Den svenska ledargestalten

I kväll hyllas Bengt-Åke i Karlskoga

Han räknas som den mest framgångsrika svenska förbundskaptenen genom tiderna. Men det var som spelare på isen han nådde störst popularitet. I kväll hyllar moderklubben Bik Karlskoga Bengt-Åke Gustafsson inför hemmamatchen mot Djurgården. För hockeysverige.se berättar han om sin karriär.

Många har vittnat om hans tidiga ledarskapstalanger, något som kanske är grunden till att han numera kan titulera sig svensk ishockeys mest framgångsrika förbundskapten genom tiderna. I kväll kommer Bengt-Åke Gustafsson att hyllas stort i Nobelhallen hemma i Karlskoga när hans tröja nummer 16 ska hissas upp i takbjälkarna och pensioneras.
– Det är stort, naturligtvis och något som jag självklart uppskattar. Jag känner mig verkligen hedrad, säger han till hockeysverige.se.

Bengt-Åke Gustafsson var med 2006 om det unika att föra Tre Kronor till OS- och VM-guld under en och samma säsong. En fantastisk bedrift som antagligen blir svår att kopiera.

Trots meriterna som ledare för vårt folkkäraste landslag är det trots allt på isen som han blev ”Bengan” med hela svenska folket. När Tre Kronor spelade VM i Wien 1987 var han så dominerande och uppträdde med sådan pondus att många hemma i TV-sofforna beställde Washington Capitals-tröjor med namnet Gustafsson tryckt på ryggen. En tröja som man med stolthet bar som en hyllning till denne fantastiske fältherre.

Och det var i värmländska Karlskoga som allting började. En yngling med typisk långhårig 70-talsfrisyr började synas på stadens rinkar och inte minst inne i Nobelhallen. Fast det var inte givet att Bengt-Åke Gustafsson skulle välja just hockeyn i första hand.
– Nja givet och givet… det var fotboll och hockey som var mina viktiga sporter under min uppväxt. När jag kom upp i tonåren och fick jag chansen i Karlskoga/Bofors A-lag i hockey innan fotbollen blev väl valet hockey mest tack vare det.
– Så dålig i fotboll var jag antagligen inte heller och jag spelade även en match i A-laget för fotbollen en sommar, men det var allt.

Hur nära bekant var du redan som ung med Dan ”Dajja” Hermansson som senare att komma att spela elitseriehockey med Färjestad och Södertälje?
– Vi är jämngamla och vi följdes åt under unga åren både i fotbollen och i ishockeyn. Han kom till Färjestad året efter att jag åkt till NHL så vi spelade inte tillsammans efter att vi flyttat från Karlskoga.
– Jag spelade i division 1 med Bofors säsongen 1986/87 och det var väl den senaste gången Hermansson och jag spelade tillsammans. Fast han har hela tiden varit en bra kompis och vi har genom åren alltid haft en bra kontakt. Hermansson blev dessutom draftad för någon NHL-klubb (St Louis Blues), men det blev väl aldrig aktuellt för honom att åka över dit.

Under din uppväxt tillhörde IFK Bofors och senare IF Karlskoga/Bofors topplagen i svensk hockey. Vilka var dina förebilder från i de här lagen?
– Oj det var så många legender i Bofors då, haha…
– Den som var lite av min idol eller förebild var Bengt-Åke ”Ludde” Karlsson som senare även kom att spela för Djurgården. Han var en smart center som aldrig tog speciellt mycket plats utan gick varje dag ut på isen och gjorde ett gediget jobb.

Vad minns du starkast från din A-lagsdebut med IF Karlskoga/Bofors?
– Jag minns inte själva debuten, men något jag minns väl var när vi spelade i kvalserien det året mot HV71 borta och jag drog upp en puck i huvudet på en tjej som satt på läktaren under uppvärmningen. Det var inget kul minne direkt, men tack och lov så gick det bra för henne i alla fall.

Valde Karlstad framför Ö-vik
Säsongen 1977/1978 blev det spel i Färjestad efter att Bengt-Åke Gustafsson bland annat blivit invald i JVM:s All-Star Team 1977.

Foto: Bildbyrån (Arkivbild) Bengt-Åke Gustafssons enda NHL-klubb.

