Hockeykrigaren Lennart “Liston” Söderberg blev fotbollstränare

Han är mer känd som fotbollstränare – men det var som hockeyspelare han först gjorde sig ett namn. I veckans Old School Hockey möter ni Lennart ”Liston” Söderberg.
– När jag spelade var det otroligt hårt och det smällde utav bara den, säger den gamle AIK-spelaren.

VÄSTERÅS (HOCKEYSVERIGE.SE)

Lennart Söderberg, ”Liston” kallad, är en legendar inom svensk idrott. Visserligen var han en duktig hockeykrigare, men framförallt gjorde han sig ett stort namn som fotbollstränare i klubbar som Gefle, Västerås, Eskilstuna, Odd Grenland, Ikast, Syrianska, Vasalund och så vidare. När vi besöker Lennart Söderberg i det fina hemmet i Västerås är det i första hand för att prata hockey. Trots att han pratar väldigt mycket stockholmska så är han faktiskt inte född i Solna utan Torps församling i Medelpad.
– Ja, det stämmer. Jag är född i Torpshammar. Vi flyttade till Stockholm när jag var runt tre år. Torpshammar är annars mest känt för att det är mitten av Sverige. Det ligger sju mil från Sundsvall snett in mot Östersund.
– Vi flyttade till Solna för att pappa sökte jobbet där. Jag var bara två och ett halvt år, det här minns jag väl, jag sitter på en trehjuling då han kommer och går på grusgången med knäppt trenchcoat och en papp-resväska som man hade på den tiden. Då hade han fått jobb på ett företag som gjorde bakelit.
– Först bodde vi på Hagavägen i Solna. Det finns inte idag, men det låg i närheten av Arvid Nordqvist och allt det där. Nästan i Sundbyberg kan man väl säga. Vi gick alltid på bio i ”Sumpan”, men annars var vi aldrig där. Jag gick i plugget i Råsunda så vi var alltid i Solna.

Fanns det en rivalitet mellan Solna och Sundbyberg vid den här tiden?
– Nej, det fanns ingen rivalitet mellan oss. ”Sumpan” var en industristad. Störst var Sieverts kabelverk (köptes upp av LM Ericson). Halva ”Sumpan” jobbade väl där, men det är rivet idag.

Hur kom du i kontakt med hockeyn i Solna?
– (Folke) ”Lucke” Lööv han strök omkring. Jag tror att han var lagledare för oss på en is-gala när jag var tio år. Det här var ett kvarterslag och vi gick till final på den här galan. Efter den is-galan blev det AIK direkt.  Nu var vi med på flera is-galor och jag var en sådan som plockade ihop killar så vi skulle få ett vinnande lag.

”Liston” Söderberg var visserligen AIK:are i ishockey, men som fotbollsspelare inledde han karriären i Råsunda IS. Däremot fanns det ingen direkt rivalitet mellan klubbarna i Solna och Sundbyberg vid den här tiden.
– Nej, det fanns inget sådant. Då fanns bland annat Huvudsta och Hagalund. Just Hagalund var faktiskt ganska bra i fotboll medan Vasalund var knappt påtänkt. Jag vet att Hagalund även spelade hockey, men där var dom bara skit.

Hemvävt lag

Stora delar av det AIK-lag Lennart Söderberg kom att spela med i AIK var från just Solna. Bland andra Anders ”Ankan” Parmström, Göran ”Svirre” Svensson, Lennart ”Sillen” Selinder, Ingemar Johansson (senare Serna), Hasse Eriksson med flera.
– Vi alla var jäkligt tajta. Idag när killarna lämnar omklädningsrummet så ses dom inte förrän nästa träning. Vi hängde ihop även vid sidan av. Den enda som föll ur ramen litegrann var Ingemar Johansson, alltså efter att vi slutat, men jag vet inte varför.

