En karriär som tog slut för tidigt

Bara ett par år efter 30 tvingades Mattias Weinhandl lägga av med ishockeyn. I veckans Old School Hockey ser vi tillbaka på en karriär som innefattade spel i VM, OS, NHL, KHL och flertalet SM-finaler.

Mattias Weinhandl fick ett abrupt slut på sin hockeykarriär då upprepade hjärnskakningar gjorde att han efter säsongen 2012/13 tog beslutet att sluta spela. Idag är han delägare i ett flertal företag i hans nya hemstad, bland annat i Restaurangen Stångan.

Mitt emot Stångan ligger Scandic Hotell och där stämde vi träff med Ljungbysonen som gjorde sådan succé som den tredje länken i kedjan med bröderna Daniel och Henrik Sedin. Men när vi slår oss ner i hotellfoajéns fåtöljer börjar vi samtalet med hans tid hemma i Ljungby som grabb.
– Ljungby är en hockeystad med mycket traditioner. Att jag sedan valde hockeyn var ganska naturligt eftersom min bror (Jimmy) redan hade börjat med hockey. Oftast gör man som sina storebröder. Själv började jag då jag var runt fyra år.

Mattias Weinhandl.
Foto: Ronnie Rönnkvist.

Precis som Mattias Weinhandl säger så är det hockeyn som gäller i Ljungby, men själv provade han på flera andra sporter innan han tog beslutet att det skulle bli hockey som gällde för honom.

– Fotbollen hade väl börjat komma lite i Ljungby då, men det var hockeyn som gällde. Det blev ett naturligt steg egentligen även om jag testade på det mesta man kunde göra fram till det jag var tolv, tretton år. Då kände jag att hockeyn var det absolut roligaste. På så vis blev det, som sagt var, naturligt att lägga ännu mer tid på den.

Mattias Weinhadl börja låta höra om sig på allvar säsongerna 1995/96 och 1996/97. I Trojas J20 Elit svarade han för 38 mål och totalt 78 poäng på 28 matcher respektive 61 mål och totalt 130 poäng på 48 matcher.
– Nu har jag inte så mycket minne från just de här säsongerna, säger Weinhandl med ett leende och fortsätter:
– Det var en rolig tid och det var just under den här tiden som det hände väldigt mycket
utvecklingsmässigt hos mig.
– Jag började växa lite på längden och även på bredden. Jag hade tidigare alltid varit liten, men det här gjorde nog att jag tog ytterligare ett steg i min karriär.

Säsongen efter plockar Jerry Andersson och Esko Nokelainen upp talangen Mattias Weinhandl i Trojas A-lag.
– Det var en väldigt spännande tid. Jag kom upp i A-laget då jag var 17 år. Jerry hade haft mig i juniorleden och jag hade haft en relation till honom genom åren. Nu fick jag chansen väldigt tidigt och givetvis var det väldigt kul. Det är fördelen när man är i en mindre klubb som talang, att man får möjligheten att spela seniorhockey väldigt tidigt, viket var nyttigt för mig.
– Jag vet att det var många som gick till hockeygym hos elitklubbarna där de blev en i mängden. Jag hade ändå chansen att bo kvar hem och gå på hockeygym i Ljungby och samtidigt få chansen att spela seniorhockey, vilket var nyttigt för mig.

Redan andra säsongen i A-laget får Mattias Weinhandl sitt genombrott som senior då han svarar för 20 mål och totalt 39 poäng på 42 matcher. På det blir han tvåa i lagets poängliga efter Torbjörn Persson som slutade på 43 poäng.
– Första säsongen var inte alls lika framgångsrik. Ofta handlar det om den mentala aspekten då det gäller att ta nästa steg. Att verkligen våga tro på sig själv och våga spela den hockey som jag gjorde innan, trots att jag nu spelade med äldre killar.

