En av SHL:s riktigt stora – Old School Hockey Johan Davidsson

Fyra SM-guld. En poängligaseger i VM. Näst flest poäng i SHL:s historia. Idag berättar Johan Davidsson om sin makalösa karriär.

Johan Davidsson är en av svensk hockeys riktigt stora trots att han aldrig vunnit varken VM eller OS-guld, men däremot har han varit med och vunnit inte mindre än fyra SM-guld med HV 71. En skada gjorde att han tvingades lägga skridskorna på hyllan och i stället iklä sig rollen som assisterande sportchef. Där har han ju också vunnit ett SM-guld.

Någonstans hemma i Jönköping på läktaren där Klapp och Klang sjöng som bäst växte intresset för hockeyn hos Johan Davidsson även om han hellre spelade än tittade på hockey.
– När jag stod i Klapp och Klang första gången? Oj, bra fråga. Jag vet inte exakt när det var, men jag var aldrig någon superfreak som ungdom för hockeyn. Det var mera så att jag älskade att spela hockey.
– Visst var jag på matcherna när jag var ung, men det var mest för att man hängde med polarna eftersom dom tyckte att det var så himla kul. Jag tror att mina första minnen från att se på hockey i Rosenlundshallen är från sexårsåldern. Inte så att jag stod mitt i klacken för det vågade man inte med tanke på den längden man hade då. Man stod väl någonstans i utkanten av klacken.

Två av Johan Davidssons närmaste vänner under åren och som är från Jönköping har varit David Petrasek och Stefan Liv.
– Petrasek lärde jag känna tidigt. Jag tror att det var under årskurs två i skolan som han flyttade in min närhet. Han bodde i en annan del av Husqvarna tidigare men flyttade då ner och började gå på samma skola som jag.
– Första gången jag såg Stefan Liv spelade han med landslaget i Finland. Då var jag där och spelade. Han fick hoppa in och spela ett byte som målvakt för att sedan hoppa ut igen. Det var något som den andra målvakten behövde göra. Det var första gången jag fick se den här nya unga lovande målvakten från HV 71. Sedan träffade jag nog inte Stefan för än flera år senare.

Den 7 september 2011 kom chockbeskedet att det skett en flygplansolycka nära Jaroslavl där Stefan Liv och hela hans lag Lokomotiv hade förolyckats.
– Det var Jönköpingsradion som ringde mig när jag stod och målade plankor som jag skulle använda till att bygga en friggebod. Man frågade om jag hade hört någonting om hockeylaget i Ryssland som störtat. Jag blev givetvis väldigt frågande vad dom pratade om och så vidare.
– Stefan var så lycklig när det hände. Han hade just gift sig, och han hade aldrig varit en bättre målvakt.

Hur skulle du beskriva personen Stefan Liv?

Stefan Liv

– För det första var Stefan alltid full av energi. Det är väl den person som jag närmast kan säga hade myror i rumpan. Han var så oerhört nyfiken och visste det mesta om allting, inte bara idrott, utan om saker som vi andra inte hade någon kunskap om eller vilja att kunna. Sådant kunde han, skrattar Davidsson och fortsätter:
– Han pratade väldigt mycket med människor och tog reda på saker. Det han ville veta mer om hittade han alltid ett sätt att ta reda på. Stefan var också väldigt ärlig. Han hade svårt att dölja om han hade en dålig dag, men han hade också väldigt svårt att dölja om han hade en bra dag.
– Han var också väldigt spontan. På det sättet blev han väldigt omtyckt och gjorde att många kunde känna igen sig i Stefan. Han försökte inte vara perfekt på något sätt utan han var sig själv. Ibland fick du fram den bra sidan och ibland fick du fram den lite tjurigare sidan.
– Jag tror att en stor anledning till att Stefan blev just så omtyckt var att han var som alla andra. Sedan är en del bättre på att dölja sina dåliga dagar medan andra inte är det.