– Närheten till just Karlstad från Karlskoga var det som gjorde att jag valde just Färjestad.
– Jag var även runt till Ö-vik och Göteborg och tittade. I slutändan vägde det mellan Färjestad och Modo och då avgjorde just närheten mellan Karlskoga och Karlstad mitt val av klubb.
– Totalt spelade jag sex säsonger i Färjestad och jag har alltid trivts bra i klubben samtidigt som jag alltid vetat att de alltid haft en bra organisation. Jag var ju även under fyra säsonger coach i Färjestad. Det var åren efter Langnau i Schweiz då jag dessutom var assisterande förbundskapten åt Ralph Krüger för deras landslag.

Efter din VM-debut 1979 fick du proffskontrakt med Edmonton Oilers i WHA. Varför föll valet först på att spela med just Edmonton, du var trots allt redan draftad för Washington?
– Edmonton ville skydda mig, Wayne Gretzky och Eddie Mio som spelare så att ingen annan organisation i NHL kunde ta över rättigheterna nu när det stod klart att Edmonton skulle in i NHL.
– Jag åkte över och spelade två av WHA-finalerna mot Winnipeg innan de protesterade mot att jag var med, så det var bara att krypa upp på läktaren och sätta sig.

Men det blev ändå Washington året efter?
– Det blev ett herrans liv med tidningar, faxar, tjafs och så vidare, innan NHL:s president bestämde att jag inte skulle få spela för Edmonton i NHL. Det var bara att sätta sig på flyget till Washington.

Nio säsonger i samma NHL-klubb tyder på att du trivdes bra i deras organisation?
– Washington är ett kanonställe att vara hockeyspelare på. Jag kom dit vid rätt tidpunkt då vi hade ett ungt lag som var på väg uppåt. Där spelade bland andra Mike Gartner, Ryan Walter, Robert Picard,Paul Mulvey, svenska kompisarna Rolf Edberg och Leif Svensson. Även en duktig finsk forward, Antero Lehtonen, spelade i Washington då.

Körde över Gordie Howe
Leif Svensson lagkamrat i Washington Capitals berättar:
– Bengt-Åke vann respekt direkt då han kom till Washington. I första matchen hemma, mot Toronto Maple Leafs, lurade han Börje Salming med en riktigt häftig fint. Några matcher senare spelade vi mot Hartford Whalers och där spelade Gordie Howe som just fyllt femtio år. Han firades stort med bilar och allt möjligt annat. Matchen blev försenad närmare en timme tack vare alla hyllningar. När matchen väl kom igång körde Bengt-Åke över Gordie Howe i mittzonen så han åker i isen. Det blir ju ett jäkla liv givetvis. Men när Bengt-Åke kommer till båset säger han bara på sin värmländska – ”Jävla gubbe, man ska inte dribbla i mittzonen”.

Bengt-Åke, hur bemöts du i dag när du kommer bort till din gamla hockeystad Washington?
– NHL är väldigt duktiga på att ta hand om sina legender. När jag kommer dit blir det tv, möten med fans och en hel del intervjuer, vilket är skoj. Det blir även lite ”V.I.P” kring matcherna som man tittar på så jag känner mig hedrad.

Har du fortfarande kontakt med några av kompisarna från åren i Capitals?
– Nja, svenska killarna som ”Råttan” Edberg, Peter Andersson, Jörgen Pettersson och några till springer jag på ibland. Men de som bor i USA och Kanada träffar jag bara när man är över på någon match eller liknande. Det är tråkigt nog lite för sällan. Det hade självklart varit kul att träffats lite oftare, men sådant är livet ibland.

Bengt-Åke Gustafsson har sju mycket framgångsrika säsonger i Washington Capitals. Säsongerna 1983/84 och 1985/86 är hans poängmässigt mest framgångsrika då svarade för 75 poäng respektive säsong. Efter säsongen 1985/86, när Bengt-Åke stod på toppen av sin karriär, meddelande han mycket överraskande att han skulle spela i division 1 Östra i Sverige, för sin moderklubb, Bofors IK.

Den då 28-årige Gustafsson bytte lagkamrater från Scott Stevens, Dave Christian, Larry Murphy och Mike Gartner till Dan Molin, Dan Hermansson, Håkan Erngren och Jörgen Rydén.

Fick ett bra jobb i Karlskoga

Foto: Bildbyrån (Arkivbild) GULDYRA. Efter 25 år utan VM-guld fixade Bengt-Åke Gustafsson och hans Tre Kronor en klassisk triumf i Wien, där både IIHF och civil domstol hann bli involverade innan guldet tillföll Sverige.

