Från plantskolan till dubbla SM-guld – Old School Hockey Hans Särkijärvi

Han är en av alla framgångsrika produkter sprungna ur den frodiga hockeykällan i Kiruna. Hans Särkijärvi fick en framgångsrik karriär som spelare med bland annat två SM-guld. Efter spelarkarriären tog en tränarbana vid. I veckans Old School Hockey möter ni Hans Särkijärvi.

Kiruna är en av svensk hockeys största ”plantskolor” genom alla tider. Här ifrån kommer spelare så som bröderna Stig och Börje Salming, Eilert ”Garvis” Määttä, Peter Lindmark, Tord Lundström, Lennart ”Klimpen” Häggroth, Mats Ulander, Svenåke Svensson, Roger Kyrö, Andrea Hadelöv… Listan kan göras hur lång som helst.

Börje och Stig Salming. Foto: Ronnie Rönnkvist

HÄFTIGA DERBYN

En av Kirunas mest färgstarka exporter ut i landet är Hans Särkijärvi. Han var med då Kiruna AIF säsongen 1973/74 spelade i allsvenskan som då var landets högsta serie. Efter karriären på isen har han blivit känd som en av våra mest pålitliga och framgångsrika tränare.
– Kiruna var verkligen en hockeyort när jag växte upp. Det fanns inget annat än hockey och handboll. Fotbollen var långt nere i kön. Dessutom hade vi två hockeyklubbar, AIF och IFK, som slogs om att bli bäst i stan. Just dom här derbyna mellan AIF och IFK var häftiga vid den här tiden, berättar Hans Särkijärvi när vi ses på ett café i Globen för den här intervjun. Dit kommer han för övrigt med en krycka efter att nyligen ha genomgått en lyckad höftoperation.

Fanns den här rivaliteten mellan er grabbar i Kiruna också?
– Nej, inte på sidan om. Däremot när det var match liknade det mest något slags inbördeskrig i ishallen. Det handlade om att vinna just dom här matcherna och det var här jag lärde mig att det verkligen var viktigt att vinna.

Peter ”Pekka” Lindmark. Arkivbild

En som Hans Särkijärvi spelade med i Kiruna AIF var Peter Lindmark. Det var innan ”Pecka” valde att ta klivet över till IFK.
– Han började i AIF och jag måste ha spelat med honom eftersom han bara är ett år äldre än jag. Jag kommer ihåg att han gick över IFK men vi spelade säkert tillsammans någon gång. Det hör till saken att det var många interna serier i Kiruna och enormt med barn och ungdomar som var med. Varje helg var det matcher mellan dom här interna lagen.

Den generation som Hans Särkijärvi tillhörde i Kiruna är en av dom absolut starkaste som kommit fram. Förutom nämnda ”Pecka” Lindmark gick det ganska bra för spelare så som Göte Wälitalo, Thomas Hedin, Erik Stålnacke, Ulf Ågren, Roger Mikko, Ulf Zetterström med flera.
– Vi som vart lite bättre flyttade ganska tidigt från Kiruna. Jag är lite speciell och umgicks inte heller så mycket i dom där kretsarna utan var mer med klass-polarna vid den här tiden.
– Självklart träffades vi ishallen och pratade, men det var aldrig så att vi hängde med varandra. Precis som du säger var 56 och 57 väldigt bra årgångar.

Vem hade du som förebild när du växte upp?
– Tord Lundström var nog min stora förebild. Han hade gått till Brynäs från AIF och var den jag tittade på mest. I alla fall som jag kom ihåg det (skratt). Sedan är det klart att jag följde bröderna Salming också.

En ung Hans Särkijärvi. Arkivbild

Den kanske största talangen i Kiruna när Hans Särkijärvi växte upp var Per-Olof Uusitalo. Han var ett år äldre än Börje Salming och det var nära att Brynäs hade plockat honom istället för den blivande NHL-stjärnan. Uusitalo är avliden sedan många år, men han gjorde några fina säsonger i Modo och Tingsryd.
– Vi spelade till och med några matcher tillsammans i högsta serien med Kiruna. Jag hoppade ju med några matcher där 1974. Min första match var mot Tingsryd borta och då fick jag hoppa in och spela eftersom han inte kunde vara med.
– I Kiruna tyckte man att P-O var en större talang än Börje. Han hade en fantastisk skridskoåkning och jag skulle säga att han spelade som en modern back gör idag, följer med upp i anfallen, var offensiv och väldigt rörlig.

