En av Tre Kronors allra största – Old School Hockey Jonas Bergqvist

Under flera år var Jonas Bergqvist från Ängelholm den som hade svarat för flest antal A-landskamper.Totalt kom det att bli 272 stycken. Idag har en annan kille från Rögle sprungit om honom i den tabellen. Det handlar om Jörgen Jönsson som spelade 285 landskamper. Men den här intervjun ska vi inte ägna Jörgen Jönsson utan Jonas Bergqvist, en av Sveriges mest populära hockeyspelare genom alla tider.

Boven i dramat som gjorde Jonas Bergqvist till ishockeyspelare var vännen hemma i Ängelholm, Patrik Rosengren. Det var han som tog med Bergqvist till ishallen. Storebror Stefan Bergqvist var juredan hockeyspelare och Jonas ville även han vara med.

Patrik Rosengren berättar:
– Jag hade väl spelat några år då Jonas ville börja med hockey. Vi gick i samma klass, spelade landhockey ihop och umgicks en hel del utanför hockeyn. Hans bror Stefan tränade oss och det jag minns av Jonas första träningar var att han låg mer på isen än stod på skridskorna.

Jonas Bergqvist har gjort sig känd som en av Leksands allra bästa forwards genom tiderna, men debuten i Rögle gjorde han faktiskt som back.
– Vi skulle spela mot Tyringe med ett lag där spelarna var födda 1960 eller senare. När tränaren frågade vilken plats jag ville spela på svarade jag back eftersom alla andra hade svarat forward och jag ville skilja mig från mängden. Efteråt förstod jag att det var ett misstag och det kom att bli min enda match som back.

Du är uppväxt i Ängelholm, hur var hockeykulturen i stan vid den här tidpunkten?
– Rögle spelade i division två på den tiden och intresset för hockeyn var stort med tanke på vilken serie vi spelade i. Tidningarna skrev mycket hockey och publiken kom till matcherna.
– Jag såg väldigt mycket upp till min bror Stefan Bergqvist som var lagkapten i Rögle. Sen hade jag Dan Söderström och Mats Åhlberg som mina favoriter i Leksand eftersom redan när jag var grabb var det lag jag höll på i elitserien.  Det var ju de som jag låtsades vara när man sprang omkring där hemma i Ängelholm på Storgatan och spelade landhockey.

När blev det debut i Rögles A-lag?
– Jag debuterade den 26 september 1978, på min 16-årsdag mot Halmstad. Vi vann med 4-3 och jag gjorde ett mål och spelade i samma kedja som min bror Stefan och Kent ”Sudden” Bengtsson. I serien spelade jag mest med Sven-Inge Strand och Lars Celander och det gick riktigt bra för oss, men det blev bara en säsong i Rögles A-lag innan jag flyttade till Leksand.

Vilken kontakt och vilka känslor har du för din moderklubb, Rögle BK, idag?
– Jag håller i första hand på Leksand efter alla mina år där. I alla övriga matcher som Rögle spelar håller jag på Rögle och följer alla resultat, det har jag alltid gjort.

I Leksandströjan.

Varför valde du just Leksand när du skulle vidareutbilda dig inom ishockeyn?
– Leksand var mitt favoritlag redan som grabb som jag sa tidigare, men att jag hamnade där var en otrolig tillfällighet. Mamma, som var ensamstående då, var ute på dans och sprang på Leksands dåvarande hockeyordförande Tage Eriksson. Tydligen hade dom pratat ihop sig om att jag skulle söka in på hockeygymnasiet i Leksand och så fick det bli.
– Vilket rabalder det blev när ledarna i Rögle förstod att jag skulle lämna klubben. Jag blev utskälld på posten i Ängelholm av Rögleledaren Hilmer Persson, då jag skulle posta övergångspapperna. Visst kan jag förstå Hilmers vrede då han bara ville Rögle väl.

Jonas Bergqvist lämnade Ängelholm och flyttade upp till Leksand 1979. Första säsongen blev det bara juniorhockey med sin favoritklubb. Säsongen därefter plockade Lennart Åhlberg, bror till Bergqvist barndomsidol Mats Åhlberg, upp honom i A-laget.
– När jag flyttade upp till Leksand bodde jag hos familjen Renholm på Hantverkaregatan i Leksand. Sedan flyttade jag Mikael Craas och målvakten Mikael Ahlerup in en trerummare på Rättviksvägen inne Noret. Då handlade det verkligen om att lära sig ta ansvar. Vi turades om att tvätta, laga mat, städa och så vidare. Det gick bra och den här tiden var väldigt kul.
– Mitt första kontrakt med Leksand såg ut enligt följande: Fri hyra (375 kr), fri lunch på Leksandsbaren och en månadslön på 375 kronor. Sedan hjälpte klubben mig att få ett jobb.

