En mästare framför mål – Old School Hockey Tomas Holmström

Han gjorde sig känd som en av NHL:s mest stryktåliga spelare och gjorde området framför motståndarkassen till sitt eget kontor. Nu ska han väljas han i svensk ishockeys Hall of Fame.
I dagens Old School Hockey möter vi Tomas Holmström.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Hockeysverige.se den 29 juli 2018. 

Han har kallats ”hockeykontorets mästare”, men även gått under smeknamn som ”Homer” i USA och ”Tomme” och ”Demolition Man” här hemma i Sverige. Vi pratar givetvis om den fyrfaldige Stanley Cup-mästaren Tomas Holmström som nu väljs in i svensk ishockeys Hall of Fame.

2012 lade han skridskorna på hyllan och 2014 fick vi äran att fått ta del av hans berättelse om sin framgångsrika hockeykarriär och presentera den för er i Old School Hockey.
– Jag är född 1973 och precis som i alla andra byar däruppe på mitten av 70-talet hade Piteå, där jag växte upp, ett hockeylag. Det räckte med att åka några minuter åt vartdera hållet så fanns det fem eller sex lag, berättar Tomas Holmström som under intervjun är på besök i sin gamla hemstad Detroit.
– Vi hade Piteå. Sedan fanns det ett lag i Rosvik, och några i Luleå, Boden och Skellefteå. Det är inte riktigt samma spridning nu, men vad ska man göra? Det finns många andra sporter som konkurrerar i dag. Samtidigt är det ganska dyrt att spela hockey. Är du exempelvis en ensamstående mamma så drar kostnaderna i väg om man har två barn som vill spela hockey.

Var det naturligt för dig att börja med hockey?
– Jo, så var det nog. Farsan spelade hockey fram till att han var 16 år. Han jobbade på ett sågverk när jag växte upp och tog virke därifrån och byggde en lite rink på andra sidan vägen i det kvarteret som vi bodde i.
– Det var aldrig någon full längd på rinken, men det var ändå en ganska bra storlek på rinken. Den var runt 40 meter lång och hyfsat bred. Sedan hade vi en barack som vi kunde gå in och värma oss i när det blev kallt. Dessutom hade vi lysen på rinken som fortfarande finns kvar där för övrigt.
– Farsan kom hem från jobbet. Sedan spolade han rinken på kvällen och efter det in med slangarna i garaget. Sedan kanske han även spolade tidigt på morgonen innan jobbet. Vi grabbar hjälpte till att dra slangar och så vidare. När vi var stora nog kunde vi även hjälpa till att spola isen. Vi hade ingen traktor så när det kommit mycket snö så fick vi bygga upp en liten backe över den kanske två decimeter höga sargen så vi kunde tippa över snön som vi skrapat ihop.

Tomas Holmström.Foto: Bildbyrån/Peter Krüger

Säsongen 1989/90 får Tomas Holmström chansen att spela i Piteås A-lag för första gången då tränaren, Lars Lindgren, lyfter upp honom i laget.
– Det var ett stort steg att komma upp dit. Piteå var i mittenskiktet av det som då hette division 1. Jag spelade i Piteå under tre och ett halvt år. Sedan fick jag chansen att gå till Boden, vilket inte var så populärt bland alla Pitebor.
– Boden hade ett bra lag och vi höll på att gå upp till elitserien säsongen 1993/94. Det hängde på sista matchen mot AIK, men tyvärr blev det så att dom gick upp i stället. Hade vi vunnit kanske jag hade varit kvar i Boden ytterligare någon säsong och inte gått till Luleå på en gång.

När Tomas Holmström kom upp i Piteås A-lag fanns den ett år äldre Mikael Renberg redan där sedan en säsong tillbaka.
– Vi spelade även fotboll tillsammans, jag och Micke. Jag spelade med 72:orna hela vägen upp till A-laget så vi växte upp tillsammans kan man väl säga.
– Vi känner varandra jätteväl. När han kom upp till Piteås A-lag for han till Luleå efter något år. När jag sedan kom till Luleå for han till NHL. Jag följde efter honom som en skugga, skrattar Holmström.

