En av Brynäs största – Old School Hockey Håkan Wickberg

Han var med vid Brynäs första SM-guld 1964 och vann sedan sex gånger till med klubben. I veckans Old School Hockey möter ni Brynäslegendaren Håkan Wickberg som har sin tröja nummer 12 upphissad i Gavlerinken Arenas tak.

Håkan Wickberg finns inte längre med oss. I december 2009 fick hela hockeysverige beskedet att en av svensk ishockeys största spelare hade somnat in. Håkan Wickberg blev 66 år. Han var uppväxt i Gävle med bland andra Hans ”Virus” Lindberg, Mats och Lars Hedenström och Tommy Sandlin som närmsta lekkamrater. Pappa Thure var den drivande i Brynäs till sin tragiska bortgång 1974, strax efter slutsignalen mot Timrå I Gavlerinken, endast 54 år gammal.

I mars 2008 gjorde jag en längre intervju med Håkan Wickberg och här får ni ta del av denna.

Med tanke på att pappa din var legendariska Brynäs ledaren Thure Wickberg, fanns det ens någon tvekan om att sonen Håkan skulle bli hockeyspelare?
— Nej egentligen inte. Jag är född med idrott och höll på med nästan allt. Det var förutom ishockey även bandy i allsvenskan med Skutskär, fotboll i Brynäs som låg i division två och sedan spelade jag pingis. Jag var väl ganska allround skulle man kunna säga.
— Ishockeyn blev sporten nummer ett när jag som femtonåring fick debutera i Brynäs A-lag i division två.

Håkan och Thure Wickberg. Foto: Arkiv

Håkans far var alltså den legendariska ledaren Thure Wickberg. Han kom till Brynäs i slutet av 1940-talet och sägs allmänt vara klubbens mest betydelsefulla värvning någonsin.

MÅN OM ATT SPELARNA HADE DET BRA

Thure Wickberg var inte bara en drivande ledare utan han var även en extra pappa åt flera av spelarna i Brynäs, speciellt dom som inte var från Gävle. Man såg honom ofta ta en påse bullar och åkte hem till någon av spelarna för att sitta och prata en stund, kolla av läget. Thure Wickberg, liksom hans son Håkan, var en person som var mån om att ”hans killar” och familjer hade det bra.
— Pappa betydde nästan allt under de år han jobbade i klubben. Det började med att han skulle jobba med ”Godis” (Gävle GIK) och IFK Gävle, men han tyckte de var societetsklubbar och han ville som arbetargrabb jobba i det tysta och då passade Brynäs honom väldigt bra.
— Pappa hade bott i Stockholm där han hade spelat både bandy och fotboll i några klubbar. Anledningen till att familjen flyttade till Gävle var att pappa hade pluggat klart i Stockholm och då ville försöka starta en firma i här i stan.

Du måste ha varit med kring alla rundabordsamtal hemma hos pappa Thure och mamma Lizzie då klubben diskuterade alla talanger som senare blev stjärnor. Hur hittade Brynäs egentligen killar som Bröderna Salming, Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson (Kiruna), Jan-Erik Lyck (Insjön) och Hasse Sjöberg (Grängesberg) långt utanför Gävle?
— Alla var intresserade i klubben och tipsade om olika spelare runt om i Sverige. Sen lärde pappa känna en kille någon gång kring VM 1960 uppe i Harads i Norrland som heter Anders Engström. Han låg bakom värvningarna av Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, Stig och Börje Salming. Vi kallade honom för Brynäs norrlandsögon. Engström blev faktiskt ganska omtalad i media för just sina lyckade värvningar.

DOG EFTER EN MATCH

Torsdagen den 17 januari 1974 spelade Brynäs match mot Timrå. Brynäs vann med 7-3. Efter matchen stod Thure Wickberg och pratade med dåvarande förbundskaptenen Kjell Svensson och journalisten Keb Eriksson en stund innan han skulle vidare till en TV-intervju med Mac Gänger.
Thure Wickberg hade haft problem med hjärtat tidigare och när han lämnar Svensson och Eriksson för att gå dom sista metrarna upp till Gänger faller han ihop efter en hjärtattack. Han kördes till Gävle Sjukhus där han senare under kvällen avled.

Det måste ha varit oerhört tufft när pappa gick bort.
— Visst var det så men det är så många år sedan nu…
— Fast jag minns att klubben inte ville att jag skulle spela matchen efter mot Leksand. Jag själv ville inget hellre än att spela. Visst blev inte säsongen sig lik efter pappas bortgång och Leksand blev svenska mästare istället det året. Men om det hade med pappas bortgång att göra vet jag faktiskt inte.
Vad betyder Nynäsplanen för dig?
— Det var där jag lekte jämt som barn… lekte förresten, det var det nog mest bandy och ishockey vi spelade där.
— Killarna som spelade i ”Godis” höll till på Borgaskolansplan och vi som kom att spela i Brynäs på Nynäsplans naturis. Isstadion kom till 1957 och jag minns så väl invigningen då jag skulle göra någon uppvisning på skridskor, men det blev inställt eftersom det var sådan fruktansvärd snöstorm.

