Från Sound of Music till SM-guld – Old School Hockey Christopher Heino Lindberg del 1
Han sågs som en jättetalang i unga år, men skador satte stopp för hockeykarriären som avslutades redan som 26-åring. Men nu har en annan karriär tagit vid för den mångfacetterade målvakten. I denna veckas Old School Hockey berättar Christopher Heino Lindberg om sin resa. I del 1 får vi bland annat ta del av hans karriär som skådespelare, när han inte ville åka hem till Carola och hur nära det var att han blev NHL-målvakt.
Christopher Heino-Lindberg är målvaktstalangen som valde att gå en annorlunda väg. Han lade av 2011 efter en del skadeproblem. Då hade han egentligen många år kvar som burväktare. Istället valde han att slå sig fram som artist under namnet Chris Lindberg.
SPELADE FOTBOLL I BROMMAPOJKARNA
I en OLD SCHOOL HOCKEY special, uppdelad i två delar ska ni få lära känna denne hockeymusiker. Resan börjar vi söderut, närmare bestämt i Helsingborg.
— Jag är född i Helsingborg och min pappa och mamma är därifrån. Pappa (Kalle) är skådespelare och var med i TV-serien Tre Kronor. Han flyttade därifrån och gick scenskolan i Stockholm. Därför hamnade även jag i Stockholm, berättar Christopher Heino-Lindberg då vi ses för en lång intervju på ett café i Hägersten.
— Jag var två år när jag kom till Stockholm så jag är stockholmare. Sedan spelade jag fotboll från fyra års ålder i Brommapojkarna. Då bodde vi i Vällingby, Grimsta, vilket var väldigt mysigt. Jag var vänsterfotad mittfältare och spelade i BP 1. Jag kom också med i stadslaget och var ganska duktig upp till det jag var 14 år.
Då hade han bara fyra år tidigare börjat med hockey i AC Camelen.
— Jag började med hockeyn då jag var tio år, vilket är väldigt sent, eftersom jag ville bli fotbollsproffs. Ungefär då vi gick över från sju till elvamanna såg jag den bra Tommy Salo, alltså den snygga räddningen han gjorde 1994 mot Paul Kariya. Då ville jag bli målvakt i hockey.
— Farsan sa att jag inte kunde börja eftersom jag redan var tio bast. Men pappa ringde runt till olika klubbar och då svarade en som hette ”Skägget” (Janove Pettersson). Han har drivit Camelen i säkert 40 år. Han undrade om jag kunde komma ner och stå. Pappa sa att jag var rightare, men ”Skägget” sa att vi inte hade något sådant utan att jag fick ta en vänster-plock.
— Pappa sa att skulle jag satsa som målvakt och han skulle betala min avgift så måste jag även åka på allmänhetens åkning som utespelare eftersom jag måste bli bra på skridskorna. Farsan var rätt tuff, en finne, och han sa att jag var tvungen att åka tre pass i veckan utöver vanliga träningen.
— Tomas Storm, Hammarbys tränare, var ute på en träning. Han kom ut och körde målvaktsträning med mig, vilket var det största som hade hänt mig. Det var en kick att han från Hammarby kom ner till mig som var i Camelen.
HAR MUSIKEN I BLODET
Debuten i mål blev en mardröm.
— Första matchen, torskade mot Huddinge med 21-1. Så började det, men jag fick mycket skott på mig så jag utvecklades.
Hade du musiken med dig redan som grabb?
— Min moster, Christina Lindberg, är countrysångerska. Hon har bland annat gjort ”Det sista ljuva åren” med Lasse Stefanz. Hon var i sitt esse då och riktigt stor.
— Jag var med i turnébussen på somrarna när hon och Lasse Stefanz var ute på turné. Vi satt och sjöng och klinkade lite på gitarren. Vi var även på hennes gård utanför Helsingborg så jag skulle nog säga att hon haft ett stort inflytande.
Christina Lindberg. Foto: Bildbyrån
Som barn var även Heino-Lindberg med som skådespelare och musikalartist.
— Det var en ungdomsserie som hette Eva och Adam. Det här var genom pappa som var skådis.
Hur upplevde du det?
— Det var kul, men jag hade en ganska tuff uppväxt om man tänker på disciplinen. Det är när jag kommer till Hammarby som allt det här med musiken kommer mer seriöst.
— Jag bodde vid Zinken, gick till träningen och tränade fem, sex dagar i veckan. Hammarby tränade väldigt hårt då. Det var reportage på TV hur man gallrade spelare och så vidare.
