Dribblingskonstnären från Skellefteå – Old School Hockey ”Krobbe” Lundberg

Lars-Gunnar Lundberg, jo, så heter egentligen ”Krobbe”, flyttade till Brynäs från Skellefteå AIK säsongen 1975/76 och stannade fyra säsonger i Gävle innan han flyttade vidare till Örebro. I dag bor han hemma i Skellefteå igen och i dagens Old School Hockey får ni lära känna pucktrixaren lite närmare.

Han fick sitt smeknamn från Elov Perssons seriefigur, Kronblom. När kompisarna hemma på Lasarettvägen i Skellefteå tyckte att smeknamnet var för långt att säga drog man helt enkelt ihop det till ”Krobbe”.

”Krobbe”, alla i gamla Gavlerinken och Skellefteå Isstadion minns dina, näst intill, magiska dribblingar där erfarna och rutinerade backar stundtals såg ut som levande frågetecken och koner.
– (Skratt) Det har sagts att jag dribblade med båda händerna. Det normala är att man oftast bara dribblar med en hand, men jag använde båda. Det där hade en stockholmare, Thomas Storm, sett vid någon videoinspelning man gjort.
– Tydligen blev dribblingarna snabbare om man använde båda händerna. Det där var väl inget som jag direkt tänkte på då jag spelade, utan jag gick ut och körde på.

När började du spela för Skellefteå AIK?
– Det var faktiskt Skellefteå IF som var min första klubb. Jag tror AIK och IF slog ihop 1967, men redan som 11-åring spelade jag och Martin Karlsson i en kvartersserie som kallades AIK-serien. Det var en målvakt och fyra utespelare på isen där alla spelade hela tiden utan avbytare.

Foto: Arkiv

Och A-laget?
– Jag var sexton eller sjutton år då. Skellefteå spelade i division 2, det som idag alltså kallas HockeyAllsvenskan. Missminner jag mig inte helt så spelade vi mot Kiruna AIF på bortaplan, där för övrigt Börje Salming spelade. Vi vann matchen (3-7) och den säsongen spelade jag i samma kedja som Gunnar Johansson och Martin Karlsson.

Debuterade du och Martin Karlsson samma säsong i Skellefteås A-lag?
– Nej, Martin var nog med redan året innan då Skellefteå spelade i allsvenskan.

Var det ett stort steg att ta fysiskt för en sjuttonåring från juniorhockey till seniorhockey?
– Om du tittar på hur det ser ut idag och jämför så tränade vi inte lika mycket fysik då som man gör idag. En J18-spelare är numera ganska biffig och så var det inte i början av 1970-talet.
– Du behövde inte spela fysiskt på samma sätt då. Jag minns när vi spelade med Brynäs mot AIK och hade fem mot fyra. Du mötte ingen spelare som stressade dig i egen zon, inte heller i mittzon. Där kunde vi åka omkring ganska fritt och röka cigarr om vi så ville. Det var först i anfallszonen som det stod fyra piedestaler och väntade på att vi skulle anfalla.

”SKELLEFTEÅ HOTADE ATT GÖRA MIG TILL ETTÅRSFALL”

Säsongen 1974/75 kom att bli ”Krobbe” Lundbergs genombrott. På 30 matcher i Skellefteåtröjan svarade han för 33 poäng (17+16) och blir stor publikfavorit genom sina smått magiska dribblingar.
– Vi hade haft Anders ”Acka” Andersson som tränare och han hade verkligen kört stenhårt med oss i Skellefteå. Dessutom hade han släppt fram nio egna juniorer upp i A-laget.
– Just säsongen 1974/75 hade vi Pelle Lundström som tränare och han fortsatte köra riktigt hårt med oss. Det var väl lite oklart hur vi skulle klara oss i allsvenskan, men vi tog oss lite överraskande till slutspel. Där blev vi utslagna av Leksand.
– Det året spelade jag i en kedja med Kjell Landström och Ulf Hedman. Vi fungerade så pass bra tillsammans att jag kom med i B-landslaget, eller Vikingarna som det då hette.