Det var inte bara Stefan Liv som var nära vän med Johan Davidsson och som omkom i flygolyckan. Även vitryssen Ruslan Salei var med på planet.
– Jag kände honom väldigt väl faktiskt. Under min tid i Anaheim var han en av dom killarna som jag umgicks mest med vid sidan om. Jag känner hans fru väldigt väl, men även några av hans vänner som jag träffade då och umgicks med.
– Jag pratade mycket med honom till stor del tack vare Stefan. När dom strålade samman i Lokomotiv Jaroslavl pratade jag mad Ruslan på telefon några gånger. När jag ändå pratade med Stefan och Ruslan satt med på lunchen så pratade jag med honom också. Ruslan var precis som Stefan en väldigt fin människa.

Med Johan Davidsson hjälp reser vi nu tillbaka till åren 1990 och 1991 när han fick vara med om att vinna TV-pucken två år i rad med Småland.
– Jag minns TV-pucken som att det var igår. Man fick lite kläder med dom småländska färgerna att stoltsera med hemma i hallen. Vi skulle åka till Haparanda och spela grundspelet. Det var den längsta resan inom Sverige jag hade gjort med hockeyn på den tiden. Det här var jättestort. Speciellt som jag fick åka med dom stora starka killarna som var ett år äldre än jag.
– Jag kommer ihåg att jag var så förvånad över alla svenskar där som pratade finska. Det gjorde dom givetvis för att vi inte skulle förstå vad dom sa. Det minns jag väldigt väl.
– Det jag också kommer ihåg väl är att vi spelar kvartsfinal mot Stockholm 1990. Själva matchen slutar annars 0-0 och vi vinner på ett straffmål. Vi går till semifinal och final där vi får en lättare resa eftersom Stockholm var den stora favoriten.

Säsongen 1992/93 får Johan Davidsson, som 16-åring, chansen att göra debut i elitserien med HV 71.
– Det var väldigt stort. Jag hade varit med en gång tidigare i Scandinavium, men då fick jag sitta på bänken och spelade inte ett enda byte. Den här gången var chansen stor att jag skulle få spela. Matchen var i Globen som var relativt nybyggd och jag spenderade nog större delen av uppvärmningen på allt annat än hockeyn. Det är något som är lätt hänt med så mycket intryck. Jag hade aldrig upplevt att man kunde se så högt upp i taket på en isbana tidigare.
– Jag hade flyt och fick med mig ett mål från den matchen (2-3 framspelad av Stefan Falk i en match som HV 71 vann mot Djurgården med 4-3). Det är ett minne som är svårt att glömma.

Som lagkamrat i HV 71 hade då Johan Davidsson Owe Thörnberg. Några år senare kom Davidsson bli lagkamrat med hans Owes söner, Jesper och Martin Thörnberg.
– (Skratt) Owe var en spelare som jag sett från läktaren i många års tid. Man var mest rädd för att hamna i hans skottlinje. Det skottet som han hade och som jag då fick uppleva skrämde. Även hans fysik skrämde eftersom han var stor, stark och explosiv. Det var en fantastisk upplevelse att få spela med honom.
– Att sedan få spela med Owes söner var ganska komiskt och väldigt roligt naturligtvis på en och samma gång.

Nummer 76.

Inom loppet av några år vinner Johan Davidsson TV-pucken två gånger, JEM-guld två gånger plus att han får debutera i HV71:s A-lag. Trots det kände han inte att utvecklingen gick för fort vid den här tiden.
– Det hände så oerhört mycket från TV-pucken körde igång och det kom lite pojklandslag och grejer. Om det inte var vinter så bodde man på läger överallt. När jag tänker tillbaka så fanns det faktiskt en stor risk att jag skulle bränna ut mig. Det gick ändå hela tiden åt rätt håll och man fick vara med på grejerna som man ville.
– Första JEM var lite av en chock och ingenting som jag hade räknat med. Jag visste faktiskt knappt vad JEM var. Andra året var det min åldersgrupp och där visste jag att det fanns en chans att jag skulle få vara med.
– Det som hände sedan var att det kom något år där utvecklingen stod still vilket jag inte var van vid. Det var kanske den nyttigaste upplevelsen eftersom man då fick reda på att allt inte går som på räls. Allt har sin tid och ibland måste man ha lite tålamod också.

