"Då höjde jag rösten: 'Nu jävlar ser alla här till att ta upp Djurgården'"

“Kenta” Nilsson vann poängligan och man hade bara sju poäng upp till fjärdeplatsen.
Trots det halkade Djurgården ur Elitserien 1976.
Här minns profilerna som var med om degeraderingen den tunga säsongen.
– Vi kom överens om att vi skulle bita ihop och ta Djurgården tillbaka till Elitserien, minns Per-Allan Wikström.

Säsongen 1975/76 öppnades nystartade Elitserien som sedan några år tillbaka går under namnet SHL. Djurgården hade på pappret ett relativt starkt lag på pappret där papporna i laget var veteranerna Björn Palmqvist och Stig Larsson. Det fanns även flera mycket lovande spelare så som Tommy Eriksson, som senare blev förbundskapten i Tre Kronor under efternamnet Tomth, Sören Johansson, Peter Gudmundsson, Claes-Göran “Myggan” Wallin, Janne Andersson, Jimmy Haglund, bror till sprintstjärnan Linda Haglund, Hans Särkijärvi och inte minst “Kenta” Nilsson. Tränare var legendaren Hans “Tjalle” Mild. Värt att nämna är också att materialförvaltare var Åke Nilsson. Alltså Kenta Nilssons pappa.

Elitserien inleddes på bästa sätt för Djurgården då laget slog AIK i första omgången med 7–4. Tre av Djurgårdens mål gjordes av Kenta Nilsson. Efter matchen, då Dagens Nyheter, ville intervjua 19-åringen från Ösmo svarade han: ”Jag gjorde ju bara tre mål. Varför ska intervjuas extra. Peder (Nilsson, målvakt) var ju den som gjorde det ikväll.”

DRAMATISK AVSLUTNING

Djurgården brottades länge med bland annat AIK, Västra Frölunda och Södertälje om vilket lag som skulle få följa Timrå ner till Division 1. Med två omgångar kvar var Timrå redan avsågade. Västra Frölunda, Södertälje och AIK hade alla 30 poäng medan Djurgården stod på 27 poäng. Vinst gav vid den här tiden två poäng och en match fick sluta oavgjort.

Djurgården besegrade i 35:e omgången Timrå med 5–4. Frölunda förlorade mot Brynäs, Södertälje slog Leksand och AIK vann över Modo. Inför avgörandet handlade om det skulle bli Frölunda eller Djurgården som skulle tvingas lämna Elitserien. Djurgården gjorde sitt jobb i sista omgången och besegrade Leksand med 8–6. Peter Gudmundsson svarade för tre mål medan Kenta Nilsson och Janne Andersson gjorde två var. Hasse Särkijärvi gjorde det åttonde och målet. Samtidigt vann Västra Frölunda hemma mot Modo med 4–0 efter bland annat två mål av den tidigare VM-spelaren för Kanada, Morris Mott.

Trots att Kenta Nilsson vann Elitseriens poängliga tvingades Djurgården lämna den allra första Elitserien som spelats.

Björn Palmqvist:

– Jag tycker att jag krigade på varje säsong. Vi hade ett taskigt lag under dom här åren och ”storbultar” som (Hans) ”Tjalle” Mild och dom här killarna hade slutat. Det blev att jag fick dra ett ganska tungt lass själv. Oftast gick det väl ganska bra det med.
– Det var fruktansvärt jobbigt givetvis när vi åkte ur eftersom vi hade ett bra lag på gång. Men jag kommer ihåg när det mer eller mindre stod klart att vi skulle få kliva ner en serie. Då höjde jag rösten och sa åt killarna att nu jävlar ser alla här till att vi blir kvar och tar upp Djurgården till Elitserien igen. Det var ändå vi som hade dragit ner laget i division 1.
– Det gav väl ett ganska bra resultat och jag tror att det bara var ”Kenta” Nilsson och Lars-Göran Nilsson som lämnade laget. Säsongen efter var vi tillbaka i Elitserien igen.

Björn Palmqvist. Foto: Stickan Kenne

MÅNGA STANNADE

Stig Larsson:

– Det var rätt tungt, men trots allt stannade nästan hela laget kvar för att ta oss tillbaka till Elitserien. Det var bara ”Kenta” Nilsson och Lars-Göran Nilsson som lämnade oss för spel i AIK.