Foto: Arkiv

Varför lämnade du Skellefteå för Brynäs?
– Det är ju en saga för sig, skrattar ”Krobbe” Lundberg.
– Det året kom jag, som sagt var, med i Vikingarna och vi åkte på en turné till Riga och spelade en turnering. I två av våra tre matcher i turneringen blev jag utsedd till bästa svensk och spelet fungerade väl ganska bra. Förbundskapten på den turnén var Lennart ”Tigern” Johansson.
– När vi kom hem från Riga trodde jag att Skellefteå skulle höra av sig och fråga om jag ville stanna i klubben, speciellt nu då det gått bra i B-landslaget och dessutom så var jag en egen produkt. Den som hörde av sig var i stället ”Tigern” som frågade i fall jag ville komma till Brynäs och spela i stället. Självklart ville jag det, men jag ville vänta och se när Skellefteå skulle höra av sig.
– Efter tre veckor, då jag inte hört något från Skellefteå, ringde jag ”Tigern” och sa att jag var intresserad av att skriva på. En kille hos Brynäs som hette Axelsson svängde förbi mig efter att han varit och hämtat Janne Asplund uppe i Piteå och därefter skrev jag på och blev Brynäsare.

Jag antar att det blev fart på folket i Skellefteå då det blev känt att du skrivit på för Brynäs?
– Ja, verkligen. Skellefteå lovade både det andra, tredje och fjärde för att få mig att stanna, men jag sa som det var att jag lovat Brynäs att jag skulle spela där och det är ett val som jag aldrig ångrat.
– Skellefteå svarade med att om jag tänkte gå till Brynäs så fick jag räkna med att bli ettårsfall. Det var ju inte något jag kunde påverka utan det var en sak mellan Skellefteå och Brynäs. Fem i tolv natt före deadline blev övergångspapprena klara och inlämnade. Förhandlingarna ska visst ha skett i tågkupé på Gävle Station. Hade jag blivit ettårsfall så hade jag redan bestämt för att ta ett sabbatsår från hockeyn och i stället spelat bandy för Skutskär.

Du lär ha varit en hyfsad bandyspelare också?
– Ja, jag spelade en del här uppe i Skellefteå och jag var nog lite teknisk även med den klubban.

Redan andra matchen i sin nya matchtröja svarade ”Krobbe” för sitt första mål när han satte dit 5-3-pucken bakom Krister Sterner i Frölundakassen. Totalt kom ”Krobbe” att göra 29 poäng under sin första säsong i Brynäs, trots att han tillbringade många matcher som ”filtnötare”.
– Säsongen började väldigt bra, men sedan fick jag en rejäl dipp och hamnade med all rätt på bänken ett antal matcher. Mot slutet av säsongen släppte det igen och jag började producera ordentligt med poäng lagom till slutspelet.

”VI SLOGS NÄSTAN PÅ TRÄNINGARNA”

Foto: Arkiv

Brynäs vinner säsongen 1975/76 sitt första SM-guld sedan 1972. Leksand hade stått som segrare under de tre tidigare säsongerna, till Brynässpelarnas stora fasa.
– Vi hade ett fruktansvärt bra lag det året. Wille Löfqvist var mer eller mindre landslagsmålvakt. Jan-Erik Silfverberg, ”Jos” Svensson, Stig Salming, Stig Östling, Stefan Persson och Janne Asplund höll landslagsklass. Framåt hade vi bland andra Lars-Göran Nilsson, Lars-Erik Eriksson (idag Ridderström), Martin Karlsson, Stefan Canderyd, ”Jajjen” Gerdin, Lasse Öberg, Bosse Höglund och Tord Lundström.
– Det var alltid otroligt tuffa träningar och det var nästan att vi slogs ibland. Just den här mentaliteten och vinnarinstinkten gjorde oss så framgångsrika. Vi höll verkligen ihop som en grupp. Jag har aldrig upplevt något liknande och jag är otroligt glad att fått vara med om det.

Det var ofta stora siffror i Brynäs matcher den här säsongen. Raden med Skellefteå 7-0, Djurgården 13-4, Färjestad 14-1, Modo 11-2 och AIK 9-1 imponerar.
– Vi slog väl Leksand med 10-1 den säsongen och trots allt så var ju dom regerande svenska mästare.