Du och Ingemar var väl ganska tajta när ni spelade tillsammans?
– Ja, ja, ja… Vi var som ler och långhalm. ”Ankan”, han bor i Kvicksund, och honom stöter jag på lite då och då här i Västerås.
– På den tiden alla vi spelade tillsammans spelade vi även mycket minigolf bland annat. Annars gjorde vi inget särskilt, men i just minigolf var vi ganska bra allihop. Det var ingen av oss som slog åt helvete utan det var ”feeling” när vi lirade. ”Lucke” Lööv var en som var riktigt duktig.
– Banan där vi brukade spela på finns inte längre, men den låg strax bakom norra läktaren på Råsunda. Nu finns ju inte Råsunda heller kvar, men jag har varit där och fotat mycket nu när man höll på att riva Råsunda för jag tycker att fotografering är väldigt kul.

Säsongen 1957/58 lyfter spelande tränaren Clifton Ryan upp flera unga spelare i laget från Solna. Redan säsongen dessförinnan hade Ingemar Johansson flyttats upp. Nu var det dags även för Lennart Johansson, Hasse Eriksson och Kjell Pettersson att ta steget upp i A-laget. I ärlighetens namn ska sägas att Kjell Pettersson var lite av en utböling eftersom han kom från Bromma.

Lyftes upp i A-laget

AIK vinner Division 2 Västra A och kvalar sig sedan upp i allsvenskan efter att ha lagt Malmö FF, Kils AIK och BK Kenty bakom sig i tabellen.
– Man kan säga att det var Cliff som lyfte upp mig i A-laget. Jag var bara 15 år när jag gjorde min första match i A-laget.
– Hur Cliff var? Jag var inte särskilt duktig på engelska, men sedan jag jobbat utomlands med fotbollen har jag fått lära mig det ordentligt. I alla fall var Cliff bra som tränare. Han visste sedan tidigare vilka Lasse Björn och ”Stoltzarn” (Roland Stoltz) var. När vi spelade mot Djurgården var det aldrig någon som åkte mellan dom två, men det gjorde Cliff. Dom där två stora bumlingarna vart ganska förvånade han har for igenom där.
– Sedan sköt Cliff alltid slagskott efter isen. Jag tror aldrig jag såg honom skjuta en höjdare. Det klang alltid till när han gjorde mål, i den nedre ramen.

Lennart Söderberg tog också efter mycket av det spel som dom kanadensiska lagen visade upp när dom var här i Sverige och spelade.
– Cliff och kanadensarna var före med egentligen allting. Vi spelade bland annat Aherane Cup, nyårsturneringen, mot Trail Smoke Eaters och allt vad dom hette. Jag var ju en idiot på banan. När jag åkte förbi Kanadas bås för att åka till vårt för att byta så kom en kanadensare och körde över mig. Där låg jag med huvudet vid sargkanten. Det där tog jag med mig till allsvenskan. Jag körde raka spåret. Var det någon i vägen då så körde jag över honom.

Hur var det här steget att som 15-16-åring kliva in i seniorhockeyn?
– Jag kommer inte riktigt ihåg, men det var nog inga problem. AIK hade kycklingkedjan, även om dom kom någon säsong senare. Bland annat minns jag då vi var uppe i Skellefteå. Norvalla hette deras hemmaplan. Det var så kallt, kycklingkedjan hade inte varit inne på isen och spelat någonting, så vi fick bära ut att tre till taxin när vi skulle åka till hotellet efteråt. Ni vet dom hade suttit där med snörade skridskor i minus 20 grader.
– Annars var jag den som fick ta hand om folk som kom till AIK. Det gjorde att jag hade olika besättningar varje säsong. Kurre Andersson, jag och (Berndt) Arvidsson, vi tre höll ihop ganska länge. Kurre Andersson var en väldigt duktig hockeyspelare också, men han vart ju fotbollsproffs i Italien istället.
– Jag minns en gång när vår kedja skulle presenteras så där lite kanadensiskt innan matchen. Kurre tog sats och skickades ut på isen, men det var bara det att han hade glömt att ta av sig träskydden. Det här var på Solna-is.

