I natt hyllas ”Lidas” – här är hans egen historia

I natt, svensk tid, hissas Nicklas Lidströms tröja nummer fem upp i taket på Joe Louis Arena i Detroit. Som en hyllning till Sveriges mest framgångsrika back i hockeyhistorien dammar hockeysverige.se av Ronnie Rönnkvists gamla Old School Hockey-intervju med backlegendaren.
Här berättar ”Lidas” själv om sin karriär.

En ung Nicklas Lidström i Skogsbos tröja.

Skogsbo, ett litet samhälle utanför Avesta i södra Dalarna, har fostrat en av världens bästa backar genom tiderna. Det var i den lilla föreningen Skogsbo SK som en ung Nicklas Lidström för första gången snörde på sig skridskorna för att lära sig spela ishockey. Skogsbo SK som för övrigt har haft klassiska spelare som Uno ”Garvis” Öhrlund (världsmästare 1962), Lennart Åhlberg och Stefan Lunner i sin laguppställning.
– Vi åkte ofta upp till Leksand och såg på hockey när jag var grabb. Stefan Lunner, som också var från Skogsbo, var en av mina idoler. Stefan var reservmålvakt bakom Pär Hellenberg i VIK mitt första år i A-laget. Jag minns att det var en kille som hette Uffe Samuelsson som var med i Leksand då och blev lite av en idol skrattar Lidström och fortsätter:
– Det fanns ju hur många bra spelare som helst i Leksand, Ivan Hansen,Jarmo Mäkitalo, Kent Lantz…
– ”Garvis” Öhrlund har jag bara hört varit tränare i Skogsbo. När han var där var jag så pass ung fortfarande.

Var det aldrig aktuellt att du skulle spela i Leksand?
– Jag höll faktiskt på Leksand som alla unga masar gör, men då jag skulle in på gymnasiet hade man inte den linje jag ville gå i Leksand, fyraårig teknisk. Skulle jag gå den linjen så hade jag blivit tvungen att pendla ner till Borlänge för att gå i skola och det ville jag inte. I Västerås hade man teknisk utbildning och dessutom ett bra hockeygymnasium så därför blev valet Västerås.
– Jag kom upp i Västerås A-lag som ganska ung och relativt snabbt därefter flyttade jag över hit till Detroit. Leksand hann aldrig bli aktuellt.

Debuten i Västerås A-lag?
– Jag hade spelat i Avesta innan jag kom till Västerås, men debuten…? Nej, jag minns faktiskt inte den matchen. NHL-debuten minns jag bättre. Det var mot Chicago Blackhawks i gamla Chicago Stadium. Nu har man byggt en ny arena där. Jag kommer så väl ihåg hur killarna i laget varnat mig för det liv som kom att vara i hallen. När vi väl var där hörde vi inte ens när dom spelade nationalsången innan matchen, en riktigt häftig upplevelse.
– I elitserien var det i alla fall säsongen 1988/1989 men vilken match det var där kan jag heller inte minnas, skrattar Lidström och fortsätter:
– Västerås som klubb och att jag fick chansen i A-laget har givetvis betytt väldigt mycket för mig.

”VAR SÅ JÄKLA BRA REDAN DÅ”
Åter till tiden i Västerås. Nicklas Lidström debuterade säsongen 1987/88 då laget spelade i division 1. Tränare för Västerås var Kirunasonen Svenåke Svensson:
– Hade jag något annat val än att lyfta upp Nicklas i A-laget? Han var ju så jäkla bra redan då, skrattar Svensson och fortsätter:
– Jag hade fått lite insidetips av Bosse Wallin att den där Lidström var väldigt bra trots att han bara var 16 år. Han spelade inte i hela kvalserien eftersom jag tror att han skulle spela i juniorlandslaget samtidigt som kvalet spelades. Jag tyckte att det var viktigt för hans utveckling som spelare att han var med där. Trots allt hade vi ett väldigt bra och brett lag att plocka spelare från den säsongen.
– Mycket riktigt så var Nicklas så bra som Bosse hade sagt och flera av våra forwards ville helst slippa att möta Lidström på träningarna eftersom han var så följsam och nästan omöjlig att ta sig förbi.
– En kul episod jag kan berätta var att jag faktiskt skickade ett brev till min barndomskamrats, Börje Salming, chef i Toronto Maple Leafs, Gary McNamara. Jag skrev att om Nicklas Lidström inte skulle bli stjärna i NHL så skulle jag jobba gratis för Toronto resten av mitt liv. McNamara besvarade aldrig brevet och skickade heller aldrig någon att följa upp tipset. Det gick ganska bra för Nicklas trots det.