Det här kände du var ett ganska naturligt steg?
– Ja, jag har alltid haft den inställningen att jag vill spela den hockey som jag alltid har spelat. Sedan är det klart att man anpassar sig lite.
– Jag tror att det är farligt om du som spelare anpassar dig för mycket i den åldern. Där tror jag att Jerry framförallt och Troja, med Esko Nokelainen som tränare, gjorde det bra som uppmuntrade oss yngre att verkligen ta för oss och våga. Det tror jag är otroligt viktigt i stället för att ha en tränare som rutar in dig allt för mycket.

Mattias Weinhandl i Modo.
Foto: Bildbyrån

Redan efter två säsonger i Trojas A-lag drar Mattias Weinhandl vinstlotten då han värvas till Modo där han får Per Bäckman som tränare och bröderna Daniel och Henrik Sedin som kedjekamrater.

– Det var en massa klubbar som hörde av sig ungefär samtidigt. Att jag valde Modo beror på Per Bäckman. Jag hade ett personligt möte med honom hemma i Ljungby i föräldrahemmet. Det gav avtryck.
– Jag var nära att skriva på för Färjestad vid den här tiden. Det var faktiskt ganska långt gånget. Sedan kom Bäckman ner och berättade lite om hur Modo såg på sina unga adepter och hur klubben vill spela hockey. Modo hade en hel del unga spelare som man valde att släppa fram på ett helt annat sätt jämfört med vad andra klubbar gjorde då. Dessutom gillade jag Bäckmans filosofi, hård men väldigt rättvist. Det gällde att prestera oavsett vad vem man var.
– När jag kom upp var (Magnus) Wernblom en an lagets stora ledare, men det spelade ingen roll vilket nummer eller namn du hade, alla måste prestera för att få spela helt enkelt. Det här tyckte jag var schysst. Bäckman var en bra tränare och bra på alla sätt. Honom har jag mycket att tacka för att jag fick den utvecklingen som jag nu fick i Modo.

Per Bäckman satte redan tidigt på säsongen ihop succékedjan med Mattias Weinhandl, Daniel Sedin och Henrik Sedin.
– Vi spelade inte tillsammans på försäsongen. I serien, redan efter några matcher, satte han ihop oss tre.

Daniel Sedin och Henrik Sedin.
Foto: JOEL MARKLUND/Bildbyrån

Vad var det som gjorde att det fungerade så bra mellan er tre?

– Jag vet faktiskt inte, men vi kanske ser hockey på ett liknade sätt. Daniel och Henrik är ju världens bästa så jag tror att många spelare har klickat med de båda. Det var nog inte världens svåraste uppgift att spela med dem.
– Det gällde att ha fart på skridskorna och att försöka hitta fria ytor. Då visste jag att pucken kom.

Fungerade det bra att kommunicera hockeymässigt med Sedinarna under er tid tillsammans?
– Ja, det tycker jag. Vi hade en bra kemi och det var fantastiskt roligt att få spela med tvillingarna. Vi hade väldigt kul på isen också.

Första säsongen i MODO blir inte enbart en klang och jubel föreställning för Mattias Weinhandl. Under en träningslandskamp med juniorlandslaget i finska Järvenpää mot Tjeckien får han Michal Travinecks klubbspets i ögat.
– Det var under en juniorlandslagsturnering i Finland mot Tjeckien. Då var jag verkligen på gång och allt det där. Sedan kom spetsen som gjorde att jag var borta ungefär tre månader från hockeyn. Jag tappade 90 procent av min syn på mitt vänstra öga.
– Tack och lov att jag var så pass ung då och inte förstod hur pass allvarligt det ändå var. Och att, vilket är något som jag reflekterat över efteråt, jag fick den start jag fick. Jag kommer ihåg min första match efter att jag kommit tillbaka. Vi möter AIK och vinner med 2-1. Jag gör båda målen och 2-1-målet dessutom på övertid.
– Jag fick en bra start när jag kom tillbaka, men hade jag inte fått det hade jag nog grubblat mycket eftersom det vart en väldigt stor omställning. Jag blev ju, som sagt var, nästan blind på ena ögat. Det var den här unga naiviteten som gjorde att jag bara tänkte att det bara var att fortsätta spela som jag hade gjort innan.