Johan Davidsson vinner fyra SM-guld med HV 71. Det första vinns i Gavlerinken 1995 mot Brynäs.
– Det starkaste minnet från den säsongen är sammansvetsningen. Att kunna gå som grupp från att vara ganska uträknade till att ta sig samman där alla tajmade toppformen samtidigt. Vi fick allting att stämma helt plötsligt och vi hade ingenting att förlora utan allt att vinna.
– Att vi tog Djurgården i tre raka matcher i kvartsfinalen var nog den enda vägen. Hade vi förlorat en match mot dom hade vi nog inte tagit oss vidare. Sedan fick vi möta Malmö i semifinal vilka också var överlägsna oss ur alla synvinklar. Där förlorar vi faktiskt matcher och ligger i underläge, men lyckas ändå i slutändan vinna i sudden death. Det var helt fantastiskt.
– Likaså att kunna vinna borta mot Brynäs i femte och avgörande. Det var liksom meningen att allting bara skulle trilla på plats.

Hur minns känslan du då Johan Lindbom sätter dit vinstpucken bakom Lars Karlsson i Brynäsmålet?
– Jag försöker hoppa över sargen när han gjorde målet, men missar och ramlar på ryggen inne i båset. På alla minnesbilder av laget som är på väg in på isen finns jag inte med eftersom jag ligger någonstans där bakom sargen i röran.
– Jag minns också att det var kaos på isen med publik som kom in och jag minns också mycket väl resan hem och mottagande i stan. Man var så ung då och tänkte nog mest – jaså var det så här lätt att vinna SM-guld.
– Efteråt har jag nog mer tänkt att oavsett vad som händer nu så kan ingen ta det här ifrån mig. Samma sak har jag tänkt varje gång vi vunnit, att det här faktiskt är något bestående. Det spelar ingen roll vad som händer i framtiden, det här kan ingen ta ifrån mig.

Efter säsongen 1996/97 väljer Johan Davidsson att lämna HV 71 för spel i IFK Helsingfors.
– Där var det väldigt många turer fram och tillbaka. Jag stannade kvar två säsonger i HV 71 efter guldet och då började det hetta till lite. Jag hade bland annat blivit draftad. Jag var ung och lite egocentrisk och tänkte på vad som är bäst för mig och min utveckling. Situationen i HV 71 var då att vi hade Esa Keskinen på centern och vi hade Stefan Örnskog som var landslagsspelare samtidigt som vi det bara var tre formationer som spelade. Dessutom var dom två powerplayuppställningar spikade och klara. Det fanns inte utrymme för ett osäkert kort.
– Jag hade en djup och ganska hetsig diskussion med dåvarande tränaren, Sune Bergman mitt i sommaren. Han skulle övertala mig att stanna, men det slutade med att jag fick en utskällning i stället, skrattar Davidsson och fortsätter:
– Jag kände att jag måste kolla på alternativa lösningar. På den tiden fanns det inte samma möjlighet som idag att byta klubb inom Sverige. Då var det naturligt att kolla på vad som kunde vara en bra studsbräda till NHL och dök Finland ganska omgående. Jag blev erbjuden kontraktsförslag från olika finska klubbar. Från början var det TPS som gällde eftersom att där fanns Vladimir Jurzinov som hade skeppat över NHL-spelare under en lång tid. Jag var över och träffade honom, men blev lite osäker i slutändan. I stället valde jag IFK Helsingfors. Det lät väldigt bra det jag hörde samtidigt som dom skulle satsa väldigt hårt det året.

Johan Davidsson blev mästare med Helsingfors efter att man slagit Ilves i tre raka finalmatcher. Davidsson slutade tvåa i slutspelets poängliga efter lagkamraten Jan Caloun.
– Helsingfors är nog ett av dom bättre klubblagen som jag tror har spelat i den finska ligan. I alla fall om du tittar på meritmässigt. Det var väldigt många finska NHL-spelare i laget. Både sådana som varit i NHL, men även spelare som tog sig till NHL efteråt.

Arkivbild.