Det var väl flera av er killar från ungdomsåren på Nynäsplan som lyckades bra i era hockeyliv?
— Ja, det måste jag hålla med dig om. Det var ”Virus” (Lindberg), Mats och Lars Hedenström, jag och Tommy Sandlin av oss som senare spelade för Brynäs och som jag kommer på sådär så där på en gång.

När fick du debutera i Brynäs a-lag?
— Jag var 15 år men själva debuten har jag inga direkta minnen ifrån. Fast matchen efter skulle vi till Hedemora och spela. Jag vaknade upp med 39,5 i feber men sa inget till någon eftersom jag var så otroligt glad över att bara få vara med.
— Det kanske inte var direkt något lyckat beslut, men man tänkte inte på riskerna på samma sätt. Jag ville ju bara spela med Brynäs, skrattade Wickberg.

Brynäs var inte den naturligt stora klubben i Gävle när du var grabb utan både Gävle Godtemplare och Strömsbro IF var egentligen bättre. Var det aldrig aktuellt med spel i de klubbarna för dig?
— Nej, nej, eftersom farsan skötte allt i Brynäs så kom det inte ens på tal.

”Wille” Löfqvist. Foto: Arkiv

Historien berättar om att spelarna i Brynäs knappt pratade med ”Wille” Löfqvist och Bertil ”Masen” Karlsson i början för att de kom från Strömsbro IF, d v s fel sida om ”Testebo-river”. Men den historien avfärdar Håkan Wickberg snabbt som en skröna.
— Det stämmer inte alls utan vi var bästa kompisar. Det finns många konstiga osanna historier om Brynäs på den här tiden, men Wille brukar berätta att Brynäs skulle köpa ett par benskydd av Strömsbro IF och då fick dom honom på köpet.
— Wille är en härlig kille (Löfqvist avled i oktober 2016) men det har aldrig funnits några problem mellan oss. Jag gillade ”Masen” också och jag har inget minne av att det skulle finnas några bråk när vi spelade mot varandra heller. Det som man ser idag med läktarbråk på derbymatcher nere i Stockholm var nog helt okänt fenomen här uppe i Gävle.

Av alla sju SM-titlarna, vilken värdesätter du högst?
— Den första, 1964, naturligtvis men sen har vi slarvat bort flera SM-guld mellan åren 1964 och 1974. Till exempel 1969 då vi förlorade den avgörande matchen nere i Göteborg och tack vare det vann Leksand guldet. Även 1965, då Frölunda vann känns så här i efterhand som att vi slarvade bort.

Guldet 1964 var en väldigt stor händelse i hockeysverige. Djurgården hade mer eller mindre abonnerat på mästerskapstiteln under flera säsonger. Att nya unga Brynäs kom in och tog över tronen togs emot med blandade känslor.

STÄMPLADES SOM HALVGALNA

I SM slutspelet 1964 var faktiskt två lag från Gävle med eftersom även Strömsbro hade kvalificerat sig dit. Slutspelet blev en Eriksgata för Brynäs och redan två omgångar från slutet (SM avgjordes i seriespel 1964) blev det klart att Brynäs var svenska mästare då Skellefteå besegrades på Norvalla Isstadion med 5-3. Stor matchhjälte var för övrigt Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg som gjorde två av målen. Lars-Åke Sivertsson, Tord Lundström och Lasse Bylund gjorde dom tre övriga målen.

Ni i Brynäs fick ofta en stämpel på att vara lite halvgalna, vad handlade oftast det om?
— Ishockeykulturen i Gävle och att alla var fruktansvärda vinnare. Det hände ganska ofta att våra internmatcher i Gavlerinken var tuffare och bättre än vad själva allsvenska matcherna var. Här lades nog mycket av grunden i Brynäs framgång.
— Vi hade enbart spelare som verkligen ville vinna, kosta vad det kosta vill. Det var högt till tak i Brynäs omklädningsrum. Men galna… jag vet inte om man kalla oss för det direkt.

Börje Salming berättade tidigare om att han och brodern Stig slogs på träningarna, var det här vanligt förekommande?
— Vi hade riktiga allsvenska domare som dömde våra intermatcher för annars kunde det spåra ur och visst stämmer det att ”Stigge” och Börje slogs rejält ibland men det hela bottnade i just det faktum att alla verkligen ville vinna.

LANDSLAGSDEBUTERADE UNDER INVIGNINGEN

Håkan Wickberg kom att debutera i Tre Kronor säsongen 1962/63.
— Det var när Johanneshov i Stockholm invigdes 1962. Vi mötte Norge och vann med 8-1. Jag spelade i samma kedja som Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg från Djurgården och Kjell ”Pipis” Larsson som jag var lagkamrat med i Brynäs. Det blev två mål från Wickbergs klubba, berättade Wickberg med ett leende.