Hur tog ni spelare att dom båda gick till AIK av alla lag?
– Då det gäller ”Kenta” så har han alltid varit djurgårdare. Anledningen till att han gick till AIK var för att komma till NHL så småningom.
– Lars-Göran hade kommit till oss från Värmland (Färjestad) och hans ambition var hela tiden att spela elitseriehockey här i Stockholm så det var inte mycket att säga om.

Kent Nilsson:

– Två lag skulle åka ur Elitserien. Ganska snabbt blev Timrå avhängda i botten, men att slippa niondeplatsen var länge en kamp mellan Djurgården, AIK, Frölunda och Södertälje. Trots att vi slog slutspelslaget Leksand i sista omgången blev det vi som fick lämna det fina sällskapet. Ändå hurrade grabbarna när vi kom in i omklädningsrummet efter matchen. Det kändes mysko...
– Det var för mig de hurrade! De äldre killarna ville ge mig en dunk i ryggen och tyckte det var starkt av mig att vinna skytteligan trots att vi åkte ur serien.
– Massmedias och hockeypublikens stora fråga var "Skulle landets skyttekung verkligen spela i division 1?" Själv hade jag samma undran. Lagkompisen (Claes-Göran)"Myggan" Wallin replik i Expressen speglar nog vad jag innerst inne kände, men inte hade riktigt klart ens för mig själv direkt efter Elitseriens sista match. ”Är det någon som tror att en skyttekung som är 20 år vill spela i division 1?”
– Jag kände ju för klubben, pappa var materialförvaltare och jag hade mina polare där. Det var en "No win-situation"?
– Det tog i och för sig inte så lång tid för mig att bestämma mig för att jag måste vara kvar i Elitserien om jag skulle kunna behålla landslagsplatsen och chansen att bli proffs. Jag snackade en hel del med Folke "Totte" Bengtsson.
– "Vad säger du om Leksand”, sa han undrande. ”Är du intresserad?"
– "Klart jag är intresserad!", svarade jag.
– Jag var heltänd på att spela för Leksand och när vi reste upp till Leksand tog ordförande Christian Årjes emot och vi åkte till restaurang i Tällberg med ytterligare representanter från klubben. I min ungdomliga iver ville jag skriva på direkt, men ledarna var korrekta och ville informera Djurgården, och tur var väl det, eftersom jag kom att ändra mig ganska snabbt när jag kom hem till Ösmo.
– Ett par dagar senare kom min inkallelseorder från VKÖ Solna. Detta innebar naturligtvis problem för mig om jag skulle flytta till Leksand. Den enda vettiga slutsatsen för mig blev att jag skulle göra lumpen i Stockholm och då spela hockey i Stockholm. I Elitserien. Alltså i AIK.

– När tränaren "Ankan" Parmström ringde mig var jag inte särskilt svår att övertyga. Särskilt som jag låtit klubben veta att jag var intresserad. Budbärare var gamle AIK:aren Ulf "Lill-Pröjsarn" Nilsson, som jag nu hade börjats umgåtts med lite grann på somrarna när han var hemma i Nynäshamn.

Kenta Nilsson. Foto: Stickan Kenne

"GANSKA MYCKET TURBULENS I KLUBBEN"

Sören Johansson:

– Det var första året som Elitserien spelades och jag minns det som en oerhört tung säsong. Som du säger så vann ”Kenta” poängligan trots det, vilket visar på vilken stor spelare han var. Men vi åkte som sagt var ur…

Varför?
– Vi hade nog inte tillräckligt bra lag. Minns jag inte helt fel så var det jäkligt tajt om poängen och det avgjordes först i slutet av serien. Det var aldrig så att vi var avsågade eller slagpåsar i serien.

Din kompis från Ösmo, Kent Nilsson, lämnade Djurgården efter säsongen för AIK. Var det aldrig aktuellt att du skulle lämna laget för elitseriespel?
– Det var ganska mycket turbulens i klubben under dom här åren och visst fick jag några anbud från andra klubbar. Men jag kände aldrig att jag ville lämna Djurgården så det var egentligen aldrig riktigt aktuellt.
– ”Kenta” låg i lumpen uppe i Kungsängen då och jag kommer ihåg hur AIK uppvaktade honom flitigt där uppe innan han skrev på. Vi i Djurgården visste vilken enorm begåvning ”Kenta” var men egentligen hade nog svenska folket inte samma koll på det eftersom han ännu inte hade spelat i något VM.