Säsongen 1972/73 tog Kiruna AIF steget upp i allsvenskan efter att ha kommit tvåa i kvalet bakom Modo men före Tunadal, Hofors och Hammarby.
– Det här var jättestort och något helt otroligt. Just att Brynäs och dom här lagen skulle komma till Kiruna för att spela. Själv var jag bara 16 år då jag fick spela min första match i serien och det jag minns väl är att det var mycket folk på våra hemmamatcher. Speciellt då Brynäs kom (3 540 åskådare) eftersom det var många från Kiruna som spelade där.

KROSSADE TINGSRYD

Debuten var alltså mot Tingsryd borta i en match som hemmalaget vinner med 10-3.
– Jag minns inte speciellt mycket från just den matchen. Vi spelade i det som hette kvalificeringsserien efter jul. När vi spelade mot Örebro gjorde jag mina första mål (två mål och två assist). Det var som en julafton eftersom det var samma dag som jag fyllde 17 år. Jag minns att Des Moroney spelade i Örebro så då förstår ni att det här var länge sedan, skrattar Särkijärvi.
– Att mött Des Moroney är ganska häftigt, men jag tycker det är häftigt att ha mött ”Honken” (Leif Holmqvist) också.

Vad är det som gör att ni inte lyckades hålla er kvar i allsvenskan?
– Vi var nog helt enkelt ett för dåligt lag, men jag var så pass ung då så jag har egentligen inget bra svar. Jan Aspvik och Jan-Erik Dantoft (Båda till Södertälje) stack efter säsongen och det var våra ledande spelare.

Tränare för Kiruna AIF var då Hans Karlsson, pappa till världsmästarbacken från 1987, Lars Karlsson, och hans bror Jan Karlsson. Den sistnämnde som även är framgångsrik som tränare.
– Hasse var jättebra. Idag kommer inte vi tränare framför spelarna överhuvudtaget. Vi ser bara ryggarna på killarna. Han kom ner framför oss spelare och tittade oss i ögonen. Det här minns jag ganska tydligt.

Har du tagit in det i ditt eget ledarskap?
– Jag har tänkt på det i alla fall, men idag är det svårt att ha det ledarskapet. Samtidigt, ska du tala till någon så är det bra att komma nära och få ögonkontakt. Som ledare får man en bättre respons då.

Hur mycket kontakt har du med Kiruna idag?
– Nästan ingenting. Jag har min syster som bor kvar där, men det blir väldigt sällan som jag åker upp dit. Senast jag var där var nog då jag tränade Skellefteå (2008-10). Jag åker till Gotland i stället när jag är ledig och det är ju åt andra hållet.
– Lite längtan dit upp har jag ändå för att få se hur allting fungerar där. Speciellt nu när man håller på att flytta stan.

GICK TILL DJURGÅRDEN PÅ KENTAS REKOMMENDATION

Hans Särkijärvi gör en säsong i Division 2 med Kiruna AIF innan han åter tar steget till högsta serien. Där blir hans första klubbadress Djurgården.
– Första kontakten togs efter Junior-EM 1975. Det var nog Kenta (Nilsson) som rekommenderade mig i och med att han var i Djurgården vid den här tiden. Jag måste väl ha gjort något bra i juniorlandslaget.
– Lennart Ljungqvist kom med sin stora Bauer-van och hämtade mig på Arlanda. Dom visade runt mig på olika lägenheter i stan. Jag dissade den ena efter den andra för att det var gasspisar och läskiga bakgårdar. Jag tyckte väl inte om någonting egentligen, men idag skulle jag nog tagit allihop om jag fick chansen (skratt). Trots allt hamnade jag på Östgötagatan till slut.