Första finalen säsongen 1975/76 vinner Brynäs över Färjestad med 6-1. ”Krobbe” noteras för ett mål, en assist och tio minuter i utvisningsbåset för olämpligt uppträdande. Andra finalen, som spelas i Gavlerinken, blir en gastkramning. Färjestad leder större delen av matchen och inför tredje perioden står det 2-4. I början av tredje perioden blir Färjestads Sten-Åke Bark utvisad. I powerplay gör då Tord Lundström 3-4. Tre minuter senare passar ”Krobbe” fram Martin Karlsson som gör 4-4. Bara minuterna senare gör Lars-Göran ”Jajjen” Gerdin 5-4 och många tror att det är klart nu.

Foto: Arkiv

Fyra och en halv minut före slutet kommer dock en kalldusch för gävleborna när Gunnar Johansson sätter dit 5-5 bakom Wille Löfqvist och tar matchen till sudden death.

16.32 in i förlängningen kommer Stefan Canderyd igenom på högerkanten och lägger in SM-guldpucken mellan benen på Lennart ”Nenne” Andersson i Färjestadsmålet. Domarteamet Ove Dahlberg och Gunnar Fransson kunde med det målet blåsa av säsongen 1975/76 och konstatera att Brynäs var tillbaka som svenska mästare.
– Jag var inte på isen då Stefan gjorde det här målet. Det året spelade jag mest tillsammans med Lasse Öberg och Lars-Göran Nilsson.
– Att få spela en SM-final och dessutom få vinna ett guld tillsammans med mina kompisar i Brynäs var hur stor som helst. Känslan när Stefan gör målet? Nej, det går inte att beskriva.

VAR EN DEL AV ”MILJONKEDJAN”

Redan säsongen 1976/77 får ”Krobbe” Lundberg en ny omgivning, en femma som kom att bli en av Brynäs bästa genom alla tider och som även fick spela tillsammans under flera landskamper.
– Det var under Canada Cup 1976, där Brynäs hade väldigt många spelare med, som Tommy Sandlin ville ha en femma med spelare som kunde spela tillsammans så länge. Varför han just satte ihop oss fem vet jag faktiskt inte. Det fanns säkert någon baktanke med det.
– Jan-Erik Silfverberg var stark som en oxe och satte fast motståndare i sargen, Stefan Persson var väldigt spelskicklig, Martin Karlsson och Stefan Canderyd var grovjobbarna och målskyttarna medan jag var den tekniske, eller rättare sagt den som gillade att dribbla.
– Vi spelade tillsammans 36 matcher det året och av dom förlorade vår kedja matchen i matchen endast två gånger.

Foto: Arkiv

Kan du peka på ditt roligaste ögonblick i Brynäs?
– Det första SM-guldet med Brynäs IF 1976 är nog det roligaste av SM-gulden, men 1977 hängde jag tre i finalen mot Färjestad då vi vann med 9-3. Jag var väl lite så som spelare att när jag var bra så var jag riktigt bra och när jag var dålig så var jag usel, det fanns inget mellanläge, ha ha…
– Jag vann poängligan det året i slutspelet och det var kul. Sedan gjorde jag något solomål mot tjeckerna som också är ett fint minne för mig personligen.

Inför säsongen 1979/80 presenterar Örebro IK tre nyförvärv i sin satsning mot att komma tillbaka till elitserien. Det var tre killar med rötterna i Skellefteå, Hardy Nilsson, Martin Karlsson och Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg. Den nya kedjan i Örebro gick under namnet miljonkedjan.
– Fast det var inte för att vi tjänade miljoner genom att spela i Örebro, utan det var för att det hade kostat runt en miljon att köpa loss oss tre från våra klubbar.
– Jag minns inte exakt hur det var, men jag tror någon ledare från Örebro ringde mig. Dom pratade väl med Hardy eller Martin först. Jag hade varit fyra år i Brynäs och Örebro hade precis åkt ur elitserien. Jag resonerade väl som så att vi kanske kunde tillföra lite hockeykultur i Örebro där det annars mest var bandy och fotboll.

Kände ni tre varandra bra redan innan tiden i Örebro?
– Jag bodde i västra Skellefteå ganska nära ishallen och Martin i Norvalla som ligger i östra delen så det var väl först i kvartersserien vi lärde känna varandra.
– Hardy spelade också i ”IF” så jag visste vem han var, men det var först senare vi lärde känna varandra.

