“Jag kan ärligt säga att han räddade livet på mig”

Björn Hellkvist har tagit Leksand till nya nivåer sedan sitt intåg i klubben.
I en stor intervju med hockeysverige.se berättar den Leksandstränaren om pappans inverkan på hockeykarriären, årets succé, återväxten i Leksand – och läkaren som räddade hans liv.
– Jag kan ärligt säga att han räddade livet på mig, säger Hellkvist.

LEKSAND (Hockeysverige.se)

Det går inte att säga annat än att Björn Hellkvist så här långt lyckats bra i Leksand. Tillsammans med övriga ledare i staben, inklusive sportchef och styrelse, har han format ett lag som gått från att kämpa för att undvika kval till ett potentiellt slutspelslag. Han har också under säsongen haft en stor hjälp av att flera viktiga spelare anslutit till laget, men även av att stommen och bredden växt sig starkare än på många, många år.

Björn Hellkvist spelade själv som junior i ettan för Rögle och senare även i Jonstorp. Som tränare i båda klubbarna hade han vid ett par tillfällen pappa Rolf Hellqvist, före detta Malmöspelare, som tränare. En person som med facit i hand har påverkat Leksandstränaren som hockeymänniska mer än han kände och förstod som spelare.

– I slutändan tror jag att han har betytt jättemycket, men just då var det ingenting som jag tyckte var jättepositivt, berättar Björn Hellkvist då hockeysverige.se träffar honom över en lunch på Moskogen i Leksand.
– Vi har bråkat mycket om det där. Just när jag var yngre kunde jag känna ”lämna mig ifred”. Jag tydde mig i stället alltid till dom andra tränarna. Den relationen har vi alltid sett till att inte bli en papparoll utan en tränarroll. Om det var bra eller dåligt vet jag inte.

Såddes det då ett frö som en dag skulle göra dig också till tränare?
– Nej, det tror jag faktiskt inte. Det var mer en tillfällighet och jag hade inte något sådan plan, men sedan gick det ju bra. Jag hade andra planer i livet…

Som?
– Jag ville bli idrottslärare eller personlig tränare. Bland annat gick jag en utbildning på Idrottsenheten i Halmstad.

Finns drömmen kvar att en dag bli idrottslärare?
– Nej. Jag har provat det och att vara Idrottslärare är ett jättebra jobb, men det här jobbet (hockeytränare) är mycket roligare, säger Hellkvist som samtidigt spricker upp i ett leende.

"TACK, KENNY"  

Vilka ledare har varit dina förebilder och satt spår i ditt eget ledarskap?
– Jag har alltid varit en grubblare och tycker inte att jag haft så jättemånga tränare eller kollegor som just förebilder. Jag lärde mig mycket av Kenny (Jönsson) när vi jobbade ihop. Han lärde mig mycket om backspelet, så tack, Kenny.
– Sedan har jag läst och, som sagt var, grubblat mycket och fastnat för hela filosofin Anatoli Tarasov stod för och levde efter. Jag tycker den är så häftigt.
– Just det här med att det inte är individen utan kollektivet som avgör. Det är inte puckföraren som är ansvarig för att han ska kunna leverera en passning utan det är dom andra fyra utespelarna som är ansvariga för att han ska kunna slå en passning.

Har du det med dig som en röd tråd i ditt eget ledarskap?
– Ja, både i ledarskapet och det systemet jag står för och spelet jag vill att vi spelar.

Kan du fortfarande känna inspiration av den lite äldre ryska skolan, exempelvis Viktor Tichonov och Anatoli Tarasov?
– (Viktor) Tichonov kanske inte är någon förebild. Han vann mycket och det var väl bra gjort.
– Jag växte upp med den här senare superfemman som innehöll (Viacheslav) Fetisov och gubbarna, men det fanns fantastiska spelare även före det. Den bilden jag har är ändå sent 80–tal där vi (Tre Kronor) lyckades spela 2–2 i VM 1987 mot Sovjet, vilket var ett mirakel. Det borde inte ha gått eftersom Sovjets lag var så inne–helvete bra.

