HV71:s första hockeystjärna – Old School Hockey Bengt Kinell
Bengt Kinell var en av HV71:s första storspelare då han var med när klubben bildades samt när HV gick upp till Elitserien både 1979 och 1985.
I Old School Hockey berättar Kinell nu om de första åren i HV71, uppflyttningarna och tiden i Frölunda.
– Intresset för sammanslagningen var inte stort i början. Intresset kom först när folk började förstå att HV71 hade något bra på gång, minns legendaren.
JÖNKÖPING (Hockeysverige.se)
HV71 är numera ett klassiskt lag i svensk ishockey med redan fem inspelade SM-guld. Då ska vi komma ihåg att första gången laget var uppe i Elitserien var säsongen 1979/80. En som varit med på klubbens långa resa och kom från H:et i HV71, Husqvarna IF, är Bengt Kinell. Han var med då klubben blev ”HV71” och spelade sin sista match för föreningen 1986. Här får ni möta honom i OLD SCHOOL HOCKEY.
– Jag är uppväxt i Huskvarna och hade ett par hundra meter till Vapenvallen och Zinkensdamm där vi alla ungdomar spelade fotboll och hockey. Där var jag från morgon till kväll, berättar Bengt Kinell och fortsätter:
– Hockeyn var inte så stark här då. Husqvarna hade varit uppe och kvalat 1966 och 1967. Innan det var Stefa storlaget här. Lagen runtomkring plockade spelare från varandra. Vätterstad och Husqvarna IF spelade i Division 3 säsongen 1970/71. Vi vann serien och sedan kom sammanslagningen.
Hade ni mycket folk på matcherna?
– Nu var jag såklart på Husqvarna IF:s matcher och där var det ganska mycket folk. När vi spelade borta ringde vi alltid till Tele-nytt för att få fram resultat och sådana saker. Det fanns ju knappt TV vid den här tiden.
– Tabergs SK var också en storklubb som värvade Kjell Svensson på samma sätt som HV71 senare skulle ta ”Honken” (Leif Holmqvist) till HV71. Kjell stannade bara en säsong. Husqvarna hade dessutom målvakten Jack Siemon i laget under ett par säsonger.
Vad betydde en person som Folke ”Lollo” Jörneke för hockeyn i trakterna här?
– Han tillhörde dom så kallade stjärnorna i Husqvarna IF på den tiden. Både i fotboll och hockey. Han blev sedan HV71:s första tränare och den som skulle få ihop dom båda ärkerivalerna Vätterstad och Husqvarna.
– Det fungerande fantastiskt bra och var inga problem. Snarare var det så att en del Vätterstadskillar var glada att få spela i samma lag som (Bengt) Halvardsson. Då slapp dom åka runt och se upp för honom, skrattar Bengt Kinell och fortsätter:
– Jag vet att Dennis Persson inte gillade att spela mot Halvardsson. ”Halvar” var fantastisk. Om han fick in en riktigt tuff, men schysst tackling som tog illa blev ”Halvar” orolig. Då kunde han åka fram till den han tacklat och frågade hur det gick. Det var inga ojustheter utan han var bara stenhård.
“Idag är det ofta ett föräldraproblem”
Precis som så många andra dubblerade Bengt Kinell i både hockey och fotboll under många år.
– Jag valde mellan fotbollen och hockey eftersom jag spelade i båda A-lagen från det att jag var 15 år. Idag är jag väldigt glad över att jag valde hockeyn, men det kunde blivit fotboll.
– När jag var 17 år vann vi pojk-DM i fotbollen, vilket var det sista jag var med om där. Det här var samtidigt som sammanslagningen till HV71. Framför allt fungerade det inte att dubblera andra året då Göte Wiklund kom till HV71. Han införde obligatorisk försäsongsträning fem dagar i veckan. Då fanns det ingen chans att hålla på med fotbollen.
När började du spela hockey mer organiserat i Husqvarna?
– Det var i pojklagen. Jag spelade med B-pojkar, men även med dom som var två år äldre i A-pojkarna. Dessutom kunde jag ibland spela med juniorerna.