Nicklas Lidström fortsätter:
– Västerås släppte fram fyra eller fem duktiga juniorer samtidigt som blommade ut då dom kom upp i A-laget. Det var Tommy Salo, Stefan Hellkvist, Patrik Juhlin, Fredrik Nilsson och Henrik Nilsson. Samtidigt hade vi några riktigt bra killar som bara var några år äldre. Jag tänker då på Peter Popovic och ”Leffe” Rohlin. Just den här mixen gjorde oss extra framgångsrika. Ett par år efter att jag blivit proffs tror jag till och med VIK vann grundserien i Elitserien och flera av killarna blev liksom jag proffs här borta i Nordamerika.

Hur viktig var och är hockeyn för en bandyort som Västerås?
– Hockeyn betyder väldigt mycket i Västerås trots att bandyn är stark där. Jag minns när vi kvalade upp till Elitserien första året jag var med i A-laget. Då kunde det vara 7 000 åskådare på våra matcher vilket visar på hur stort intresset är i staden.

Vid VM i Åbo 1991 vinner du guld.
– Det stämmer bra. Trots att jag hade spelat en lång säsong var jag inte speciellt sliten när det var dags för VM. Det jag minns bäst inför turneringen var hur förväntansfull och sugen jag var på att få spela ett VM.
– Vi fick flera bra NHL-förstärkningar till VM. Bland andra backarna Kjell Samuelsson och Calle Johansson, men även Per-Erik Eklund, Mats Sundin ochJohan Garpenlöv. Visst var man lite fundersam och pirrig om man skulle få stanna kvar i laget när VM började. Jag visste självklart vilka starka spelare som kom och kunde komma från NHL. Trots det såg jag mest fram emot att få spela med dom här killarna och se hur bra spelarna kunde vara som spelade i NHL.
– Matchen mot Finland i grundserien var speciell. Det var ett enormt drag på läktarna där i Åbo. Finland ledde med 4-2 när det återstod en minut av matchen. Just i slutet, då vi tagit ut ”Roffe” Ridderwall, får finnarna ett två mot ett läge mot mig som dom missade. I alla fall får vi en kontring direkt efter där ”Sudden” gör 4-3. Tekningen direkt efter målet vinner Finland. Jag tror att det är Ville Siren som får tag i pucken, men slår den på min byxa så den studsar fram till ”Sudden” som gör 4-4. Det blev ganska tyst i hallen.
– Den här upphämtningen blev viktig för vårt självförtroende i resten av turneringen. Vi visste att vi kunde ta i kapp två mål trots att det inte återstod speciellt mycket tid av matchen. Vi låg även under mot både USA och Sovjet men gick ikapp. Vi gick faktiskt igenom hela turneringen utan en förlust vilket var väldigt starkt. Samtidigt ska man komma ihåg att vi hade väldigt många starka karaktärer i laget som bland andra Bengt-Åke Gustafsson. Mats Sundin gjorde även han en fantastiskt bra turnering och var väldigt viktig för oss och gjorde dessutom flera viktiga mål.

Det blev en avgörande sista match mot Sovjet.
– Vi visste att ryssarna hade ett väldigt bra lag på plats där bland andra Slava Fetisov hade kommit hem från NHL och var deras stora stjärna. Mats Sundin gör 2-1 i mitten av tredje perioden och den press som Sovjet hade på oss efter det målet minns jag fortfarande väldigt väl, men framför allt minns jag känslan då slutsignalen går och alla våra spelare kommer ut på isen och slänger sig i en hög.