Fick du då en känsla att ingenting var omöjligt?
– Nej, det kan jag inte säga. Los Angeles Kings, jag tror det var 2013 då dom kom tillbaka och vann efter att legat under med 3–0 i matcher också var en häftig resa som dom gjorde. Sådana resor är häftiga.

Hur mycket hockeynörd var du som yngre?
– Alldeles för lite. Jag hade för många roliga kompisar som jag var ute med.
– Jag blev inte heller nörd då jag blev tränare i Jonstorp. Jag var ganska ”lay back” då. Sedan har jag fördjupat mina kunskaper och idag skulle jag säga att jag är extremt nördig.

Sitter du i stugan på Leksands Strand och kollar på hockey under kvällarna?
– Ja, det gör jag. Det är därför jag måste gå ut i naturen, eftersom jag aldrig slutar tänka…

Tittar du på matcher av rent nöje eller är det bara för att ta in lärdomar?
– Kanske inte så mycket nöje men av intresse. Jag kan sitta och titta på ett jättedåligt lag bara för att se hur dom reagerar då dom möter ett jättebra motstånd, vad dom skickar för signaler. Sådant tycker jag är intressant.

"JA, JA... DET VAR ÖVER"  

När jag skulle parera med högerfoten så kändes det som om den satt fast i golvet och jag bara föll. Genom att ta tag i kylskåpsdörren lyckades jag se till att min dotter inte skadades i fallet.

Det berättade Björn Hellkvist i ett forskningsmaterial för Karolinska Institutet 2013. Reportaget handlade om när han upptäckte att något var fel med kroppen och som senare skulle visa sig vara Parkinsons sjukdom.

– Det kom ut i tidningarna att jag var sjuk efter att jag mer eller mindre fått ett ultimatum. ”Antingen talar du ut eller så skriver vi”. ”Låt oss spela klart kvalserien så lovar jag en intervju sedan”. Av detta blev det sedan ett jäkla påslag i media. Det var absolut inget jag önskat.
– Sedan blev det att när det nu blivit ett sådan påslag, varför skulle jag inte göra något bra av det? Jag gjorde det sedan med an jättefin hjälp av sju läkare och folk som hjälpte mig med en stiftelse och så vidare. Det var absolut inte bara jag, men det var jag som fick stå där som frontperson.
– Helt plötsligt var hela min person bara den här skiten, som jag tycker att det är. Man tror lätt att den personen som står där är så himla stark. ”Du är så stark”, men det kan jag säga att man inte är.

Fanns där och då känslan av att din tid i hockeyn var över?
– Ja, ja… det var över. Det var ingen känsla utan bara fakta. På något sätt hamnade jag hos rätt läkare och jag kan ärligt säga att han, Håkan Widner, neurolog och professor i Lund, räddade livet på mig.
– Jag sket i allt…

Jag är evigt tacksam till kirurgen i Lund som fixade detta.

Björn Hellkvist  

Du har ändå barn…
– Jag har fru också, men jag tyckte bara att jag var i vägen. Jag mådde så jäkla dåligt och kunde inte göra någonting. Vi kunde inte ens handla utan att det gick åt helvete.
– Allt skett sig. Allt jag skulle ta mig för gick åt helvete och det tyckte jag inte var så kul, vilket är fullt förståeligt.
– När sedan Håkan började jobba med mig så fick jag bra medicinering och han fixade en operation i hjärnan för sex, sju år sedan. Det har blivit extremt bra och det var osannolikt att jag skulle bli så bra som jag blev av den operationen. Jag är evigt tacksam till kirurgen i Lund som fixade detta.

"FÖRBANNAT LESS PÅ ATT PRATA OM DET"  

Din fru måste givetvis ha haft det tufft mitt i allt det här, men hur hanterade dina två barn allting som hände med deras pappa?
– Barn finner sig och älskar sina föräldrar ändå, men jag kunde inte ge dom så mycket energi och glädje som jag önskade att jag kunde göra.
– Det är den verklighet barn tvingas leva i om deras föräldrar är sjuka. Barn är överlevare och fixar det, men jag hade en enorm ångest för att jag inte kunde ge vad dom förtjänade.