Kent Nilsson. Arkivbild

Utbildade du dig redan från början till att bli polis?
– Nej, det gjorde jag inte. Först jobbade jag inom parkförvaltningen i många år men även på kyrkogårdsförvaltningen och i Stadshuset. Ulf Adelsohn var kung i Stockholm så det var inga problem för mig att få jobb. Samtidigt var det också lätt med jobb vid den här tiden.
– Jag jobbade även en tid på en jeansfirma, Lois, under säkert ett år. Sedan gjorde jag lumpen, men efter den pluggade jag färdigt så jag kunde komma in på polisskolan. Det var Peder Nilsson (pappa till målvakten Anders Nilsson) som lockade mig in i polislivet och det var hans lägenhet jag tog över på Östgötagatan. Han flyttade till Krusboda i Tyresö där för övrigt jag också bodde sedan.

Som coach i Djurgården fick Hans Särkijärvi från början ”Järnkaminen” Hans ”Tjalle” Mild.
– Det var häftigt att ha ”Tjalle” och att ha en gammal Järnkamin som coach var jättebra. Jag tyckte jättemycket om honom och han tyckte om mig. Jag kom verkligen in i Djurgården i rätt tid. Det var inte lätt att som 18-åring att slå sig i det här laget då. Idag slussas ungdomarna in och får nästan en plats serverad.
– Det var tufft och det var direkt inga svenska spelare i NHL. På så vis var det nog tur att jag hade ”Tjalle” eftersom han gillade mitt sätt att spela.

Arkivbild

Det Djurgården som den då tystlåtne norrlänningen skulle slå sig in i innehöll många starka profiler. I truppen fanns spelare så som Björn Palmqvist, Stig Larsson, Claes-Göran ”Myggan” Wallin, Peter Gudmundsson med flera.
– Jag minns inte att det skulle varit några problem att komma in i ett nytt lag. Sedan tyckte jag nog att Palmqvist, ”Stickan” (Stig Larsson) med flera var gamla gubbar. Jag kom in i laget och blev väl mottagen.
– Antagligen var jag den typen som accepterades eftersom på den tiden var du tvungen att jobba hårt för att överleva och göra som tränarna och dom äldre sa.

Tog du stor plats i omklädningsrummet?
– Nej, nej, nej… Det har jag aldrig gjort och har heller inte varit min grej. Det var ute på isen jag gjorde mitt.

Djurgården får lämna elitserien redan första säsongen Hans Särkijärvi kom att spela för klubben.
– Tråkiga saker kommer jag inte ihåg, säger ”Säcken” med ett lätt leende.

TUFFT EFTER DEGRADERINGEN

Björn Palmqvist lär ha ställt sig upp i omklädningsrummet efter sista matchen och sagt att den som lämnar klubben skulle han personligen… och så vidare.
– Det skulle inte förvåna mig. Själv hade jag inga sådana tankar eftersom det var mitt första år i klubben. Samtidigt var det inte så många som lämnade så vi vågade väl inte ha ha…
– Uppriktigt sagt minns jag inte så mycket av den säsongen. Elitserien var väldigt jämn och det skiljde bara sju poäng för oss upp till fjärdeplatsen som hade inneburit slutspel.
– Då minns jag mer att det var väldigt tufft säsongen därpå då vi skulle ta oss tillbaka. Det handlade om den här anspänningen, att Djurgården verkligen skulle vara i den högsta serien. Vi ska inte sticka under stolen med att det att det hela tiden var tuffa och viktiga matcher.

Hans Särkijärvi 1979. Arkivbild

En spelare som trots Björn Palmqvist brandtal lämnar Djurgården efter säsongen är skyttekungen i elitserien, Kenta Nilsson.
– Vi lade nog inte så jättemycket vikt vid det. Kenta var draftad på den tiden och det var här var nog första gången man började titta på hur viktigt det var med draften. Jag misstänker att det hade mycket med sådant att göra, men att gå från Djurgården till AIK… Jag tror inte det hade varit populärt idag i alla fall.