”Höll på att tackla sönder planket”

Var det alltid mycket folk då ni spelade i Solna?
– Ja, alltid. Det var fullt. ”Sillen” Selinder hade sin egen klack. Nu var det länge sedan jag träffade ”Sillen”, men hans kedjekompis, ”Svirre” träffar jag då och då eftersom han brukar vara nere på ”AIK-ringen” (En kamratklubb för gamla AIK:are).

En viktig person för Lennart Söderberg var den tidigare AIK-spelaren som under många år var tränare för honom, Svante Granlund.
– Han betydde så in i helvete mycket för mig. Inte bara då i hockeyn utan även i fotbollen. Han tränade även AIK:s juniorlag i fotboll. Svante hjälpte verkligen mig mycket. Svante hade som aktiv varit med tidigt i något OS, men första matchen som ryssarna spelade var på Solna-is. Bland annat var (Vsevold) Bobrov och grabbarna var med. Det här måste varit 1949 eller något. Jag var där med min pappa och tittade och jag minns att Svante höll på att tackla sönder planket.

Du var också väldigt fysisk i din spelstil, tog du lärdom av Svante Granlund?
– Ja, det är möjligt. Överhuvudtaget hade jag mycket kontakt med Svante. Han var rak och inte någon mes. Jag var också väldigt rak men även väldigt illa omtyckt. Samtidigt fick jag resultat av det jag gjorde, speciellt inom fotbollen. Bland annat gjorde jag Västerås till ett allsvenskt lag två gånger.

Var det bara Cliff Ryan och Svante Granlund som var tränare då du spelade?
– Jag hade även "Eje" Lindström. På tal om Timrå, som ”Eje” kom ifrån var Åke ”Tåget” Söderberg min kusin. Tråkigt nog är han borta sedan många år. Ni vet jag började som forward, men i slutet var jag back. Däremot minns jag inte vem som gjorde om mig till back.
– Jag spelade även en säsong i Traneberg (1965/66). Vi höll på att gå till allsvenskan som var högsta serien då. Bland annat spelade vi mot Mora. Där spelade ”Strimma” (Lennart Svedberg) som var ”Ejes” bästa kompis. Vi vann mot Mora med uddamålet på bortaplan (4-3) och på Hovet (5-4). Men Teg vann över oss md 4-2 i sista omgången. Hade vi kryssat där eller vunnit så hade vi gått upp. Ni förstår ”Tranan” med (Rolf) ”Mackan” Pettersson, Hasse och (Stig) ”Stickan” Tvilling, ”Jimpa” Nilden, vilket härligt gäng vi var, skrattar ”Liston”.

Täckte mycket skott

Lennart Söderberg fick även chansen i en juniorlandskamp. Ett möte med Finland som Sverige vann med 3-2 efter att Ulf Sterner gjort två mål och Åke Hallman ett.
– Jag blev även uttagen i A-landslaget när dom skulle dra till Kanada, men jag fick dubbel öroninflammation. Det var nästan så att jag började grina. Annars var jag chanslös att komma med i Tre Kronor. Dom körde med samma spelare hela tiden. Nu vart det mest fotboll för mig, men jag gillade hockeyn väldigt mycket. Jag var duktig på skridskorna och allt det där. Ingemar Johansson gjorde 49 A-landskamper, men han var strået vassare än jag.

Spelade ni båda backpar tillsammans mot slutet?
– Nej, vi gjorde inte det eftersom vi båda var ganska bra och då fungerade det inte att vi spelade ihop. Dessutom var vi ganska lika i spelstilen. I stället spelade jag med Bert-Ola (Nordlander) ett tag. Tidigare var det Rune Lindh, men han var så långsam på skridskorna, säger Söderberg med ett leende.

Fick du städa upp efter Rune Lindh ute på isen?
– Nej, men det fick jag göra bakom Bert-Ola eftersom han inte tordes täcka skott. Han hade istället en lång klubba.
– Kolla mina händer (Söderberg visar sina händer). En gång i veckan pumpas det ut var och blod här. Puckarna satt i händerna eftersom jag stod och täckte. När Trail Smoke Eaters var här hade dom ett eget omklädningsrum under hela Aherane Cup. Då fick vi gå in och titta och lukta i deras omklädningsrum. Ni vet dom tvättade inte kläderna. Då hängde det magmattor där som vi trodde var målvaktens, men nej, det tillhörde det en back, en fyrkantig kille, som kunde gå ner på alla fyra och täcka skott. Sedan skaffade jag också en magmatta, en väldigt tunn sådan så jag också kunde gå ner och täcka mer.

