsin ände av omklädningsrummet. Abris reste på sig och gick fram mot Danne. Jag tänkte att nu jäklar smäller det, men då räckte han istället fram ”våfflan” och då var allt bra.

Ni var den kanske bästa kedjan i Sverige under många säsonger på 1970-talet, men i vad låg kemin mellan er tre?
Labraaten:
– Jag tror att det passade oss bra när Kjelle Svensson började med 2-1-2. Danne var etta medan jag och Åhlberg var där framme.
Söderström:
– Så var det, men det var även den här kemin att vi alla tre ville lira. När Danne kom blev det ännu mera fart. ”Mårten” var ungefär som jag och Matta i farten medan Danne hade speeden.

En annan tid: “Så vi lärde oss”

Pratade ni mycket med varandra vid sidan av isen för att hitta rätt där ute?
Söderström:
– Tränarna gav lite råd. Sedan var det vi själva som styrde hur vi ville spela. Det var inte bara vår femma utan det gjorde alla femmor.
Labraaten:
– Det kan jag säga om dom här två att taktiskt, powerplay, boxplay och så vidare var det dom som styrde. Ta bort Danne och sätt in ”Jacken” i powerplay kunde dom säga. Så här kunde det även vara i landslaget, men jag minns aldrig att någon gnällde för det. I dag blir killarna sura och ringer agenten direkt om dom inte får istid i powerplay.
Söderström:
– Vi hittade lösningar hela tiden. ”Stickan” Påvels kunde mycket hockey. Han skällde på oss jämt för att vi hade en spelare bakom målet. Men det här gjorde att en av backarna var tvungen att vända sig om och då vart det alltid någon tom.
Labraaten:
– I dag verkar det inte som man pratar med varandra. (Per-Olov) Brasar orkade inte spela så länge utan slutade tidigare än jag. Det var tack vare musiken i omklädningsrummet innan matcherna. Man kunde ju inte prata med varandra och i bussen var det alltid filmer och musik. När vi spelade så satt man ihop i sina femmor i bussen och pratade om hur vi skulle spela.
Söderström:
– Var du inne på isen och det blev baklängesmål så kom du inte in på isen igen förrän någon tog på sig och sa att det var hans fel.

Trots att exempelvis Dan Labraaten blivit utskälld av Roger Lindqvist på 20 centimeters avstånd för han missat markering vid ett mål var det aldrig någon som tog illa upp.
Åhlberg:
– Det var aldrig på den, men visst kunde du känna av det i början. Samtidigt var det så vi lärde oss.
Söderström:
– Nisse Nilsson kunde åka fram och dra i ens tröja och sedan i sin egen när man gjort en felpass. Sedan sa han: ”Vi har ju samma färg på tröjan, skicka hem honom till Horndal” haha…

I dag pratar man om att spelare har en press på sig att hela tiden leverera, kände ni en press på er att hela tiden behöva leverera och prestera?
Labraaten:
– Jag vet att det här kan låta lite skrytigt, men Mats kunde säga efter två perioder nere i Karlstad då vi låg under med två mål: ”Jag gör två, hur många sätter du Danne? Ja, jag sätter en”. Det var inte bara snack utan vi gjorde det också och självförtroendet fanns där på rätt sätt.
Söderström:
– Vi var duktiga framåt, men vi var också väldigt duktiga i defensiva. Vi tänkte hockey så att säga.
Åhlberg:
– Vi gjorde också mycket mål i numerärt underläge också eftersom vi hade pratat mycket om hur vi skulle göra. Det är ju så att många lag blir offensiva i powerplay. Är man lite kall då och får pucken i rätt läge så kan man kontra fast man bara är fyra spelare.
– Nu ska man också komma ihåg att vi spelade på en annan nivå. Tittar du i dag så är det spelare som alltid hamnar i ett hörn och aldrig kommer ur det samtidigt har ingen har en aning om vad han ska göra. Det är helt enkelt många dåliga spelare i SHL.
– Det kanske inte är så konstigt heller. När vi spelade vårt första VM var det egentligen bara Thommie Bergman som var proffs. Tar du hem alla proffs och sprider ut dom på SHL-lagen så är det många av dagens SHL-spelare som försvinner ur lagen. Samtidigt sticker dom unga spelarna som är bra tidigt. Dom som är kvar får då aldrig chansen att se: ”Hur gör han egentligen för att bli så bra?”
Labraaten:
– När vi sedan kom internationellt mötte vi dom här ryssarna som man pratar om, Boris Michailov, Vladimir Petrov och Valerij Charlamov. Vi fick ju ett tempo…
Söderström:
– När vi kom hem från sådana landskamper så flög vi förbi spelarna vi mötte.