Kan du idag känna att du på något vis vill kompensera barnen för att du inte kunde ge allt av dig själv under en tid, att nu vara ”en vanlig” pappa?
– Jag har ingen sådan målbild, att jag ska vara en vanlig pappa. Jag försöker vara den jag är och jag vet att dom älskar mig för den jag är.
– Idag sköter jag sjukdomen på ett mer diskret sätt med dom hjälpmedel jag har idag. Sedan blir det alltid så att man vänjer sig. Jag vet knappt hur det känns att inte ha Parkinson utan det här är normalt för mig.
– Jag tror att det är lättare att hantera det då man haft Parkinson i 14 år än vad det är tre månader efter man fått diagnosen.

Har du lätt för att prata om din sjukdom idag?
– Jag har inte svårt att prata om det, men jag gillar det inte.

Du kanske ändå hjälper andra med Parkinson genom att dela med dig av din resa?
– Ja, det kan jag säkert göra, men jag är förbannat less på att prata om det. Sedan förstår jag att jag kanske inte ska vara det. Jag vill vara hockeytränare och göra det jag är duktig på och inte hela tiden ha det här efter mig.
– Nu har jag det samtidigt som jag är medveten om att jag är en offentlig person och folk är intresserade av att höra. Har dom rätt att veta allt? Nej, men dom kan ha rätt att veta lite då, säger Björn Hellkvist samtidigt som Oskar Lang, August Berg, Daniel Olsson Trkulja och fystränaren Jesper Gillerås slår sig ner vid ett bort strax intill för att få i sig lite lunch dagen efter segern mot Skellefteå.

"VAD FAN GÖR DOM, KAN MAN SPELA SÅ?"  

Rögle, Malmö, Rungsted, Oskarshamn, Modo och nu Leksand, har du kunnat jobba ungefär likadant i varje klubb?

– Nej, det har jag inte. Felet är om man tror att man ska jobba med en klubb. Det du gör är att jobba med en massa individer och olika personligheter. Vad som sedan står på bröstet… Det är inte skit samma för du jobbar för klubben, men det går inte att fokusera på det utan jag måste fokusera på människan. Det är nog viktigast.

Det du säger är att du jobbar med människorna för klubben?
– Ja, så är det. Resultatet är i gagn för klubben, men jag jobbar med människor.

Vad var den stora kontrasten då du kom hit till Leksand?
– Jag vet inte om jag såg något direkt. Från början då jag tittade på träningarna såg jag att det faktiskt fanns bra grejer. Sedan förlorade vi nästan allt på försäsongen även om det var jämna matcher. Vi förde spelet nästan hela tiden.
– Sedan började vi serien likadant och vi vann skotten i nästan varje match, men vi förlorade ändå alla matcher. Då började jag fundera lite eftersom vi inte förlorade för att vi inte kunde spela hockey utan de måste vara något annat.
– Vi har också haft en jättehjälp på den resan. Förstakedjan vi haft och har har köpt både mig och andra spelare tid att växa in i Leksands IF och det vi vill vara. Idag är inte första kedjan lika drivande som den var i höstas.

Det han visade upp i höstas är något av det sjukaste jag sett.

Björn Hellkvist om Marek Hrivík  

Vad betydde för dig och spelarna i laget inledningsvis när ni hade en kedja som levererade i match efter match?
– Som tränare är det inte bara lätt att ha en sådan första kedja. Du kan vinna någon match på det, men som tränare vill du att laget ska fungera också. Jag hade förmånen att jobba med en väldigt dominerande kedja i Modo också. Därifrån kunde jag ta med mig mycket.
– Övriga spelares rollacceptens och stolthet över varandra blev jätteviktig så jag behövde prata mer med dom andra än vad jag gjorde med första kedjan, låta första kedjan vara lite av ett självspelande piano så länge det håller. Det kommer aldrig hålla en hel säsong och dom kommer också behöva uppmärksamhet och feedback med tiden.