Har du fortfarande bara tio procents syn på ena ögat?
– Ja, det kommer inte bli bättre.

Har det hämmat dig mycket i själva spelet?
– Speluppfattningen har försämrats kan man väl säga. Sedan måste jag vara mer uppmärksam. Jag tror att jag i stället har utvecklat andra egenskaper vilket jag kanske inte hade gjort om jag hade haft full syn. Jag har fått ha en extra koll på alla spelare när jag inte haft pucken så att säga.

Någon kontakt med Travincek har inte Weinhadl haft efter skadan.
– Nej, ingenting. Jag fick ett maskinskrivet brev några månader efter, that’s it. Jag gick snabbt vidare efter skadan och, som jag sa, så var det bara fullt fokus framåt som gällde för att bli en ännu bättre spelare.

Det blir tre säsonger i Modo första vändan för Mattias Weinhandl. Två av säsongerna, 2000 och 2002, går laget till final. År 2000 förlorar Modo med 3-0 i matcher mot Djurgården och 2002 med samma siffror mot Färjestad.
– Om vi ser till finalen mot Djurgården så hade vi bränt väldigt mycket krut mot Brynäs i semifinalen. Djurgården hade spelare som Espen (Knutsen) Micke Johansson och så vidare. Resultatet visar väl att både Djurgården och Färjestad var lite för bra då även om vi inte var helt chanslösa.

Mattias Weinhandl i New York Islanders.
Foto: NIKLAS LARSSON/Bildbyrån

Säsongen 2002/03 flyttar Mattias Weinhandl till NHL för spel med bland andra Alexei Yashin och Kenny Jönsson i New York Islanders.
– Allt började med draften 1999. Jag visste att skulle jag spela bra hemma i Sverige så kunde chansen komma att få åka över. Säsongen 2001/02 kände jag att ambitionen fanns hos mig att åka över. Jag hade haft chansen att åka över säsongen innan, men då kände jag mig inte riktigt mogen och hade heller inte så mycket erfarenhet från elitserien.
– Det här steget var större än då jag gick från Troja till Modo. I alla fall då det gällde respekten. Det tog ett tag innan jag slappnade av. På så vis kanske det hade varit bättre om jag åkte över då jag var yngre eftersom man då inte tänker lika mycket på sådana bitar.
– Min första säsong i Islanders gick väldigt bra samtidigt som jag hade en väldigt bra coach i Peter Laviolette. Sedan handlar det små marginaler och tillfälligheter samtidigt som det gäller att få rätt tränare. Laviolette fick gå och det kom en ny tränare (Steve Sterling) där jag inte hade samma förtroende. När han kom in blev det svårjobbat för mig.

Trivdes du annars bra i Islanders?
– Ja, samtidigt som Islanders var väldigt speciella då. Mike Milbury, General Managern, styrde väldigt mycket. Ett kanske typiskt amerikansk sätt att leda vilket inte alltid behöver vara det bästa. Annars trivdes jag väldigt bra i New York och på Long Island där vi bodde.
– Det var två och ett halvt bra år där jag fick lära mig och se mycket samtidigt som jag fick uppfylla min barndomsdröm.

New York Islanders var inte framgångsrika under Mattias Weinhandls tid i klubben. Många vittnar om att coacher och organisationen lade för mycket fokus och ansvar på lagets stjärna Alexei Yashin.
– Det kan nog ligga mycket i det. Samtidigt var Yashin den som var högst betald i laget då. Givetvis gör man då mycket för att det inte ska se dåligt ut heller.