Bofors gör en ganska svag säsong och tar sig inte till spel i allsvenskan efter jul. I den så kallade fortsättningsserien slutar laget först på en femteplats. Gustafsson svarar för 42 poäng på 28 matcher.
– Det var av sociala skäl jag flyttade hem. Det var inga direkta pengar i NHL på den tiden och jag fick chansen till ett intressant jobb med väldigt fina utvecklingsmöjligheter inom företaget Bofors.
– Samtidigt skulle Bofors IK satsa hårt på att få upp hockeyn i elitserien igen och på pappret såg laget ganska bra ut. Jag valde att tacka ja till spel där, men trots att vi hade ett bra lag tog vi oss aldrig upp. Vi slutade på nedre halvan av tabellen i det som då hette division 1 Östra.

Det måste ha varit en stor omställning att kliva direkt från NHL till division ett i Sverige?
– Jag hade blivit förvarnad av ”Molla” (Lars Molin, Modo). Han sa ”‘Bengan”’ jag hoppas du vet vad du ger dig in på. Det är folk överallt när man är på isen. Det går aldrig att förutse vad som kommer att hända där ute.’
– Visst var det annorlunda och inte så organiserad hockey som i elitserien, men det var en jäkligt kul säsong även om jag åkte tillbaka till Washington efter framgångarna i VM det året.

Varför återvände du till NHL och Washington Capitals trots ett bra jobb inom Bofors?
– Framgångarna med VM-guldet i Wien var en kick. Det gjorde att jag ville ta ytterligare en chans att spela där borta.
– Sedan ska man heller inte sticka under stol med att det var en hel del pengar inblandade, med den tidens mått mätt.

Tre Kronor då, Bengt-Åke? Du var med redan i början av säsongen 1983/84 i Canada Cup, dit förbundskaptenen Leif Boork hade tagit med dig.
– Det stämmer. Ser jag tillbaka på den turneringen i dag minns jag nog mest att jag blev skadad och inte kunde vara med på den här resan fram till finalen.
– Finalerna är klassiker i dag, men tyvärr var jag, som sagt var, skadad då och fick se matcherna från läktaren. Har man kommit så långt som vi gjorde i en sådan turnering så vill man gärna ha mer. Nu förlorade vi den andra finalen med 6-5 efter att vi legat under med 5-0 och allt var nattsvart, som Arne Hegerfors lär ha sagt, haha…

Inför VM 1987 var du alltså division 1-spelare med Bofors. När det väl närmade sig VM i Wien var det många som ifrågasatte att du skulle få vara med i Tommy Sandlins VM-trupp. Hur tog du själv den kritiken?
– Jag visste hela tiden vad jag kunde så jag själv var egentligen aldrig orolig. Så mycket sämre kunde jag inte ha blivit på 8-10 månader i division ett.
– I Karlstad fanns dessutom Conny Evensson. Jag körde extrapass med honom hela våren fram till VM. Jag var bra förberedd och vad tidningar och experter hade för åsikter om mig som spelare var något som jag själv inte kunde påverka. Varför skulle jag då lägga energi på det?

Hela den VM-turneringen blev en annorlunda resa fram till guldet. När förstod du att ni hade ett lag som kunde räcka hela vägen fram?
– Det var väl först när vi slog Kanada med 9-0 i den sista slutspelsmatchen. Allt hängde då på resultatet i matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien.

Såg ni den matchen från läktaren inne i Wiener Stadthalle?
– Vi satt, eller rättare sagt kröp omkring i sofforna av nervositet i ett rum bakom läktaren med tv, haha…

Foto: Bildbyrån (Arkivbild) Bengt-Åke Gustafsson, Pekka Lindmark, Anders Eldebrink och Tommy Albelin visar upp sina guldmedaljer efter den klassiska VM-triumfen 1987.

– Vi var uträknade i gruppspelet eftersom Västtyskland hade använt sig av någon före detta polsk spelare, vilket inte var tillåtet. Det innebar att Finland fick två gratispoäng vilket gjorde att vi hamnade utanför slutspelet. Efter några turer i domstol var vi åter tillbaka i slutspelet. Det var lite märkligt allt det där.
– I slutspelet gjorde vi en riktigt bra match mot Sovjet som blev direkt avgörande. Vi låg under med 2-1 då vi kommer in i anfallszonen. Jag får tillbaka pucken till Tommy Albelin som passar till Håkan Loob som i sin tur lägger ett pass bakom ryggen till Tomas Sandström som gör 2-2 i tom kasse.