Idag skulle det nästan vara otänkbart (heder år Karlskrona som behåller Ove Molin) att tränaren blir kvar i ett lag som åker ur, men Djurgården valde att behålla Hans ”Tjalle” Mild ytterligare två säsonger.
– Det diskuteras inte något sådant. I alla fall var det ingenting som jag tänkte på. Sedan vet jag inte hur äldre spelarna tänkte och resonerade. Redan då hade Djurgården dessutom börjat slussa in flera egna spelare. Thomas Eriksson kom in liksom (Håkan) Södergren och Tommy Mörth. Det här var säkert en naturlig process. Sedan kanske det handlade om ekonomi också. Jag vet inte hur den såg ut i Djurgården vid den här tiden.
– I alla fall hade vi spelare fullt förtroende för ”Tjalle”. Det var aldrig tränarens fel att vi åkte ur utan det var lagets och spelarnas samtidigt som det var några lag som var lite, lite bättre och hade lite mer flyt än vad vi hade.

Hur förändras Djurgården som lag då spelare som Håkan Södergren, Tommy Mörth, Thomas Eriksson, Classe Norström med flera kom in?
– Vi började komma in i dom här gamla järnkaminstagen. Vi blev mer rakare, tydligare och spelade en gammal hederligt Djurgårdshockey, mer fysiskt.
– Jag tror den här förändringen handlade om att just dom här spelarna kom in eftersom dom var väldigt vältränade och fysiska. Innan det vart fyra kedjor så var det mer krig mellan dom här tre formationerna. På så vis var det också mer krig på träningarna om positionerna. Man kunde aldrig vara skadad eller sjuk för då var det alltid någon annan som tog över din plats.

GICK TILL SM-FINAL

Säsongen 1978/79 har Eilert ”Garvis” Määttä tagit över som tränare i Djurgården. Till sin hjälp som assisterande tränare hade han Tommy Töpel. Duon lotsade laget hela vägen till SM-final mot Tommy Sandlins Modo.
– Klart att det var en fantastisk säsong. Vi jobbade hårt och spelade bra tillsammans som lag. Dessutom hade vi fått in lite förstärkningar. (Anders) Kallur kom in från Södertälje. ”Dalle” (Håkan Dahllöf) hade kommit in säsongen innan. Även (Mats) Waltin kom från Södertälje.
– Det blev en superfemma med Kallur, ”Dalle” och Bosse Berglund, Tord Nänsén och Mats Waltin. Det var också vår starkaste formation och den som producerade mest. Vi hade helt enkelt ett bra lag.
– Vi hade våra sommarträningar på Kärrtorp vid den här tiden och ”Tordan” försvann under ett av våra träningspass. Han sprang vilse hamnade borta vid Hellasgården så han fick ta Taxi därifrån ha ha…

Arkivbild

Anders Kallur skadade sig i första finalen mot Modo. Givetvis påverkade det Djurgårdens slagstyrka.
– Det var säkert en jobbig bit, om inte annat mentalt. Vi var nog lika bra som Modo, men vi tappade vår kanske starkaste pjäs. I och med att vi bara spelade med tre femmor var det säkert mer kännbart också. Anders var trots allt Sveriges bästa spelare den här säsongen.
– Den avgörande matchen spelades i Scandinavium och det vart ganska stora siffror (3-8) till slut. Även om vi förlorade så var det stort att vi gick till final. Jag tror inte att det var någon som hade förväntat sig det.
– Vi hade ”Garvis” Määttä som tränare och jag kommer ihåg att då var det protester runt honom eftersom man tyckte att han var en dålig tränare. Han blev inte heller kvar efter säsongen. Antagligen var han för snäll, men tittar man på vad han gjort både innan och efteråt så gjorde han nästan alltid bra resultat. Något bra hade han ändå och jag tyckte om honom. Kanske var det för att han också kom från Kiruna, säger Särkijärvi med ett leende.

VANN SM-GULD 1983

Säsongen 1982/83 får Hans Särkijärvi vara med om att vinna guld med Djurgården.
– Den säsongen hade vi 19 matcher eller liknade i rad utan förlust. Vi hade verkligen blivit järnkaminer igen. Leffe Boork var tränare och vi hade tränat jättetufft. Sedan ska vi komma ihåg att vi höll på att åka ur säsongen innan. Det är i stort sett samma lag som vinner säsongen efter. Klart att där hade träningarna och ”Boorken” en stor betydelse.