— Då kom jag med i Sound of Music på Göta Leijon med Tommy Körberg och Carola. Den gick tre dagar i veckan under två års tid. Christer Sjögren tog över efter Tommy Körberg andra året. Då var jag runt elva år.
— Tre kvällar i veckan var jag med under två timmar. Ni vet Von Trapp, då är barnen med och sjunger i varje låt. Det här var tufft. Dels var jag i skolan, spelade hockey fem dagar i veckan, men ibland var jag tvungen att missa en träning eftersom jag hade kontrakt med Göta Leijon. Här någonstans kom Eva och Adam. Som ni hör så var det inte mycket tid till lek.
— Tommy var väldigt trevlig och vart lite av min idol. Carola var väldigt gullig med oss barn. Hon har alltid varit lite av en konkurrent till min moster och dom tävlade mot varandra i en talangtävling där de delade förstaplatsen. Dom var absolut inte ovänner, men konkurrenter.
LIVRÄDD FÖR RUNAR
Något oväntat blev också Heino-Lindberg hembjuden till en som sköt rådjur genom badrumsfönstret.
— Carola bjöd hem oss till henne och Runar. Då hade det stått i tidningarna att han hade skjutit rådjur. Jag var skiträdd och sa till mamma att jag inte ville åka dit, men det var ingen fara alls. Hon var härlig.
— Per Moberg var också med. Han spelade en av nazisterna där. Det var kul och där fick jag känna på det här med att stå på scenen.
Fortsatte du sedan att stå på scenen trots att du spelade hockey på elitnivå?
— I Eva och Adam var jag mer en statist i sex, sju avsnitt. Sedan kom Sverigepucken, där jag spelade med Gustaf Wesslau. Strax efteråt släppte jag en singel på Edel Records. Den blir veckans hitvarning på Power i hela Sverige. Chris och Gino hette vi.
— Det var då Ken Ring och dom här var stora. Då spelade vi in en cover på Tomas Ledins ”sommaren är kort”. Det fanns en CD-butik på Plattan (Under Sergels Torg) där vi var topp tio på singellistan. Det var att skriva autografer och allt det där. Nu efteråt har jag fått reda på att den även var etta på gotlandslistan. Tänk om jag hade varit lite äldre, men då var jag alldeles för ung ha ha…
— Musiken är med hela tiden, men det är inte varje dag och jag är inte någon Per Gessle. Singeln var en rolig grej, men Sound of Music var det som var seriöst. Men hockeyn tar för mycket fokus så jag kan inte hålla på som artist.
LEDSNADE PÅ HOCKEY
Resan som hockeyspelare i Hammarby visade sig bli en ganska brokig resa för målvaktstalangen.
— Efter Camelen flyttar jag ut på Ekerö och spelar där en säsong eftersom pappa flyttade dit ut och byggde hus. I början var det mycket flytt och när jag sedan kommer till Hammarby så ledsnar jag på hockey.
— Jag har en tuff träning, håller på med Sound of Music, får inte spela matcher eftersom man gallrar. Alla andra tränar varje dag medan jag missar några pass eftersom jag uppträder. Då skulle i stället Marcus Jernberg stå. Han var väldigt duktig och min målvaktskollega då.
— Jag hade Roffe Nordström som tränare, som jag gillar och som jag är jättevän med i dag. Han var rätt tuff vid den här tiden och fick bland annat fram Kristian Huselius. På en träning kom jag ut två minuter sent eftersom man hade sytt om några av mina skydd. Ni kommer ihåg att jag i början var vänsterplock, men nu byter jag tillbaka till högerplock. Jag skulle skolas om samtidigt som elit var ganska bra när jag är 13 år. Det tar någon månad sedan började jag komma in i det.
— Kombinaten var inte gjorda som dom är idag så det var lite andra skydd på armarna konstigt nog så man skulle sy om och jag fick inte på mig skyddet. När jag kommer ut två minuter sent säger Roffe ”Du är inte välkommen, upp och kör trappor hela passet”. Då kommer pappa ut och undrar varför inte jag är på isen. ”Jag var sen och då sa han att jag skulle ta av mig skydden och köra grodhopp hela passet”. Då sa pappa ”Ta dina grejer för nu drar vi”.
LÄMNADE ”BAJEN”
Det här innebar att Heino-Lindberg kom att lämna Hammarby.
— Det var någon månad kvar av den säsongen och efter det bytte jag till M/B (Mälarhöjden/Bredäng), som var en serie sämre än Hammarby. Efter det går jag till Djurgården och är där en säsong. Det här är mitt TV-pucks-år.
— I TV-pucken är jag förstamålvakt och (Gustaf) Wesslau är back-up. Året efter, jag tror att jag inte ens hade fyllt 17 år när jag gjorde debuten i A-laget i Hammarby.
— Jag vill spela i Djurgårdens J18 eftersom jag vill spela med äldre hela tiden. Djurgården säger nej eftersom dom hade en 84:a som heter Axel Berglund. Han var förstamålvakt i TV-pucken med 84:orna. Då hör Hammarby av sig…
Gustaf Wesslau kamperade ihop med Heino-Lindberg i unga år. Foto: Bldbyrån
Och inte vem som helst därifrån.
— … och det är Anders Forsberg (Idag sportchef i Mora). Han säger på sin norrländska ”Du, vi har en bra målvakt som heter Henke Karlsson, vill du komma och konkurrera med honom i A-J?”
— Jag ville gå till B-J i Djurgården, men nu fick jag chansen att gå till A-J Super Elit. Klarar jag det här med tanke på att jag är tre år för ung? Men vilken utmaning. Henke var första valet och var riktigt bra. Vi är bra polare än idag och hade en rolig tid, men jag tog förstaspaden. Även om han tjänat bättre pengar än mig nu så var jag bättre då.
Anders Forsberg. Foto: Ronnie Rönnkvist
PETADES FRÅN LANDSLAGET
Säsongen 2000/01 får Christopher Heino-Lindberg dra på sig landslagströjan första gången.
— Det här är efter TV-pucken där jag utsågs till bästa målvakt. Det var nervöst. Vi åkte till Finland och spelade en fyranationersturnering. Det var högt upp i Finland och allt var hårt och superfinskt. Det var faktiskt en lite ”larger then life”- känsla. Det blev på riktigt. Tränarstaben var ny för mig och jag kände inte spelarna. Vi fick landslagsjackor, möttes på Hockeyförbundet vid Globen och åkte gemensamt till flygplatsen. Vi flyger till Finland men det gick sådär för mig.
— Idag har jag karisma, är glad och kanske inte typisk svensk. Då var jag mer kaxig. Men jag satt med telefonen då vi hade landslagssamling. Jag fick ett mess av en tjej från Tumba som jag flirtade lite med. Det var oskyldigt, men ändå på samlingen. Jag spelade och man pikade mig för det där, att det där inte funkade att hålla på med, vilket det inte ska göra heller. Nästa turnering fick jag inte vara med.
— Jag gick och väntade på brevet från Svenska Ishockeyförbundet, kallelsen kom per brev då, och jag kommer ihåg när jag ser att jag inte är med… Jag kastade min landslagströja eftersom jag blev så ledsen, men mamma gick och hämtade den igen. Jag blev så knäckt, men jag förstod ändå. Dels spelade jag inte jättebra och jag hörde att dom pratat med min tränare, Forsberg, och han sa efter det till mig ”Heino du måste tänka på det här och det här”. Anders Forsberg lät mig vara som jag är. Han är en av dom bästa tränare jag har haft- Dessutom var det under en känslig tid.
UTVECKLANDE TID
Det här var samtidigt en utvecklande tid för målvaktstalangen.
— Jag fick prova på A-laget tillsammans med Jocke Persson som nu är min agent. Vi delade på en match. Där mognade jag och sedan får jag också chansen i landslaget igen.
Du gör två U18-VM 2002 och 2003, vilken känner du var din turnering?
— Jag var lite hetare i mitt första VM då jag var med dom som var ett år äldre. Det var mindre press och samtidigt var jag mer ”prospect”. Alla vet hur scouterna är ”han är med ett år tidigare”. Jag spelade med Jocke Lundström och Alexander Blomqvist då.
Christopher Heino Lindberg i landslagströjan. Foto: Arkiv
2005 är du med i J20-VM, men ni åker ut redan i kvartsfinalen mot USA.
— Jag tror att vi hade två elitseriespelare med. Resten var från allsvenskan och J20. Nu är det med spelare som är toppspelare i SHL. Kanada hade det kanske bästa laget någonsin med Sidney Crosby, Patrice Bergeron och Dion Phaneuf. Ryssarna hade (Alexandr) Ovetjkin men även (Jevgeij) Malkin som är 86:a. USA hade Phil Kessel…
— ”Toggan” (Bendelin, förbundskapten) var trevlig fram till efter turneringen. Jag gillade inte alls när han sågade oss och sa att man haft målvaktsproblem. På flygplatsen sa han till mig att vi målvakter inte höll.