Peder Nilsson:

– Björn Palmqvist, som var en av stöttepelarna, sa direkt ”Har jag varit med och spelat ner laget ska jag också vara med och spela upp det igen”. Det här blev något som genomsyrade oss i laget och inställningen var direkt att vi skull tillbaka.
– I början på Division 1-serien hade vi det lite tufft. Vi förlorade några matcher mot Hammarby, Huddinge och Almtuna. Ulf Adelsohn var ordförande i Djurgården då. Jag glömmer aldrig då han kom in i omklädningsrummet. Han ställde en pall mitt på golvet och sedan började han skälla ut hela laget, skrattar Peder Nilsson och fortsätter:
– Det här var då vi hade fått stryk mot Almtuna borta. Efter den matchen vände det och vi fick inte stryk någon mer match i serien efter det. När vi sedan spelade seriefinal mot Huddinge vann vi med 18–3. Då minns jag att Ulf Adelsohn kom in efter matchen och sa ”Grabbar det var efter min utskällning som det vände”.

"KOM ÖVERENS OM ATT VI SKULLE BITA IHOP"

Hans Särkijärvi:

Björn Palmqvist lär ha ställt sig upp i omklädningsrummet efter sista matchen och sagt att den som lämnar klubben skulle han personligen… och så vidare.
– Det skulle inte förvåna mig. Själv hade jag inga sådana tankar eftersom det var mitt första år i klubben. Samtidigt var det inte så många som lämnade så vi vågade väl inte, skrattar Hans Särkijärvi.
– Uppriktigt sagt minns jag inte så mycket av den säsongen. Elitserien var väldigt jämn och det skiljde bara sju poäng för oss upp till fjärdeplatsen som hade inneburit slutspel.
– Då minns jag mer att det var väldigt tufft säsongen därpå då vi skulle ta oss tillbaka. Det handlade om den här anspänningen, att Djurgården verkligen skulle vara i den högsta serien. Vi ska inte sticka under stolen med att det att det hela tiden var tuffa och viktiga matcher.

Per-Allan Wikström:

– Vi kom överens om att vi skulle bita ihop och ta Djurgården tillbaka till Elitserien. Vi hade ett väldigt bra lag, men inledde spelet i division 1 med tre förluster i rad, Hammarby, Huddinge och Almtuna. Då blev det givetvis lite oroligt i laget, men efter dom tre förlusterna vann vi resten av matcherna det året

Var det en tuff utmaning att spela i ettan som favorit? Exempelvis så förlorade ni första mötet mot Huddinge med 5–1 för att senare vinna returen med 18–3, det måste ha varit en del kontraster?
– Blev det 18–3 i returen? (skratt).
– Det handlade om för oss att gå ut stenhårt i matcherna för att spräcka deras nolla så tidigt som möjligt. Så länge lagen vi mötte kunde hålla tätt mot oss så slet dom som djur med publiken i ryggen i sina små hemmahallar runt om i landet. Oftast var vi det starkaste laget vilket inte minst visade sig i matchernas sista perioder

Ditt starkaste minne från kvalspelet den säsongen?
– Det är nog från då vi möter Göteborgslaget Bäcken på Hovet. När vi ledde med 3–1 läste jag av ”Pärlans” (Stefan Perlström) diagonalpass, tog pucken och klippte upp den i nättaket. Hela den matchen fungerade väldigt bra för mig och jag gjorde ytterligare ett mål. (Djurgården vann matchen med 5–4 och dom tre övriga djurgårdsmålen gjordes av Peter Gudmundsson, Björn Palmqvist och Bertil Karlsson)
– Säsongen efter så värvade Djurgården både Stefan Perlström och Håkan Dahllöf från Bäcken.

Mycket riktigt så var Djurgården tillbaka i Elitserien säsongen 1977/78. Djurgården är fortfarande den förening som vunnit flest svenska mästerskap i ishockey, totalt 16 stycken, varav det senaste 2001.

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln"