Den kulturella mästarbacken – Old School Hockey Björn Nord

Han vann SM-guld med Djurgården 2000 och spelade två VM. Björn Nord var en målfarlig back med fint spelsinne. I veckans Old School Hockey berättar 47-åringen om sin karriär – men också om intresset för musik och foto som kommit att forma hans liv efter att en elak skada alltför tidigt satte stopp för mer spel.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Under hela sin aktiva elitseriekarriär spelade han för en och samma klubb – Djurgårdens IF. Björn Nord gjorde totalt elva säsonger och 464 matcher för klubben och utöver det en utflykt till tyska Nürnberg.

Men den VM-meriterade backstjärnans resa startade i Enskede lite söder om Söder i Stockholm.
– Anledningen till att jag började med hockey var att jag hade nära till Hovet. Sedan kom jag från en idrottsintresserad familj. Det var Djurgården, Djurgården och Djurgården…, berättar Björn Nord då vi ses på ett kafé på Kungsholmen i Stockholm.

– Jag spelade väldigt mycket landhockey och lärde mig åka skridskor i Triangelparken i Enskede. Det var samlingsplatsen i Enskede. Jag hängde mycket med dom äldre killarna. Jag tog också mycket intryck av just äldre som stod och sköt i snövallen.
– Dom tuffa killarna var vid skateboardrampen med sina bergsprängare och jag tog lika mycket intryck av Clash-musiken som av hockeyn.

Trots att han för evigt kommer att vara förknippad med Djurgården började allt i Hammarby.
– Ja, jag gick på hockeyskola där första året. Jag var sju år eller något. Vi var mest på Hovet, men en av de största anledningarna till att jag sedan hamnade i Huddinge var att där tränade vi på samma ställe hela tiden.
– Ingen av mina föräldrar hade körkort. Det var inte riktigt så att jag åkte kommunalt själv i början, men att åka till samma ställe hela tiden underlättade.

Satt mamma och pappa och åkte med dig kommunalt från Enskede till Björkängshallen?
– Ja, till det att jag kunde åka den vägen själv, men sedan har jag även fått skjuts av andras föräldrar. Bagen till Sockenplan, 19 (tunnelbanan) till Högdalen och sedan 744:an (buss) till Björkängshallen. Den sträckan kan jag.

Björn Nord i Huddinge 1991.Foto: Bildbyrån

VÄXTE UPP I "TALANGFABRIKEN"

Många pratar om den unika miljö som finns i Huddinge IK – "Talangfabriken" kallad – men vad det är som gör att det kommer fram så pass många skickliga hockeyspelare just därifrån har Björn Nord svårt att sätta fingret på.
– Som jag minns det var det bra med istider. Det var helt andra tider då och A-laget var väldigt bra med division 1-mått mätt. Då bytte man inte heller ut halva laget hela tiden.
– Sedan tror jag att vi hade förebilder i alla led. Visst fanns det förebilder i Huddinges A-lag också, men inte som på Hovet där jag hängt under hela uppväxten. Både på konserter och hockey. Samtidigt hängde vi mycket i lilla hallen och såg på all hockey.

Lilla hallen låg där Globen är byggd, alltså ovanpå gamla ödledammarna som fanns där dessförinnan.

Många talar också om konkurrenssituationen på ungdomssidan i Huddinge. Från samma generation spelare kom bland andra Nichlas Falk och Michael Nylander.
– Vi hade även Stefan Ketola, Mattias Norström och Nordin El Harfaoui som lirade med Luleå och även i Djurgården någon säsong. Det var tjafsigt på den tiden också, men ändå ganska bra.

Under tiden i Huddinge ledsnade Björn Nord på hockey och valde att sluta spela.
– Ja, det är sant. Jag höll även på rätt länge med fotbollen i Huddinge IF. Vi var ett gäng från Huddinge som spelade fotboll, hockey men också bandy. Vi vann faktiskt St. Erikscupen i bandy ett år. Vi hade inga bra skott, men det var mycket soloåkning, skrattar han och fortsätter:
– Huddinge gjorde antagligen helt rätt som ville sajna upp oss på fyraårskontrakt, men jag kände att jag var ganska långt från A-laget då och dessutom rätt tjurig som yngre. Jag kände att fyra år, kanske sitta på bänken, samtidigt som jag inte visste vad jag ville… ”Då skiter jag i det här”
– Jag lade ner och det var inget mer med det. Sedan gick sommaren och jag gjorde min första Roskildefestival. Det var inte helt friktionsfritt på hemmaplan (skratt).
– Min morsa och farsa är skilda, men bor precis bredvid varandra. Jag var uppe hos farsan när en ledare från Huddinge, Janne Ek, ringde. Han bodde på Enskedefälten. Han sa ”Björne, nu kommer jag upp och hämtar dig”.
– Hans grabb spelade i 73:orna. Då fick jag börja på en ny kula, i B-Juniorerna, vilket jag tyckte var helt okej. Då hade jag inget kontrakt. Jag fick inga pengar heller, men kanske var det så att jag fick ett busskort.
– Sedan gick det fort. Först upp till A-juniorerna och sedan snubblade jag in i A-laget. Min första match i A-laget spelade jag center.

Du blev bara inkastad i hetluften av tränaren John Peterson?
– Ja, man ska ha lite flax och vara i rätt form. Jag fick komma med när ”Falken” (Nichlas Falk) var på Junior-VM. Sedan var jag med när vi gick till allsvenskan som var efter jul.
– Jag kom in på ett bananskal och satte väl egentligen ingen press på mig själv då. Men jag minns att det var grymma matcher i Björkängshallen då Leksand och dom här lagen kom dit.

Foto: Bildbyrån

STJÄRNSPÄCKAT HUDDINGE

I det A-lag Björn Nord klev upp till spelade även Fredrik Josefson, Stefan ”Myran” Gustavson, ”Lill-Kenta” Johansson, Håkan Södergren, Jan Mertzig, Nichlas Falk, Michael Nylander, Harri Tiala, Mikael Magnusson, Roger Hellgren, Johan Hagman, Tommie Johansson, Erik Ahlström och så vidare.
– Kenta och Södergren hade jag följt genom Djurgården, men framför allt var vi ett väldigt bra division 1-lag.
– Tord Nänsén var också med. Jag kommer ihåg att första matchen skulle vi flyga till. När vi kom fram sa man att jag och Nänsén skulle dela rum och det var verkligen ”wow”. Han är verkligen en skön kille.

Varför lyckades ni inte ta klivet upp?
– Jag vet faktiskt inte. Senare har det varit nära några gånger, störde AIK och så vidare. Det blir väldigt smalt när man kommer till dom avgörande matcherna när man ska upp.

Efter sin debutsäsong i Huddinges A-lag värvades Nord till Djurgården.
– Det var Åke Bergdahl som värvade mig. ”Putte” (Ingvar Carlsson) var på väg tillbaka till Huddinge då så vi gick om varandra.
– Jag fick faktiskt ett erbjudande från AIK också. Naturligtvis var det åt ett håll som det pekade redan från början, men Djurgården, vilka backar dom hade då. Jag kände först ”vad ska dom med mig till?”
– Det tog ett tag innan det blev klart även om jag kände att det var ganska gjutet vad det skulle bli. Jag kände samtidigt ”vart kan jag utvecklas, vart får jag spela hockey?”. Mina föräldrar har alltid ställt upp för mig, men då gick farsan och vankade av och an. Hade det blivit AIK vet jag inte vad det hade landat i.
– Vi bodde i ett ganska stort hus i Enskede. Jag hade ett rum längst in på vinden och min syrra utanför mitt rum. Farsan var där uppe och stack in huvudet ibland för att fråga hur det skulle bli. Till slut sa syrran ”Nu får du bestämma dig, jag orkar inte ha honom vanka av och an här.” Då blev det Djurgården.

Foto: Bildbyrån

BILDADE BACKPAR MED "RAGGE"

Även Mikael Magnusson valde att lämna Huddinge för Djurgården inför samma säsong.
– Han blev klar före mig så vi snackade aldrig ihop oss. Det var mer att jag fick ett väldigt bra intryck av Bergdahl och det var också fantastiskt att komma till Djurgården.