Leif Boork sa säsongen innan att det skulle bli bra säsongen därpå, trodde ni på det här med tanke på att ni kvalade 1981/82?
– Dom kvalmatcherna minns jag också väl. Det var anspänt och vi hade matcher mot Hammarby som var hemska. Det var starkt att vi klarade oss den säsongen.
– Jag tror att förtroende för Leffe just då var lite blandat. Nu tillhörde jag inte spelarna som förde talan i gruppen. Jag höll en ganska låg profil och gjorde det jag skulle göra, men jag kan tänka mig att det var en hel del gnissel. Bland annat fick ju ”Myggan” sparken och han var ändå landslagsspelare vid den här tiden.

Arkivbild

I finalserien får Djurgården möta Färjestad och vinner den med 3-2 i matcher. Den stora allmänheten minns serien mest av en helt annan anledning än själva ishockeyn.
– Vi var bra och kände oss väldigt starka, men det jag kommer ihåg starkt var hatet mot ”Looben” (Håkan Loob).

LOOB HÅRT ANSATT

Håkan Loob berättar:
– Att spela var kul, det andra kan man väl inte säga att det var så festligt. Hela säsongen var annars väldigt bra för mig och jag gjorde 42 mål på 36 matcher och femman med mig, brorsan Peter, Tommy Samuelsson, Janne Ingman och Thomas Rundqvist var kanske den bästa jag spelat i. Men i finalserien upplevde jag ibland situationen som otäck, speciellt på Hovet, och jag kan erkänna att jag tappade koncentrationen på matchen. Det var ramsor som ”Håkan Loob är homosexuell” och att jag skulle dö och så vidare.

Det sägs att du utsattes för en knivattack när du låg skadad i båset på Hovet?
– Jag hade knockats av Thomas Erikssons knä, inget oschysst, och när jag låg i båset omtöcknad av en hjärnskakning så kom det in en fickkniv i båset som någon kastat med fullkraft och det var inte särskilt svårt att gissa att kniven var avsedd för mig. Tack och lov träffades ingen av kniven.

Hans Särkijärvi fortsätter:
– En rolig grej var att ”Boorken” hade anlitat en som skulle filma ”Loobens” rörelser under den här finalserien. Problemet var bara att den som höll i kameran filmade mig. Vi hade ju samma tröjnummer ha ha…
– Ett annat problem var att då såg nog ”Boorken” hur dålig jag var eftersom jag inte fick förlängt säsongen efter.

FICK INTE FÖRLÄNGT AV BOORK

Du gör en väldigt fin säsong i Djurgården där du på 34 matcher svarar för tolv mål och totalt 22 poäng, varför räckte inte det till en förlängning med Djurgården?
– Han frågade om jag ville ha någon förklaring, men jag skakade bara på huvudet och gick därifrån. Jag ville inte ha någon förklaring utan packade mina grejer och åkte därifrån. Han tyckte väl inte att jag var tillräckligt bra, vilket det ändå handlar om.

Hans Särkijärvi behövde aldrig flytta speciellt långt eftersom hans nya klubbadress blev Södertälje.
– Det var flera klubbar som hörde av sig. Undrar om det inte var då både Skellefteå och Björklöven var intresserade. Det kan ha varit då eller om det var någon säsong tidigare, men det var aldrig något snack om att jag inte skulle till Södertälje.
– Det kändes bra direkt. Timo (Lahtinen) kom in som tränare i Södertälje vilket var väldigt kul. Dessutom fick vi ett ganska slagkraftigt lag och det blev sex väldigt bra säsonger som jag var där. Det var riktigt, riktigt roligt.
– Vi gick till semifinal som nykomling redan första säsongen och då var det bara fyra lag som gick till slutspel. Klart att det var väldigt starkt. Vi var och snuddade på AIK i semifinalen. Vi vann den första matchen borta. Vi spelade bra även i den andra och borde vunnit den och hela matchserien med 2-0. Nu vann AIK den matchen och i den tredje och avgörande semifinalen körde AIK över oss totalt (1-11).
– Det var också då ”Glenna” (Johansson) sa det som nu blivit klassiskt. Det stod 3-0 efter en period. I pausen öppnande han en av dom stora rutorna på Hovet och sa ”Grabbar, vi smiter ut den här bakvägen så blir det inte mer än 3-0”. Det var en typisk ”Glenna-grej”.