Många talar om vikten av ditt ledarskap under den VM-turneringen. Är just ledarskap i olika former något som tilltalat dig?
– Inte på något vis faktiskt. Utan som spelare var det helt enkelt så att jag ville vara med och hjälpa till att driva på killarna så gott jag kunde och ta mitt ansvar.

Som förbundskapten vad lade du största vikten vid, det rent taktiska eller respekten för att individen ska trivas?
– Det taktiska växer fram under resans gång, så det viktigaste jobbet ligger att bygga ihop gruppen. Många av spelarna matas hela tiden fulla av taktik och olika träningsupplägg beroende på i vilket lag de spelar. Skulle jag börjat med att mata in ännu mer statistik, taktik eller videos skulle det antagligen kväva killarna.
– Det viktigaste i början av varje landslagsläger var att ge spelarna lugn och ro. Därefter kan man börja bygga upp spelidéer och så vidare.

Är förbundskaptensjobbet det roligaste och finaste jobb man kan ha som ishockeyälskare?
– Ja ,det tror jag eftersom du då har tillgång till bästa spelarna som finns i landet. Det finns helt enkelt oftast inte bättre spelare att få tag på. Då blir även kvalitén på träningar och matcher den bästa tänkbara.
– Men visst är det även fantastiskt kul att jobba med samma lag under en hel säsong och bygga upp något tillsammans.

Går det att säga om VM-guldet eller OS-guldet var det roligaste att vinna som tränare?
– Nej, det gör det inte egentligen. Visserligen går OS var fjärde år och VM varje år så egentligen borde OS ligga på plus redan där. Men känslan när du står där med dessa underbara hockeyspelare som du varit med gemensamt och vunnit något med är svår beskriva.
– När man växer ihop i en grupp med spelare, ledare och alla kring ett lag där alla lagt ner så mycket energi är det inte alltid så viktigt vad man vinner.

Vi blickar tillbaka på din tid som spelare igen. Vad var nyckeln till VM-guldet 1991 i Åbo?
– Laget! Visserligen kan du aldrig några framgångar om inte alla spelare är delaktiga och vill bidra. Men här var det något utöver det vanliga. Det fanns inte bara en eller ett par som var beredda att göra det så kallade skitjobbet. Alla ville bidra.
– Även många yngre spelare klev fram och visade att man ville vara delaktiga. Bland annat fick både Mats Sundin och Nicklas Lidström sina stora internationella genombrott i den här turneringen.
– Det går inte heller att klaga på ledarskapet. Både Conny Evensson och Curt Lundmark gjorde ett fantastiskt fint jobb.

Lyfte hockeyn i Österrike
Efter säsongen 1992/93 i Färjestad meddelar Bengt-Åke Gustafsson och Thomas Rundqvist, två av svensk ishockeys riktigt stora spelare, att man skulle flytta till Österrike och spela för VEU Feldkirch.
– Det blev en sanslös upplevelse. Tanken var att jag och Thomas skulle runda av karriären med ett eller högst två år nere i Österrike och ha det lite mysigt socialt. Det kom att visa sig att vi skulle vara med och vinna österrikiska ligan fem år i rad och dessutom lyckades lilla Feldkirch från Österrike bli Europamästare.
– I början undrade nog våra lagkamrater i Feldkirch vad vi båda var för kufar som for omkring där ute. Ganska snart upptäckte dem nog att både Thomas och jag är riktiga vinnarskallar och förstod att vi inte var där för att glassa runt några år. Vi fick med oss killarna i laget på den här satsningen. Varken jag eller Thomas stängde in oss där nere utan vi umgicks med österrikarna i laget och dessutom lärde vi oss tyska ganska snabbt. Det blev en fantastisk sammanhållning i laget och åren där nere är ett väldigt fint minne för mig.

Avslutningsvis vill vi avkräva dig på ett All-Star Team från alla du spelat med.
– Det är jättesvårt… Det blir alltid så att man glömmer någon när man ska ta ut ett All-Star Team. Men får jag vara med själv? Då kör vi Pelle Lindbergh i mål. ”Lidas” (Nicklas Lidström) och Börje Salming backar. (Wayne) Gretzky, ”Sudden” (Mats Sundin) och jag själv. Det kan väl bli en bra femma?

Bengt-Åke Gustafsson gjorde totalt fem A-lagssäsonger i Bik Karlskoga (IF Karlskoga/Bofors och Bofors IK). Tillsammans med dubble världsmästaren, Lars-Eric Lundvall, tillhör han klubbens största spelare. Kvällens match mellan Bik Karlskoga och Djurgården börjar klockan 19.00.

Text: Ronnie Rönnkvist