Björn Nord gick direkt in som ordinarie back i Djurgården.
– Det trodde jag inte. Första säsongen fick jag spela med ”Ragge” (Marcus Ragnarsson). Han var en klippa på alla sätt. Det hjälpte mig väldigt mycket.
– Vi hade annars fantastiskt bra backar, Thomas Eriksson, ”Ärtan” (Arto Blomsten), Kenneth (Kennholt) ”Crippe” Due-Boje, Thomas Johansson… Det var inte öppet mål att få lira.

Minns du första matchen?
– Gavlerinken, Brynäs borta. Jag tror att jag hade assist till Kenta Nilsson som var med då. Jag fick lira med spelarna som jag hade följt hela livet.
– Jag brukar kolla på telefonen och se vilka matcher som spelas på kvällen. Ibland tänker jag då att hade det här utbudet funnits då jag var tio, elva år så hade jag aldrig sovit.

Var du en hockeynörd som barn?
– Nörd, jag vet inte. Jag gillade att koll, men till exempel så var det NHL-matcher kanske en söndag varannan månad på TV. Hockey, musik och fotboll har alltid varit mina grejer.

När du säger musik, har du spelat själv?
– Nej, men jag har alltid gillat att lyssna och läsa om det. Favoriterna då? Det var allt möjligt, AC/DC, Bob Marley… Jag lyssnade på rätt mycket musik hemma där det ofta snurrade ett kassettband eller en skiva.
– Sedan började jag handla plattor själv. Dessutom är det en väldigt bra avkoppling då man åker buss. När jag sedan fick lite lön och kunde åka förbi musikaffären, Pet-Sounds, och köpa en meter CD-skivor… Leksand borta och åtta paket batterier, då var det ”donk”, säger Björn Nord och fäller ner ögonlocken.

Har du en kulturell eller konstnärlig ådra med tanke på alla fotografier du tar och som man kan se på ditt instagram-konto?
– Jag har alltid gillat att fota. När sedan barnen kom – barnvagn, skötväska, någon ytterligare väska och dessutom en kameraväska – blev det en väska för mycket. Plus då att mobilerna kom.
– Sedan fick vår dotter en kamera av oss för några år sedan. Då fick även jag en nytändning och köpte en SONY-kamera på El-giganten. Jag hade aldrig haft SONY förut, men jag är så jäkla nöjd med den och tycker det är kul. Nu har jag alltid med mig den. Fotar en del på jobbet och tycker det är kul att fota ungarna på hockeyn.

Du tog en väldigt speciell bild på din son, Ben, i tunnelbanan på väg till träning, var det en slump som gjorde att du fick till den?
– Vi skulle ut till Farsta för några helger sedan och vi har inte någon bil. Vi knatade upp här vid kvart över sju på morgonen och vi var helt själva på perrongen. Han satte sig på bagen och jag kände ”Sitt kvar där”. Jag måste säga att den blev ganska tuff.
– Det var många på twitter ”Det där har jag också upplevt” ”Jag tog den där bussen”. Bilden väckte nog något hos oss som släpat runt bagar på tunnelbanan.

Foto: Björn Nord

LEGENDAREN KENTA

Åter till hockeyn och Djurgården. Redan under sin första säsong i klubben fick alltså Björn Nord spela med en av sina stora idoler, Kenta Nilsson.
– Han var inte på väg uppåt i karriären då, men skottet och händerna…, Björn Nord skakar på huvudet och ler lite innan han fortsätter:
– Vi kom åtta i grundserien den säsongen och fick i kvartsfinalen möta Västerås som sopat rent i serien. Kenta spelade inte många byten fem mot fem, men även om inte speeden fanns där gjorde han ändå sina poäng i powerplay.
– Bredvid hans plats i omklädningsrummet låg alltid ett helt paket nya Christian-klubbor medan vi andra hade CCM eller Koho. Han hade alltid glimten i ögat och är en fantastiskt skön person.
– Jag minns en samling efter det att vi spelat jättedåligt. Då gick ”Falken” (Lasse Falk) in med sin taktiktavla. Kenta och ”Falken” hade en skön relation. Lasse visade när vi släppte några tre mot två. Då säger Kenta ”Lasse, är det så farligt att släppa några tre-mot-tvåor hemåt några när man då kan ligga på rulle framåt?” ”Nilsson…”

Första vändan var du åtta säsonger i Djurgården, vilka var det som drev det här laget framåt under den här tiden?
– När jag kom fanns det en stomme med starka karaktärer, ”Challe” (Charles Berglund), ”Crippe” (Christian Due-Boje), Peter Nilsson, Jan Viktorson, ”Ärtan” (Arto Blomsten) Kenneth (Kennholt)…
– Thomas Eriksson var också med och en som jag kollade mycket på. Han var sjukt bra när jag sprang på Hovet och såg på Djurgården. Dom är spelarna var både kulturbärare och fostrade oss unga spelare i en positiv mening.

Vad är att fostra en spelare till att bli djurgårdare?
– Det är svårt att sätta fingret på, men man visade väldigt tydligt vad som gällde utan att det för den sakens skull blev någon pennalism eller liknande. Dom föregick som ett väldigt gott exempel både på och vid sidan av planen.
– Stack man upp fick man höra det också, men jag har aldrig känt att det var något problem. Vi hade verkligen ett grymt team.

Hängde det här med under hela din första tid i Djurgården?
– Ja, det tycker jag. När det senare blev en väldig omsättning av spelare blev det svårare av naturliga anledningar.
– Det fanns otroligt många informella ledare i Djurgården. Det var inget snack om att man skulle titta på honom eller honom utan det gav sig naturligt. Plus att dom killarna hade en hög status i gruppen och i hockeysverige, så det var inte så mycket att fundera på. Det var mer att känna in och titta hur det gick till där.
Säsongen 1997/98 vann Djurgården elitserien och tog sig sedan hela vägen till final mot serietvåan Färjestad.
– Hela det slutspelet var helt galet. Vi torskade första kvarten mot HV71. (Niklas) Wikegård var coach då. Jag började som forward i fjärdefemma och hade förmodligen spelat väldigt dåligt för då hamnade man där. ”Wiken” hade något brandtal om att vi var bra och viktiga vi som skulle spela i fjärde.
– Vi torskade med 3–0 på Globen. HV71 hade Uffe Dahlén, bröderna Huusko (Anders och Erik), (Esa) Keskinen och så vidare. Matchen efter vann vi borta i sudden. Där var det jag som lyckades peta in avgörandet. Då spelade jag back igen. Micke Johansson fick fram en puck som jag lyckades få att studsa in. Sedan rullade det bara på.
– I semifinalen låg vi under mot Modo med 2–0 i matcher. Det var ett jävla liv i korridorerna med (Magnus) Wernblom och Pelle Bäckman (skratt). Vi vände den matchserien och vann med 3–2 i matcher.

Jubel i SM-slutspelet 2002.Foto: Bildbyrån

LYFTE MED HARDY OCH WALTIN

I finalen väntade alltså en klassiker.
– Där var det också lite konstiga resultat. Vi torskade första hemma, vann sedan borta… Det var en tajt matchserie. Sedan vann Färjestad på ett ”sudden-mål” (Greger Artursson). Det kunde ha gått si eller så, men den gången torskade vi, vilket var väldigt tungt.

Hur förändrades Djurgården då först Mats Waltin kom in och sedan även Hardy Nilsson?
– ”Walle” kom in med väldigt stora visioner och är en tänkare. Första säsongen kom vi trea i serien. Vi spelade och tränade långsamt. När Hardy kom in säsongen efter omsatte han lite av ”Walles” idéer till tre meningar. Jag menar, hockeyspelare hamnar sällan i blå hallen om man inte vunnit VM-guld eller någonting, säger Björn Nord med glimten i ögat och fortsätter:
– Vi tränade otroligt hårt då på det här spelsystemet. Mats hade lagt upp riktlinjerna säsongen innan, men när Hardy kom in var det som allting föll på plats. Det var lite ovanligt att spela med att dra ut forwards långt och ha en libero. Vi åkte så jäkla mycket ”grillor” och det här gav resultat. Dessutom hade vi ett bra lag då också och det var väldigt kul att lira.

Vad nyckeln till guldet 1999/2000 att andra lagen inte kunde läsa ert spel?
– Till att börja med var det nyhetens behag. Plus att vi hade individuellt väldigt starka spelare. Det var kul att testa något nytt samtidigt som vi hade en perfekt mix av spelare.

Hur ser du i dag tillbaka på finalspelet mot Modo där ni vann i tre raka matcher?
– Det var tuffare i kvartsfinalerna mot Färjestad, men vi malde på. Espen (Knutsen) var ju sjukt bra. Det var många som var bra, men Espen är en av dom bästa jag spelat med.
– Sedan blev det lite skifte mellan ”Tellan” (Mikael Tellqvist) och Tommy (Söderström). ”Tellan” var ett superproffs när han kom in i A-laget och stod inte och kvartade om det kom ett skott som jag kan tänka mig att en andramålvakt kan göra.
– Spelade man inte bra var det bara gå och sätta sig längst ut på bänken och tugga knopp. Det var inga konstigheter.

Hann du njuta något av guldet eller åkte du till landslagssamling och senare även VM direkt?
– Jo, det hann vi göra. Sedan var det ganska tajt in på lägret som var på Hovet. Det är svårt att säga om jag hann njuta så länge eftersom när man är mitt i det känns det som allt går i varandra. Det är ens jobb och sedan var det bara att åka till fystesterna på Bosön, vilket jag var helt okej med.
– I dag kan jag tycka att det i fotboll och hockey, som är sporterna jag kommer riktigt nära, blir för mycket. Det tror jag kan vara en lite fara eftersom man kan tröttna. Det är ingenting att tycka synd om sig själv när man har det som jobb, men för ”kidsen” nu när det bara snurrar. Jag är rädd för att ”kidsen” missa det här ”Nu är det sommar, fram med landhockeyklubbarna, fotbollen eller basketbollen”.

Björn Nord deppar under VM 2000.Foto: Bildbyrån/Björn Lindgren

"SOM ATT VI HADE SVIKIT LANDET"

VM-turneringen i fråga, som spelades i Ryssland 2000, blev ett svenskt fiasko. Tre Kronor blev till slut kom sjua.
– Jag spelade i backpar med Peter Andersson. Han var rutinerad som tusan och det klickade direkt. Personligen gick det rätt bra i den turneringen även om vi inte gick så bra som lag.
– Men sjunde plats… Det var lite som att vi var dom som hade svikit landet (skratt). Det var ändå kul och när man kom på plats i Sankt Petersburg med lettiska fansen och allt det där då var det större än vad jag trodde att det skulle vara.

Björn Nord hade tidigare spelat Junior-VM 1992, men att dra på sig Tre Kronor-tröjan och spela riktiga VM upplevde han som en helt annan grej.
– Turneringen i Füssen var nästan det sista innan media började bevaka Junior-VM. Sedan hade vi 73:orna med ”Foppa” och Näslund hemma i Sverige. Då tror jag till och med SVT sände. Från det har det blivit bevakning på riktigt. Nu är det nästan större bevakning på Junior-VM än riktiga VM.
– Under JVM var det nästan bara föräldrar och scouter som var där. Hade det varit den bevakning som är nu så hade man väl varit frimärke idag, skrattar Björn Nord.
– Det var på håret att vi hade kunnat ta hem det där, vilket var synd, men allt var nytt för mig och jag hade inte varit med i JEM och allt var det var för något.

Vid VM i Tyskland 2001 får Björn Nord vara med om att spela hem ett VM-brons efter det att Sverige slagit USA i bronsmatchen.
– Vi var ett stolpskott från att gå till final. Jag spelade dåligt i början, men i sista tre, fyra matcherna var det som att allt släppte. Då var det bara jättelätt att spela hockey. I bronsmatchen kändes det som allt stämde superbra och det var askul att lira, men i början av turneringen var jag missnöjd med mig själv.