”DET VAR EN HATISK STÄMNING I GLOBEN”

Nästa storspelare från Piteå som senare skulle blomma ut i NHL var Mattias Öhlund. Inom spannet födda 1972 till 1976 kom det alltså fram tre blivande NHL-stjärnor från Piteå.
– Jag tror inte det var direkt i A-laget i Piteå som vi lade grunden i vår hockeyutbildning. Den kom nog redan på ungdomssidan genom att vi hade bra coacher hela vägen upp.
– Nu när vi har flyttat hem från Detroit ser man vilken skillnad det är. Nu kan barnen cykla hem från skolan och efter det med trunken på ryggen ner till allmänhetens åkning. Sedan kan dom vara där och köra i två timmar.
– Dom här en till två timmarna nästan varje dag blir ju snabbt sex, sju timmar i veckan eller mer. Plus då träningarna. Jag tror att det är grejen, den här spontana idrotten. Det är den som man blir bra av. Då är det inga coacher som står och skriker vad man ska göra. I stället kan barnen fara till rinken och dela upp sig tre mot tre eller fem mot fem och det är ingen vuxen som lägger sig i.

Inför säsongen 1993/94 lämnar Ulf Taavola Piteå för att bli tränare i Boden. Med sig tog han Tomas Holmström. Boden tar sig till en direkt avgörande match mot AIK om en plats i elitserien. 11 111 åskådare hade letat sig till Globen i Stockholm. När tidigare Bodenspelaren Morgan Samuelsson gjorde 3–0 var AIK med ett måls marginal klara för elitserien. Men när klockan står på 18.13 flyttar AIK:s Rickard Franzén på målburen och domaren Roger Öberg dömer straff.
– Vi fick straff och ”Sasse” (Ulf Sandström) skulle lägga straffen på Rolf Ridderwall. AIK-fansen kastade in glas och grejer, vilket innebar att man fick spola om. Man kan väl säga att det var en hatisk stämning. Det tog 15 minuter innan ”Sasse” fick lägga straffen, så det var nog inte så enkelt att åka ut och lägga den sedan. Han missade, men det är ju så att ett lag är vinnare och annat förlorare.

En ung Tomas Holmström i Luleå-tröjan.Foto: Peter Krüeger/Bildbyrån

Vad tror du hade hänt om Ulf Sandström hade satt straffen?
– Antagligen hade det inte blivit något kvar av Globen, haha…
– Jag minns att ”Svullo” (Micke Dubois) var där och gick till sekretariatet för att skrika igång publiken. Farsan var också där, men han var tvungen att lämna byggnaden eftersom han var för nervös. Han mötte någon taxichaufför utanför som sa: ”Förlorar AIK lämnar vi området.”

Säsongen efter lämnade Tomas Holmström Boden för spel i elitserien med Luleå.
– Jag blev draftad av Detroit Red Wings 1994 när jag spelade i Boden. Jag tyckte det var skönt om jag kunde vara kvar i Norrland, eftersom det var där jag hade växt upp. Luleå kändes bra eftersom det var nära hem. Det tar bara en halvtimme så är man hemma i Piteå. Det är ett stort kliv upp till elitserien och jag ville etablera mig där och sedan vidare till landslaget och om det gick bra där även vidare till NHL.
– Sedan var det mycket Pitebor i Luleå. Jag kände Lasse Hurtig lite grann sedan tidigare, men även ”Bulan” (Tomas Berglund) och grabbarna fanns där. Vi hade helt klart ett bra lag och gick också till semifinal ena året och andra året jag var med vann vi SM-guld.

