Höll på att spela upp den andra Leksandsklubben i högsta serien

Han gjorde fem säsonger i Leksand under storhetstiden. Men måhända har Ole jacobson hamnat lite i skymundan som målvakt bakom större namn. Idag får vi lära känna honom i denna veckas avsnitt av Old School Hockey.

Det är lätt att man glömmer bort en del viktiga kuggar i Leksand under 60 och 70-talet eftersom det vimlade av legendariska spelare i laget. Inte minst på målvaktssidan. Där var bland andra ”Pära” Karlström och Christer Abris två staka karaktärer och skickliga målvakter. Men det är få som nämner Ole Jacobson. Trots det spelade han fem säsonger i klubben mellan 1961 och 1966. Först som back-up åt just nämnda Karlström och sedan till Abris innan han var nära att spela upp ”knäckebrödslaget” Häradsbyggden i högsta serien 1968.

Ole Jacobson, Anders Hedlund och Nisse Nilsson. Arkivbild

Ole Jacobson växte upp kring Noret i Leksand, men kom dit först då han var fem år från Finland. Han var inte ensam i familjen om att spela hockey. Storebror Pelle Jacobson var bland annat med om att spela i det första Leksandslag som spelat i högsta serien, säsongen 1948/49. Åldersskillnaden var stor mellan Ole och Pelle, hela tretton år. Pelle var född 1928 och Ole 1941.
– Även om Pelle var en kär bror till mig så hade han inte så stor inverkan på mig som hockeyspelare eftersom åldersspannet är så pass stort mellan oss, hela tretton år, berättar Ole Jacobson för hockeysverige.se och fortsätter:
– Jag var säkert och tittade på några av matcherna han spelade, men jag var bara tio eller elva år då Pelle flyttade till Örebro.
– Vi var ett gäng killar som ofta spelade gathockey inne på gården vid Langes Färghandel (Där bl a Abris Sport hade sin verksamhet under många år) på Z-torget vid Hantverkargatan.

Det var många av Ole Jacobsons kompisar från den här tiden som kom att spela i Leksand under flera säsonger.
– Lennart Lange, Sven Bond, (Roland) Bond och så vidare. Det hände faktiskt ganska ofta att polisen kom och körde bort oss, men vi var tillbaka snabbt igen, skrattar förre Leksandsmålvakten och fortsätter:
– Sedan var det så att där Coop-parkeringen ligger idag så spolade Olle Öst upp en rink. Där höll vi också till under stora delarna av vintrarna och spelade hockey.

Roland Bond berättar:
– Ole kom till Leksand som krigsbarn då han var väldigt ung. Sedan var vi ett helt gäng med killar som bodde just kring Norsgatan och Z-torget där Langes Järnhandel låg. Min bror Sven gick i samma klass som Ole och min andra bror, Bertil, föddes just i huset där Järnhandeln låg.
– Även (Olle) ”Mapa” Sjögren, Lennart Lange, Bosse Englund och bröderna Olle och Lasse Öst bodde där. Sedan var (Folke) ”Totte” Bengtsson, (Lars) ”Nubben” Andersson och Göran Winge (Pappa till domaren Daniel Winge) till och från där och spelade landhockey med oss på gården. Många av oss kom också till A-laget.
– Ole, som för övrigt gifte sig med en klasskamrat till mig, Ing-Britt, var målvakt och en väldigt duktig sådan. Han gjorde några riktig bra matcher under säsongerna som han spelade med Leksand.

Roland Bond. Arkivbild

Ole Jacobson:
– Ishockey var den sport jag höll på med längst, men jag spelade även fotboll i Leksands IF och friidrottade fram till det jag var 15 år eller om det var till senioråldern.
– När jag var med i friidrotten var även Göran Lysén med och tävlade. Han kom jag senare att spela hockey tillsammans med i A-laget och Häradsbygden.

Varför blev du just målvakt?
– (Skratt) Det kan man fråga sig. Jag tror att det handlade om att jag inte var speciellt bra på skridskorna. I pojklagen spelade jag en hel del som forward tillsammans med bland andra Bosse Englund.
– Däremot då vi spelade landhockey vid Langes Färghandel stod jag ofta i målet eftersom jag tyckte att det var väldigt roligt. Det var nog också en stor anledning till att jag fortsatte som målvakt då jag var junior och senior.