Efter första VM-turneringen valde Björn Nord att, tillsammans med Per Lundell och Markus Åkerblom, testa på spel i Tyskland med Nürnberg.
– Jag ville testa något nytt och det var ett bra läge eftersom jag hade spelat i Djurgården under många år. Vi hade vunnit SM-guld och kontraktet hade gått ut. Det var helt enkelt läge att testa.
– Tiden på isen i Tyskland var så där. Jag spelade inte min bästa hockey, det kan jag inte säga. Varför? Jag vet inte. Ibland går det bra men ibland går det inte bra. Det går säkert att hitta förklaringar som exempelvis att jag kände mig trygg i Djurgården eftersom jag visste hur jag skulle spela där.
– Det känns som en efterhandskonstruktion att säga så. I stället, precis som bronset i Tyskland, skulle jag säga att vi inte var tillräckligt bra. Det är bara att erkänna det.

Blev det en stor omställning för dig personligen från den hockey du spelade i Djurgården till hur du användes i Nürnberg?
– Ja, så var det. I Tyskland var det lite ”går det så går det”. Vi hade många bra lirare och jag skulle säga att topp fem där var riktigt bra. Sedan var det stor skillnad nedåt.
– Jag kände efter den säsongen, jag hade att välja på Djurgården eller att vara kvar. Jag trivs väldigt bra här i Stockholm så det fick bli Djurgården.

Hur var det att bo i Nürnberg?
– Vi bodde i en lägenhet. Klubben skötte det grymt bra då vi kom dit. Dom hämtade oss på flygplatsen och åkte till någon BMW-återförsäljare. Jag har ju körkort, men jag kör inte bil så ofta även om jag inte har några problem att göra det.
– Jag kom in i bilhallen och tänkte att om jag skulle backa ur bilen längst inne i hörnet då drar jag, men det var som tur är någon som körde ut den åt dig.
– Vi tre svenskar blev också tajta. Åkerblom hade sin familj där och vi hängde mycket med dom. Sedan umgicks jag framför allt jättemycket med några kanadensare med italienskt påbrå, (Mario) Chitaroni och (Luciano) Borsato.
– Borsato hade bland annat spelat med Petter Rönnqvist i Davos. Det var så jäkla sköna lirare. Chitaroni gjorde säker 100 VM för Italien (skratt). Han är en riktig gobit.

Foto: Bildbyrån

TVINGADES SLUTA TIDIGT

Efter säsongen i Tyskland blev Björn Nord kontaktad av Djurgården igen.
– Det var Tommy Engström som kontaktade mig, eller rättare sagt så hade vi kontakt hela tiden. Jag hade även del kontakt med Nichlas Falk. Han var ju kvar där.
– Jag tog en funderare. Sedan fick jag ett treårskontraktserbjudande som jag var jättenöjd med. Då tog jag det. Det var kul att testa på Tyskland men jag tyckte det var bättre i Djurgården.

Återkomsten till Djurgården blev inte fullt ut vad Björn Nord hade hoppats på. En skada gjorde att han inte kunde göra sig rättvisa.
– Jag vet inte vad som hände. Det kanske var en förslitningsskada i bäckenet. Jag tragglade med det där och precis som alla andra hockeyspelare käkade jag Voltaren. Dessutom fick jag en kortisonspruta och den tog helt sjukt bra.
– Jag kommer så väl när jag kom ut på isen första gången efter det att jag tagit sprutan, att det var så det skulle kännas. Då var det så jäkla kul att lira, men sedan började det där komma tillbaka. Min teori är att man kompenserar det där. Ena dagen kunde jag komma upp till ”Schumi” (Christian Schumacher, naprapat) för att få hjälp med ryggen jag hade ont i. Nästa dag var det ljumsken.
– Det blev tradigt. Jag körde den repan några gånger till, men det var inte bra. Jag var inte bra på träning och jag maskade för att hålla mig från att få ont. Det var många doktorer i huset som sa vad dom tyckte att jag skulle göra, men jag bestämde mig för att få på vad ”Bengan” (Bengt Gustavsson, doktor) sa.
– Jag minns inte hur många vändor det blev, men det gick till en gräns. ”Jag tar den här sprutan en gång till, sen…”. Någonstans säger det sig själv att när man har jätteont, tar sprutan så är det bra och drar igång sju dagar i vecka… Nej, det var inte bra, säger förra VM-backen samtidigt som han skakar på huvudet.