När blev det klart att du skulle sticka över till Anaheim?
– Det blev klart i slutet av den säsongen. Jag funderade en del under säsongen om jag verkligen skulle åka eftersom jag fortfarande var ganska späd i kroppen och kanske behövde några fler kilon.
– Jag var ändå 22 år och kände tillslut att jag nog var tillräckligt gammal. Jag hade bott ett år utomlands och hade fått lärt mig att leva utan mor och far i närheten. Jag kände att det ändå var läge att åka. Egentligen hade jag inga förhoppningar att jag skulle ta en plats redan första året utan jag var inställd på att få spela i farmarligan.
– Jag hade förmånen att få en tränare (Craig Hartsburg) som tyckte om mitt sätt att spela och vara redan på första campen. Jag blev faktiskt kvar hela första säsongen med undantag för tre veckor när jag var nere i farmarligan. Jag hade dragit på mig en fotskada och behövde spela igång mig efter den. – Det var en helt fantastisk resa att få uppleva NHL, alla förmåner och den lyx som det innebär att spela i den ligan.

Fick du spela i samma kedja som Teemu Seläne vid något tillfälle?
– Ja, det fick jag faktiskt. Första säsongen spelade jag inledande 6-7 matcherna med Tomas Sandström och någon mer. Det trillade in några poäng och jag tänkte att – Det är lite överskattat det här med NHL. Det är ju inga problem att spela här, ha ha…
– Sedan hamnade jag i tredjefemman. Där jag spelade större delen av tiden vilket innebar en väsentligt större skillnad när det gällde möjligheten till istid och att göra poäng. Jag blev lite ödmjukare igen och insåg att NHL inte var lika lätt som jag trodde. Någon gång under säsongen spelade jag i alla fall tre matcher på raken mellan Teemu Selänee och Paul Kariya. Det gick riktigt bra i två matcher och poängen trillade in. Jag gjorde 8 poäng den säsongen och det var i dom första matcherna för säsongen och när jag spelade mellan Selänee och Kariya. I övriga matcher blev det inte ett poäng och jag gjorde ändå 64 matcher den säsongen.

Arkivbild.

I mitten av säsongen 1999/00 trejdas Johan Davidsson till New York Islanders på Long Island.
– Andra året åkte jag ner i farmarligan vilket är helt fel väg att gå. Man ska ju börja där och sedan få det positiva. Inte att först se det glamorösa för att sedan bli nedskickad i farmarligan.
– Jag blev trejdad till Islanders och blev givetvis väldigt glad för den chansen eftersom jag då visste att jag skulle få spela NHL-hockey till säsongen är slut. Där gick det väldigt bra och jag var både glad och stolt när jag åkte hem den sommaren. Jag hade pratat med ägaren och han sa till mig att det här ser riktigt bra ut och vi får se till att lösa det här även till nästa säsong.
-Jaja men tänkte jag och åkte hem taggad och avslappnad. Någonstans i juni finns det en deadline och kvällen innan får jag ett telefonsamtal där Anaheim meddelar att man kommer att släppa mig och önskar mig lycka till.
– Okej, då stod jag där igen och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag sonderade terrängen och fick ett erbjudande igen av Anaheim, men jag kände att det fanns en risk att jag skulle hamna i samma fack som innan och kanske skulle få spela i farmarligan större delen av tiden.
– Då dök chansen upp att jag skulle få spela i Vancouver. Dom skulle komma till Sverige för att spela några matcher i Globen. Sedan skulle dom återvända till Kanada för att fortsätta campen där. I Vancouver fanns det hur många platser som helst att ta. Jag svalde det med hull och hår. Sedan gjorde jag en katastrofcamp, men var ändå kvar till sista uttagningen, men där blev jag bortskalad från truppen. Då bestämde jag mig för att inte spela i farmarligan utan i stället återvänder till Europa för att hitta mitt spel igen.

Ny klubbadress för Johan Davidsson blev då Espo Blues i SM-liigan.
– Först var det Sverige som gällde, men i Sverige kunde man inte då komma hem och sedan mitt under säsongen bli kallad till NHL. Man var väldigt strikt med den regeln här medan man i Finland körde på och sedan lovade man mig att är det så att jag skulle bli tillbaka kallad till USA så får du åka.