Vilka är dina starkaste minnen från elitseriedebuten med Leksand?
– Den minns jag ganska väl. Jag låg i lumpen uppe i Älvdalen och hade fått besked någon vecka innan av Lennart Åhlberg att det inte fanns någon plats för mig i A-truppen. Den här dagen kom Majoren in på morgonen och röt till: Bergqvist! Jag gnuggade sömnen ur ögonen och lyssnade tvivlande då han sa att tränare Åhlberg ville att jag skulle följa med mina lumparkompisar Kent Lantz, Tommy Fors, Peter Bohlin, Stefan Lunner och Ove Pettersson ner från Trängslet för att spela träningsmatch mot Brynäs.
– Elitseriedebuten var en fullsatt bortamatch mot ärkerivalen Brynäs. Jag kände ett enormt lyckorus att jag hade lyckats att ta mig till elitserien. Sen minns jag att Christer Abris svimmade i duschen efter matchen av vätskebrist. Debuten var minnesvärd på många sätt med andra ord, skrattar Jonas Bergqvist och tillägger att matchen slutade 4-4.

Hur var jargongen mot er yngre spelare i omklädningsrummet, bemöttes ni väl eller åkte ni rent av på en riktig så kallad ”inkilning”?
– Jag har aldrig varit med om inkilning eller liknande, gillar inte det. Vilken människa mår bra av det? Det är ett trams som ingen klubb ska hålla på med!

Vad klassar du som din största framgång med Leksand?
– Oj, det är svårt att plocka ut efter sjutton år som spelare. När vi gick till final 1989 var häftigt. Tyvärr lyckades vi inte betvinga Djurgården, men vilket härligt gäng vi var. Vi hade 1-0 i finalmatcher efter att vi slagit Djurgården nere i Globen. Djurgården vände och vann finalserien med 3-1.

Firar ett av många mål.

Om du tittar i backspegeln på de kedjor du tillhört i Leksand. Vart har ditt spel passat in bäst?
– Jag har spelat i några riktigt bra kedjor under åren där en del har varit mer framgångsrika än andra. I slutet av 1983/84 och under säsongen 1984/85 spelade jag ihop med Ulf Skoglund och ”Peo” Carlsson. Det var då som det lossnade för mig som spelare och det var även då som jag blev landslagsman.
– En annan kedja som fungerade bra var den med ”Peo” Carlsson, Ronny Reichenberg och jag. Vi spelade tillsammans 1989 då vi gick till final. Vi hade verkligen kul tillsammans.
– I slutet spelade jag tillsammans med Anders ”Masken” Carlsson och Stefan ”Loppan” Hellkvist och det fungerade även det väldigt bra.

Av de tränare du haft under alla år vem har betytt mest för din utveckling som ishockeyspelare?
– Alla har betytt mycket på något sett, men den kanske bästa jag haft är Wayne Fleming, som jag hade i slutet på karriären i Leksand under fyra år.

Hur var de första träningarna med Fleming?
– De var omvälvande kan man väl säga. Fleming var ju en lärande coach och han började från grunden. Det var som att åka tillbaka i tiden till då man gick på hockeyskola. Vi hade till och med våra namn på hjälmarna till att börja med.
– Fleming visste vad han höll på med och byggde upp ett lag till den nivån som han förväntade sig. Från elfte till första plats i elitserien på två år talar sitt tydliga språk.
– Efter sista matchen mot Frölunda 1996, och ännu mer då bilen rullade ut ur Leksand, så trillade tårarna ner för kinderna på Mr. Fleming. Avskedet blev svårt. Och trots att jag inte fick mitt SM-guld den gången heller, så har jag mycket att tacka Wayne Fleming för.

Jonas Bergqvist valde att testa på NHL under en säsong då han spelade för Calgary Flames. Under en tid spelade Bergqvist i en heleuropeisk kedja tillsammans med Jiri Hrdina och Sergei Makarov. Men han valde att lämna Calgary redan efter ett år.

Ångrar du dig att du inte valde att stanna kvar och kämpa om en plats ytterligare en säsong?
– Nu kanske jag gör det, men jag är en stolt person som tar de beslut som känns rätt för min heder. Då kändes det rätt. Samtidigt har jag varit med om så mycket roligt inom hockeyn, så jag kan inte annat än vara helnöjd med hur allt blev.

Det blev en sväng i Calgary.

Fick du någon motivering om varför du inte fick så mycket speltid av din coach, Terry Crisp?
– Motiveringen var att jag var tillräckligt bra för att spela, men jag fick ibland också stå till sidan av politiska skäl, vilket gjorde att jag ledsnade. En av coacherna hade dessutom en bestämd uppfattning om att tre européer inte går att ha i samma kedja. Detta trots att jag, Hrdina och Makarov spelat utmärkt ihop. Det var ju nästan löjligt att höra honom – Okej, ni var bäst idag, grabbar, men ni kan helt enkelt inte spela ihop.
– Sergei Makarov fick ofta en massa skäll av tränaren Terry Crisp, Det tog han med fattning. Jag undrade ofta hur han stod ut. ”Inga problem. Har du haft Viktor Tichonov så blir du härdad”, svarade han och log brett.