”OSTEN FICK ALLA ATT DRA ÅT SAMMA HÅLL”

Luleås lag innehöll världsspelare när Holmström kom till Luleå. Bland andra Jarmo Myllys, Mika Nieminen och Jiri Kucera för att nämna tre.
– Det var en mycket bra atmosfär i Luleå. Vi hade ett kanonlag, alla var drivna, hungriga och alla spelare var i sin ”prime time” samtidigt som det var en bra ålder på alla. Vi hade även en bra mix med skicklighet, tyngd, talang, samtidigt hade vi måltjuvar och en bra målvakt. Vi hade allt samlat i en bra påse så att säga. Det var också anledningen till att vi gick hela vägen.

När förstod du att det kunde räcka hela vägen till guldet säsongen 1995/96?
– Man vet aldrig hur det ska gå. Får du en skada på en nyckelspelare så kan det vara kört. Så små marginaler är det. Känner man att laget har drivet, flytet och lagkänslan samtidigt som du känner stan och klacken så märker man snabbt att det är någonting på ”g”.
– Året innan hade vi ledningen med 2–0 i matcher i semifinalen mot Brynäs, men förlorade med 3–2. Man spelade bäst av fem vid den här tiden. När man fått den där motgången fick man ett helt annat driv under sommarträningen. Vi alla var grymt besvikna över hur vi kunde förlora, vilket gjorde att alla var sugna och hungriga. Vi hade vunnit någon procent redan där.

Lars "Osten" Strömberg och Tomas Holmström vann SM-guld tillsammans med Luleå 1996.Foto: Bildbyrån

Coach för Luleå när man vann guld var Lars "Osten" Bergström.
– ”Osten” är utbildad och grymt noga med alla detaljer, men han var även krävande. Man fick veta att gjorde man inte sitt jobb blev man bänkad. Då kunde han säga rakt ut inför hela laget: ”Vad håller ni på med? Ni borde skämmas att bära den här tröjan med tanke på hur ni spelar.”
– Det var rätt hårda ord, men vi alla förstod vad han menade. Han drog oss ändå åt samma håll och fick oss att svetsas samman. Jag tyckte att han var en bra coach.

Samma säsong får Tomas Holmström chansen till VM spel i Wien. Kent Forsberg är förbundskapten, men turneringen slutar med ett svenskt fiasko.
– Det var tufft eftersom vi förlorade i kvarten mot USA. När 2 000 svenskar kom ner till Österrike för att följa Tre Kronor så åkte vi hem. Det var ingen jättehöjdare, utan ett riktigt fiasko.
– Varför vi inte lyckades? Ja, säg det. Vi mötte antagligen ett bättre lag och vi kunde inte knyta ihop påsen och riktigt dra åt samma håll kanske. Sedan är det små marginaler. Pucken kan studsa fel och det är bara en match man spelar i kvartsfinalen. Samtidigt är det tjusningen med sport, även om det aldrig är roligt att stå på den förlorande sidan.

WIKEGÅRD FICK HOLMSTRÖM TILL ”KONTORET”

Efter VM i Wien 1996 valde Holmström att flytta till Detroit för spel i NHL.
– Vi hade vunnit SM-guld och då sajnade jag på för Detroit. Efter det spelade jag även World Cup på hösten 1996. Det var ett långt år med SM-guld, VM-kvartsfinal, World Cup-semifinal och sedan direkt vidare till träningslägret med Detroit. Det var mycket som hände och det var mycket hockey under flera år. Vi spelade runt hundra matcher varje år, plus mycket träning. Det var en tuff men väldigt kul, spännande och lärorik period.
– Redan 1997 gick vi och vann Stanley Cup. Sedan vann vi även 1998.

Hann du njuta av all hockey och alla framgångar?
– Nej, det hann man inte. Det smattrade bara i skallen. Man fick hålla i sig och köra på, ha ha…
– Speciellt när man är 22, 23, 24 år och i början av karriären är det svårt att njuta. Man njuter inte lika mycket då, utan man konstaterar att man vann och sedan är det bara att börja träna igen. Så var det för mig i alla fall.