Johan Davidsson spelar ytterligare 12 A-lagssäsonger med HV71 och vinner totalt fyra SM-guld med klubben.
– Egentligen värdesätter jag inget av gulden högst med tanke på att dom är så olika på alla sätt och vis.  Vid det första guldet (1995) var jag inte någon byggsten i laget. Jag var en extraforward som spelade lika mycket som dom flesta andra, men var inte given i laget på något sätt. Trots allt var det ändå första guldet för mig och även för HV 71.
– I dom andra tre gulden, 2004, 2008, 2010, har jag varit mer delaktig i och blir lika mycket värda för mig då.

Det blev fyra SM-guld som spelare.

Du har utsetts till Rinkens Riddare tre gånger, du har vunnit Guldpucken, Guldhjälmen och så vidare. Vilken individuell utmärkelse värdesätter du högst?
– Jag värdesätter alla utmärkelserna mycket för det är i olika kategorier kan man väl säga. Rinkens Riddare vann jag tre gånger på raken och det måste betytt att jag gjorde något matnyttigt med sättet att vara på helt enkelt. Det är inget man tänker på eller jobbar utefter, men det kändes väldigt bra att få det priset.
– Det är en jury som utser guldpucken och det betydde enormt mycket att jag fick vara med i det sammanhanget. Guldhjälmen står väldigt högt i kurs för mig eftersom det är spelarna hos motståndarna som du möter som är med och utser det.

Johan Davidsson debuterade i Tre Kronor redan säsongen 1996/97, men VM-debuten kom på hemmaplan första 2002.
– Första VM-turneringen jag spelade var i Göteborg. Bara det här att bli uttagen var stort. Jag hade varit nära någon gång tidigare. Något år hade jag till och med fått VM-garderoben, men blev bortplockad i slutändan och fick istället passa vidare kläderna till någon annan, skrattar Johan Davidsson.
– Göteborgs-VM var extremt roligt att få uppleva. Dels att det var på hemmaplan, men man fick också känna på hur det är att spela i en VM-turnering kontra vanligt seriespel.

Du gör ytterligare tre VM-turneringar, 2003, 2004 och 2007. Är -07 din stora turnering då du gör 7 mål och totalt 14 poäng på 9 matcher?
– Turneringen som gick bäst för mig är 07, kan jag känna så här i efterhand, då jag inte kände några krav eller förväntningar på mig själv. Jag åkte dit för att ha så kul som jag bara kunde. Sedan fick det gå hur det ville och alla fick säga vad dom ville. Tidigare hade jag försökt tillfredsställa scouter, agenter, jaga poäng och istid, tillfredsställa tränare och så vidare.
– Året innan jag åkte till Ryssland -07 var jag inte uttagen i landslaget. Jag jobbade faktiskt som journalist under en vecka på VM. När jag sedan vart uttagen året efter var det som man skrattade åt situationen där jag året innan stått och jobbat nere vid sargen med en mikrofon i handen.
– I alla fall åkte jag dit och bestämde mig för att ha så kul som möjligt och helt plötsligt hade jag flyt i spelet. Jag gick till och med och vann poängligan i den turneringen. Det var helt surrealistiskt faktiskt.

Johan Davidsson.

Du har haft många coacher under åren runt om i världen, men vem har gjort starkast intryck på dig?
– Jag har funderat på den frågan flera gånger tidigare. Jag har inte haft någon coach som inte har gjort något intryck på mig. Sedan är det lite mer hos vissa och lite mindre hos någon annan.
– Självklart minns jag mina fyra år med Pelle Mårts minns jag väldigt väl och jag måste säga att han har varit en av dom som gjort mest intryck. Men det finns, som sagt var, ingen coach som jag inte minns väldigt många bra saker av.

Vem är den pratgladaste spelare du stött på genom åren?
– Oj, det finns ofantligt många. Pratar vi på banan så är det nog Stu Grimson som jag spelade med i Anaheim. Han var en fighter och 80 procent av hans arbetsuppgifter var att prata med motståndarna, domare, publiken och ledare i andra laget.
– På hemmaplan i HV 71 måste jag säga är nog den roligaste spelevinken är Johan Lindström. Han är en pratglad och fantastisk människa, avslutar Davidsson med ett skratt.