Upplevde du att övriga laget fick arbetsro i och med att trion Marek Hrivík, Peter Cehlarik och Carter Camper hela tiden presterade på en hög nivå?
– Tveklöst var det så. Första träningen… Det är alltid någon som får stryka på foten när vi exempelvis tog in Carter Camper rätt sent.
– På första träningen tittade jag på spelarna och alla stod bara: (Hellkvist visar att dom bara stod och gapade) ”va fan gör dom, kan man spela så?”.
– En annan pluseffekt vi fick var, människan är ganska duktig på att spegla ett beteende, att dom här visade upp ett spel dom andra i vårt lag fick upp ögonen för och som dom började testa.
– Ju bättre hockey du ser och professionella människor du omger dig med desto professionellare kan du själv bli. Där har dom hjälpt oss jättemycket.

Peter Cehlárik, Marek Hrivík och Carter Camper.

Vad visste du om Carter Camper, Peter Cehlarik, Matt Caito, Marek Hrivík, Carter Ashton med flera innan du kom till Leksand?
– Camper har varit en kantboll till Sverige under många säsonger. Jag tror att alla tränare och sportchefer sitter med scoutingrapporter och analyser över hur han spelar.
– Cehlarik har inte varit en kantboll, men där har jag haft lite kontakter. Alla gick ”dundergod” för honom. Han var också bra där borta och jobbar man med Peter på rätt sätt och har en nära relation med honom så kommer han ge dig oerhört mycket tillbaka. Det fanns egentligen ingen tvekan på att ta någon av dom två till Leksand då möjligheten fanns.

Hade du bra koll på Marek Hrivík under förra säsongen?
– Det räckte med att se honom under en match. Så bra som Hrivík var under några månader i höstas var han inte förra säsongen. Det han visade upp i höstas är något av det sjukaste jag sett. Helvete vilken hockeyspelare i allt, playmaking, individuella dragningar, kampmoment, race, duellåkningar… Det var sjukt.

BRA ÅTERVÄXT  

Folk säger att det inte finns någon bredd i Leksand, vad säger du till dom?

– Att det är fel, vilket vi visat med all tydlighet. Det var ett stukat lag som under framför allt försäsongen inte förstod hur bra dom var.
– Jag tycker att det finns en bredd i Leksand som är få lag förunnat och jag tycker fortfarande inte att vi fått ut max, mycket beroende på starten. Alla lag ger bort poäng under resans gång och jag är beredd att inse att då får vara så. Att vi nu kan skita i starten och bara gasa.

Jesper Kandegård, Isak Rosén, Nils Åman, Emil Heineman, Alexander Lundqvist…

– Erik Hedlund, Arvid Eljas… Återväxten är jättebra. Jag tror inte att man kan lida av överflödet. Det är bättre att ha mycket än lite, så är det, eftersom dom höjer varandra.
– Sedan är det jättetråkigt att det är som det är med juniorligorna. Hade vi haft en J20-liga i gång, samtidigt som alla andra ligor är i gång, är jag ganska säker på att Isak Rosén kunnat ett 20-tal matcher i Hockeyallsvenskan den här säsongen, tagit kliv, utvecklats där och vara ännu mer redo för att ta nästa kliv i sin karriär. Erik hade mått jättebra av att få spela J20-hockey i år, även Arvid.
– Nu är vi inte ensamma om det här. Det är en hel mänsklighet som har handbromsen i och det få vara så. Killar som inte har fått den istid dom har behövt har blivit lidande. Det svider i mitt coachhjärta att jag inte kan ge dom den tiden, men dom är inte och ska inte heller vara 100 procent redo för den nivån idag. Dom har alla förutsättningar att bli det.

Isak Rosén, Arvid Eljas och Erik Hedlund.