— Jag blev draftad året innan för Montréal och jag hade blickarna på mig. Vi spelade i North-Dakota, visst det är i USA men ändå nära Kanada och det var verkligen rött i hela arenan. Vi torskade andra matchen mot Kanada med 8-1, men jag blir ändå matchens lirare. Jag är inte överjävlig i mål, men jag gör egentligen inte ett dåligt JVM.
— Det är jag och David Rautio. Han spelar också hyfsat och gjorde en bra match mot Slovakien där min konkurrent i Montréal (Jaroslav) Halák står. Då var jag rankad högre än Halák och man ville att jag skulle flytta över dit och spela. Faktiskt är jag den enda svenska målvakt som blivit draftad av Montréal. Det är häftigt, säger Heino-Lindberg med ett stolt leende.
I Hammarbys tröja 2004. Foto: Bildbyrån
Som 17-åring får sedan Heino-Lindberg debutera i Allsvenskan för Hammarby.
— Man satsar på mig i stället för Henke Karlsson. Jag är yngre och spelade bättre än honom i A-J. Det är jag och Carl-Johan Klint som konkurrerar om platsen. Även Kristoffer Martin kommer in då.
— Där har jag bland andra Leif Boork som tränare. Senare får jag Arto Blomsten och Bernhard Kaminski. I slutet av sommaren därpå hade jag sajnat mitt första kontrakt där jag tjänar pengar och för att spela i allsvenskan. Klint är etta och jag är back-up och ska ta nästa steg. Vi skriver på, 10 000 i månaden, som är ganska bra, samtidigt som jag bodde hemma och gick på hockeygymnasiet i Fryshuset.
— Jag sajnar, drar till Åbo i Finland där jag alltid brukade gå på sommar-camper med Fredrik Norrena och Antero Niittymäki. Under tiden jag är där kommer det upp på Hammarbys hemsida att man hade sajnat Kristoffer Martin. Då är vi tre målvakter och jag har inte samma möjligheter längre samtidigt som jag var väldigt målinriktad och spelade i juniorlandslaget. Boork hade ändå sagt innan jag skrev på att jag skulle vara där för att konkurrera. Istället hamnar jag första säsongen i J20 och sedan lånar han ut mig till Vallentuna. Vi förlorade mycket matcher i Vallentuna och det blev återigen lite Camelen-känsla där jag fick mycket skott på mig.
UTLÅNINGEN BLEV NYCKELN
Det här kom också att bli en av viktigaste tider i karriären.
— Det kanske ändå inte var så negativt att bli utlånad. Hur mycket hade jag fått spela i Hammarby? Klint var ändå ganska bra då och jag utvecklades på seniornivå i Vallentuna.
Är det här vad som gör att du får ditt genombrott säsongen därpå?
— Ja, så är det, till 100 procent. Det är en helt annan hockey med seniorer. Du kan inte få det bättre, kommer upp, får känna på att spela med stora grabbar som snusar och jag fick hur mycket matcher som helst.
— Klart att Hammarby var målet, men jag var kanske inte mogen och hade nog inte fått spelat så mycket. Hammarby tar ändå tillbaka mig efter jul. Bland annat kommer jag ihåg att vi slog Leksand borta med 5-0 i kvalserien, men vi går inte hela vägen upp. Säsongen efter blir jag förstamålvakt.
Christopher Heino-Lindberg fick vid den här tiden en stämpel på sig att vara lite kaxig.
— Jag var lite Zlatan då. Samma sak som Robin Kovacs har fått sagt om sig. Jag känner Robin sedan han var sex år och jag var tillsammans med hans syrra. Han är världens goaste kille och det är lite mer okej att vara så nu, men då var det inte samma sak.
— Jag var ett UFO i hockeyvärlden för då fanns det inga ”Zlatan” eftersom han inte hade slagit igenom då.
Zlatan. Foto: Bildbyrån
Fick du pikar för det här?
— Ja, ja… ”Du för för kaxig”. Delvis var det säkert avundsjuka, men så här efteråt kan jag också hålla med om att jag var för kaxig.