Roger ”Ragge” Johansson fanns i Calgary samtidigt som dig. Var det ni två som höll ihop och vad har hans vänskap betytt för dig efter NHL tiden och genom alla år?
– Vi var ett antal grabbar som hängde ihop. Det var härliga killar i Calgary. Ett riktigt kamratgäng, därRoger var och är fortfarande en riktig vän.

Sergei Makarov

Old School Hockey passade på att fråga Sergei Makarov om dom speciella middagarna han, Jiri Hrdina, Roger Johansson och Jonas Bergqvist hade tillsammans.
– Det stämmer, hur känner du till dem, skrattar Sergej Makarov när vi når honom hemma i Moskva.
– Vi hade mycket trevligt tillsammans. Våra fruar var oftast med också. ”Smiley” (Jonas Bergqvist) är ju en väldigt snäll och varm person liksom hans fru Ewa. Roger var väldigt trevlig han med, liksom Hrdina. Man visste att det skulle bli mycket skratt de kvällar vi träffades. Vi var ganska nya i NHL och Calgary alla fyra, men blev goda vänner och umgicks en hel del där borta i Calgary.

Jonas, hur minns du NHL-debuten?
– Jag minns det som igår. Det var den 23 oktober 1989 mot Washington Capitals. Jag styrde dessutom in 3-3 målet på pass av Theo Fleury och Gary Suter

Året efter hamnade du i tysk hockey och spel med Mannheimer ERC. Det måste ha varit en skarp kontrast mot NHL?
– Absolut, det var som att gå från finrummet rakt in i garaget. Men erfarenheten och den speltid jag fick i Mannheim gjorde mig bättre som hockeyspelare.

Landslagsdebuten mot Norge 1984, vad väcker den för känslor inom dig?
– Fantastiska känslor givetvis. Jag spelade i förstakedjan med Per-Olof Carlsson och Per-Erik Eklund och vi vann med 11-2. Debuten var en stor dröm som sedan besannades 272 gånger.

Av VM-gulden vilket värdesätter du högst?
– Jag tycker att VM-guldet 1991 var det roligaste. Dels fick jag göra mål i mitt första byte i finalen och dels gick vi obesegrade igenom hela turneringen. Det känns konstigt att rangordna gulden när man fått vara med och vinna tre gånger. Alla bär en stor känsla inom mig, fast på olika sätt.

Vid VM 1987 vann Tre Kronor med Jonas Bergqvist VM-guld efter en rad märkliga turer via civil domstol då finska laget lämnat in en protest mot att Västtyskland använt sig av en tidigare polsk JVM spelare, Miroslaw Sikora. Protesten blev avslagen och Tre Kronor fick avsluta VM-turneringen som slutspelslag.

Kan man klä känslan i ord efter VM-guldet -98 då du står utanför ”skruven” på Sergels Torg i Stockholm och gråtande hyllas av 60-70 000 stolta svenskar?
– Det var ett stort ögonblick och känsloladdat eftersom jag visste att jag avslutade min landslagskarriär just där. Att få göra det med ett guld och 70 000 människor i vår huvudstad som står och skriker ens namn, då känner man sig bekräftad och väldigt nöjd.

OS-guldet 1994 i Lillehammer?
– Vi lyckades skapa en trygghet i gruppen trots att det var runt sjutton års skillnad mellan den äldsta och den yngsta i laget. Alla hade en målmedvetenhet och en alldeles speciell laganda vid den OS- turneringen. Något som visar på det är att en så pass ung spelare som Peter Forsberg har modet avgöra en match på det sättet som han gjorde. Vi tillät varandra att våga göra saker och våga misslyckas. Just modet är oftast det som avgör de riktigt stora finalerna.
– Givetvis var det även väldigt många bra hockeyspelare utöver det annars skulle det ju inte fungera att vinna en stor titel.

Vad kan du spontant känna är ditt största misstag kring ishockeyn under alla dessa år?
– Det jag är mest besviken på är att vi aldrig lyckades vinna ett SM-guld med Leksand till fansen. Vi var nära ett antal gånger men vi höll inte hela vägen, tyvärr.

Foto: Bildbyrån

Du jobbade många år som VD i Leksands IF. Vad är du mest stolt över att ha varit delaktig i att åstadkomma?
– Det är tre saker egentligen. Att få vara med och rädda klubbens extremt dåliga ekonomi. Vi var inte många dagar från konkurs, att förverkliga arenadrömmen och skapa det som jag ser som Sveriges häftigaste arena, och att vi lyckades ta oss tillbaka till elitserien två gånger, avslutar Jonas Bergqvist.

Idag jobbar Jonas inom bankvärlden, men han sitter även i Svenska Ishockeyförbundets styrelse.