Började du säsongen i Detroit eller i farmarlaget Adirondack?
– Jag började i Detroit. Julafton, den 24 december, ringer Barry Smith och säger att jag skulle bli nedflyttad till farmarlaget. Jaha, det var ju en kul julklapp. Han sa åt mig att ta kontakt med Joe Louis Arena så får vi boka upp när du ska fara.
– Jag kom in på Scotty Bowmans kontor den 26:e. Han berättade att man sajnat Joey Kocur från East Coast Leauge eftersom vi behöver någon tuff kille som kan slåss. Min flickvän skulle fara hem till Sverige efter nyår och hur skulle det bli med henne nu? Då sa Scotty att jag kunde stanna i Detroit till den 1 januari, skjutsa henne till flygplatsen ”sedan rapporterar du dig till Adirondack den 1 eller 2 januari”. Det var schysst av honom och faktiskt ganska mänskligt. Det där glömmer jag inte och det är något som jag fortfarande är tacksam för.

Niklas Wikegård var den som fick Tomas Holmström att ställa sig framför mål.Foto: Bildbyrån

När jag läser namnen Brendan Shanahan, Steve Yzerman, Sergej Fjodorov, Nicklas Lidström, Igor Larionov, Vjatjeslav Kozlov och Vjatjeslav Fetisov ur laguppställningen från Tomas Holmströms första säsong i Detroit så skrattar han lite innan han berättar om med vilken inställning han klev in i samma omklädningsrum som alla profiler.
– Det var ju superstjärnor, men jag ville visa att jag skulle ha en plats där. Det får kosta vad det vill. Jag kör över någon eller tar styrk, det spelar ingen roll vad som händer. Jag ska bara ha en plats i det här laget. Funkar det inte på två säsonger så kan man alltid flytta hem till Sverige. Det kändes hela tiden som att jag skulle kunna spela i den här ligan. Dessutom spelade jag i ett av världens bästa lag. Hade det då inte fungerat i Detroit hade jag kunnat spela i något annat av dom 30 lagen.
– Det var bara att nöta även om det var stenhårt. Träna, träna, träna och göra det jag var bra på. Det var också där som jag hittade mig grej. Det var ingen annan som ville stå framför mål och jag hade spelat lite så redan i Luleå.
– (Niklas) Wikegård var scout för Washington då och han hade nämnt det här till mig och sått fröet. Gå på mål, stå framför mål och så vidare. Det började alltså redan där med att Wikegård sådde ett litet frö i skallen på mig.
– Dino Ciccarelli var Washingtons kille som stod framför mål och tippade puckar i powerplay. Då fick jag också chansen att komma in och spela på samma sätt i Detroit.

Den här rollen du hade i Detroit, där du i framför allt powerplay var stationerad framför motståndarmålet, var den naturlig eller hur tränade du för att utveckla den?
– Det är precis som allt annat. Vill du jobba på din golfsving eller tennis så är det samma sak, du måste nöta. På träningarna stod jag där och tippade puckar så länge det fanns en back kvar som ville skjuta. Det var hundratals puckar som man stod där och tippade.
– Jag utvecklade lite andra grejer som exempelvis skott från fem meter, sju meter och så vidare. Sedan fick backar skjuta från blålinjen, vänster sida, höger sida, vänster sida, isskott, höga skott medan jag tippade puckarna. Jag utvecklade allt hela tiden. Till och med att tippa puckar som kom utanför målet och sådana grejer.
– Hela tiden jobbade jag på att tippa pucken, ta tillbaka den och lägga upp den för nytt skott.

Vilken målvakt gav dig mest stryk under dina dagar på ”kontoret”?
– Mycket skit har jag fått från Patrick Roy och Ed Belfour. Just Belfour gillade att hacka med klubban. Det var dom målvakterna som slog och grejade mest.
– Dom åkte ju också på några utvisningar. I powerplay kanske vi gjorde mål och vann matchen på det. På så vis var smällarna värt det.