Går det att beskriva känslan att möta svenska folket på Sergels Torg?
– Vi var förberedda på att det skulle bli ett mottagande på Sergels Torg. Vi hörde att det var en del folk på plats, men att det skulle vara så många och att det skulle vara ett sådant tryck hade jag aldrig kunnat tro. Det var en riktigt häftig känsla att få stå där uppe och se ut över det här havet av människor.
– Jag har även fått uppleva samma sak då vi vann OS-guldet 2006. Har man en gång upplevt den känslan så vill man gärna vara med och uppleva det igen. Just den känslan kan nog få många spelare i NHL att tacka ja till VM-spel. Oavsett vad du vinner, VM, OS eller Stanley Cup så vill du dela den glädjen med alla fansen.

VM-guld 1991, OS-guld 2006 och du tackade sällan nej till Tre Kronor trots långa tuffa säsonger borta i NHL. Vad har landslaget betytt för dig genom åren?
– Det har alltid varit en ära att få representera Tre Kronor. Men framför allt har det varit en språngbräda i unga år för att komma framåt som hockeyspelare. Tre Kronor har alltid och kommer alltid att betyda mycket för mig.

FÖRSTA BACKPARTNERN AVLED
Hösten 1991 gick flyttlasset till Detroit. Nicklas Lidström trodde bara att han skulle stanna ett par år. Det blev betydligt fler.
– Målet var i första hand att ta en plats i Detroit. Jag hade spelat Canada Cup på hösten innan jag åkte över vilket kom att hjälpa mig en hel del. Där fick jag känna på vad som krävdes för att spela på den här nivån.
Steve Yzerman och Sergej Fjodorov var dom stora namnen i Detroit vid den här tiden.

– Brad omkom i den här fruktansvärda flygkraschen i Ryssland där flera stora spelare, bland andra Stefan Liv, också avled.

Var det tufft att komma över till NHL och USA inledningsvis?
– Som hockeyspelare var det en viss omställning, men framför allt var det en det en stor förändring vid sidan av hockeyn. Jag hade ju aldrig ens varit i USA tidigare. Detroit är en ganska stor och tuff stad, i alla fall innerstan.
– Nu valde jag och Annika och bosätta oss en halvtimmes bilresa från hemmaarenan och jag var egentligen bara där när det var träningar eller matcher. Vi har hela tiden trivts väldigt bra med att bo en bit utanför stan.

Ni hade som mest åtta svenskar i Detroit. Trots dina år i USA var det ändå inte de som du umgicks mest med?
– Faktiskt inte, utan vi har ett riktigt bra gäng där inte svenskar hänger med svenskar och kanadicker inte med kanadicker och så vidare. Visserligen blir det så att man umgås lite mer med vissa spelare, men för den delen är det inte uppdelat efter nationaliteter. De killar som jag tillbringat mycket tid med vid sidan av hockey är nog Chris Chelios, Tomas Holmström och Marian Hossa. Just att alla mer eller mindre umgås med alla har svetsat samman det här gänget och det tror jag ligger bakom en stor del av våra framgångar i Detroit.

Har du haft kontakt med lagkamraterna från Västeråstiden under dina år i NHL?
– Nej, det har mest blivit att vi träffats under sommarhalvåret hemma i Sverige. När jag var där borta var det väl i första hand Tommy Salo som jag hade kontakt med.

Tommy Salo berättar:
– Vi hade mycket kontakt när jag var borta i NHL, då hördes vi en hel del. Nu när jag flyttat hem till Sverige har det blivit lite sämre med just den biten.
– Svårigheten med att möta Nicklas var att han helt enkelt var så jäkla bra. Kom han in i zon och kom till skottläge visste man att pucken skulle komma på mål. Dessutom stod oftast Tomas Holmström där framför vilket inte gjorde saken lättare. När man hade Nicklas framför sig i landslaget var man i stället lugn. Man visste vad man skulle få av honom och han gjorde alltid det enkelt för mig i målet och alla andra i laget när han var på isen.
– Det jag minns bäst från Nicklas i Västerås var hur otroligt dominerande han kunde vara i powerplay och i anfallszon. Då var det trots allt elitserien vi pratar om. Han var outstanding helt enkelt. Samma år blev han ju även proffs borta i Detroit.