“Vi sågs ju varje dag”

Tränarna Rune Mases och ”Pära” Karlström var dessutom föregångare i Sverige då det gällde att scouta motståndarna.
Söderström
– Dom tog reda på mycket om man exempelvis skulle Färjestad eller Brynäs. Man hade tittat på deras sista match för att ta reda på hur dom spelar. Sedan fick vi den informationen. Då satte vår femma oss ner för att prata ihop oss: ”Hur gör vi för komma runt det?”
Labraaten:
– Det gick inte många minuter i en match innan Danne sa: ”Titta där gör dom uppspelen eller det är honom man spelar på”.
– Den som också var så när jag sedan kom till Winnipeg var ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson). Han var noga med det här att ”pincha” fram, täcka upp, vem som skulle gå fram och så vidare. Jag spelade med en duktig center där som hette Pete Sullivan. Då blev det en gissningstävling och tack vare det aldrig riktigt bra.
Söderström:
– I dag sitter man och lyssnar på vad tränaren säger och utefter vad han har sagt så går dom ut och spelar. Det är inget snack spelarna emellan.
Åhlberg:
– Det händer saker ute på isen hela tiden. Det går inte som tränare att veta allting som kommer att hända då du står och messar inför en match. Klart att du måste ha grunderna, men det viktiga är att du har klart för dig då du är ute på isen att är jag där så är han där och jag har dom här möjligheterna att göra någonting.
Labraaten:
– Nu är det heller inga hakningar längre. Kan ni tänka er att spela nu? Det hade varit underbart och jag tycker att det är fantastiskt att man kommit dit. Då kunde man haka fast klubban under armarna och åka med. Domarna sa bara att det var kamp.

En som var expert på just den delen var Södertäljes och Frölundas landslagsback Arne Carlsson.
– Jag minns honom och Håkan Wickberg ett landslagsläger inför något VM. Vi skulle åka runt isen ett fullt varv. Varje gång man åkte förbi Wickberg så sa han ”Nu har man tjänat ett varv igen efter att ha genat”. Sedan kom Kjell Svensson och sa att nu skulle vi se video från dagens träning. Två man, Carlsson och Wickberg, letade efter den som skötte videon så man kunde få tag på filmen och sabba den. Men den hittade dom aldrig på utan blev i stället avslöjade, berättar Dan Söderström med ett leende på läpparna.

Mats Åhlberg, Dan Söderström och Dan Labraaten var också tidigt ute med att kunna spela hockey på heltid i Sverige då alla tre fick hjälp till det av Jofa. Dom tre tränade tillsammans varje förmiddag under ett par säsonger så när det blev träningsfritt så umgicks man inte alltför flitigt.
Åhlberg:
– Vi sågs ju varje dag. När sedan helgen kom var det som att det var skönt att få vara hemma i lugn och ro.

Hur mycket kontakt har ni tre idag?
Labraaten:
– Vi ses en del. Vi hade en lunch nyligen där fruarna var med och det var hur trevligt som helst.
Söderström:
– Det ska vi göra om snart, men samtidigt är det inte alltid så lätt att få ihop det.
Åhlberg:
– Vi har ju barn, respektive, barnbarn och så vidare. Danne (Labraaten) reser en hel del som scout.
Labraaten:
– När vi ses är det som vi sågs igår. Man vet ju var dom finns om det skulle vara något.