Hans Särkijärvi (längts till höger) firar guld i Södertälje 1985. Arkivbild

Säsongen 1984/85, andra året för SSK i högsta serien sedan återkomsten, vinner klubben SM-guld.
– Vi hade ett bra lag med tre femmor som slogs om positionerna på varje träning. Det var slagsmål på träningarna och sådant. Jag, Peter Wallin och Reine Karlsson (Idag: Landgren) var en ”line”. Sedan hade vi en med ”Masken” (Anders Carlsson), Leif R (Carlsson) och Jarmo Mäkitalo. Den tredje var en ”Södertälje-line” med ”Glenna”, Conny Jansson och Thom Eklund. Klart att det var bra spelare. Samtidigt hade vi bra backar och målvakter.

Hur stor roll hade coachen Timo Lahtinen i det här guldet med tanke på att flera vittnat om att SSK årgång 1985 var lite av ett självspelande piano?
– Det var lite åt det hållet. Dom som plockade ihop det här laget ska ha den största elogen. Timo var absolut inte inne där och förstörde. Någonting hade Timo som var bra. Han satt ihop gruppen och förberedde oss på ett bra sätt. Antagligen hade vi även bra träningar också för vi var väldigt bra tränade.
– Givetvis fanns det ett grundsystem som vi spelade efter, men sedan spelade vi mycket på våra olika skickligheter. Det är bara att se på våra centrar, ”Glenna”, ”Masken” och Wallin. Det är hyfsade centrar. ”Masken” var i NHL liksom Wallin. ”Glenna” hade säkert också hamnat där om han hade velat.

FIASKO I VM

På våren 1985 får Hans Särkijärvi träffa på Leif Boork igen då han får chansen att spela VM i Prag. En turnering som slutar i ett svenskt fiasko då laget kommer först på en sjätteplats.
– Klart att det ändå var häftigt att få spela VM. Det var en liten revansch för min del eftersom jag inte fick vara kvar i Djurgården, men nu var jag med i landslaget. Jag hade gjort det väldigt bra när jag var med Curre Lindström i Leningrad för att spela med B-landslaget strax innan VM.
– Sedan fick jag chansen i VM på grund av återbud. Det var ”Looben” som inte kunde komma. I stället fick ledningen hämta mig från krogen…

Krogen?
– Jag vart inte uttagen så vi som inte skulle vara med i VM var ute och festade. Sedan vart det här med ”Looben”. Han var skadad och fick inte vara med för Calgary. Då kom jag med på den resan.
– Vi tränade som dårar på ett läger i Malmö innan VM. Klart att det var skälet till att det inte gick så bra. Leffe tog för givet att vi skulle ta oss till slutspel och väl där skulle det släppa. Så vart det inte riktigt. Jag brukar säga ”jag har varit med i ett VM och det var Sveriges sämsta genom alla tider” ha ha…

Hur reagerade ni i laget på att ni fick spela om femte till åttonde plats och inte slutspel?
– Jag minns inte riktigt, men det var ändå ett härligt gäng som var med. ”Danne” Labraaten, ”Kenta” Nilsson och så vidare. ”Kenta” hade förresten en släng av bältros under turneringen. Vi hade ändå ett bra lag så vi borde tagit oss till slutspel i alla fall.

Var det aldrig aktuellt med spel i VM 1986 eller 1987 då du också gjorde fina säsonger i Södertälje?
– Nej, det var aldrig aktuellt. Jag tror att en stor del till att jag kom med 1985 och att det gick bra för mig var att jag spelade med Peter Wallin i Södertälje. Han slutade i stort sett efter guldet på grund av sin knäskada.

Hans Särkijärvi och målvakten Reino Sundberg i kamp med Leksands Heinz Ehlers. Arkivbild

Du spelade i Södertälje till och med säsongen 1988/89, vad skulle du säga var höjdpunkterna vid sidan av dina två första säsonger i klubben?
– Det började gå neråt igen efter dom säsongerna även om vi i stort sett var i slutspel varje säsong under den här perioden.
– Vi var i final säsongen efter guldet och jag kände en stor besvikelse efter sista finalen mot Färjestad borta. Eller borta, det var som att Färjestad hade hemmaplan. Matchen skulle spelas på neutral plan och det var mycket snack om att Färjestad fick chansen att avgöra den här finalserien i Karlskoga. Det ifrågasattes en del om (Kjell) Glennert hade köpt den där matchen ha ha…

SSK PÅ NEDGÅNG

Under Hans Särkijärvis tid i SSK förändras laget mycket.
– Ja, det förändras eftersom det försvann spelare. Bland annat lämnade (Anders) Eldebrink, men det försvann toppspelare hela tiden så det började givetvis gå neråt för oss.