– På den tiden kunde det vara så att man inte fick ihop fullt lag. Det innebar att jag kunde få spela både i just A-pojkarna och juniorerna. Att vara med i alla lagen betydde såklart mycket för min utveckling. Så var det nog för alla som fick den möjligheten.
– Idag är det ofta ett föräldraproblem. Som ledare kanske du har en spelare som har en jättetalang i laget och som behöver spela i ett äldre lag för att utvecklas.
– ”Varför får inte min pojk också göra det”
Eller förälder till en som inte får spela så mycket
– ”Varför får han spela som är ett år yngre?”
– Det jag funderat mycket över är att HV71 lagt enorma resurser på ungdomssidan i många, många år. Vi har än idag inte lyckats få fram en spelare som etablerat sig i NHL.
– Jag är lite nyfiken på hur det ser ut i alla SHL-klubbar. Jag tror att det är likadant där för nästan alla killar som etablerat sig i NHL kommer från mindre klubbar där dom fått möjligheten att vara på is mycket. Från kommuner där det inte är lika många som spelar ishockey och man är 15 spelare på isen i stället för 30. Det gör att du får spela och träna mycket samtidigt som dom då också kan repetera övningarna dubbelt så många gånger.
– HV71 har en enorm blick på sig. Händer det någonting kommer det direkt en insändare i tidningen där man ger kritik mot ledare, ungdomsverksamhet och sådana saker. Nu har det blivit lugnare i tidningarna, men inte på sociala medier.
Det finns ändå spelare som spelat juniorhockey i HV71 och som har lyckats i NHL.
– Niklas Hjalmarsson, Jesper Fast… Det är killar som kommit utifrån till vårt hockeygymnasium. Tidigare var det fyra utifrån som kom in på hockeygymnasiet. Nu tror jag man sansat sig. Några år efter att jag slutat som klubbdirektör var det åtta, tio utifrån som plockades in.
– Det här innebar att våra egna produkter inte fick gå på hockeygymnasiet. Då uppstod samma problem där som med dom som inte kom med i TV-pucken, att spelare slutar. Under min tid försökte jag minska det där till två, men det gick åt andra hållet.
“Intresset för sammanslagningen var inte stort i början”
Åter till Husqvarna IF och debuten för Bengt Kinell i A-laget säsongen 1969/70.
– Jag fick spela sista tre matcherna den säsongen. Vi åkte ur, men jag tror faktiskt att vi vann våra tre sista matcher. Att få vara med var ändå fantastiskt.
– Jag sprang nere vid rinken när A-laget skulle träna och hoppades att tränaren skulle säga ”Bengt, har du grejer” och att jag sedan skulle få hoppa in och träna med laget, vilket hände att jag fick göra.
Det var flera av killarna från Husqvarna IF som hängde med in då klubben slog ihop med Vätterstad och blev HV71.
– Husqvarna lade ner verksamheten så det fanns bara alternativet att vara med på sammanslagningen. Det var nästan bara juniorer i Husqvarna och vi som följde med över var bland andra (Bengt) Halvardsson, Kenneth Nycander, Anders Wallin… Anders är den största talang vi haft. Att han blev kvar här under hela sin karriär… Han hade varit landslagsspelare.
– Christer Thorén, Bengt Svensson… Från Vätterstad var det bland andra (Jan) Bergstrand, (Christer) Qvennerstedt, Dennis Persson och så vidare. Nästan alla var i samma ålder. Det var ett otroligt ungt lag där alla ställde upp på Göte Wiklunds villkor.
– Klart att vi springer på varandra någon gång ibland, vissa mer än andra. Efter att jag slutat har det inte varit milspåret på Öxnehaga jag saknat utan det jag saknar är omklädningsrummet. När man då slutar försvinner alla ifrån varandra, om det inte är så att fruarna håller ihop oss. Sedan är det så att många av oss spelar golf så vi träffas en del där.
Var det nästan enbart positiva tongångar när klubbarna slogs ihop?
– Första säsongen var inte bra eftersom vi knappt hängde kvar i Division 2. Det var viktigt att vi klarade det för hade vi inte hängt kvar hade vi aldrig fått Göte Wiklund. Det var ett tufft år och ett ständigt kämpande.
– Det var egentligen inga utifrån som hade några speciella krav på oss, utan det var mer hur vi skulle få ihop supportrarna som skulle stå jämte varandra. Det gick faktiskt bra.