Under säsongen 2005/06 får Mattias Weinhandl beskedet av Islanders organisation att han är trejdad till Minnesota Wild.
– Det var snabbar ryck. Jag fick beskedet av Mike Milbury efter en träning. Vi hade matchvärmning hemma. När jag klev av den stannade han mig och berättade att jag blivit trejdad. Samma eftermiddag eller kväll åkte jag till Minnesota.
– Det är så här det fungerar där borta och man vet om förutsättningarna. Sedan fick jag åka tillbaka till Long Island några veckor senare för att hämta resterande grejer. Jag hade bara flickvän då så på så sätt fungerade det bra. Hade jag däremot haft barn hade det varit tuffare.

Åkte du direkt och spelade match?
– Nej, det tog någon dag. Det gick okej i Minnesota och det är en trevlig stad att bo i så jag har bara bra minnen därifrån.

Det blir totalt 27 matcher och en och en halv säsong för Weinhandl i Minnesota innan han flyttar hem till Sverige.
– Minnesota hade inte gått till slutspel så det blev bara några (15) matcher den första säsongen. Andra säsongen gjorde jag bara tolv matcher innan jag blev nedskickad till Houston i AHL. Sedan var jag där resten av säsongen.
– Jag fick inget riktigt förtroende. Då kände jag att det var dags att få börja spela lite hockey igen. Sista säsongerna hade jag inte fått spela speciellt mycket. Jag hade varit en hel del i fjärdekedjan, men även fått vila en del. Mitt kontrakt gick ut efter den säsongen och då blev det naturligt att prova på något nytt.

Mattias Weinhandl i Linköping.
Foto: Arkiv

Ny klubbadress blev Linköping och inte hans gamla klubb Modo.
– Modo var på mig, men visade inte tillräckligt med intresse till slut. Samtidigt vill jag lite mer söder ut, närmare släkt och vänner. Dessutom hade jag min farbror och mina kusiner här i stan. Plus att det bara är två timmars bilresa hem till Ljungby.
– Jag hade även hört att Linköping hade blivit lite av en hockeystad och att laget var på frammarsch.

Det blir succé för Mattias Weinhandl i par med Tony Mårtensson. På 54 matcher svarar
smålänningen för 35 mål och totalt 62 poäng. På det kommer han tvåa i elitseriens poängliga efter nämnde Mårtensson.
– Det var en väldigt rolig tid även om det bara blev en säsong då. Jag fick mycket förtroende och samtidigt spela väldigt mycket.

Blev det en kick att komma hem?
– Ja, eftersom jag inte hade spelat så mycket på sista en och en halva säsongerna. Jag fick börja spela hockey igen på det sättet som jag ville. Det här gav mig förutsättningarna att få prova på spel i Ryssland säsongen efter.
– Något som svider från den säsongen är finalförlusten mot HV71. Där var vi faktiskt riktigt bra. Vi hade 2-0 i matcher och leder den tredje finalen med 2-0 och får till och med ett mål bortdömt. Hade vi vunnit den matchen hade vi haft ledningen med 3-0 i matcher.
– HV71 hade också ett bra lag den säsongen och Stefan Liv i målet var verkligen kanonbra.

Mattias Weinhandl.
Foto: Arkiv

Efter säsongen i Linköping blir både Mattias Weinhandl och Tony Mårtensson utlånade till Dynamo Moskva i KHL.
– Vi båda ville det och allt var lite nytt. Spel i KHL hade inte funnits på kartan tidigare eftersom ligan startade 2009. Jag tänkte att jag skulle testa det en säsong som ett lite äventyr. Det vart till slut fyra säsonger, vilket jag inte hade trott från början.
– Sedan var det helt okej. Speciellt Moskvatiden var väldigt trevlig…

Kändes den bättre än tiden i St. Petersburg?
– Ja, det skulle jag nog säga. Jag spelade min bästa hockey under min tid i Dynamo. Sedan började mina skadeproblem komma i och med att jag fick lite smällar där. Jag var kanske inte riktigt etthundra sista ett och ett halvt åren i Ryssland. I efterhand kan jag väl se att jag inte kunde prestera på max där.