Björn Nords sista match blev mot Södertälje säsongen 2003/04.
– Det här var i december 2003. Jag klev av och efter det kom jag aldrig tillbaka. Just innan slutspelet åkte jag med ”Falken” här på Fleminggatan. Då ringde Wikegård ”Hur blir det?” ”Det blir ingenting”. Han tog väl en sista chansning innan slutspelet skulle börja.
– Efter det ”rehabade” jag under i stort sett ett år. Jag tränade för att komma tillbaka, men om jag skulle spela igen skulle jag inte behöva ta sprutor för att kunna träna bra. Det går under ett slutspel, men när serielunken kommer…
– Jag mådde skitdåligt i slutet av stressen från det jag hade ont samtidigt som jag ville prestera. Dessutom, dom här jävla Voltarenen… Jag spydde på morgonen, sedan var det upp, köra värmning, käka, vila, se till att jag inte mådde illa på matchen.
– ”Om jag tar en tablett halv nio ikväll, då är jag fräsch till träningen eller värmningen”. Jag tror det blev en kombination med stressen i huvudet och det fysiska, jag pallade inte. Med facit i hand skulle jag säkert dragit i handbromsen tidigare, men när jag var inne i det var det bara nästa träning och match.

TRÄNADE MED WASHINGTON CAPITALS

Björn Nord kom aldrig till NHL, men det var faktiskt nära han skulle hamna i USA:s huvudstad, Washington och spela för Capitals.
– Jag var där och tränade under tio dagar och det var som en helt ny värld. Jag var 28 år och kom över dit till sista lägret så det var många bra lirare där, (Adam) Oates, (Peter) Bondra och så vidare. Jag var ändå skapligt nöjd med det jag presterade, men konkurrensen var skaplig. Det var också någon rysk back som strejkade och som Washington väntade på.
– Samma sak där, att jag helt enkelt inte var tillräckligt bra för att bli NHL-proffs. Det är inte så många som blir det heller även om vi tycker att det dräller av svenska spelare där borta. Det var i alla fall väldigt kul att få testa på det.

Med på campen var även etablerade svenskarna Calle Johansson och Ulf Dahlén.
– Dom hade hög status i laget. Framför allt Calle som snackade och peppade. Båda var supertrevliga. Uffe Dahlén hade jag dessutom spelat något med i landslaget.
– Efter campen var det från ledningen i Washington: ”Vi ringer dig, du behöver inte ringa oss.”

Björn Nord.Foto: Ronnie Rönnkvist

I dag tillbringar Björn Nord mycket tid nere på Djurgårdens Boxningsklubb tillsammans med bland andra fotbollsikonen Niklas Kindvall, Otto Marand och hockeyskribenten Janne Bengtsson. Inte för att Nord älskar boxning utan mer för boxningsträningen och det gäng som tränar där nere.
– I dag har jag fyra barn och varit pappa i 17 år. Vi bor här vid Fridhemsplan och jag jobbar som webkommunikatör. Mina två grabbar spelar hockey i Brinken medan tjejerna just slutat med sin gymnastik.
– Nu är dom självgående i skolan, vilket jag inte var och jag vet hur det inte ska gå till. Det är mycket jobb, aktiviteter och även någon konsert då och då. Musikintresset finns kvar, men inte som det var tidigare. Nu har jag till och med börjat köpa vinylskivor igen.
– Dessutom träffade jag (Joakim) Thåström för några år sedan. Herregud, jag köpte ”Kärlek och uppror” på kassettband under början av 80-talet i Högdalen. Han är en stor idol. Det har var efter en spelning på Annexet. Jag och Mats Sundin var nere i omklädningsrummet på Globen efter.
– Det kändes som hela svenskans (Svenska Dagbladet) och DN:s (Dagens Nyheters) kulturelit stod där. Alla såg att vi var två sportfånar. Även Conny Nimmersjö från Bob Hund var där. Han är också super-djurgårdare. Thåström kom så småningom ner. Sedan stod han och snackade hockey med oss i en halvtimme, 40 minuter innan han gick och morsade på någon annan. Han var nere på powerplay i Djurgården säsongen 82/83 (skratt). Det var verkligen kul, avslutar Björn Nord med ett leende samtidigt som ett stort antal polisbilar drar förbi med sirenerna och blåljus på Fleminggatan.