Nicklas Lidström, Tomas Holmström och Anders Eriksson firar Detroit Red Wings Stanley Cup-vinst 1998.Foto: Bildbyrån

”LIDAS ÄR BÄST NÄR HAN SOVER”

Tomas Holmström gjorde sex matcher i Adirondack innan han fick återvända till Detroit.
– Det kändes som att det tolv långa dagar, skrattar Tomas Holmström innan han fortsätter:
– Då fick jag också chansen att se hur hårt man tränar därnere. Det är ingen lek och alla där vill ju upp. Nu blev det ett litet ”wake up call” när jag fick se just hur hårt man tränar i farmarlagen.

En spelare som kom att betyda mycket för Tomas Holmström både på och vid sidan av isen var Nicklas Lidström.
– ”Lidas” tog hand om mig första tiden där borta. Jag kom till Detroit och han hjälpte mig med att fixa bil, var vi skulle bo och så vidare. När sedan min fru kom över och vi i laget åkte på ”road trip” ringde Annica (Nicklas fru) och sa till henne att komma över och bo hos dom medan jag var borta. Då kunde Anneli bo där när vi var på roadtrip och det var väldigt schysst. Nu är vi väldigt goda vänner och vi har haft en grymt rolig väg tillsammans.
– ”Lidas” är en jättebra kille, men bäst är han ändå när han sover, för då är han tyst, haha…

1997 är backarna ”Slava” Fetisov och Vladimir Konstantinov samt Detroits massör Sergej Mnatsakanov med om en allvarlig trafikolycka i samband med en golfturnering med laget. Allvarligast skadad blev Konstantinov, som sedan olyckan är rullstolsburen.
– Det var under träningscampen. Fetisov klarade sig bäst. Hans knä blev sargat och lite dåligt, men alla tre lever.
– Självklart var det fruktansvärt. Det är helt sjukt att någon ska få köra en limousin som inte ens har körkort. Han hade blivit av med det. Dessutom hade han rökt hasch. Han förstörde inte bara för sin familj utan för många familjer runt omkring också.

Chauffören, Richard Gnida, slapp någon sjukhusvistelse, men hamnade i stället i fängelse just på grund av att han körde med indraget körkort.

Tomas Holmström vinner fyra Stanley Cup-titlar med Detroit, 1997, 1998, 2002 och 2008.
– När vi vann Stanley Cup ”back to back” hade vi ett sjukt bra lag. Vill höll på att göra det 2009 också och att vinna ”back to back” är ingen lek. Ser du på pappret alla stjärnor vi hade säsongen 2007/08 där alla var i ”prime time” och alla i ”coaching staff” och så vidare var sjukt bra.

Är det laget det mest kompletta du har spelat i?
– Svårt att säga. Tittar du på säsongen 2001/02 så var fjärdefemman jag, Igor Larionov och Luc Robitaille. Just Robitaille har gjort 750 baljor i NHL, Igor Larionov som är en av världens bästa hockeyspelare och så jag.
– Jag och Igor Larionov var bra vänner och bodde ihop under två års tid när vi var ute och reste. Den tiden var också lärorik för mig eftersom jag fick se att han är en väldigt fin människa, ödmjuk på alla sätt och vis, och ändå har han presenterat det han har gjort.
– En anledning till att Detroit gått så bra tror jag är att man haft många stjärnor som varit så ödmjuka och proffsiga både på och utanför banan. En sådan kille är ju lagkaptenen under många år, Steve Yzerman, som är general manager i Detroit nu. Det här går som en röd tråd genom hela laget och då föder det vinnare.

Tomas Holmström.Foto: Björn Tilly/Bildbyrån

Varför tror du att så många svenskar har lyckats i Detroit?
– ”Z” (Henrik Zetterberg) kom sedan och Pavel Datsiuk kom dit ungefär under samma tid. Du behöver aldrig stressa in. Man har så många bra spelare redan så man får vänta lite grann och få ihop sina grejer. Det är ingen som kastas in som förstaval och får krav på sig att vinna skytteligan i laget bara för det.
– Du får lite lugn och ro eftersom vi hade så mycket stjärnor, även om den inte riktigt är som i dag. Nu har du lönetaket, vilket innebär att du måste ta in unga spelare för att hålla dig under det här taket. I stället kommer man in tidigare än vad man kanske skulle ha gjort tidigare.