Om vi backar bandet lite så fanns det elaka tungor kring kubben som tyckte att Björn Hellkvist inte var rätt person för laget och föreningen, men det var inget som 44-åringen från Ängelholm lade någon större energi på.

– Nej, jag brydde mig inte alls faktiskt.

Hur mycket följer du det som skrivs i media om dig och laget?
– Väldigt lite. Jag kan läsa om jag vet att jag gjort en intervju om en spelare eftersom jag tycker att det är viktigt vad som kommer ut, att jag får ut det budskap jag vill. Samtidigt är det viktigt att jag lär mig vilket budskap jag ska skicka för spelarens fortsatta karriär, han kanske ska skriva ett nytt kontrakt, så jag inte slår undan benen på någon.  I övrig är jag inte så intresserad vad som sägs eller skrivs i media.

"JAG HATAR FLOSKLER"  

Hur trivs du med att hamna framför kameran som du gör under pausintervjuerna på C More?
– Jag har inget emot det, men inte i en matchsituation. Sedan vet jag, eftersom jag inte är helt dum i huvudet, jag hör vad folk tycker och alla tycker att jag är helt kass på att bli intervjuad under matcher, skrattar Björn Hellkvist och fortsätter:
– Dom har rätt för jag är det, men det är för att jag är i mitt ”game mode”. Då är jag inte intresserad av att stå och snacka skit utan jag vill snacka om riktiga saker som hänt. Jag hatar floskler i sådana lägen.
– Däremot har jag ingenting emot att göra ett reportage där jag hänger med Kajsa (Kalméus) och är ute och fiskar. Det kan jag till och med tycka är ganska trevligt, eller en avslappnad intervju som att sitta så här. Det gör jag gärna och jag har ingenting emot att prata med journalister.
– När det är match har jag bara en uppgift och det är att vinna den matchen. Om jag då står och är snäll och trevlig i TV vad hjälper det om vi ändå förlorar? Jag kommer ändå syvende och sist bedömas utifrån resultatet oavsett om jag är renrakad, håret ligger rätt, har en mönstrad eller helfärgad skjorta för det bryr sig inte folk i.

Björn Hellkvist.

Det är Corona-tider, har du kunnat knyta upp några sociala band vid sidan av hockeyn i Leksand?
– Jag är inte alls social. Som du säger så pågår det en pandemi så jag kan inte vara social, vilket jag tycker är jättetråkigt. Även om jag ser ut som jag gör i intervjuer under match är jag väldigt social. Jag behöver människor runt om mig.
– Det finns ingen möjlighet att lära känna några utanför hockeyn eftersom vi inte har råd att ta dom riskerna. Jag kan inte bjuda någon fika eller gå ut och äta middag med någon eftersom det är en för stor risk just nu. Tråkigt, men det är i den verklighet vi lever idag och det är jag inte ensam om.

Du har kontrakt två säsonger ytterligare med Leksand, vilken är målbilden du vill ha nått till dess?
– Jag har inte fått någon målbild av styrelsen som är resultatinriktad. Målsättningen jag har fått baseras mer på prestation, att det här vill vi ha ut av våra spelare.
– Sedan har jag ingen resultatmålbild som jag ska uppfylla. Däremot har jag egna resultatmålbilder som jag behåller för mig och inte heller berättar för mina spelare.
– Tittar vi på produktion och sådan så har vi sett den här säsongen att kan vi utvecklas ännu mer till nästa eller om tre år så är det väl bara himlen som är gränsen. Klart att vi får ha det som vision. Det tror jag även att lilla Väsby har i Hockeyallsvenskan, att det vore häftigt om dom skulle gå upp i SHL. Men det är ingenting folk ska få sparken för om det inte händer.
– Det tar tid och jag vet inte om det här arbetet är klart om tre år. Jag kanske ska vara här tre säsonger till eller så slänger dom ut mig eftersom jag är helt värdelös när hösten kommer, avslutar Björn Hellkvist som innan vi ska gå ut och ta några bilder hinner byta några ord med NHL-legendaren Per-Erik Eklund.