Är lagsammanhållningen densamma i NHL som i svenska lag?
– Det är lite bättre i Sverige än i NHL, säger Nicklas Lidström.
– Ändå tycker jag att sammanhållningen i Detroit har varit bra. Det går inte att få det riktigt lika som det är i Sverige eftersom man har det här med trader och att man kan bli bortbytt när som helst under säsongen. I och med att man tillhör klubben måste man även vara beredd på att man är lite av en handelsvara där borta.

Du spelade ihop med Steve Yzerman under många år. Hur stor och viktig var han för Detroit Red Wings?
– Stor! Han var lagkapten och hade varit i laget länge som klubbens ansikte utåt. Alla ville veta hans åsikt efter matcherna. En stor spelare och ledare helt enkelt.

TRAGEDI EFTER FÖRSTA STANLEY CUP-VINSTEN
På väg hem från en fest efter Stanley Cup-vinsten 1997 drabbas Detroit Red Wings av tragedi. Vladimir Konstantinov och Slava Fetisov är med om en bilolycka som kommer att förändra deras liv. Konstantinov blir svårt skadad och hamnar i rullstol medan Fetisov ådrar sig lättare skador.
– Alla spelarna hade varit och spelat golf och för att ingen skulle behöva köra själv hade vi hyrt fem limousiner med plats för fem-sex killar i varje bil. På hemvägen somnade föraren i den bil där bland annat Konstantinov, Fetisov och vår massör satt. Bilen åkte i 70-80 km/timmen in i ett träd.
– Det var för att vi inte skulle riskerna någonting som vi hyrde bilarna och så händer det som inte får hända.

Lidström tystnar lite innan han fortsätter:
– Fetisov blev helt återställd och var med redan säsongen 1998. Konstantinov däremot hamnade i rullstol och har svårt med talet än i dag.

Du hade under flera säsonger legendariske Scotty Bowman som coach, hur var det?
– Scotty är den tränare i NHL som vunnit flest Stanley Cup-titlar. Jag tror han har varit coach i ligan sedan 1967 då han började med att coacha St. Louis Blues. Att han fortfarande jobbar i NHL (rådgivare i Chicago Blackhawks) visar vilken stor och respekterad ledare han är.
– Säkert är Scotty en av de bästa när det gäller coaching. Han har en bra distans till spelarna men har ändå förmågan att se vilka spelare som är lite bättre än dom andra för dagen och vilka som passar motståndarna illa. Han var närmare 70 år då han gjorde sin sista säsong som coach i NHL och det måste man säga är väldigt strongt.

Efter säsongen 2011/12 valde Nicklas Lidström att avsluta karriären, 42 år gammal.
– Motivationen till en ny satsning på ytterligare en säsong finns inte där längre.

Fanns det aldrig någon tanke på att återvända till svensk hockey och spel i exempelvis Västerås?
– Det fanns nog med i planerna när jag var tidigt i karriären. Då funderade jag nog på att avrunda karriären i Sverige och ta något år i elitserien innan jag lade av. I och med att jag höll på så pass länge och att vi hela tiden hade chansen att vinna med Detroit så kände jag att det var där jag ville spela. Vi vann första gången 1997 och sedan vann vi ytterligare tre gånger när jag var med.
– Jag ville spela i världens bästa liga därför blev det aldrig aktuellt att komma hem och spela.

Vad är din roll i laget idag?
– Min titel är scout och ambassadör för laget. Jag har kollat på lite spelare här i Sverige med hjälp av Håkan Andersson. Jag kommer även hjälpa till en del kring laget.

Vad innebär det rent konkret?
– Detroit vill gärna ta hjälp av mig i powerplay eller i olika detaljer i spelet som Mike Babcock har nämnt. Han ringde redan ett par gånger under förra säsongen för att rådfråga lite om hur man skulle spela och lite sådana saker. Därför kommer det bli lite sådana saker när jag reser över också.