Ole Jacobsons bror, nu bortgångne Pelle Jacobson, har tidigare berättat vad han tror var anledningen till att lillebrorsan blev målvakt.
– Jag tror Ole blev målvakt eftersom det var en väldigt hög status att vara just målvakt i kvarteren kring Hantverkargatan där vi växte upp. Både Ingemar ”Strömmingen” Söderberg och Svens Jonsson bodde i samma kvarter som oss liksom bandymålvakten Erik Strand. Erik stod även i vårt hockeymål under någon säsong.

Pelle Jacobson. Arkivbild

Per-Agne ”Pära” Karlström och Rune Gudmundsson var under slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet Leksand två givna målvakter. Båda hade fina landslagsmeriter så det var inte alldeles enkelt att ta en plats på målvaktssidan vid den här tiden.

Säsongen 1961/62 kom chansen för Jacobson då Rune Gudmundsson på grund av sjukdom var tvingad till att dra ner på sitt spelande. Första säsongen i A-laget fick han mest värma filten, men säsongen därpå fick han göra sin allsvenska debut.
– Vi spelade på Solna-is mot AIK. På den här tiden var det inga varma inomhushallar utan matchen spelades utomhus. Nya hallen vid Johanneshov invigdes senare samma år, berättar förre Leksandsmålvakten och fortsätter:
– ”Pära” var lite trögstartad i början av säsongerna så jag fick stå en hel del av matcherna inledningsvis. Vi vann debutmatchen med 4-1 (Nisse Nilsson två mål, Bengt Bornström och Bosse Englund ett var. AIK:s mål gjordes av förra Leksandsspelare Jan-Olof Back). I Expressen stod det dagen efter ”Unge Jacobson i målet kom undan med blotta förskräckelsen”, skrattar Jacobson.

Leksand slutar på en fjärdeplats i tabellen säsongen 1962/63. Säsongen därpå fick Ole Jacobson och hans kompisar i Leksand ta emot silvermedaljerna i SM efter sista matchen uppe på Norvalla i Skellefteå. Guldet gick till Brynäs.

Hur blev du bemött av betydligt mer rutinerade ”Pära” Karlström och Rune Gudmundsson när du kom upp i A-laget?
– Nog blev jag väl mottagen av grabbarna. Dessutom hade jag fått pris några år innan som klubbens bästa på ungdomssidan, så jag var väl inte helt bortkommen.

Vilken match ser du som din bästa i Leksandströjan?
– Oj, vilken fråga… Vill du att jag ska minnas det som hände för över 50 år sedan? (Skratt).
– Den match jag direkt kommer att tänka på är en bortamatch mot Modo. Vilket år det var och hur den slutade vet jag inte. I alla fall vann vi och det gick ganska bra för mig.

Säsongen 1964/65 kom att bli Ole Jacobsons sista som en av två ordinarie A-lagsmålvakt i Leksand.
– Christer Abris hade kommit till Leksand från Falun och även en kille som heter Sture Leksell. Han kom nerifrån Glimåkra.
– Min menisk gick sönder i början av den här säsongen och det krävdes operaration. På den här tiden fick man inte operationstid direkt och det dröjde sex månader innan jag kunde spela hockey igen. Leksand valde då att satsa på Abris och Leksell medan jag började spela med Häradsbygden istället.

Häradsbygden ligger vid södra infarten till Leksand och är mest känt för att Leksands Bröd ligger där. Laget spelade, precis som Leksand, i gamla Isstadion.
– Jag ville spela vidare och Häradsbygden spelade i Division 2 (motsvarar dagens Hockeyallsvenskan). Samtidigt var det många Leksandsspelare som spelade där.
– Det var på gång att jag skulle flytta till Hedemora och spela, men Leksand stoppade mig eftersom dom ville att jag skulle vara kvar i Leksandstrakten och spela. Jag tror dom såg mig som ett reservkapital i framtiden.

