“Då sa jag: För helvete Peter, du kan ju skratta!”

I artikelserien ”Bilden” berättar hockeyfotografen ”Stickan” Kenne om sina favoritbilder. I dag får vi möta en av svensk hockeys största spelare både i landslaget och NHL, Peter Forsberg.

”Peter var så blyg i början när han stod där på isen då vi skulle ta bilder. Då kunde han bara vara 17 år. Jag kommer ihåg året efter. Då tjattrade han som bara den. Sedan började han garva. Då sa jag – Förhelvete Peter du kan ju skratta.

Han var en gudabenådad spelare och hade redan från början ett sanslöst humör. Sedan var Peter inte med så länge här i Sverige. Vi träffades igen i Tre Kronor när det var World Cup och OS. Faktiskt träffade jag Peter för ett litet tag sedan på båtmässan. Det var sista dagen innan dom var tvungna att stänga mässan för Coronan.”

"SKULLE HEM OCH GÅ TILL SKOLAN DAGEN EFTER"

Peter Forsberg fick sitt internationella genombrott 1992 när Tre Kronor vann VM-guld i Prag.

– Nästan alla läser tidningarna och självklart fick vi också reda på svarta löpsedlarna som var hemma i Sverige efter inledningen av turneringen. Jag själv var ju bara 18 år och läste nästan inga tidningar. Jag själv hade ingen aning och fattade väl heller inte vad tidningarna skrev, skrattar Peter Forsberg.
– Vi hade inte något jättebra lag på pappret jämfört med andra lagen och vi tog oss som sista lag till kvartsfinalen. Där fick vi möta Ryssland som var storfavoriter. Alla spelade på topp i den matchen plus att vi hade Tommy Söderström i buren som stängde igen totalt. Sedan hade vi ”Sudden” (Mats Sundin) som åkte från egen blå och smackade upp pucken i krysset bakom deras målvakt (Michail Sjtalenkov). Det behövdes inte mycket mer än så och för mig handlade det om att inte vara i vägen.
– Vi fick en relativt lätt semifinal när det blev Schweiz, vilket var lite tur eftersom vi på pappret hade ett bättre lag. Schweiz hade slagit Tyskland i sin kvartsfinal. Jag minns innan finalen mot Finland att grabbarna berättade hur det kunde vara på Sergels Torg, så man var taggad till tusen. Jag gjorde 1-0-målet på en inövad variant där Johan Garpenlöv brottade ner deras back. Efter det rullade det bara på. Vi ledde ett tag med 4-0 innan Finland gick upp till 4-2. Det var en enorm känsla när Arto Blomsten slår in 5-2-baljan och vi fick vinna guldet.
– Jag tror inte att man förstod innan det som sedan mötte oss på Sergels Torg. Jag var med 2006 också och då förstod man på ett annat sätt. Efter guldet 1992 var man mer som i ett rus. Jag skulle hem och gå till skolan dagen efter. Jag gick ju faktiskt fortfarande på gymnasiet.
– Nu minns jag i och för sig inte om det var just skola dagen efter, men det var en otrolig upplevelse och man vill att alla ska få vara med om den här fantastiska känslan. Det var i maj och solen sken över Sergels Torg samtidigt som 40 000 människor står och jublar

Peter Forsberg.Foto: Stig Kenne

"MAN VAR UNG OCH DUM"

Hur lyckades det bara bli ett mål (Johan Tornberg) på två finaler mot Finland i VM 1998?
– Det var en väldigt defensiv hockey samtidigt som det var två bra målvakter (Tommy Salo och Ari Sulander).
– Tänker man tillbaka så hade jag själv inte många målchanser och det var inte direkt någon ”fram och tillbaka-hockey” så att det blev målchanser i varje byte. Det var väldigt tillknäppt och tittar man på målet som vi gör så är det ett backskott som slinker in

OS 1994 i Lillehammer har blivit en klassiker för svensk ishockey. Peter Forsbergs nästan magiska straff och Tommy Salos räddning på Paul Kariyas straff blir det som till slut avgör att guldet kom att hamna i Sverige.
– Det var helt otroligt att straffen gick in och att det vart ett ”game winning goal”. Fast egentligen var det Salo som räddade straffen efter som avgjorde. Att sedan få vara med att vinna Sveriges första OS-guld i hockey var självklart väldigt stort.
– Fast straffen, det var egentligen inte meningen att det skulle bli så där, men det blev otroligt bra. Tänker man efter nu när man snart är fyrtio år så skulle jag nog inte göra den nu inte. Man var ung och dum samtidigt som man tänkte att man inte hade något att förlora

Vilket av OS-gulden, 1994 eller 2006, värdesätter du mest?
– Jag vet inte och det är svårt att svara på det där. Guldet 2006 var otroligt kul det också. Det hade strulat med foten och jag hade haft problem med ljumsken. Att då få komma dit och vinna det OS-guldet tillsammans med ”Sudden”, Lidström, ”Lunkan”, Alfredsson och några till som jag spelat ihop med så länge betydde mycket.
– Samtidigt betydde första OS-guldet och det där med straffen att jag fick en grund att stå på. När jag var 23 år hade jag vunnit OS, VM och Stanley Cup, vilket betydde att jag inte kände samma press 2006, men båda gulden var otroligt kul att vinna. Fast att 2006 vinna med grabbarna nästan sista gången som vi kunde vinna något tillsammans var otroligt kul

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln”.