– Intresset för den här sammanslagningen var inte stor i början. Intresset kom först när folk började förstå att HV71 hade något bra på gång. Redan andra säsongen Göte var här kvalade vi. Vi kvalade dessutom under flera år då han var här. Vi lyckades inte vilket var synd för det hade varit kul för Göte att vara med om det.
När kom supporterklubben ”Klapp och Klang” in i bilden?
– Jag kan tänka mig att det var runt 1974 eller 1975. Det var musiker så det var en fantastisk klack vi hade och det har North Bank Supporters tagit vidare på ett väldigt bra sätt.
– Det var ändå skillnad på klack eftersom det mest var musikkillar som höll i gång på läktaren. Jag minns bland annat ”Bamse” (Lars-Åke Broo), som han kallades, med sin höga hatt och rock.
– Det betydde såklart jättemycket för oss spelare precis som North Bank-Supporters gör för dagens spelare.
Tyvärr kantades ”Klapp och Klang” av en del ”fylleskandaler” och för att citera HV71:s hemsida ”I sin mest negativa form kunde det sluta med halvplundrade bensinmackar och nergrisade bussar på hemväg från bortaarenorna.”
“Då kanske det hade varit en annan resa jag hade fått göra”
Några matcher Bengt Kinell minns lite extra var då Göteborgsklubben Bäcken kom på besök. I laget spelade en av Sveriges bästa spelare genom alla tider, Ulf Sterner.
– Det var fantastiskt och tacksamt att Bäcken tog Uffe Sterner. Han var med och lirade i andra divisionen. Vi hade tuffa och roliga matcher mot honom och Bäcken.
I början hade Bengt Kinell lite av en stjärnstatus i HV71. Mycket beroende på att han säsong efter säsong låg med högt upp i lagets poängliga.
– Första säsongen i HV71 spelade vi 18 matcher. Jag gjorde 37 poäng efter att ha gjort 21 mål och 16 assist. Då fanns det ingen dubbelassist och vi var ändå ett bottenlag.
– Då ringde Södertälje. Jag åkte också upp och träffade dom efter säsongen, men jag blev övertalad av Ove Jungåker att stanna kvar i HV71. Det är något jag har funderat över, hur hade det gått om jag som 18-åring gått till Södertälje som var en storklubb i svensk hockey då? Då kanske det hade varit en annan resa jag hade fått göra.
Hur hanterade du som 18-åring pressen och förväntningarna som fanns på dig då?
– Jag kände det inte så och aldrig känt mig som någon stjärna. Jag har alltid varit beroende av mina lagkompisar och killarna i min kedja. På 70-talet spelade jag nästan alla år med Christer Thorén på ena sidan. På andra sidan hade vi lite olika, (Anders) Wilander, Dennis Persson eller (Peter) ”Pecka” Magnusson.
– Det fanns inga sociala medier utan det var vår klubbtidning och Jönköpings-Posten med (Åke) Andrén. Ibland kallade vi JP för vår klubbtidning. Han var väldigt hockeyintresserad och kunde ibland skriva flera sidor om HV71.
Göte Wiklund som Bengt Kinell, och egentligen alla som var mer och spelade under hans sex säsonger i klubben, lyfter fram hade själv spelat i gamla Wifsta/Östrand. Wiklund hade utvecklat många spelare under sin tid som ledare i Timrå. Han kom in i klubben inför säsongen 1972/73 och det var så att den första utanför familjen och HV71 han yppade om sitt nya jobb som tränare var på en tågresa mellan Sundsvall och Östersund var till Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg. ”Strimma” lär ha sagt att om inte Wiklund skulle ta jobbet hade han själv tagit det.
– Göte fick oss att tänka hockey på ett helt annat sätt. Jag som aldrig var i egen zon tyckte att jag inte hade med något baklängesmål att göra. Han kunde komma fram till mig och säga ”Du Bengt, hade du forecheckat åt det hållet i stället så hade det där inte hänt där borta”.
– Ofta tar spelare burskydd. Då hade vi en spelare framför mål som vi spelade in till för där trodde aldrig motståndarna att någon skulle passa. Då startade vi uppspelet därifrån. Stod du bakom mål var du däremot begränsad.