— Jag är fortfarande kaxig självförtroendemässigt, men idag ser jag mer att kan jag lyfta mitt lag så hjälper det mig. Det kanske jag inte såg då. Jag är en lagspelare numera, men då såg jag inte om exempelvis en lagpolare hade det tungt. Jag tror att jag nu blivit mer en ledare.
— Jag vågade, när dom andra grabbarna var tysta så sa jag att nu kör vi. Säger en målvakt det, Patrick Roy var sådan, och utespelarna känner att han är trygg ”jag stänger nu, slappna av” då kommer dom våga spela ut. Så här blir jag då jag är 20-25 år, men innan det var jag väldigt egocentrisk.
KOMPISEN AVLED
I Hammarby spelade Christopher Heino-Lindberg med Freddie Ferm som avled efter Midnattsloppet 2010. Freddies pappa Håkan är dessutom en ikon inom hockeyn i Hammarby.
— Vi spelade i A-J och A-laget ihop. Det var väldigt tråkigt…
— Jag fick först reda på det genom tidningarna. Sedan pratade jag med Robin Söder. Han och Freddie var bästa polare. Han sa ”Du, det är Freddie som dog i Midnattsloppet”. Freddie var en stor, tuff och vältränad kille. Jag grät och det var jättejobbigt eftersom det var en av mina polare… Det var en tuff smäll och lite ofattbart.
Efter att ha slagit igen i Hammarby säsongen 2004/05 fanns chansen för Heino-Lindberg att slå sig in i AHL, men valet föll i stället på spel i Färjestad.
— Jag var på sommarcamp med Montréal. Där hade jag Roland Melanson som målvaktstränare. I slutet av den campen, vilket också är roligt och nu när jag ser på ”the big piture” undrar jag vilken tajming dom har, för då hör Håkan Loob av sig. Vet han då att Montréal försöker få över mig? Själv har jag ingen aning vad Håkan vet och inte vet.
— Håkan ville sajna mig för Färjestad men ”Rolie” sa ”You stay here an play minors”. Jag är 18 år då och lite rädd för allt nytt. Då hade precis Henrik Lundqvist gått från Frölunda rätt in i NHL. Han behövde inte spela i några farmarlag. Samtidigt har jag självförtroende och tycker att jag då är lika bra som Henrik Lundqvist, jag är nog också på den nivån talangmässigt.
— Färjestad var då nästan ännu bättre Frölunda. Vi pratar Jörgen Jönsson, (Peter) Nordström, Pelle Prestberg, Marcel Jenni, ”Totto” (Thomas Rhodin)… Det var ett ”king-lag”. När då Håkan Loob hör av sig är det klart att jag tar det. Montréal ville ha kvar mig i farmarlaget som back-up åt Yann Danis som född 1981 och är rankad etta. Jag hade hört mycket då om att man inte gillade svenskar där samtidigt som det här är en tid då det var lätt att försvinna i farmarligan.
Arkivbild
Det är här en tidigare Leksandsmålvakt kliver in och blir som en mentor och viktigt bollplank åt Heino-Lindberg.
— Olov Sundström, ”Olie the goalie”, hade berättat för mig att det var lätt att hamna ”in the middle of nowhere”, i småstäder och så vidare. ”Jag skulle nog ta Färjestad för gör du det bra då kommer chansen”.
— I Hamilton skulle jag få fixa lägenhet själv och allt det där medan Håkan sa ”Du får en lägenhet på Färjestad vid hallen”. Dessutom fick jag en bra lön redan första säsongen, andra var lönen ännu bättre.
— Jag ångrar nog det här valet idag. Halák, som jag tävlar med på campen samtidigt som han är en skittrevlig kille och vi umgås utanför hockeyn, slår igenom men det kunde ha varit jag. Jag var mentalt stark, det gick bra och hade jag bara spelat som i Färjestad så hade chansen funnits.
— Här kommer då mina skador. Då hade man ett helt annat medicinskt team i Montréal. Inget ont om Tre Kronor, men Björn Waldebäck berättade att när Tre Kronor var på senaste OS-turneringen hade dom två doktorer. Kanada och USA hade tio. Det var ögonläkare och specialister på allt. Vi tränade på Bell Center där vi hade gym, isbad i våtdräkt för att kyla ner skador och så vidare. Sådant fanns inte då i Sverige. Dom var före sin tid och jag undrar om jag hade haft samma skadeproblem om jag stannat där borta? Jag hade kanske fått något strul, men jag tror att dom hade kunnat hantera det bättre. Jag vet inte och det är lätt att vara efterklok. Jag kanske hade spelat längre då, men jag säger inte att det är Färjestads fel utan att Nordamerika var längre fram. Grattis till er som föds nu för vi har blivit mycket bättre på sådana grejer här.