Ole Jacobson i Häradsbygdens dress. Arkivbild

Häradsbygden svarar för en stor sensation säsongen 1967/68. Först vann man Division 2 östra A före nykomlingen Tunabro med Ingemar Snis i laget som senare skulle dyka upp i Leksandströjan. Även tidigare Leksandsbacken som senare skulle bli Sveriges bästa domare, Dag ”Daggen” Olsson fanns med i Borlänge-laget.

Väl i kvalet till allsvenskan inledde Häradsbygden med att spela 4-4 mot Sandåkern på bortaplan. Janne Kock gjorde två mål, Bengt ”Fisken” Ohlson och Sören Bertilsson ett var. Därefter spelade Häradsbygden 4-4 mot storfavoriterna Skellefteå på hemmaplan. ”Lollo” Lantz, Hans Leander, Göran Lysén och Lars-Erik ”Åjs-Lasse” Jacobsson svarade för HSS mål. Efter det blev det inga mer poäng i kvalet och HSS slutade sist i tabellen.
– Vi hade ett väldigt bra lag med många tidigare Leksandsspelare i laget. Bland andra Göran Winge, Göran Lysén, Lennart Lange, Lars-Erik Jakobsson, Bengt Bornström, och Tommy Vestberg. Även Vilgot Larsson var med och spelade en del av matcherna. Ledare för laget var Ingmar Lysén och han var en väldigt bra ledare för oss.
– Anledningen till att vi tog oss till kvalet var helt enkelt att vi hade väldigt många bra spelare.

Hur mycket sanning ligger det i att ni inte fick gå upp för Leksand?
– Visst hörde jag ryktena. Personligen fick jag inte höra något från någon ledare eller spelare. Fanns det en sådan överenskommelse så var den på en annan nivå än den i omklädningsrummet. Vi spelare körde på för fullt i alla fall.

Uppmärksammades det mycket att ett ytterligare lag från Leksand var på väg upp i allsvenskan?
– Ja, väldigt mycket. Tidningarna här uppe i Dalarna följde Häradsbygden väldigt bra. Jag minns också att när vi väl var i kvalet hade kvällstidningarna en helsida om oss.

Varför räckte ni inte hela vägen fram?
– Vi räckte helt enkelt inte till trots att vi hade ett bra lag. Dom andra lagen var starkare än oss i Häradsbyggden.
– Det jag annars minns bäst från kvalet var att vår snällaste kille, Hans-Åke Ohlén, hamnade på första sidorna efter att ha tjafsat med domaren då vi mötte Sandåkern.

Bengt ”Fisken” Ohlson känner vi sin tränare i Leksand och förbundskapten för både herr och damlandslaget, men hur var han som spelare?
– ”Fisken” var en relativt bra hockeyspelare, liten, snabb och teknisk. Vi spelade inte bara ihop i Häradsbygden utan även flera säsonger i Falun.

Ole Jacobson gör nämligen bara en säsong i ”Byggda” innan han väljer spel i Falun.
– Många spelare lämnade Häradsbygden efter den säsongen. ”Pära” Karlström, som jag kände väldigt väl från Leksand, tränade Falu IF då. Han lockade över även mig dit.

Ole Jacobson i Leksandströjan. Arkivbild

”Pära” Karlström kom också att betyda mycket för Ole Jacobson som hockeymålvakt.
– Som tränare var ”Pära” väldigt bra. Han kunde väldigt mycket hockey, men var även en väldigt fin vän vid sidan av idrotten. När jag spelade fanns det inga målvaktstränare utan det där fick jag sköta själv helt enkelt. Då hade jag en väldigt god hjälp av ”Pära” både i Leksand och Falun. Hans fanns där och gav mig goda råd så jag kunde fortsätta utvecklas.

Tog Falun över lite som farmarklubb åt Leksand?
– Nej, det tycker jag nog inte. Det var inte så många Leksandsspelare som spelade i Falun. Kjell Fhinn vet jag spelade med oss. Bosse Andersson (SM-guld i bandy) kom ju från Falun. Sedan var det bara ”Fisken” och någon ytterligare från Leksand som spelade i Falun under mina år där.
– Givetvis var det väl annars så att ”Pära” försökte få över flera av Leksands duktiga spelare till Falun, avslutar Ole Jacobson som satt i Falu IF:s styrelse under flera år. Idag är han pensionär, men bor kvar i Falun.