Du hade väl först Arne Strömberg, men även Billy Harris och Kjell Svensson som förbundskaptener. Vilken av dessa har haft den mest naturliga förmågan att lyfta killarna till framgång?
— Jag har för mig att jag även hade ”Sura-Pelle” som förbundskapten något år, men som svar på din fråga så var Arne Strömberg fantastisk. Han hade ett helt annat sätt att leda Tre Kronor än de övriga. En ledare av den gamla skolan kan man säga. En som inte var rädd för att ta i där det som bäst behövdes för stunden. Men de var bra killar alla de ledare nu nämner.

Håkan Wickberg i landslagsdressen. Foto: Arkiv

Av alla VM-turneringar vilken var din personligt största framgång?
— Personligen vet jag inte… Jag var nog mer en spelare som tänkte på laget, men jag vann två VM-silver och det 1970 i Stockholm var kanske roligaste.
— Sen gjorde vi ett mycket fint OS i Sapporo 1972 som vi var nära att vinna i silver i, men med något måls marginal så slutade vi fyra.

Vid OS i japanska Sapporo 1972 hände det märkliga saker lite bakom kulisserna. Billy Harris var förbundskapten vid den här turneringen och när han åkte till Japan så var det för att vinna guld, inget annat räknades.

När Sverige förlorade den näst sista matchen, mot Tjeckoslovakien, med 2-1 efter ett sent mål av Josef Horesovsky, tappade Harris gnistan helt. Inför medaljmatchen mot Finland dök han upp först till nedsläpp, vilket inte var något som dom svenska spelarna direkt var vana vid.

Tommy Sandlin. Foto: Bildbyrån.

Tommy Sandlin har genom hela din karriär funnits som en röd tråd, både som vän, spelare och senare då du var assisterande tränare åt honom i Brynäs. Vad har han betytt för din utveckling inom ishockeyn?
— Det är jag som lärt Tommy att vara tränare. Vi var barndomskamrater och kände varandra mycket väl.
— Tommy tränade först ”Godis” juniorer innan han kom till oss i Brynäs. Han var väldigt läraktig och duktig. Själva coachningen skötte vi själva i varje femma, men han lade upp fantastiskt bra träningar.

Du gav dig själv på en kortare sejour som huvudtränare i Sandviken och Örebro samt assisterande i Brynäs. Kände du att Håkan Wickberg inte hade mer att ge åt hockeyn eller varför valde du inte att satsa vidare som tränare?
— Det var för jobbigt allt runt omkring. Telefonen ringde jämt med journalister som ville ha svar som jag inte ens hade själv. Sen tog det för mycket tid med att lägga upp träningar, kalla in ersättare när folk är sjuka och så vidare.
— Hade det bara varit för själva träningen och matchandet skulle jag nog annars kunnat fortsätta.

Var det aldrig tal om spel i NHL?
— Nej, jag var för gammal när det blev vanligare med att åka över dit. När Inge Hammarström och Börje Salming åkte över 1973 var jag drygt 30 år och skulle operera ett trasigt knä så det blev aldrig aktuellt.

Du spelade även en säsong i Falu IF, med en då 15-årig Tomas Jonsson, som senare kom att bli Brynästränare, Stanley Cup-mästare, Svensk mästare, OS- och VM-guldmedaljör. Kunde man se redan då att han var något utöver det vanliga i ishockeyrinken?
— Jo visst såg man redan då att han kunde gå hur långt som helst. Han var storstjärna i TV-pucken och redan då ganska omtalad.

Håkan Wickberg under en match. Foto: Arkiv

Du har fått din tröja hissad i taket på Läkerol Arena (numera Gavlerinken Arena). Vad betydde den händelsen för dig?
— Det var en mycket stor och uppskattad upplevelse. Det är åt Brynäs som man hela tiden har jobbat, OS, VM och landslag är inte riktigt samma sak, och att då få denna uppskattning var fantastiskt kul.

Går det att beskriva i ord känslorna när man står där på isen och ser när tröjan går i topp?
— Just när jag stod på isen så var det så mycket folk överallt så då var kanske inte känslan så speciell men när jag fick beskedet… ja det var stort. Jag är mycket glad och stolt över den uppskattningen.

Sven Tumba.

Om du avslutningsvis får plocka ut ett All Star team med de killar du spelat med. Hur skulle de utformas?
— Som målvakt får det bli Wille som var jäkligt bra under så många år. Backar får bli Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg och Börje Salming. Kedjan får bli jag, Tord Lundström och Inge Hammarström. Annars var min stora idol som ung Sven Tumba och till någon landskamp petade jag honom i Tre Kronor och det var stort för mig.