– Jag fick ofta mina frilägen på passningar som kom den vägen. Han såg alltid ett och två steg före så ibland fick jag sitta och tänka vad han egentligen menade.
– En grej jag minns väl med Göte var då vi skulle käka efter en bortamatch. Då ställde sig Denny Eriksson upp ”Grabbar, beställ in avec, det är helt okej”. Då ställde sig Göte upp ”Grabbar, bara så ni vet blir det ingen avec”.
– Det är idag skillnad mot då jag kom med i A-laget som 15-16 åring i framför allt fotbollen. Hade vi bortamatch mot Nässjö en lördag var inte själva matchen det viktigaste. Det var att man hade en kvarter med sig och skulle bli avsläppta vid Rigoletto. Så var kulturen då. När Göte Wiklund kom in blev det ordning och reda, i alla fall i HV71, och hela den här kulturen har förändrats inom elitidrotten.
Det måste varit en stor omställning hockeymässigt för er inledningsvis?
– Ja, så var det. Samtidigt var vi unga, hade lätt att lära oss och inte bara körde på i samma spår som vi alltid hade gjort. Framför allt utvecklade han passningsspelet och fick oss att tänka hockey lite mer.
Fem fyspass i veckan på sommaren…
– Det var fem kilometer, milen…, men vi åkte dit och tränade.
När förstod du att det här var rätt väg att gå?
– Då tänkte jag inte så utan det är mer efteråt jag har funderat över varför vi drog ifrån Tingsryd och Nybro. När jag pratade med Fredrik Olausson då han var här förstod jag att Nybro bara tränade två dagar frivilligt under sommaren. Det skulle jag säga var den största skillnaden.
Missade att gå upp: “Luften gick ur oss”
Säsongen 1973/74 talade det mesta för att HV71 skulle ta klivet upp i gamla allsvenskan. I näst sista kvalmatchen skulle ”bara” Nacka besegras hemma i Rosenlundshallen. Trots ledning med 2-0 förlorade HV71 med 5-3 och en måstematch borta mot IF Karlskoga/Bofors väntade.
– Vi vann ganska lätt där uppe mot Nacka. Sedan ledde vi här hemma, men luften gick ur oss. Samtidigt kanske det var väl det. Vi kanske inte var färdiga för att gå upp. Det jag mest minns från matchen var att Bert-Ola Nordlander i Nacka spelade blodig. Det är mycket möjligt att det var min klubba som hade varit uppe i hans ansikte så han fick ett jack, men jag kom inte ihåg det där.
– Bert-Ola var en riktig strateg. Likaväl som det betydde mycket då vi fick (Bo) ”Bulla” Berggren och gick upp. ”Bulla” var en mycket speciell och talangfull spelare.
Ni förlorade även mot Karlskoga/Bofors, var det en stor besvikelse då ni inte gick upp?
– Ja, förväntningarna var att vi skulle gå upp och vinna mot Nacka.
Ni var flera som spelade tillsammans under många säsonger, vad tror du det betydde för era framgångar och så småningom avancemanget till Elitserien?
– Vi hade en stomme med egna produkter. Sedan kompletterade Denny (Eriksson) den här stommen med vissa spelare. Många lyckades medan andra var mindre lyckade. Samtidigt behövde vi få in lite nytt blod.
HV71:s första stjärnvärvningar: “Var ett affischnamn”
Inför säsongen 1976/77 värvade Denny Eriksson Leif ”Honken” Holmqvist till HV71. Han kom närmast från en säsong i WHA med Indianapolis Racers. Det blev två säsongen i HV71-tröjan för målvaktslegendaren.
– Det var stort. En av Sveriges bästa målvakter skulle helt plötsligt spela i HV71. Han är en personlighet. ”Honken” bor kvar här i Jönköping så vi ses ibland och spelar golf.
– Värvningarna som gjordes med ”Honken”, ”Bulla” och senare även med Roland (Eriksson) och Ivan (Hansen) skapade intresse för laget. Att ”Honken” kom hit betydde mycket för lagets trygghet, men också för målvakterna vi hade och då även våra ungdomsmålvakter.
