Salmings VM-debut – som slutade med ett brutet finger

Börje Salming är en av våra största backar genom alla tider.
Här minns Kirunasonen tillbaka på landslagsdelen i sin karriär, som inleddes med en VM-turnering 1972 – en turnering som slutade med ett brutet finger och en gipsad hand.
– Jag tjatade på vår läkare om att jag skulle få fortsätta spela ändå, minns Salming.

Börje Salming flyttade till brorsan Stig i Brynäs från Kiruna inför säsongen 1970/71. Säsongen 1972/73 fick han sitt stora internationella genombrott under VM i Helsingfors. Det man lätt glömmer bort är att Salming även var med under VM 1972. Där var han en av tre backar som VM-debuterade. Dom övriga två var Björn “Böna” Johansson och Karl-Johan Sundqvist. Billy Harris (1935-2001), en tidigare NHL-spelare i bland annat Toronto, Detroit, Kalifornien och Pittsburgh kom den här säsongen dessutom bli Sveriges första förbundskapten.

Nu blev inte turneringen som spelades i Prag något stort minne för Börje Salming då han fick avbryta turneringen redan efter fyra matcher.

– Vid VM 1972 bröt jag lillfingret redan efter fyra matcher och vår doktor (Bo-Johan) Norlén var tvungen att gipsa handen på mig, berättar Börje Salming och fortsätter:
– Jag tjatade på vår läkare om att jag skulle få fortsätta spela ändå, men det fick jag inte. I stället fick jag gå runt i Prag, hela Tjeckoslovakien var ett östland vid den här tiden, vilket inte var det roligaste. Tjeckoslovakien vann turneringen före Sovjet. Vi fick brons.
– Vid VM 1973 i Moskva kan man väl säga att jag fick mitt internationella genombrott, precis som du säger. Det gick riktigt bra för mig och förbundskaptenen Kjell Svensson gav mig ett stort förtroende.

“FORTFARANDE MITT ROLIGASTE HOCKEYMINNE”

Börje Salming har i boken “Blod Svett och Hockey” berättat om ett i dag klassiskt mål mot Finland som säkrade silvermedaljerna vid VM 1973:

– Antti Leppänen i målet spelade som i trance, 1-1 och bara några minuter kvar. Det är då det händer, det som fortfarande är mitt roligaste hockeyminne:
– Jag får grepp om pucken i egen zon, tittar upp men ser ingen att passa till. Jag tar några skär och passerar mittlinjen på högerkanten, fortfarande ingen att passa. En finne stöter mot mig men jag har fått upp farten och passerar honom ganska lätt och kommer in i deras zon med bra fart. Jag tittar in mot mitten och backen täcker mig och tror att jag ska passa. Men tydligen uppfattar jag hans reaktion för jag glider i stället runt honom till höger och kommer ensam mot målet och lyckas sprätta upp pucken bakom Leppänen. Den satt skönt!

Salming fortsätter:

– Direkt efter VM åkte jag och Inge (Hammarström) över till Kanada för att få se hur det var borta i Toronto och för att göra klart alla papper.

Toronto Maple Leafs medarbetare Gary McNamara hade sett Brynäs spela en uppvisningsmatch mot Barrie Flyers. Ett kanadensisk ”flåbusgäng”. Matchen slutade med att Börje fått matchstraff efter först gett igen för ett antal fula efterslängar och för att sedan bli milt sagt vansinnig på domaren. När Börje sitter i omklädningsrummet och begrundar sina synder kommer en elegant klädd man in i omklädningsrummet och frågar ”Would you like to play with the Toronto Maple Leafs?”

– Yes, det var allt jag svarade för det var ungefär all engelska jag behärskade då, skrattar Salming när han minns tillbaka på kvällen som skulle komma att förändra hans liv

I samband med VM 1973 i Moskva hjälpte advokat Björn Wagnsson både Börje Salming och Inge Hammarström med att inleda förhandlingarna med McNamara och Maple Leafs och på vårkanten låg kontrakten klara.

Media ville göra gällande att OS-backen Kenneth Ekman, morfar till NHL-stjärnan Oliver Ekman-Larsson, blivit petad av 20-åringen från Kiruna, Börje Salming, men det handlade inte om någon petning från Billy Harris sida som det då gjordes gällande i tidningarna.

– Det stämmer inte utan det var så att jag tackade nej till VM i Prag. Jag var inte så glad i att spela med Tre Kronor och skulle inte heller ha åkt med till OS om det inte varit för att det var en så lång och spännande resa.
– Jag blev uttagen, men då jag tackade nej fick ”Böna” Johansson från Södertälje ta den platsen och inte Salming. Jag är himla glad att jag fick spela ihop med Börje Salming i Vikingarna (B-landslaget) och han skulle nog ha åkt till VM oavsett om jag var med eller inte.

“VI HADE ETT JÄKLA FINT LAG”

Vid Canada Cup 1976 slutade Tre Kronor på fjärde plats och den turneringen var Salmings återkomst i landslaget efter VM-succén 1973.

– Vi hade ett jäkla fint lag och hela turneringen var grymt bra. Det var första gången som alla dom bästa spelarna i världen var samlade i en och samma turnering, så det här var väldigt stort. Jag var på toppen av min karriär och visst gjorde jag en bra turnering (Börje nominerades i turneringen All Star team), berättar Börje Salming och fortsätter:
– När vi skulle spela hemma i Toronto mot USA fick jag den här ”standing ovation” vilket har uppmärksammats stort här hemma i Sverige. Där borta var inte sådana här tillfällen helt ovanliga. Jag tror att det blev väldigt omtalat här hemma eftersom det inte fanns någon direkt rapportering från NHL till Sverige. Det kunde hända att någon tidning i New York skickade några resultat till en svensk tidning. Svenskarna förstod helt enkelt inte att det hade gått ganska bra för mig och Inge i Toronto.
– Självklart var det här ett stort ögonblick för mig men när jag stod där på isen så tyckte jag nog mest att det var pinsamt.

Börje Salming anno 1989.Foto: Stickan Kenne

Fjorton år senare, 1991, spelade Börje Salming sitt sista Canada Cup.

– Det var ju otroligt att jag som fyrtioåring fick chansen att spela ytterligare ett Canada Cup och senare även få vara med i OS innan jag slutade spela i Tre Kronor. När man var yngre spelade man betydligt mer aggressivt men då jag kommit upp i åldern som jag hade gjort då så gick man mer på rutin.
– Jag hade aldrig spelat ett OS tidigare och då jag fick chansen att vara med vid spelen i Meribel 1992 såg jag det som en bonus. Tidigare fick man inte vara med om man hade varit proffs så jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att vara med om ett OS. Nu fick jag även bära in fanan på invigningen och dessutom uppleva ett sådant här stort mästerskap tillsammans med alla andra stora idrottare, häftigt.

Stickan Kenne:
”1972 var första gången jag skulle plåta Tre Kronor. Jag var otroligt nervös eftersom det var en höjdare och en stor grej för mig. Det här var också första gången jag träffade Börje. Sedan träffade jag Börje mycket då han kom tillbaka från NHL. Han var nere på jobbet, kom käkande på äpple. Vi gjorde många reklamplåtningar. Han var modell för olika grejer. Det var med AIK, men även andra prylar. Han är verkligen trevlig och det händer att jag springer på honom ibland.”