SM-GULD FÖRSTA SÄSONGEN
Redan första säsongen i Färjestad får Christopher Heino-Lindberg vara med och vinna SM-guld.
— Jag gör sju matcher i Färjestad den säsongen, men är även utlånad en sväng till Nybro. Sedan gör jag en slutspelsmatch, vilket gör att jag känner mig delaktig.
— Daniel Henriksson, ännu en gång en bra polare, var min konkurrent. Jag förstår att dom satsade på honom även om jag kunde ibland var bättre på träningarna.
— Färjestad skolar in mig, men bakom kulisserna, vad inte media vet är att jag är minst lika bra på träningarna. Men ”Hento” hade mer rutin och spelade i landslaget vid den här tiden. Det var han och Stefan Liv som konkurrerade där. Färjestad vågade väl inte satsa på mig eftersom jag var oprövad, det kanske var vågat att ge mig ett stort ansvar eftersom hockey är religion i Karlstad. Dessutom hade han precis varit back-up åt (Martin) Gerber. Henriksson var ändå riktigt bra, topp tre i Sverige tillsammans med Stefan Liv och någon till.
— Jag minns att (Niklas) Wikegård sa i hockeykväll att man borde testa mig i landslaget. Jag är på den nivån, men sedan är det skadorna. Jag får mina bristningar i ljumskarna.
Arkivbild
Hur började problemen med ljumskarna?
— Egentligen började det riktiga strulet säsong två. Andra sommaren bygger jag på mig, blir lite starkare och tränar väldigt hårt. Jag vet inte om det beror på det, men Färjestad får för sig att vi ska börja köra gymnastträning.
— Jag kör med en tjej som är elitgymnast. Vi tränar tre, fyra pass i veckan samma träning som gymnaster gör. Jag gillade träningen, men stretchdelen…
— Man ska stetcha, vilket jag gjorde på isen, men det här var inte stretch utan det här var tortyr. Man ligger på marken i en halvtimme och bara trycker och trycker. Vi muskulösa hockeykillar har inte samma kroppar som en elitgymnast. Nu vet jag inte om det var anledningen, men problem börjar i match tio efter att vi haft den här sommarträningen.
— Det sjuka är att jag spelar ändå väldigt mycket, men det är samtidigt är det ett mentalt krig. Jag fattar inte hur jag kunde ha en så pass bra räddningsprocent (91.6) ändå. Det här drar ner mig lite och jag kommer aldrig riktigt in i elitserien för det är en för bra nivå där. Det funkade inte att lira var tredje vecka och sedan tro att jag skulle vinna målvaktsligan. Dessutom tycker jag att elitserien hade en bättre spets än vad den här idag då så många av våra bästa spelare har åkt över till Nordamerika.
Christopher Heino Lindberg. Foto: Ronnie Rönnkvist
”MONSTRET” GÖR ENTRÉ
Tredje säsongen i Färjestad kommer en ny målvaktskollega in i bilden, Jonas ”Monstret” Gustavsson.
— Vi står ungefär 50/50 (Heino-Lindberg 29 matcher, Gustavsson 20). Skadorna gör sig påminda och det blir kaos.
— Han var inte ”Monstret” redan då. Han var okej och hade varit back-up åt Wesslau i AIK. Jag var ändå den tillsammans med Erik Granqvist som rekommenderade ”Monstret”. Erik frågade vad jag trodde om Jonas Gustavsson. Jag kände honom eftersom han också är en stockholmskille. Jag sa redan då att han är en av dom bästa människor jag har träffat. Vilken kille, ödmjuk, lugn, hade det tufft med farsan som gick bort tidigt.
— Jag hade varit och festat lite med honom på Stureplan, ingen ”brat” på något vis. Färjestad frågade mycket om kemi eftersom jag var förstamålvakt då. Vi konkurrerar i Färjestad och han blir bättre och bättre hela tiden. Säsongen efter förlänger inte Färjestad med mig.
Fortsättning på Christopher Heino-Lindbergs hockey och musikresa kan ni läsa imorgon på hockeysverige.se. Då berättar han bland annat om bråket med Erik Granqvist på en krog i Karlstad och om hans musikkarriär.
Den här artikeln handlar om:
