“Blev en liten chock – vet aldrig vad som kan hända”

Jakob Silfverberg gör sig redo för tolfte säsong i Nordamerika.
Här minns 32-åringen tillbaka på första tiden i NHL – där han skeppades från Ottawa till Anaheim.
– “Tjopp”, så var det över. Allt gick på fem minuter, minns Silfverberg.

GÄVLE (HOCKEYSVERIGE.SE)

Jakob Silfverberg kom till Anaheim redan 2013 efter att ha spelat ungefär en halv säsong i NHL med Ottawa. Nu skriver vi 2023 och 32-åringen från Gävle är idag en av veteranerna i laget.
– Det är några år sedan jag kom till Anaheim. Jag har gjort åtta fulla säsonger i Anaheim. Innan hade jag bara gjort en halv säsong i NHL eftersom det var lockout året innan. Jag startade då med 34 matcher för Binghampton i Ottawa-organisationen, berättar Jakob Silfverberg.
– Efter det åkte jag upp till Ottawa och spelade lite drygt 50 matcher, så jag var ganska färsk då jag kom till Anaheim. När jag väl fick höra att jag skulle dit visste jag inte ens vart Anaheim låg eftersom vi aldrig spelat på västkusten. I och med lockouten spelade vi bara mot laget i vår konferens. 
– Det blev såklart en lite chock och jag fick börja fundera över vilka spelare som spelade där. Agenten sa tidigt att Viktor Fasth spelade där. Viktor kände jag lite från några landslagsmatcher. Han ringde mig en eller två dagar efteråt så jag pratade lite med honom och fick lite klarhet i hur det var i Anaheim. 
– Sådana saker går fort och, som jag sa, blev det en liten chock eftersom man aldrig vet när det kommer hända. Efter säsongen satt jag med Ottawas organisation, alla var nöjda och allt var så bra. Sedan gick det ett par månader, ”tjopp” så var det över. Allt gick på fem minuter. ”Tack för din tid, nu ska du vidare”. 

“Fått höra att det var sex filer på motorvägen”

Även Hampus Lindholm och Rickard Rakell fanns i organisationen då Jakob Silfverberg anlände till Anaheim. 
– Dom spelade inte så mycket den säsongen och jag hade inte heller riktigt koll på dom då. Jag kom från Ottawa som visserligen är större än Gävle, men nu skulle jag till Kalifornien och jag hade fått höra att det var sex filer på motorvägen, tolv totalt, så det var en väldig skillnad, säger Silfverberg med ett leende och fortsätter:
– Att Viktor och Linda var där gjorde allt mycket enklare. Vi bosatte oss dessutom ganska nära dom, mer eller mindre i samma område första året. Det var skönt både för mig och min fru. Det gav oss en form av trygghet. 

Hur har du upplevt att bo och växa in i staden?
– Allt är så utspritt. Vi bor inte ens i Anaheim utan lite söder om, i Irvine. I den stadsdelen trivs vi jättebra. Vi har flyttat tre gånger och alla gången har vi hållit oss inom Irvine. 
– Vi har en kvart till stranden så det ligger lite mer inåt landet. Det är mer familjärt och ett lugnare tempo där. Vi har också nära till träningshallen, men till matchhallen när det är mycket trafik tar det 45-50 minuter. Dom flesta i laget bor i Irvine eller Newport. För dom som bor i Newport tar det mellan 50 minuter och en timme till hallen. 
– Vi har alltid sagt att Gävle såklart är hemma, men vi trivs bra där borta också. Den dagen det är över är det ändå ingen tvekan om att det är hit vi kommer flytta hem hit. 

Fyra dagar ledigt i månaden

Kan du inte sakna att åka skidor eller kasta snöboll på Anton Rödin?
– (Skratt) Att spela tvånudd i snön kan jag sakna, dra på sig vinteroverallen och sticka ut. 
– Jag får ändå se snö eftersom vi är uppe Edmonton och Kanada under vinterhalvåret. Det är värre för Clara. Jag vet inte när hon såg snö senast, men jag tror inte att hon lider av det. 
– När vi flyttar hem får vi uppleva igen hur kallt och grått det kan vara här i Sverige på vinterhalvåret för riktigt så är det inte där borta.

Hur mycket hinner du med att göra vid sidan av hockeyn i Anaheim?
– Jag kan inte säga att jag spelar golf eftersom det bara blir tre, fyra rundor under en säsong. Vi får fyra dagar ledigt i månaden. Två av dessa kan vara då vi är ute och reser, så det hinns inte med så jättemycket. 
– Framförallt inte sedan den dagen vi fick barnen. Då har det varit fram och tillbaka till lekparker för att underhålla dom eller att vi åker till något köpcentrum där ungarna kan sprina omkring. Jag skulle säga att 90 procent av tiden är ren familjetid. Sedan har vi haft många besökare, men det har lugnat ner sig lite sedan vi fick barn. 
– Annars, när jag var hemma hade vi besök och när jag åkte iväg och besökarna också iväg. Det blev väldiga kontraster för Clara. Antingen var det fullt hus eller så var hon själv, skrattar Silfverberg. 

Har det mediala trycket förändrats under dom här åren?
– Ja, det tycker jag. Sedan vet jag inte om jag tycker det bara för att jag har blivit en större del av laget, men jag tycker att det är vanligare nu att folk känner igen mig då jag är ute på stan. 
– Rent generellt sett har trycket på hockey blivit större i Kalifornien. Går man på stora köpcentrarna är det inget ovanligt att det sitter reklam, vimplar och grejer på oss i laget. Det kan jag inte minnas att det gjorde under mina första år. 
– Anaheim har gjort en rejäl satsning och jag tror att det är samma sak uppe i Los Angeles. På så sätt har dom pumpat ut hockeyn bättre. Dessutom har nya hallen Anaheim byggt blivit en supersuccé. Det är fyra rinkar i samma hall och där är det nästan jämt fullt. 

“Sällan någon kommer fram och säger 'fy fan vad dålig du är'"

Anaheim var i final senast 2007, med tanke på det du säger om ökande intresset, ökar även pressen på er spelare att gå till final igen?
– Ska jag vara helt ärlig läser jag inte lokaltidningarna där borta. Det är sällan någon kommer fram och säger ”fy fan vad dålig du är”. Det gör inte folk här hemma heller.

Hur ser du på din egen utveckling som spelare under tiden i klubben?
– Jag försöker väl prata mer… (skratt) Nu har jag aldrig varit den som ställer mig upp i omklädningsrummet och säger ”så här ska vi göra”. Däremot, under matchernas gång försöker jag vara pedagogisk eller vad man ska säga…

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"

TV: Theo Lindstein draftad av St. Louis Blues