Hur bemöttes ni vid första hemmamatchen av Örebro-fansen?
– Det var jättebra och 4-5000 i hallen. Supportrarna var fantastiska och entusiastiska under hela tiden trots att vi aldrig klarade kvalet upp till elitserien.

”Krobbe” gjorde sju säsonger i Örebro innan han varvade ner med spel i Lindlöven. Sin poängässigt bästa säsong i Örebro var 1979/80 då han vinner poängligan efter att ha gjort 79 poäng. ”Kneten” Andersson (idag Liljeqvist) kom tvåa på 76 poäng. Martin Karlsson och Hardy Nilsson kom trea respektive fyra på 74 poäng var. Det ska väl tilläggas att vi pratar om 79 poäng på 36 matcher, alltså ett snitt över två poäng per match.

FEJKADE SKADA MOT SOVJET

För ”Krobbe” blev det även spel i Tre Kronor under hela Brynästiden där han snabbt blev en av förbundskapten Hans ”Virus ”Lindbergs favoritspelare.
– Min debut var mot Finland i Uleåborg och jag spelade ihop med Martin Karlsson och Thomas Gradin i en så kallad ungdomstrio.
– Jag har för mig vi stänkte dit något mål, men jag minns inte vem av oss som gjorde målet. Vi vann i alla fall med 4-3. (”Krobbe” gjorde 1-1 målet, framspelad av Thomas Gradin reds. anm)

Foto: Arkiv

Vid VM i Wien tar Tre Kronor ett sensationellt silver. ”Virus” Lindberg hade städat ur flera äldre spelare och satte sig på flyget ner till Österrike med ett ungt och ganska oprövat landslag. En av VM-spelarna var ”Krobbe” Lundberg från Lassarettgatan i Skellefteå.
– Starkaste minnet från VM 1977 är när vi slår Sovjet i två matcher. Först vann vi med 5-1 och sedan med 3-1 i sista matchen, där Roland Eriksson från Minnesota North Stars gör tre mål.
– Göran Högosta var fantastisk i målet under hela turneringen. Hans ”Virus” Lindberg var en mycket bra coach och tog intryck av spelarnas åsikter och byggde spelet utefter det. Hela laget var för övrigt mycket bra.

Har jag fel om jag påstår att du fejkade en skada i ena matchen mot Sovjet?
– Det var i sista matchen mot Sovjet och de pressade tillbaka oss helt otroligt. Jag spelade inte utan var reserv då ”Virus” kom fram till mig och sa: ”Krobbe”, du har ont i benet, vilket jag givetvis inte hade, så fick de leda ut mig från isen och det tog säkert fyra-fem minuter. Ryssarna var tokiga och påpekade för domaren att jag inte ens hade spelat, haha…

Några minuter senare hoppade du in på isen till synes helt frisk när slutsignalen gått.
– Jo, det är sant. Jag gjorde bort mig lite, men jag var så himla glad för silvret så jag tänkte mig inte för.

De milt sagt fula matcherna mot Kanada, hur upplevde du dem?
– Jag spelade bara i grundserien mot Kanada och det var ingen höjdare. De rappade, slog och försökte skrämma oss. Jag minns hur vi satt på läktaren och såg matchen mellan Sovjet och Kanada, då kanadicken Vail var nära att slå ihjäl Babinov i ryska laget. Han slog klubban mitt i skallen på honom.
– Det fanns en kanadick som spelade ihop med Phil Esposito som hette Wilf Paiment, en riktig fegis som inte gjorde så mycket själv men trissade alla andra i laget till idiotiska handlingar. Han blev avstängd senare då han gjort något liknande på Detroits Dennis Polonich i NHL.
– Kanada hade den där ledaren Alan Eagleson som var kaxig och arrogant mot allt och alla. Han sa att media var emot Kanada, för egentligen var det inget allvarligt som hände enligt hans menande.

Avslutningsvis, hur ser Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundbergs liv ut idag?
– Jag flyttade tillbaka hit till Skellefteå 1988 efter nio år i Örebro. Jag jobbar som fritidsledare i Bergsbyskola.