I din unga karriär, kring VM 1991, sa du i en intervju att det här med kändisskapet inte riktigt var något som du kände dig bekväm med. Är det en naturligare del för dig idag?
– (Skratt) Ja, i och med att man bott i USA över tjugo år har man blivit van med den rollen. Skriva autografer, ta kort och så vidare är en del av jobbet i NHL men även här hemma i Sverige.

Idrottsfamiljen Lidström är en inte bara Nicklas Lidström utan alla fyra barnen idrottar.
– Alla fyra spela hockey och våra två yngsta spelar fotboll också. Det är mycket hockey i familjen trots att jag lagt av. Min fru får fortfarande åka till ishallar för att kolla på olika matcher och det är väldigt kul för mig att få den här närheten till hockeyn via grabbarna som jag inte har kunnat ha tidigare eftersom jag spelat själv.
– Jag är själv med i VIK:s 12-åringar som hjälptränare och varit med på isen under i stort sätt hela säsongen. I fotbollen spelar ett av barnen i BK 30 och det andra i Skiljebo.

Inför nattens tröjhissning i Joe Louis Arena fick Pro Hockeys chefredaktör, Linus Hugosson som tidigare bloggat för hockeysverige.se, några ord med Lidström. Bland annat sa ”Lidas” då:
– Det blir väldigt känslosamt. Precis som presskonferensen när jag lade av, så blir det här en kväll med många känslor. Det ska bli roligt att träffa gamla lagkamrater och fansen.
– När man höll presskonferensen och berättade att man slutade var det ju så klart definitivt, men det här blir ändå ytterligare ett avslut i och med att tröjan går upp i taket. Det blir ett avsked som man får dela med fansen.

Din tröja och ditt namn kommer alltså hänga bredvid storheter som Steve Yzerman, Gordie Howe, Ted Lindsay, Terry Sawchuk i taket på Joe Louis Arena. Går det att greppa?
– Blir nog svårt, tror jag. Kanske om några år när man får lite distans till det. Gordie Howe är en riktig legendar i hela NHL, inte bara i Detroit. Han var ju lite som Gretzky på 1950–60-talet. Även Yzerman var ju stor, han är en ikon i Detroit.

Vilka är dina bästa minnen från Joe Louis Arena?
– Givetvis Stanley Cup-vinsterna, särskilt den första 1997, som vi även säkrade just på hemmaplan. 2002 hade vi ett superlag och jag fick även Conn Smythe Trophy. De två minnena sticker ut.

Det är ju en av NHL:s äldsta och mest personliga arenor. Vad kan du berätta om The Joes egenheter?
– Sargstudserna är väldigt livliga i Joe. Det blir inte samma studs i multiarenor där sargerna monteras upp och ned hela tiden. Sedan är isen alltid väldigt bra, just för att det inte är så många andra aktiviteter i arenan.

Nicklas Lidström
Född: 1970
Back
Landskamper: 84 A, 13, 27 J
(Ett axplock ur meritlistan)
– World Championship Gold Medal 90/91
– World Championship Silver Medal 03/04
– World Championship Bronze Medal 93/94
– Olympic Gold medal 05/06
– Olympic Most Points by Defenseman 05/06
– Olympic All-Star Team 05/06
– NHL All-Rookie Team 91/92
– NHL First All-Star Team 97/98, 98/99, 99/00, 00/01, 01/02, 02/03, 05/06, 06/07, 07/08, 10/11
– NHL Stanley Cup Champion 96/97, 97/98, 01/02, 07/08
– NHL Best Defenseman ”Norris Trophy” 00/01, 01/02, 02/03, 05/06, 06/07, 07/08, 10/11
– NHL MVP Playoffs ”Conn Smythe Trophy” 01/02
– Viking Award 05/06, 99/00

Totalt gjorde Nicklas Lidström 1 564 NHL-matcher och 1142 poäng.