Vad var det mest märkliga du upplevde under dina år i rysk hockey och framförallt inledningsvis med ny liga och allt?
– I början när vi flög, det blev ju förändring, men det var att ha bagarna i famnen och det fanns inga riktiga regler. Sedan försökte man få ordning på allt det där och har också gjort det riktigt bra.- Fram till 2011 var man väldigt öppna, men någonting har hänt där efter och jag vet inte vad som händer där idag.

Det blev totalt 112 A-landskamper för Mattias Weinhandl. Debuten skedde säsongen 2000/01 i en landskamp mot Finland som slutade 3-3. Weinhandl spelade i en femma med Jimmie Ölvestad, Christer Olsson, Kristian Gahn och Jonathan Hedström.
– Det jag kommer håg starkast från landslaget är VM i Göteborg. Hardy Nilsson var förbundskapten och en väldigt bra tränare som släppte fram oss unga och gav oss mycket förtroende.
– Jag spelade en hel del med ”Zäta” (Henrik Zetterberg) i landslaget och jag minns idag det här som en väldigt kul.

Är VM i Göteborg 2002 din största VM-upplevelse?
– Ja, ett hemma-VM är speciellt. Vi hade ett väldigt bra lag då, men torskade mot Slovakien i semifinalen. Sedan går Slovakien och vinner mot ryssarna i finalen. Det visste vi kunde ske eftersom ryssarna inte var speciellt bra då.

Den dynamiska duon Mattias Weinhandl och Tony Mårtensson.
Foto: Bildbyrån

Vid VM 2008 i Kanada svarar Mattias Weinhandl för fem mål och totalt 13 poäng på nio matcher. På det slutar han femma i turneringens poängliga efter Dany Heatley, Ryan Getzlaf, Alexander Siomin och Rick Nash.
– Den turneringen var också speciell. Turneringen spelades i Kanada och stämningen var kul även vid sidan av. Samma sak var det i Göteborg då hela staden levde upp. Det var häftigt att uppleva.
– Vi spelade även där en väldigt bra hockey, men räckte inte till mot Kanada i semifinalen.

Mattias Weinhadl var även med vid OS 2010.
– Det var en häftig upplevelse att få vara med i Vancouver. Vi förlorade i kvarten mot Slovakien vilket var både tråkigt och lite väl tidigt. Där hade vi också ett väldigt bra lag, men det är inte alltid man vinner för det.
– Det är mycket upplevelserna som man tar med sig från hockeystäderna där hockey är så otroligt stort.

Vad är det som triggar igång när man får dra på sig landslagströjan?
– Jag tror att det sitter i sedan jag var ung. Jag kommer ihåg redan från juniorlandslaget när man fick hem det här pappret, kallelsen, kände jag en väldig stolthet. Det här har hängt med hela karriären.
– Det är en oerhörd ära och stolthet att få representera Sverige  och känna att du är en landets bästa spelare. Det har alltid varit en självklarhet för mig att ställa upp i landslaget.

Mattias Weinhandl.
Foto: Ronnie Rönnkvist.

Mattias Weinhandls hockeykarriär fick ett tråkigt slut då han efter ett antal hjärnskakningar och smällar mot huvudet tvingade honom att lägga av lite i för tid.
– Jag har helt enkelt fått för många smällar, vilket jag verkligen kände av 2012/13. Sista smällarna var inga stora smällar, men jag hade utvecklat en större känslighet mot det. Det var då jag insåg att ”fan, det här var inte ens en smäll och ändå mår jag så här.”
– I efterhand är jag väldigt glad att jag tog det beslutet då och inte lät det fortsätta. Fortfarande får jag strukturera och planera min vardag eftersom jag har vissa men. Hade jag inte tagit det här beslutet kan jag bara tänka hur mycket sämre jag hade mått idag.

Är det illamående?
– Spänningshuvudvärk, irritation, trötthet… Allt har blivit lite bättre nu, men hjärnan kan inte bearbeta intrycken på samma sätt som den gjorde innan av någon orsak som vi inte vet.