Efter säsongen 1988/89 väljer Hans Särkijärvi spel i division 1. Först med Sollefteå och sedan Lidingö.
– Det fanns en hemlängtan hos mig och mitt ex. Jag hade någon förfrågan från Malmö också. Även dom låg i Division 1 då, men det kändes som fel håll att flytta till Skåne. Idag kan jag ångra lite grann att jag inte tog det klivet.
– Vi låg i ettan även med Lidingö. Självklart var det lite på lattjo och jag hade många polare som spelade där. Det var en ganska kul säsong. Vi hade en kille som heter Arnold Uddman som tränare, ”Leffe” (Leif R Carlsson) var med liksom ”Fidde” (Fredrik Josefsson) och hans brorsa (Rikard Josefsson).

Varvade du ner för tidigt?
– Visst är det så. Samtidigt var vi lite livegna på den tiden och det var inte fria marknaden som det är idag. Hade det varit idag kanske jag skulle ha gjort något annorlunda, men jag var 33 år då och på den här tiden spelade man inte så mycket längre än så. Speciellt inte om man hade familj. Det var dessutom många som fortfarande jobbade deltid då.

Vad fick dig att sedan kliva in i jobbet som coach?
– Det vet jag inte. Jag har inget bra svar på det, säger Hans Särkijärvi med ett leende och fortsätter:
– Jag fick förfrågan av Södertälje att bli assisterande redan säsongen efter att jag slutat spela. Då tyckte jag inte att det var någonting för mig. Första uppdraget som tränare var Djurgårdens pojklag födda 1979 med bland andra ”Honken” (Michael Holmqvist). Jag var med några träningar där.
– Sedan hade jag Södermanlands TV-puckare och efter det tränade jag bland annat Lidingö och Mälarhöjden/Bredäng. Vi kvalade upp till Hockeyallsvenskan och mötte bland andra Hammarby. Jag tränade även Tyresö i Division 1 under två säsonger. Dessutom hade jag innan det varit assisterande i Danderyd/Täby under två månader.

Hans Särkijärvi under sin tid i Djurgården. Foto: Ronnie Rönnkvist

BLEV TRÄNARE

Hans Särkijärvi har sedan varit headcoach Södertälje, Vallentuna, Djurgården, Linköping och Skellefteå innan han inför förra säsongen klev in i Modos bås.
– Jag trivdes jättebra i ”Ö-vik” och klubben hade en väldigt bra organisation. Allt var tipp topp. Däremot ser jag det som av mina misslyckanden som ledare, berättar Särkijärvi i slutet av intervjun och fortsätter:
– Jag tycker att jag borde fått ut lite mer av gruppen än vad jag fick. Jag fick inte ut det jag ville. Samtidigt finns det skäl till varför det blev så. Självklart har jag gått igenom och tittat ganska ordentligt på varför och då kanske det inte var så konstigt. Ändå känns det som en besvikelse att vi inte gick till topp åtta. Det känns väldigt smärtsamt faktiskt.

Vad kom du fram till i din analys?
– Vi hade för många skador på viktiga spelare. Bland annat hade vi sju, åtta spelare som var borta närmare 25 procent av matcherna. Vi spelade 13 juniorer och det var inget annat lag som var i närheten av det.
– Det är ett av dom stora skälen. Målvakten (Erik) Hanses var borta 20 matcher, alltså nästan hälften av matcherna. Isak (Wallin) gjorde det bra i tio av dom 20 han stod, men han var bara junior och räckte inte hela vägen in. Jag tycker ändå att han gjorde det fantastiskt bra.
– Hade vi haft ett friskare lag under en längre tid och färre långtidsskador så hade det sett bättre ut.