Vad ser du som din största framgång som hockeyspelare i AIK?
– Framgång och framgång… Jag vet inte, säger Lennart Söderberg och blir tyst en stund innan han fortsätter:
– När jag kom in i AIK var vi inne i en generationsväxling. Sedan växte det här laget ihop kan man väl säga. Jag har inget SM-guld i ishockey och inte heller i fotbollen. Där var jag som bäst trea.
– Starkaste minnet jag har det är när jag avgjorde mot Leksand på Hovet. ”Knockad Liston kontraslog i slutminut” stod det som rubrik dagen efter i Dagens Nyheter. Ni vet jag var en gedigen spelare och tog inte åt mig av grejer jag gjorde, mål och allt det där. I stället var jag, som sagt var, en gedigen fan som ställde upp år ut och år in. Skadorna lappade jag ihop och körde, missade aldrig en träning och var nog mer en typisk lagspelare.

Ihågkommen som "Liston"

Lennart Söderberg var extremt fysisk i sin spelstil och det hände mer än en gång att han hamnade i fight med någon motståndare. Samtidigt går det inte att jämföra den hockey som spelades då med den vi får se idag.
– Om vi börjar med hur hockeyn är idag så går det mycket fortare, det går otroligt fort. När jag spelade var det otroligt hårt och det smällde utav bara den. Det var även mer fult spel då än vad det är idag.
– En som jag hamnade i slagsmål med på Solna-is och som jag inte gillade på isen var (Gert) ”Tumba” Nyström i Strömsbro. Både han och jag blev avstängda en månad. Även om jag bodde i Gävle en tid då jag tränade Gefle i fotboll så har jag aldrig träffat honom efter att jag slutat spela hockey.

Du var framgångsrik som fotbollstränare, men har du aldrig varit hockeytränare?
– Jo, jag började som tränare i Ulriksdal. På den tiden var Ulriksdal bra. Bland annat hade vi en kille som kallades för ”Limpan” (Lennart Lindberg) som var riktigt bra och senare gick till Tingsryd. Min brorsa Roland var också med och spelade back. Ove Hedberg, ”Krullo” var också med. Därefter blev det bara fotboll, 36 år har det blivit som tränare.

Var kom smeknamnet ”Liston” ifrån?
– Nic Åslund som var sportchef på Aftonbladet. Det var i fotbollen. Han skrev att jag uppträdde som Sonny Liston boxades.

Vilken relation har du till AIK idag?
– En väldigt bra relation. Bland annat är jag med i AIK-ringen där jag får träffa alla dom gamla killarna, dom jag lirat med i både fotbollen och hockeyn.
– Annars har jag delat i mitt liv i tre delar. Den första delen är den aktiva delen vilken jag är väldigt nöjd med. Både ishockeyn och fotbollen.
– Andra delen är tränardelen. Den är jag jäkligt nöjd med. Jag har varit i Norge, Danmark men även en liten tid i Portugal och på Cypern.
– Nu är jag i den tredje delen och det är den sociala tiden. Nu är det landet i Dalarna som gäller och är väldigt glada över slanggurkorna och tomaterna i växthuset. Nu blommar dessutom potatisen så… Dessutom gillar jag att resa, men har inte fått göra det på ett antal år. Bland annat har jag en resa som ligger inne i byrålådan. Vi ska resa från kust till kust i USA.
– Idag har jag ett ganska vanligt liv med andra ord, men jag går omkring som ”Liston” oavsett om jag är på Fonus eller om jag är ute på Willys och handlar. Det har jag väl inget emot och är van med men idag känner jag mig mer som Lennart är som ”Liston”.

TV: Throwback – Oliver Kylington draftad av Calgary 2015