– ”Honken” var inte så bra som han hade varit utan var på väg att trappa av. Något år tidigare hade vi mött London Lions och då var både han, Tord Lundström och Uffe Sterner med.
Vad tog landslagsmannen ”Bo ”Bulla” Berggren med sig in i HV71?
– Dels var han ett affischnamn sedan var det hans spelstil. Han var den som kunde göra det omöjliga. Det gick inte fort, men han tog sig fram ändå.
– Göte Wiklund gjorde om ”Bulla” till back. Han hade tidigare även gjort om Anders Wallin till back. Tidigare hade Anders varit center. Det var därför han hade nummer 10 och jag nummer 13 eftersom jag var center i andrakedjan.
– ”Bulla” var en strateg med bra blick för spelet. Dessutom var han stor. Han betydde mycket. Vi fick en stjärna till oss.
“Södertäljekillarna var helt övertygande om att dom skulle vinna”
Säsongen 1978/79 lyckades äntligen HV71 ta steget upp till Elitserien.
– Egentligen var det en mindre bra säsong. Vi fick en ny tränare i Dan Hobér. Göte fick oss att tänka och spela hockey, men det vi saknade var tempo och lite hårdhet. Det var vad Hobér tillförde, men någon hockey kunde han inte.
– Han fick oss att köra på träningarna. Det blev ett väldigt tempo och mycket var det just Hobérs träningar som gav oss möjligheten att klara av att gå upp.
– Play off och kvalet var lyckat. Sedan var det den här avgörande matchen uppe i Södertälje. Vi spelade åtta matcher i playoff och kval. På dom gjorde jag tolv mål, men jag gjorde inget i sista matchen mot Södertälje.
– Steffan Andersson, som var från Nybro, värvades från Södertälje till oss i HV71. Vi båda var kompisar och gillade att umgås. På eftermiddagen innan avgörande matchen sa Steffan ”vi ska åka hem till några killar och fika innan matchen”. Det var Södertäljekillar och dom frågade Steffen om han trodde att vi skulle ha någon chans.
– ”Ja, vi har chans”
– ”Är det någon speciell vi ska se upp för?”
– Då tittade Steffan på mig och log, vilket var en skön upplevelse (skratt). Södertäljekillarna var helt övertygande om att dom skulle vinna, men det slutade 3–3 så vi och inte Södertälje tog steget upp i Elitserien.
Södertälje ledde med 3-2 innan ”Bulla” Berggren kvitterade till 3-3.
– Sedan har Södertälje en jättechans i slutsekunderna. Jag brukar säga till Ola Svensson, som stod den matchen, att han räddade den med skridskospetsen, men han säger att det inte var så utan att pucken gick utanför.
Inför Elitseriestarten värvades flera starka namn in. Bland andra finske stjärnan Pekka Marjamäki och hans landsman Jukka Koskilahti. Att Marjamäki blev klar för HV71 överraskade på många. Speciellt på ledarna i Kiruna AIF som hävdade att han var klar för spel där uppe. In kom även Hannu Lassila, Jan-Ove Viberg, Thomas Lindster och Mikael Fredriksson.
– Det krävdes definitivt mer av oss då vi skulle spela i Elitserien. Lassila var enorm och den bästa vi som vi värvade tillsammans med Marjamäki. Den säsongen började jag spela med Hasse Sjöö och Janne Bergstrand. Bakom oss hade vi Kaj Nielsen och ”Halvar”. Många supportrar sa ”Hur ska Kaj och ”Halvar” klara av att spela i Elitserien?” Men vår femma var faktiskt riktigt bra. Hasse Sjöö försvann senare till Frölunda, men ”Bergan” vågade inte ta steget. Tyvärr. Det skulle ha varit intressant att se hur han skulle lyckats i en annan klubb.
HV71 slutade sist och fick lämna Elitserien.
– Jag tycker ändå att vi gjorde en bra säsong, men vi märkte att det fortfarande saknades en del för att kunna hänga kvar.
– Vi var redo för att känna på hur det var i Elitserien, men helt enkelt inte tillräckligt bra. Sedan tog det några år innan vi 1985 gick upp. Då hade klubben förstått vad som krävdes för att kunna lyckas. Vi spelare kände såklart också av att det var klasskillnad och ett helt annat motstånd i Elitserien, vilket säger sig själv.