Hur upplevde du hockeymiljön i Modo?
– Fantastiskt bra. Dom har det verkligen bra förspänt där. Jag är helt övertygad om att dom kommer få ett bättre år den här säsongen.
– Det tar ett tag, två till tre säsonger, att bygga en trupp som passar den hockey man vill spela. Där tror jag Micke (Sundlöv, sportchef) är på rätt väg för att få ihop alla bitar på rätt sätt.

Trots att Hans Särkijärvi hade ett plus ett år på kontraktet valde han att lämna Modo efter säsongen.
– Jag sa upp kontraktet i julas eftersom det inte fungerade socialt att har min fru här i Stockholm och att hon ska sitta och resa dom här 55 milen över helgerna i snöstorm och dåligt väder.
– Hade jag fått henne att flytta upp till Örnsköldsvik hade jag gärna fortsatt en säsong till. Det hade jag gärna gjort. Speciellt att få göra den här andra säsongen eftersom jag inte vill sluta då jag inte är nöjd. Jag vill göra något bra ifrån mig.

Med tanke på det du säger, är det här ett av dina största misslyckanden som tränare?
– I alla fall är det jobbet där jag känner mig själv mest misslyckad. Om det sedan är det sämsta jobbet jag har gjort vågar jag inte svara på.
– Jag känner mig väldigt misslyckad och jag har inte lyckats med mina målsättningar. I alla övriga lag har jag presterat över vad jag själv hade förväntat mig. Samtidigt kanske förväntningarna skruvades upp mycket i Modo på grund av mig och Micke.

Kände du hela tiden förtroende från Michael Sundlöv, styrelsen och spelarna?
– Ja, det var min känsla i alla fall. Snarare kände jag tvärtom. Man försökte övertala mig eftersom Modo verkligen ville ha kvar mig. Mycket beroende på att dom hade bytt tränare mer eller mindre varje säsong.
– Det här är också något som kändes extra jäkligt när jag var tvungen att säga att jag inte kunde vara kvar eftersom det inte fungerade socialt.

Du är nyopererad i höften, påverkade det beslutet att lämna jobbet i Modo?
– Nej, ingenting. Jag har haft problem med höften och under vissa perioder har jag haft jätteont. Bland annat, runt nyår kunde jag inte vara på is under ett träningspass. Klart att jag varit lite handikappad, men det har ingenting med tränarjobbet att göra.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur mår höften idag?
– Skitbra, säger Hans Särkijärvi med ett stort leende, men hur hans hockeyliv kommer att se ut nästa säsong är han idag osäker på.
– Jag vet inte… Frugan tycker jag ska ta pension och sluta. Hon har några år kvar på sitt jobb inom Huddinge Kommun och jag vet faktiskt inte om jag kommer klara av att gå hemma. Det är några som har ringt, men det har inte varit något som lockat. Jag kan nästan hålla på med allting inom hockeyn, bara få vara med och grotta, kanske vara assisterande någon säsong. Vi få se vad som händer.

Du fick lämna Djurgården säsongen 2015/16, hur ser du på det idag?
– Jag brukar säga att jag gjorde ett så bra jobb i Djurgården så jag fick ledigt ett år (skratt).
– Klart att jag var förbannad och arg eftersom jag hade velat fortsätta resan. Djurgården gjorde ett annat val och det valet hade dom gjort mycket tidigare.

Hur skulle du beskriva ditt ledarskap?
– Jag försöker ha ett situations anpassat ledarskap. Anpassat utefter läget och vad som behövs. Jag tycker att jag är lite för snäll i vissa lägen. Det där kommer med åren tydligen. Efter att ha slängt vattenflaskor och annat har jag lugnat ner mig som ledare. Jag tycker inte man som ledare ska gorma så mycket. Det brukar heta att rädda hundar skäller mest…
– När det gäller ledarskap mot domare och annat har vi mycket att fundera över. Jag coachade domarna lite för två säsonger sedan. Då fick jag se hur en del ledare beter sig och hur svårt ”dömeriet” är och att det faktiskt fortfarande är en bedömningssport. Det innebär att det kommer bli fel ibland. När jag såg domarna med neutrala ögon insåg jag att våra domare är ganska duktig. Jag är faktiskt ganska trött på allt gnäll på domarna, men samtidigt är det stridens hetta och alla hatar att förlora.