KÄKADE PILLER VARJE DAG I FYRA ÅR

Tomas Holmström gjorde 15 säsonger i Detroit och han har aldrig under den tiden haft någon önskan att byta organisation.
– Det kanske var så att Detroit ville trejda mig, men det vet jag inte. Jag ville vara i Detroit och har förmodligen mer vänner här än hemma i Piteå. Jag har ju bott i Detroit under hela mitt fullvuxna liv.
– Jag har heller aldrig haft tankar på att vara ute och ragga för att tjäna mer pengar någon annanstans. Jag ville att det skulle vara ”fair”. Den här lönen är bra då spelar jag kvar här samtidigt som familjen kan vara kvar i Detroit. Ungarna kunde gå kvar i skolan och det var en trygg miljö i Detroit vilket kändes bra. Det var viktigare för mig än att tjäna mer pengar.

Vem är den pratgladaste killen du stött på i Detroits omklädningsrum under åren?
– (Skratt) Jag måste nog säga Andreas Lilja. Han pratar så kopiöst mycket. Jag bodde ihop med honom på våra resor under några år. Speciellt efter varje sommar så var det bara skånska han pratade. Jag förstår ju inte skånska så jag sa åt honom att prata engelska, annars behövde han inte prata alls. Han är aldrig tyst!

Tomas Holmstström (till vänster) tillsammans med två andra legendarer: Peter Forsberg och Mats Sundin.Foto: Andeas Hillergren/Bildbyrån

En av Tomas Holmströms största framgångar är givetvis OS-guldet 2006 i Turin, där Finland besegrades i finalen.
– Skulle vi äntligen vinna med den här generationen? Det var vi 73:or med ”Foppa” (Peter Forsberg), Markus Näslund och jag. Dessutom var det bland annat Sundins sista chans att vinna OS. Skulle vi vinna så var det nu vi hade chansen. Samtidigt kände vi lite revansch efter OS i Salt Lake City.
– Vi hade, tack vare besvikelsen från Salt Lake, den här lilla extra halva procenten mer än finnarna. Det behövdes inte så mycket mer. Det var lite tillfälligheter och med det och lite flyt så gick det vägen.

Det avgörande målet som Nicklas Lidström svarade för såg Tomas Holmström från fel sida av isen.
– När ”Lidas” gjorde mål satt jag i utvisningsbåset. Vi spelade fyra mot fyra. Domaren släppte pucken inför tredje perioden. Koivu bröt klubban och vi fick ett snabbt anfall in i deras zon. Sedan gick pucken bak till ”Lidas” som gjorde det här målet.
– Jag satt bra till och såg att den gick rätt upp i krysset. Bättre plats kunde man inte ha för att se det målet.

Hur var guldfesten?
– Den var kanon, mycket trevlig. Först firade vi i Turin och sedan for vi till Stockholm, vilket var fränt. Man sov i alla fall inte på 48 timmar, men det var det värt, haha…

Du slutade 2012, varför?
– Jag kände att det fick vara nog eftersom jag hade käkat inflammationsdämpande under fyra års tid, varje dag nästan. Jag fick ta ett piller då och då bara för att kunna röra mig.
– Man klev upp på morgonen och kunde knappt gå ner för trappen. Sedan hoppade jag in i ”hot tub” under 25 minuter för att få igång kroppen till träningen, men jag kände att det här inte går längre. Dessutom hade jag ingen menisk i något av knäna.
– Jag ville heller inte bli utkastad ur ligan, utan ville sluta när man fortfarande kunde spela på en hög nivå.

Tomas Holmström lade skridskorna på hyllan 2012.Foto: Joel Marklund/Bildbyrån