– Första matchen mötte vi Mats Åhlberg, Dan Söderström, Roland Eriksson, Kari Eloranta och det gänget i Leksand. Det var egentligen stjärnor i hela det laget. Sedan kom vi och dom stjärnor vi hade var Marjamäki och ”Bulla” Berggren. Annars var det samma killar där många varit med från starten 1971.
Hur upplevde du Pekka Marjamäki som hade spelat nio VM-turneringar och ett OS?
– En lugn kille. Han pratade knappt svenska eller engelska så det gick nästan inte att kommunicera med honom. Jag lämnade HV71 efter säsongen, men han blev kvar ytterligare en säsong.
– Jag glömmer aldrig då vi inför Elitseriesäsongen var på träningsläger i Helsingfors. Vi fick en frikväll och skulle in på en nattklubb. Det var fullt och vi blev stoppade i dörren. Då gick Marjamäki fram och då öppnades bara dörrarna så vi alla kunde gå in. Han var verkligen stor i Finland.
– När jag jobbade på Motormännen ordnade min kollega en resa till Prag. Där var ”Honken” med som reseledare. Min kollega sa att det var helt otroligt. Då ”Honken” kom, vaktmästarna där bockade och öppnade dörrar då han kom. Han är otroligt stor där nere.
Flyttade till Frölunda: “Se hur långt jag kunde komma”
Inför säsongen 1980/81 valde Bengt Kinell spel med Västra Frölunda som säsongen innan spelat SM-final mot Brynäs.
– Det var en som inte satt i Frölundas styrelse som tog kontakt med mig eftersom det var känsligt att prata med spelare i andra lag då vi fortfarande spelade. Han ringde och frågade om jag skulle vara intresserad av att flytta ner till Göteborg och spela för Frölunda.
– Han som egentligen stod bakom sammanslagningen av Husqvarna och Vätterstad, Lennart Håkansson, hade berättat för mig under en bussresa då jag var med i Husqvarna IF A-lag och skulle åka ner till Nittorp att han spelade Munkfors och blev värvad till Färjestad. Han ångrade det inte för där och då fick han ett bevis på att han inte räckte till. Hade han aldrig tagit chansen hade han inte vetat det.
– Det här tänkte jag lite på då jag tackade ja till Frölunda, att det skulle vara intressant att se hur långt jag kunde komma.
– När jag sedan kom ner i Frölundas omklädningsrum tänkte jag ”var har jag hamnat?” Där satt Mats Lindh, (Lars-Erik) Esbjörs, (Anders) Broström, Thommie Bergman, (Göran) Högosta… Där kom lilla jag och då kände jag mig faktiskt väldigt liten.
– Att Frölunda värvade mig var, vilket jag inte tänkte på, att Jörgen Pettersson gått till NHL. Dom trodde att jag kunde vara en ersättare för honom. Hade jag vetat det hade jag nog inte gått dit.
Det blev två säsonger för Bengt Kinell i Västra Frölunda. Första säsongen svarade han för 10 mål och totalt 30 poäng på 33 matcher. Säsong två blev det åtta mål och totalt 25 poäng på 27 matcher.
– Det gick faktiskt över förväntan och mina bästa säsonger jag har gjort.
Vad är det som gjorde att du lyckades så bra i Västra Frölunda?
– Ny miljö, men också att det var ett snäpp till på spelarna jag spelade med. I Frölunda fick jag spela med Peter Gustavsson och Christer Kellgren. Sedan hade vi (Thomas) Kärrbrandt och Göran Nilsson som backar. Det var konstellationen som gjorde att det gick bra för mig. Peter och Christer lyfte sig också.
– Jag var nere i Göteborg och spelade golf med Peter innan pandemin. Han tackade mig då för att jag spelade till honom och Kellgren fick proffskontrakt med Colorado.
– Kärrbrandt, Christer och Peter fick spela med Vikingarna och Göran med Tre Kronor. I december då landslaget skulle samlas hade en MoDo spelare blivit sjuk. Då ringde man mig och ville att jag skulle vara med Tre Kronor i två matcher mot Västtyskland. Då fick jag stå på blålinjen och höra nationalsången. Sedan var jag nöjd. Det var stort.
Du hade Bengt ”Fisken” Ohlson som förbundskapten och spelade i en kedja med Per Lundqvist och Lennart Norberg, hur ser du tillbaka på hur ni fungerade?
– Jag passade inte i landslaget. Jag är lagspelare och behöver ha spelarna runt om som kände förtroende för mig och att vi har spelat ihop en del innan. Att hoppa in i landslaget med nya spelare, nej det var inte min grej, men det är kul att fått ha spelat dom matcherna.
“Jag blev petad i en bortamatch och fick ingen förklaring”
Vad ser du som höjdpunkten under din tid i klubben?
– Egentligen hela första säsongen. Vår femma fick ett enormt stort förtroende. Vi kunde ligga under inför tredje perioden. Då lät Berny (Karlsson) oss spela vartannat byte. Ofta vände vi då matcherna. Det finns supportrar i Frölunda som fortfarande nämner det här.
– Personligen, vi var tvungna att vinna mot Brynäs hemma för att gå till slutspel. På den här tiden var det bara semi och final. Det stod 2-2. Jag hade fått en passning men pucken gled ifrån mig. Wille Löfqvist slängde klubban – straff.
– Jag åkte in och lade mig på golvet i båset eftersom jag inte ville lägga straffen. Det fanns dom som var bättre än mig på det i laget, men domaren (Lars Henriksson) kom fram och sa ”Du ska lägga den Bengt”. Som väl var gjorde jag mål och sedan ett till.
– Tyvärr blev jag skadad i tredje perioden så jag kunde inte spela första semifinalen mot AIK. Ett ledband hade gått. Där sprack vår femma. Vi fick stryk borta mot AIK. Sedan försökte jag spela matchen hemma. Pelle Pettersson, läkaren, stod bakom mig i båset. Efter två perioder sa han ”Bengt du får inte spela mer”.
– AIK, som hade Dan Hobér, var starka. Dom var lite som HV71 varit. Ett spelskickligt lag, men som saknade den här snabbheten, vilket Hobér fick in där.
Andra säsongen i Västra Frölunda fick Bengt Kinell Len Lunde som coach. En före detta NHL-spelare (drygt 300 matcher) som närmast hade coachat Mora i Division 1 och varit scout för Edmonton Oilers.
– Jag kom från en klubb med en bra organisation, bra träningar och med ordning och reda, alltså HV71. I Frölunda var det nytt folk och sommarträningarna var inte alls på samma sätt. Killarna skötte mycket individuellt.
– Första säsongen hade vi Berny, men det var en del killar som inte var nöjda med honom eftersom dom kanske inte hade fått lika mycket speltid som innan. Då kom Len Lunde in, tyvärr. Jag blev petad i en bortamatch och jag fick ingen förklaring. På kvällen gick jag in till Len för att prata med honom. ”Jag ville visa grabbarna att kan jag plocka bort dig Bengt så är det ingen som är säker.”
– Han kunde väl ha sagt det där till mig innan matchen. Jag trodde att jag hade gjort ett dåligt jobb eller något. Han var speciell. I hemvägen från bortamatcherna såg han till att det fanns två plattor öl i bussen. Ingen spelare tog någon öl. Säkert var det Frölunda som betalade och när vi gick av bussen tog Len med sig ölen hem.
“Vet du om att du varit Sveriges dyraste hockeyspelare?”
Inför säsongen 1982/83 återvände Kinell till HV71 som då låg i Division 1 södra.
– Jag hade fått ett bevis på hur långt jag kunde gå och då var jag nöjd. Andra säsongen kom Hasse Sjöö och Janne Karlsson dit, men jag kände att jag var nöjd och flyttade hem.
– Först hade jag en liten förhandling med HV71, men jag vet inte hur dom och Frölunda gjorde den uppgörelsen. Några år efter att jag lagt av träffade jag en som varit styrelsemedlem i Frölunda under min tid där.
– ”Vet du om att du varit Sveriges dyraste hockeyspelare?”
– ”Va?”
– Frölunda och HV71 hade inte kommit överens så det gick till skiljenämnd som satte en summa Frölunda skulle betala. Det var 400 000 eller någonting. Jag fick inget av dom pengarna utan det gick till HV71.
– Sedan vet jag inte vad HV71 fick betala då jag skulle återvända hem. Jag sa till Frölunda att jag skulle flytta hem. Blir det inte hockey där lägger jag av. I alla fall blev det klart.
Du var med om att gå upp med HV71 säsongen 1984/85, var det samma känsla som 1979?
– Ja, så var det. Det är ett stort steg att gå upp. Vi vann inte serien (allsvenskan), men vi fick till det i dom viktiga matcherna.
Hur viktiga var Roland Eriksson och Ivan Hansen för det här laget?
– Jätteviktiga. Jag spelade inte alls med någon av dom under säsongen. Däremot då vi åkte upp till Västerås för den avgörande matchen kom Bror Hansson och sa att vi tre skulle spela ihop.
– Vi värmde här i Rosenlundshallen innan vi skulle åka upp. Roland och Ivan pratade knappt med varandra och jag tänkte ”hur ska det här gå?” Jag åkte fram till Roland och frågade om han skulle ta det defensiva jobbet? ”nej”. Då tittade jag upp på Ivan ”näe”.
– Jag som knappt varit i egen zon fick ta det ansvaret. Den matchen fick jag en helt annan roll, men det gick bra och vår kedja gjorde två mål. Jag gjorde 2-1 och sedan spelade jag fram Roland till 3-2. Det var häftigt.
“Det jag hade gjort för föreningen under så många år…”
Bengt Kinell spelade en säsong med HV71 i Elitserien innan han avslutade karriären med spel i HC Dalen.
– Jag var först uppe i Norge och träffade Storhamar. När jag kom hem en vecka senare ringde Storhamar och sa att HV71 ville ha för mycket betalt. Det jag hade gjort för föreningen under så många år…
– Sedan ringde Dalen. Jag tänkte att jag kunde ta en säsong där.
Var du bitter på HV71 då?
– Nej, sådant lägger jag bakom mig. Det var nog bra att det blev som det blev eftersom jag då startade en egen resebyrå och satsade på en yrkeskarriär.
Hur har tiden varit efter karriären?
– Jag fick, som sagt var, möjligheten att starta en egen resebyrå tillsammans med två kompanjoner. Det blev lite ägarbyten, men jag var hela tiden kvar som en av ägarna.
– Sedan började jag som klubbdirektör i HV71, men hade kvar resebyrån. Då tog jag in Stefan Falk som VD för den. När jag slutade som klubbdirektör gjorde vi om så jag och Stefan Falk blev ägare själva till resebyrån. Så var det under x-antal år till det att jag ville trappa ner och gå i pension. Då sålde jag till Stefan som tog över allt. Han är fantastiskt duktig.
Och livet idag?
– Jag är på väg till golfbanan strax (skratt). Det är mycket golf och till stor del är det för vad jag saknar från hockeyn, omklädningsrummet. Allt det sociala med golfen, kompisgängen där jag är med och spelar. Dessutom spelar min fru.
– Nu har hon också slutat jobba så lördag och söndag spelar vi tillsammans. Under veckorna spelar hon med sina väninnor. Det är golf. Sedan är det golf och golf.
– På vintern är vi ett gäng golfare som bowlar och håller ihop på det sättet. Vintrarna är tuffa. Vad gör man på vintern? Du kan inte bowla hela dagarna. Det blir såklart också mycket resor. Thommie Bergman är en vän jag har en bra kontakt med. Dels spelade vi med varandra i Frölunda, dels var jag anledningen till att HV71 tog hit honom som tränare. Jag har varit med honom till hans lägenhet i Spanien några gånger. Det har gjort att jag har kunnat bedriva någon vecka på vintern med att spela golf.
– Sedan har jag och Thomas Ljungbergh haft seriebiljett på HV71:s matcher. Jag var på i stort sett på varje match. Precis som alla andra supportrar var vi både kritiska och positiva. Jag har ändå distans till det där och brukar säga att dom som är i verksamheten kan den bäst. Dessutom har jag ett stort förtroende för (Fredrik) Stillman. Jag är glad att HV71 tog in honom igen, avslutar Bengt Kinell.
Tillbakablick: HockeyAllsvenskan 21/22
Den här artikeln handlar om: